CSI – Torslanda edition

”Follow the evidence”

I nio år har maken och jag med stor regelbundenhet följt CSI. Måndagar klockan 21 är vår tid som knyter ihop oss med dem vi var 2005. Då trängdes vi i min blåa bäddsoffa i min lilla etta ett stenkast från Avenyn, tittade på CSI och var nyförälskade. De senaste åren kanske vi inte direkt har legat sked på kvällarna, snarare sladdat in 20.59.58 i den numera utbytta soffan och sedan suttit utslagna i varsitt hörn.

Möjligtvis dock att min make fått ut något mer av serien än mig, som bara vilat hjärnan från vardagsstress, där i sitt soffhörn. På midsommarafton hade vi fått låna några vänners uppfart för att parkera vår bil. Väl där, så stod det redan en bil på deras parkering. Slarvigt parkerad, dessutom, som min make bistert påpekade. Vi knödde oss in bredvid, men undrade vems bilen var eftersom vännerna inte sagt något om att någon annan också skulle parkera hos dem. Sen glömde jag saken.

Igår träffade jag vännen och berättade om bilen. Hon och sambon hade ingen aning om vems bilen kunde vara, och eftersom mitt vittnesmål sträckte sig till ”stor, typ SUV” och ”vit” så hade vi ju inte så mycket att gå på. Jag glömde saken. Igen.

Idag berättade jag för maken, i en bisats, att våra vänner inte visste vems bilen var. Det väckte hans Mac Tyler-wannabee till liv inom honom, och bara sekunder senare kvalificerade han sig till finalen i VM för ”bästa vittne”. Han kunde, efter några få sekunders inledande eftertänksamhet, rada upp fem kännetecken för bilen inklusive exakt bilmärke och modell samt uppgifter av typen ”spräckt bakskärm”. Efter någon minuts funderande hade han också ringat in det firmanamn som stått på bilen, samt några andra egenheter som ingen hade kunnat pressa ur mig ens under hot om en framtid som bilbyggare.

Under den senaste timmen har jag fått sms från min make med ledtrådar till vem som kanske äger den mystiska bilen. Och förslag på vad den kanske gjorde där, just då. Så, efter spaningar under eftermiddagen kan vi konstatera att:

”Fordonet är helt klart intressant i sammanhanget. Dock har vi i nuläget ingen person som är helt säkert knuten till bilen. Det vi har är indicier som alla pekar åt samma håll. Bilen kan kopplas ihop med personer i det aktuella området. En person i utredningen är skäligen misstänkt för att olovligen ha ställt upp fordonet på annans mark, samme person kan knytas till en byggnad på en närliggande ö”.

Vi kan också konstatera att min make har för lite att göra på jobbet, så här dagarna innan semester. Men som han själv säger:

- Jag bara följer bevisen. 

I en annan värld

Jo, det var ju det här med att min icke Volvoanställde, men Volvofrälste, make har varit på familjedagen på Volvofabriken med barnen. Hur min make ens lyckades planka in sig själv och våra barn på den är familjedagen, som endast är för särskilt inbjudna (anställda med familj), är höljt i dunkel. Han var dock grymt nöjd med sina tre timmar på fabriken, även om barnen enligt min make tydligen inte varit fromma som lamm vid besöket. När vår mycket lokala veckovisa tidning dök upp i onsdags, fanns maken med. Mitt i bild (i blå tröja och röda shorts), med största engagemang och blick riktat mot någon typ av Volvo-modell - alltså en av plåt och med fyra hjul som rullar). Vad jag inte ser på bilden är våra barn. Men de var väl där nånstans...på rymmen. Frågan så här i efterhand är ju snarare vem som rymde från vem egentligen..!?

Makens Volvo-fäbless har spridit sig till våra döttrar. Idag var vi hos min fina farmor och hälsade på. Hon reagerade dock med fasa i blick, när sexåringen allvarligt och stolt berättade att hon har en riktig tatuering i form av ett Volvo-märke på armen. Förskräckelsen hade förvisso nog inget med motivet att göra, det var snarare själva innebörden av meningen "...det är en riktig tatuering, jag lovar" som fick min farmor att chockat dra efter andan, innan hon fick försäkran från barn och barnbarn om att inget av barnbarnbarnens tatueringar var av den livslånga stabila sorten. Inte alltid lätt att vara född 1926 och relatera till världen 88 år senare.

Å andra sidan är det inte lätt att vara född på 2000-talet och relatera till sin gammel-farmors verklighet alltid heller. Efter badet ikväll funderade fyraåringen en bra stund på varför hennes händer var lika skrynkliga som gammel-farmors. Det tog en god stund innan hon kom fram till, att den enda rimliga förklaringen måste vara att gammel-farmor också nog hade badat innan vi kom dit idag...

En bild säger mer än tusen ord?

Maken skickade ett foto till mig på barnen med breda leenden, förvisso en bild full av energi, från söndagens Volvo-mässa. Hemkommen tre timmar senare förklarade han, med svetten rinnande, att våra barn kanske möjligtvis får svårt att få jobb just på Volvo om 15 år, om de gör en bakgrundscheck, med tanke på uppförandet.

Dagens bild är dock helt sanningsnenlig. Efter förbluffande lugn påklädning, frukost, tandborstning och hårborstning (där det vanligtvis går åt ett ton tålamod hos modern), satte sig sexåringen i soffan för att sjunga. Direkt anade jag oråd, eftersom fyraåringen kollade morgon-Bompa och troligtvis inte ville bli störd av sin storasysters sjungande, som är i decibel "för full hals". Jag cirkulerade runt dem för att hinna avvärja eventuella tjuvnyp och överfall i tid, men behövde bara gripa in en gång lite smått när lillasyster, med två nagellacksflaskor i handen, försökte tjonga till sin storasyster som, ja, fanns till. Sen återvände morgonens fenomenala lugn, och storasyster började sin konsert.

Ett par minuter senare trodde jag att det var dags igen, när fyraåringen lämnade sin plats i soffan för att krypa upp bredvid sexåringen och sätta sig nära - nära på ett sätt som enbart små varma barnkroppar kan åstadkomma. Sexåringen log mot sin syster (!!!), vände blad och fortsatte sjunga på nästa sida. Fyraåringen vinkade åt mig.

- Kom och sätt dig, mamma, bredvid mig här. Vi myser!

Eeeeh..? Jag kände hur jag log skevt och tittade undrande om det var något skämt det här? Sen satte jag mig, försiktigt och väl medveten om att sexåringens svartsjuka nu kunde väckas ur sitt slummer, eftersom jag satte mig bredvid lillasyster. Men inget hände. Lillasyster lyssnade när storasyster sjöng sig hela vägen till bokstaven N i Majas Alfabetssångbok. Jag ville inte bryta den mysiga stunden. Klockan närmade sig dock 8, och alla hade en tid att passa. Lugnt och stilla meddelade jag att vi nu behövde avbryta och gå ner och ta på oss skorna. Två små huvuden tittade på mig, storasyster bad om ett bokmärke, la ihop boken och tog ledningen ner för trappen. Lillasyster följde efter. Inga skrik. Inga tjut. Inget "jag viiiiiil iiinnnte!".

Smått chockad följde jag efter dem nerför trappen. Vad var nu detta för nya spex..? Att de är sams hela morgonen..? Sjunger tillsammans? Innan jag hann börja fundera på eventuella sjukdomar som skulle kunna dyka upp i kölvattnet av att båda verkade lite för stilla för att vara sig själva, så hörde jag ett pip följt av ett mindre tumult och ett tjut. Snabbt tog jag de sista trappstegen ner och möttes av en dragkamp om tröjor, skor och väskor.

- Men ta på er er egna tröjor! Och skor! Och väskor! Dra inte i varandras!

En smäll i ytterdörren som lillasyster undkom med en hårsmån, lite kiv om vem som skulle hämta in morgontidningen och ordningen var återställd. Jag blev nästan lättad.

Men, en bild ljuger ju inte. Så här är den, vår morgon den 17 juni 2014:

Grattis till världens bästa fyraåring!

Det var inte lätt att få fram den här bilden. Trots att vi (jag) fotar lika mycket som alla andra medelklassföräldrar i ett i-land, så fanns det ytterst få passande bilder att publicera i en grattis-annons i Sveriges andra största tidning. Bilderna på vår yngsta tös omfattade tre kategorier:

1. Hon tittar på något annat någonannastans, inte ens i närheten av in i kameran.
2. Hon rör sig och är på språng, endast delar av av henne syns medan resten är ett sudd.
3. Hon äter på något och visar gärna upp vad det är hon tuggar på.

Den här bilden nedan till exempel. Den är förvisso helt underbar och fångar hennes personlighet på pricken, men kanske inte helt enkel att trycka i formatet ovan.

När jag tänker på det så fanns det faktiskt fyra kategorier. Det finns ett gäng sådana här också:

Nyblivna fyraåringen tittar in i kameran på en handfull av årets ungefär sexhundra första bilder. På ett par av dem ler hon. På ett par ser hon förvånad ut och på resten hade hon skidglasögon.

Sån är hon, vår fyraåring. Full av liv, galen i sina upptåg, alltid med ena benet på väg någonstans, fylld med tokiga helt för oss oförutsägbara idéer och skratt. Hon älskar att dansa och att läsa böcker. Bada, sjunga och äta godis. Grattis älskade unge och tack för att du är du (även om det då och då gör att dina föräldar utmattade tittar på varandra när du somnat och stressat undrar om de ska hinna återhämta sig innan natten är slut, och du kommer rusande in i sovrummet - redo att kramas och ligga kind mot kind innan du börjar din dag).

Kattkalas!

Både vårt och yngsta dotterns förstaval på kalas var att hålla det på 4H-gården. Där hade storasyster sitt 4-årskalas och även om lillasyster inte är lika djurtokig, så lockade traktorfärd, lera och katterna. Problem uppstod när jag ringde i april för att boka kalaset. Det var helt fullt alla dagar utom midsommardagen, vilket inte kändes som en helt naturlig dag för barnkalas. Hur vi sedan hamnade i ett fullskaligt kattkalas hemmavid är höljt i dunkel. Men idag var det dags.

Sex söta kattungar på kalas en solig junidag. Eller snarare kanske tigerungar..? Nån slags kattdjur borde man i alla fall kunna likna de dagiskompisar vid, som var inbjudna för att fira vår yngsta dotter. Hälften kom med morrhår, svans och öron, men alla var med på noterna när det serverades sega råttor och vi gick med på (s)kattjakt.

De krumbuktade, hoppade, sprang, brottades.... Lät som skriande vildkatter när leken var som mest intensiv, och som spinnande huskatter när pepparkakor, bullar och tårta serverades.

Nu sover kattungen och hennes syster. Honkatten och hankatten ligger utslagna på altanen och flämtar efter dagens kalasutmaning. Det var himla kul på alla sätt, men imorgon är det vi som ringer 4h-gården och bokar in oss i juni 2015.

School's out!

Vår äldsta dotter tog studen..nej, inte riktigt, men nästan. Hennes första skolavslutning!  Stolt sexåring omringad av sina uppklädda och friserade klasskamrater och de tre fröknarna som intygar att just den här klassen varit den bästa de nånsin jobbat med (no shit sherlock, jag fattar att de överdriver, men ändå - ge mig mer!). Alfabetssånger framför föräldraskaran som får tårar i ögonen trots att alla vet att det inte är hjärnforskning de sysslat med.

En sexåring är komplicerade varelser. De är så där mittemellan i det mesta. Eller rör sig mellan ytterligheterna är kanske mer riktigt att säga. Rediga men ändå sjutusan så busiga. Kan knyta skorna, torka sig i ändan och vet att vem Justin Bieber är. Men kan också tänka sig att hålla handen, få hjälp med kläderna på morgonen och krama gosefilten när de somnat. I det avseendet är förskoleklassen att jämföra med hjärnforskning. Vi släppte nervöst in ett dagisbarn i skolvärlden för 10 månader sen. Idag fick vi tillbaka en världsvan (nåja) tjej, med 17 nya kompisar, tre nya favoritvuxna och en stor portion nyfikenhet på saker som hur fåglar bygger bo, varför det finns tiggare när alla kunde hjälpas åt att ge dem mat, vart regnet tar vägen när solen skiner och om kullerbyttor verkligen är en nödvändig kunskap för livet?

Det allra märkligaste med den här dagen, är ju att det var igår som sexåringen började i förskoleklassen.Och förra veckan som hon föddes. Jag har hela tiden varit en av de där som klämkäckt hävdar att "det blir bara roligare och roligare med barn ju större de blir". Jag saknar inte blöjtid eller bebisaktiviteter ett skvatt. Älskar att se döttrarna rusa runt med kompisar, och hurrar inombords när jag skymtar självkänsla, eller självständighet för den delen. Idag kände jag för första gången att jag vill stanna tiden. Men det är väl bara att vänja sig. Jag antar att det kommer känns som ett ögonblick tills den dag i juni när hon slänger den vita studentmössan i luften och skålar i champagne... År 2026.

Nybakad!

Insomnia

Jag vet inte hur det är med er, men sällan eller aldrig har jag somnat mitt i en mening. Jag vet att en som jag känner (ja, det var inte jag) somnade stående när hon dansade en gång, men det var länge sen.  Det kan ha hänt att jag någon gång nickat till mitt i någon av min makes utläggningar om försäkringar, aktier eller om att byta däck på bilen. Vad gäller mina egna oerhört intressanta historier om ditten och datten så har jag vad jag vet inte lyckats söva mig själv än.

John Blund kämpade månne en stund för att kasta sand i ögonen på treåringen ikväll. Helt utan framgång och med riktigt kass resultat om han frågar mig. Hon gav honom en redig match och satt förvisso inte still längre än tre sekunder, och då hade hon full uppsikt över allt som skulle kunna göra att hon gjorde misstaget att slappna av och somna. Den lilla detaljen att ingen blir svalare av att fara runt som en guttaperkaboll i sängen och dessutom hävda att täcke är nödvändigt när temperaturen ute är 27 grader, hade hon heller ingen förståelse för.

Treåringen fyller fyra år om några dagar. När nu sömnlösheten väl infunnit sig, tog hon tillfället i akt att gå igenom vad hon önskade sig på sitt kalas. Hon började med att påpeka att hon behövde nya tapeter. Rosa med katter på. Vi har bjudit in till kattkalas, och när jag påpekade henne att vi skulle vara utomhus så tapeterna spelade mindre roll just idag, så blev det ramaskri och tandagnisslan. Kalaset hade nämligen nu ändrat form. Det är nu ett "katt och gris-kalas".

- GRIS, mamma. Jag vill ha en GRIS!
- Ha en gris..? Du menar ha med nåt med gris på ditt kalas? En grislek kanske?
- Neeeeej! Jag vill ha en gardin med en gris!

Man kan tycka tycka att jag hade kunnat avstå från fler inlägg i diskussionen där, men tydligen skulle jag göra henne upprörd och ge John-värdelös-Blund ännu en utmaning. Jag kunde ju bland annat upplyst henne om, att vi i det här huset inte tapetserar om för att det behagar oss en vardagskväll. Vi tapetserar inte ens om när det behövs nämligen.

- Som jag sa, kalaset ska vara ute så då spelar ingen gardin eller tapet någon roll.
- Ute?
- Ja, här ute.
- På baksidan? Där det finns en grind?
- Ja.
- Ok, men då vill jag ha en gris då. Och en katt. Får jag det då?
- Nej.
- Men du sa ju det?
- Nej, det sa jag inte. Och förresten gillar du väl inte ens grisar?
- Jo! Jag gillar grisar, katter, människor, guldknappar, godis, tapeter, rosa tröjor, Julia...


...OCH DÄR FICK JOHN BLUND IN EN STJÄRNSMÄLL! Han måste använt något liiiite starkare än sömngrus, för mitt i sin uppräkning om alla de saker hon faktiskt gillar, så stensomnade hon.

Hoppas hon har glömt grisen till imorgon.

Kvällsbad på rätt sätt

Kvällar som igår väger upp alla regniga mornar i väntan på bussen, när jag förbannar den dag vi beslutade oss för att bo två mil utanför stan. Picknicken med havsutsikt väger upp alla sista minuten-middagar som äts i omgångar på språng. Kvällsbadet i havet kanske inte är så rent som badkarets intvålning, men det är sannerligen mer renande.

Dessutom, livskvaliteten i att sitta på en varm berghäll alla fyra i familjen en vanlig måndagkväll och huttra tillsammans efter årets första havsbad. Inga tankar på leriga vinteroveraller, eftermiddagssprångmarscher till förskolan från bussen (när man ändå kommer försent) eller trögflytande snor för sjuttonde gången på samma månad, kan sänka den tillfredsställelsen.

Tomatodlar'n

1998 var min mamma och syster och besökte mig när jag bodde i Georgia i USA. Vi åkte på utflykt till Juliette, där delar av filmen Steka gröna tomater är inspelad. Det lilla caféet fanns på plats, men så vitt jag minns så åt vi inga tomater alls. Den resan är dock det närmaste jag kommit gröna tomater i mitt liv. Tills förra veckan. Jag fick en tomatplanta av en kär vän på besök. Med mina ringa erfarenheter vad gäller alla typer av odling, är ju en tomatplanta i mina händer som att sätta en skalpell i händerna på en dödgrävare och be hen byta hjärta på nån. Jag tackade för förtroende med något frostiga ilningar längs ryggraden. Skulle jag ro iland det här..? Egenodlade tomater..?

Min morfar odlade tomater i sitt grönsaksland och jag vill minnas att även min mamma haft tomatodling på sin balkong. Men hur det gick, eller hur de sköttes, finns bara i min minnesperiferi. Morfar hade gamla fönster som växthus vet jag...eller var det till gurkorna? Efter att frågan ställts i alla sociala medier, analoga som digitala, fick jag ihop en lista på tre punkter som återkom: sol, vatten och kärlek i överflöd. Överkursen bestod i att gulla med dem, pyssla med dem varje dag samt prata med dem så ofta...

Solen fick jag hjälp med två barn och en make tog vattnandet på största allvar. Jag flyttade runt tomaterna, för att hitta den bästa platsen för dem, så många gånger att jag till slut blev rädd att de skulle känna sig yra och kola vippen i ren ilska över uteblivet gullande. Jag fick också rädda dem undan en grön ketchupmassaker när barnen rullade ut traktorer, sparkcyklar och dockvagnar farligt nära mina nya gullungar.

Efter ungefär ett dygn kände jag mig helt slut. De gröna stackarna kommer aldrig bli röda.Jag vet inte vad jag hur man får en tomat på gott humör (gillar de ironi? under-bältet-skämt? Norge-historier?) och prestationsångesten lyste mig i ansiktet när jag såg de perfekta, moget röda små tomaterna ligga i rader på Ica Maxi och skrika KÖP MIG!

Jag fick hjälp från oväntat håll. I samma stund som jag såg Capresen med egenodlade tomater, jag drömt om att få servera, blekna bort, kom maken till undsättning och meddelade att han minsann är (citat) "...gammal tomatodlare". Ungefär precis där överlät jag tomaterna i hans vård. Efter nio år tillsammans har jag förvisso aldrig sett något annat i vår kyl än köpta tomater, men har han oanade kunskaper inom tomatodlarområdet, så är det ju bara att tacka för att han fortfarande kan överraska mig (även om jag undrar vad som ska överraska här näst...). Förutom sol och vatten så håller han sina knep för sig själv. Jag har sett honom gå där ute och mumla, men huruvida han snackar med dem om aktier, svensk industri eller vägtullarnas vara eller icke vara, vet jag inte. Men nåt har han gjort, för idag ser plantan ut så här:

Capresen är på väg! Det räcker med ett par röda tomater för att den här utmaningen ska anses helt godkänd. Resten är bonus.Och för att knyta ihop den här säcken så kan jag ju bara konstatera, att lyckas vi inte baxa alla de gröna små tomaterna över till den röda sidan, så får jag väl äntligen smaka de där stekta gröna tomaterna då.