Genomklappning

Den där försynta halsinfektionen som fick mig på fall innan jul, den var en försmak av sin kusin bihåleinflammationen som kom på besök lagom till julafton. Den 23 december kände jag mig rätt fräsch, så vi intog Liseberg. Men en isshow och kall decemberkväll senare, så var jag tillbaka i träsket av att varva ibu och alvedon. En rejäl genomklappning i julklapp - inte vad jag önskat mig. Men jag verkar ju å andra sidan vara den enda i hushållet, förutom maken, som vet att tomten inte är den som roddar ihop en hel släkts julkalas eller klappar för en delen.

Nu ska jag inte klaga så himla högljutt ändå. Jag hann vara med och äta gröt hos min syrra, hann skåla i glögg och hälsa eftermiddagens gäster välkomna, innan jag tackade för mig. Resten av julafton låg jag och slumrade i soffan. Då och då vaknade jag för att stoppa in en knäck eller kola i munnen. Svalget var det inte längre nåt fel på och smaken var intakt trots fulla bihålor.

Juldagen är vanligtvis min favoritdag, lugnt och skönt, kylen fylld av god mat, nya saker att greja med och tröttheten som en filt. Underbar dag! I år rullade den megastora snorbomben in och tog över hela dagen. Vi lyckades med gemensamma krafter förstå sexåringens julklapp, brädspelet Labyrint (från 6 år), som vid första anblick verkade vara lika krångligt som en uppsats i filosofi anno 1866. På franska. Det var juldagens enda (men värd att skriva på sitt cv) bedrift.

Men om någon nu orkat läsa ända hit, så kom godare tider. Både maken och jag jobbade några dagar i mellandagarna och minstingen var på fritids. Hon hade en av sina bästisar där och var extremt nöjd med arrangemanget. Nioåringen gled runt lite mellan sin mormor, mitt jobb och sina vänner. "Frihet under ansvar med extrem övervakning", kallas uppfostringsmetoden. Hur väl den sen faller ut får vi återkomma till 2027 eller så.

Sen kom onsdagen och det var dags för min och makens dejt! Efter drygt 11 år ihop och en fullspäckad jul så behövde vi sova ut en stund ensamma. Maken hade bokat bord på "ett jättejätteinneställe". Hur han av alla medelålders pappor i förorten har fått nys om det, förtäljer inte historien. Trångt var det i alla fall, men ett par glas Cava och en glaserad burgare slank ner innan vi äntrade puben i bottenvåningen till hotellet. Ja, hotellet. En make i resebranschen ger inte bara gratis bagagelappar, utan också en del andra favörer då och då i form av rabatter. Jag sov som en prinsessa klubbad säl men maken tyckte det "drog på rummet"... joråsåatte...

Nu är veckan slut och vi ska både avsluta och påbörja året i skidbacken! Jag ser fram emot att hasa runt i underställ, lukta svagt av svett och känna musklerna domna efter match med sexåringen i en svart puckelpist. En rejäl genomklappning - på mitt sätt.

Gott nytt år!

Tystnad...tagning!

Jag tycker lite synd om mig själv som snubblade på höstterminens upplopp och föll ner i en tyst avgrund. Eller i alla fall i ett dike - och rösten som försvann är efter två vilodagar nästan tillbaka. Hallelluja, känner jag själv, vet inte om alla delar av familjen håller med mig. Men nu är det inte så tyst längre runt omkring mig, så jag hör inte någon som protesterar. Egentligen var det nioåringen som föll först. Hon vaknade hes och snorig i fredags. Jag, som varit på julfest kvällen innan, var rätt snabb på att paxa förmiddagen hemma med henne. Vi delar ofta på vab-dagarna, vilket underlättar för alla inblandade parters stressnivå, hjärnkapacitet och tålamod.

Helgen blev "lugn" hemmavid, men det hjälpte tydligen inte. Jag fick joina nioåringen i soffan på måndagseftermiddag och ligger kvar där än. Hon är dock piggare. Igår var hennes sista sjukdag hemma och hon pysslade verkligen om sin mamma. Det började med frukost på sängen och hon jublade när jag frågade om hon kunde laga lunch åt oss. Sen letade hon upp ett program hon trodde vi båda skulle gilla och kröp ner bredvid mig under filten med iPaden i högsta hugg. Jag slås ofta av tanken, vem är hon? Vem brås hon på..? Uppenbarligen har både maken och jag omtänksamma, husliga och pyssliga gener som inte alltid kommer förbi de mer högljudda varianterna.

Jag känner i alla fall ingen julstress. Maken handlade det nästa sista paketet i söndags. Jag beställde julmaten på nätet (vassegod mat.se - lite gratisreklam) och därmed var nästan julen kirrad. Jag hade dock en klapp kvar, till en viktig andra hälft. Min förkylning satte stopp för allehanda analoga inköp. Men jag hann dock bara få halv hjärtklappning över att inte hinna med den, innan jag öppnade min mejlkorg. Där fanns ju hur många erbjudanden som helst, från alla företag i hela världen som lovade att de skulle hinna skicka klapparna till mig innan jul om jag beställde nunununu! En liten nätt expressumma bara på 45069 kronor några extrakronor så skulle allt fixa sig. Jag tryckte enter på den beställningen, och inväntar därmed den sista julklappen här hemma. Men alltså, älska nätshopping!!!

Idag gick båda barnen till skolan och jag blev själv. De gick ihop. Det blev väldigt tydligt än en gång att vi inte har några småbarn längre. En sjukstuga för en mamma för fem år sen var ju ett mindre inferno. De få dagar som ens egen sjukdom kom i främsta rummet, så var det att vara sjuk 8-16. Inte en sekund längre, sen drog allt det vanliga igång om man så hade kräket på väg upp i halsen och en snorbobba i varje näsborre. Men nu...nu är det ju nästan vilsamt att vara sjuk! Och att dessutom få frukost på sängen serverad av en av dem, som tidigare var en del av den squad som anföll så snart mammans huvud legat två sekunder på kudden. De kunde lukta sig till när deras mor eventuellt försökte kurera en influensa med att ligga ner ensam i ett eget rum! För den som vill ha en beskrivning av dagarna innan julen 2011 så rekommenderar jag vår julsaga från det året. Den fungerar också som ett p-piller efter alla mysiga stunder med min 1,5 månader gamla systerson i jul. Bebisgos är fantastiskt härligt och rogivande - när det är någon annans bebis. Värt att broderas på en tavla och hänga ovanför sängen.

Det vi hann med innan julbacillerna slog ut en av två vuxna, var att starta vår YouTube-kanal. Sök på Tell Me More så hittar ni den, eller klicka här. Där syns vi i jul. och här förstås. Innan jag vilar vidare vill jag tacka alla som läser här. Ni är rätt många även om ytterst få kommenterar. Men nu heskraxar jag med min förkylda stämma till alla er därute:

GOD JUL!

Det är en lek. Ser ni väl? #grillenvälter #rör?

Vi flyttar in på You Tube - för en stund!

Vår sprillans nya kanal på You Tube, hittar du...

HÄR!

Tänt var det här!

Luciamorgonen kom och allt var under kontroll. Två lucior för dagen, blev en lucia och en pepparkaksgumma, när den yngsta kom på att kronan nog skulle ramla av när hon slog volter i ringarna på skolgården. Sant förstås...jag tänkte kanske mest på exakt hur icke-vitt hennes lucialinne skulle vara till kvällen. Så hon valde att skjuta på luciadebuten och vara pepparkaksgumma. Betydligt större rörelsefrihet i de kläderna!

Maken strök nioåringarens lucialinne, kronan dubbelkollades, jag packade ner hennes lusse-fika och håret flätades. Sexåringen var lätt bångstyrig, hennes bästa tid är inte på morgonen. Men vi kom ner för trappen, vinterklädda och med alla bestyr avklarade inför barnens luciadag och kvällens luciafest i nioåringens klass.

Allt var prima i tio minuter tills vi klev in i förskoleklassens kapprum. Två mörkhåriga små flickor stod i stissig glädje och jämförde sina fikapåsar. Eeeehh..??? Okeeeej. Vi har missat nåt här. Ska du också ha fika med dig idag?, frågade jag min yngsta dotter. Hon såg lätt förvirrad ut, men nickade. Hennes läppar började röra sig, men jag hörde inte vad hon sa, för min egen hjärna malde på en lösning som innebar att jag skulle slippa springa hem, tina lussekatter, fixa pepparkakor, blanda mer saft och komma sjukt sent till jobbet.

Lösningen fanns mitt framför mina ögon. De andra barnen, så klart! Vem behöver en mega-lussebulle och fem pepparkakor var?! De är ju bara en drygt meter höga och smala som stickor de flesta av dem - barnen alltså. Att säga att jag tiggde är väl att ta i...jag bara förklarade läget, att deras vän var utan saffransbulle och givetvis ville de väl dela med sig..? Lucia var ju en god person. Helgon! Till min lycka hade de sannare och renare hjärtan än mig, så de nickade ivrigt och sa att de självklart skulle dela med sig av allt de hade till det stackars barnet som inget hade...

Sen gick jag ut på skolgården och erkände vilken usel mamma jag varit, som bara mindes att jag hade ett lussebarn. Självklart hade de erfarna pedagogerna, räddarna i nöden, förutsätt detta. Det fanns resurser! Den ena hade ett helt paket pepparkakshjärtan och den andra flera Festis i ryggan.

Luciakronan av, för alla föräldrar som löser alla sjuttiofemtusen smådetaljer som ska vara på plats en lussemorgon. Men alla lampor lyste ikväll, i båda kronorna. Alla hade fått fika och imorgon ska jag smuggla ner ett pepparkakshjärta i kompisens ryggsäck. Så...glad Lucia!

Vem i helvete kom på det här med ljus i håret?

Tredje advent började förvisso rofyllt med sovmorgon till 9 för alla inblandade i den här familjen. Frukost och tre ljus tända, inga hår brända (bonus: julrim!).

Jag hade en chans kvar, att något av de lucialinnen som dräller omkring skulle passa även nioåringen i smaken. De andra 47 hade antingen hård kant, för kort ärm, för lång ärm eller helt enkelt obekvämt. Och Gud förbjude att ungen skulle behöva vara obekväm under den halvtimme hon ska uppträda på tisdag. Bättre då att familjen löper gatlopp i jakt på ett extramjukt och fjädertunt lucialinne i "rätt" vit färg med ärmar som passar varje barn perfekt. Men, innan bitterheten svepte med sig varenda uns av glädje över tjejernas luciapepp, så kom 80-talet och knackade på dörren till julmyset. I samma påse som det låg 24 (ett jul-omen?) små lucialampor, låg också ett sista linne! Ett linne jag kände igen från min barndom, ett som tydligen min mamma sparat. Men nu låg det där, lika välkommet som den där stjärnan det fortfarande talas om 2000 år senare. Det satt som ett smäck! Trots att det luktade unket av förråd, insåg även nioåringen att det här var det det. Jakten var över.

Men det var inte på grund av detta som maken yppade rubriken i sann julanda. Nej, det kom senare i processen. Nu skulle nämligen två luciakronor hittas, monteras samt falla de två yngsta i hushållet i smaken. Och den är ju som bekant delad, så det här var en uppgift värdig en Nobelprisad fredsmäklare. En sån finns ju sällan till hands när en behöver hen, så vi tog själva första minerade kliven ut på stigen mot två lysande kronor på våra barns hjässor.

Det startade rätt bra med en nerförsbacke och en krona som lillasyster både kunde, ville och fick ha. Den lindades med glitter och då kom första förhandlingen, när storasyster insåg hur fin den blev! Vi hittade en gemensam lösning och kunde därmed gå på momentet med ljusen. Fem. Det låter inte så mycket. Men just den här kronan hade likt nattlinnet övervintrat sen 80-talet. Efter ett par fadäser där plasten sprack när batteriet kom på plats, insåg maken att batterierna tydligen ändrat storlek med några millimeter sen vi var barn. Millimeter som nu inte visade sig vara på vår sida och som hotade friden freden.

Medan jag provade lampa efter lampa på det enda fungerande ljuset, så gick maken till förrådet efter en borr. Batterierna ska in och plasten ska veta sin plats. Ingen förhandling, bara fakta. Barnen hade gett upp och satt på övervåningen. Jag satt fortfarande i soffan och kom med peppande tillrop om att vi vanligtvis fixar detta fem i tolv, den här framförhållningen måste ju vara nån slags rekord för familjen! Två dygn innan! Halleluja eller Lusse lelle eller hur vi nu ska sammanfatta det. Till slut lyste alla fem ljusen och vi high-fivade oss igenom hela eftermiddagen. Sen åkte vi till Ica och införskaffade en sprillans ny luciakrona till nioåringen.

Jag tänker att vi tar oss an världsfreden i januari.

Ritsch ratsch...filibombombom

Vi har bara haft roligheter för oss i helgen. Ingen har kikat särskilt djupt i tvättkorgen och dammet ligger där det låg i fredags. Delvis på grund av detta stod jag imorse och rev i min låda med strumpbyxor för att hitta ett på rena, svarta och tunna. Jag har en tendens att köpa på mig gråa, stickade, mönstrade, lila och gud vet allt vilka färger och mönster när det kommer till strumpbyxor. Som jag sen aldrig använder. Det är svarta jag vill ha och det borde jag lära mig själv. Idag hittade jag ett par som förvisso var svarta, men i någon slags nätmodell. Det enda jag kunde se framför mig var en kassler, så jag kastade dem...längst in i garderoben.

Men den som söker den finner, plötsligt dök ett par perfekt glansiga, lagom tunna, svarta strumpbyxor upp i lådan. De hade förvisso någon slags gördel i midjan, såna där som ska forma. De satt som ett smäck och jag kunde andas normalt efter att jag krånglar på mig dem. Jag är på riktigt för gammal för att inte sätta funktion före saker som andning och skavsår när det kommer till klädsel. Vi skulle på dop, inte på bal.

Barnen körde sitt egna race, den ena satte först på sig sina säckigaste byxor med sin dödskalletröja. Okej, sa jag, kör på det. Då bytte hon till vit spetströja och rosa kjol. Kan det varit en oplanerad mammapoäng som vanns där?! Storasyster hade andra planer för dagen och var nöjd med att få hjälp med att fixa en hög tofs. Som förvisso ska vara perfekt och därmed inte görs i en handvändning. Maken var värst. Han klädde sig, konstaterade att hans byxor var på tok förstora och drog till närmaste klädbutik. Då var det knappt två timmar kvar tills dopet skulle börja. Men jag förstår honom, har man inget så har man inget, när det kommer till kläder. Han återvände 35 minuter senare med två par nya jeans. Bra jobbat!

Barnen övertalades av maken att gå med honom ut i bilen, så att hans maka skulle få tio minuter ensam och fixa barret och dra på ett lager mascara. Sen var vi redo! Jag möttes i bilen av en skara barn - okej, två - som översköljde mig med bevis på vem av dem som hade rätt i en strid som maken redan tagit sin hand ifrån. Jag tappade fokus och satte mig ner utan att ha koll på de strumpbeklädda benen. På den millisekund som låset på min väska nuddade mitt lår, så uppstod ett hål. Meeeen ååååååhhh!!! Så himla typiskt! Jag drog efter andan för att förbanna varenda strumptillverkare i hela världen, Trumps och hans gelikar, tiden som inte räcker till och försenade bussar. Alltså, lite av varje som stört mig det senaste. Barnen tystnade, det var egentligen det enda som hände. Sen tog maken ett beslut, att han kunde köra några kilometer snabbare än traktorfart, så skulle jag hinna hoppa in på Lindex när vi nästan körde förbi på vår väg mot vackra Råda kyrka på andra sidan stan.

Jag valde snabbt tre par strumpbyxor och betalade 300 kronor. Som att betala för is som smälter, men det är ju som det är. Vi hann till kyrkan, men marginal, sånt sysslar inte vi med. Vi sladdade in och tog plats i bänkraderna några minuter innan dopsällskapet kom in. Jag drog i kjolen så inte hålet på benet inte skulle synas i kyrkan, men smet sen in på närmaste toalett för att byta om.

Det visade sig vara ett rätt litet utrymme. Dessutom insisterade sexåringen på att hon var kissnödig. Det kanske hon var, men det gick över en sekund efter att dörren var stängd. Jag krånglade mig ur de trasiga strumpbyxorna, fick fram de nya och kände mig nöjd trots avsaknad av hålla in magen-effekt. Det gick ju finemang att få in båda fötterna och få på stövlarna igen. Men när jag sedan drog upp dem så kanske jag råkade tänka på en kaktus eller så, för ritsch så gick det en låååång maska på framsidan av benet! Åh nej, sa sexåringen förvånad, nu blev det ju värre än innan, mamma...?

Det är ju helt osannolikt hur svårt det ska vara att tillverka strumpbyxor som inte behöver hanteras med silkesvantar i steriliserade rum med bara goda människor med låååååångsamma rörelser i närheten. Vi andra då? Vi som knör in oss på en trång toalett i ett församlingshem med en sexårig förståsigpåare och svettiga försöker uppfylla det grundläggande i "hel och ren"!

Jag gav upp finliret. En andra vända till bilen för att hämta dagens tredje par strumpbyxor. Den här gången ett par mer rejäla som möjligtvis inte passade klockrent till skinnkjol och rosa topp. Men va fasen. När någon tömmer tvättkorgen så är jag på banan igen. Eller så går jag till jobbet imorgon utklädd till kassler.

På dagen sex år sedan vi döpte vår yngsta dotter. Hon behövde en påminnelse...

Tomten är far till alla barnen...eller?

De är helt klart myten om tomten på spåren, båda våra barn. De har hittat kläderna, sett sin mamma pussa tomten en aning för länge samt blivit varse om att tomten har likadana skor som deras far. Och de gillar samma julöl, tomten och pappan som alltid ska slänga sopor på julafton!

Men i år planerar de att punktmarkera sin far hela julafton. Det ska vara omöjligt för honom att missa när tomten kommer på besök. Bara på så vis kan de övertyga sig själva och bevisa sin tes om att tomten är far till alla barnen. Vår nioåring har frågat mig takt ut "Ärligt mamma, ärligt, visst är pappa tomten?". Jajjemen, säger jag. Klart han är!

Men tydligen är de ändå osäkra. Idag valde de att stå i kö i tio kalla minuter i en julpyntad lada, för att överlämna sina egenkomponerade önskelistor till tomten (som garanterat ej var deras far). Förvisso fick de en skumtomte var för besväret, men med magarna fulla av pepparkakor och lussebullar antar jag att inte det var vad som lockade. Nä, de är antagligen väldigt smarta. De håller alla dörrar öppna, tar det säkra före det osäkra och helgarderar med goda relationer till tomten OM han nu ändå finns.

Jag, som redan avslöjat tomtens icke-existens, har antagit utmaningen. Så medan de är upptagna med sitt planerande för sin bevisföring på julafton, återstår för mig och maken att fundera ut exakt hur vi ska kunna lura dem som aldrig förr denna jul...

Bered en väg

Min fredag började stämningsfullt med adventsfrukost i Domkyrkan. Stillhet och ro som väl möjligtvis bröts en aning när jag och min kollega tog i från tårna i "Bered en väg för herran". Men vi var nöjda med vår insats, high fivade på kyrkovis och startade dagen.

Rätt så exakt sju timmar senare smattrade jag ner ett par sista rader, innan jag i lika högt tempo gav mig av hemåt för att som jag lovat "hämta tidigt". Jag var sen. När jag hojtade "jag ringer sen" i luren till maken och spurtade de sista 50 metrarna till bussen som går hemåt, så hade jag redan passerat den tänkta hämttiden med tio minuter. Inte ens helikopter ut mot skärgården kunde kunde löst den tidsekvationen.

Jag hann med bussen och satte mig med mobilen och fortsatte jobba - med inslag av en del förströelse förstås. Det var ju ändå fredag och skallen rätt så upptagen med att försöka hitta av-knappen inför fredagsmyset. Sen gjorde tiden en vurpa och när jag tittade ut så såg jag bussen sakta lämna den busshållplats jag väntat på...och skulle gått av på.

Jag tog trappan ner från dubbeldäckarens övervåning i ett språng och trodde jag skulle hinna ändå, men så klart inte. Ena hjärnhalvan hann dock inte svära klart, innan den andra kickade in och medgav att så långt är det faktiskt inte till nästa hållplats. Sen tittade jag upp på tavlan för hållplatser och inser att jag sitter på en av expressbussarna mot öarna. Nästa stopp inte bara är en dryg mil bort, utan ute i skärgården!

Precis då kände jag, att nu räcker det. Nu är veckan slut. Nu ska jag hem. Åka hem. Taaaaa mig heeeem! Jag hann fram till chauffören och bad honom släppa av mig ändå på nästa hållplats, även om bussen inte stannar där egentligen. Men nej, nej. Han hade en färja att passa och var tvungen att bus(s)köra raka vägen dit. Så jag satte mig ner. Ringde fritids. Sexåringens favoritfröken svarade tack och lov med precis det en stressad och i hjärtat denna dagen misslyckad mamma vill höra "...det är lugnt, vi har det bra här, kom när du kommer".

Jag fick busschafissen att lova att släppa mig i alla fall innan han körde på färjan. En dryg kvart senare saktade han in, vinkade fram mig, öppnade dörrarna och hade nästan rullat under färjebommen innan jag hann sätta foten på fastlandet. Havsvindarna smakade klassiskt salt och skvalpande vågor får mig alltid lugn. Under de sju minuter jag väntade på bussen som skulle ta mig tillbaka, slutade min hjärna att hetsa min själ. När jag äntligen satt på en buss på väg tillbaka, kom två polisbilar och ambulans i rasande fart med sirener och blåljus. De rullade på en tom färja som genast la ut. Jag skänkte en tacksam tanke över att jag förvisso var supersen till hämtningen, men mina barn var trygga på annat håll.

Jag gick av bussen som planerat, småsprang till fritids och möttes av...en strålande glad sexåring som satt och målade! Hon ville inte gå hem. Hon var inte klar, teckningen skulle ha mer färg och hennes kompis var faktiskt där ju! Jag fick vänta. Stod och hängde i farstun och lät dagens sista teoretiska (och några äkta) svettdroppar skölja genom mitt inre. När hon sedan kom hoppandes, min sexåringen, gav mig en kram och bubblande berättande om sin teckning - då var det väldigt nära att jag upprepade morgonens Halleluja-sånger i någon sorts egenkomponerad tacksamhetsaria.

Location:Runslingan,Torslanda,Sverige

Nostalgi i nutid med bh-dramatik

I lördags var maken och jag på galej! Det hela startade dessutom extra festligt med en timmes bilresa, bara maken och jag. Vi spelade Haddaway och Ace of Base så högt mobilen tillät på hotellrummet. Maken provade att sätta mobilen i en tom papperskorg för att få till det rätta soundet... Det kanske inte riktigt funkade men gav en del vibbar till två fortfarande 39-åringars barndom. Fast utan mobiltelfoner förstås. Innan vi promenerade bort till 40-årsfesten, skålade vi till 90-talets ära i varsitt vin i dricksglas. Flärd...

Det blev ett 40-årsfirande med shuffleboard, amerikanskt buffé och röjrock a la 90-tal på dansgolvet - med en perfekt inramning av glitter och mingel. En hel drös med trevliga människor och dans hela natten. Eller ja, halva natten...nästan. Sen sov vi i åtta timmar och barnen var glada när de fick pizza till kvällen nästa dag. Nostalgi i ny tappning! Alla nöjda.

Den här lilla historien är egentligen slut här. Jag blev dock hemskt irriterad på mig själv i måndags, när jag insåg att jag mest troligt tappat bort min favorit-bh under helgen. Ni vet, den där som har perfekt mjukhet och sitter skönt så tutorna slipper fladdra. Jag tog en extra kik i min ouppackade väska innan jag ringde räddningstjänsten mitt resesällskap från helgen. Min ide' om att någon han kunde ringa upp hotellet och fråga om de hittat en bh bakom nåt element eller så, möttes inte med stående ovationer. Innan vi la på, spelade jag ut mitt sista kort: Jaha, då får jag väl köpa en ny då. Eller två!

Han höll mig på halster ett tag, maken. Men sen berättade han att ringt hotellet. Och frågat om de möjligtvis hittat hans frus kvarglömda bh vårt rum..? Han var lite osäker på färg, men typ svart? Eller vit? Det var förvisso tokfel. Receptionisten var tydligen inte jättepepp på att skicka någon till rummet att leta, enligt maken.

Så där kunde ju också historien ha slutat. MEN. Så kom idag. Ikväll faktiskt, till och med. Jag skulle lägga undan väskan jag haft med mig. Och märkligt nog, som ett bh-under, så ligger den plötsligt där! Mitt framför näsan på mig, lite skymd av ett linne, men den var där. För en kort sekund undrade jag om jag höll på att bli senil. Men sen kom att tänka på den gången när jag anmälde mina nycklar stulna och sen hittade dem i handväskan. Då var jag ju 17. Nostalgi är inte bara av godo.

Fredagsfeeling och mammaskap

Den kom den här veckan med, fredagen. Mer efterlängtad än vanligt, men också lika plötsligt uppdykande. När jag skriver det här sitter jag utanför sexåringens körövning. Korridorens flexlyse släcktes nyss, så jag sitter helt still så jag ska slippa det kalla ljuset i mina ögon. De ljusa barnrösterna hörs genom trädörren.

Jag älskar att hämta barnen på fredagar. Hela veckans måste-lista är checkad och vi kan på riktigt sparka i löven så länge vi vill på väg hem från skolan, om andan skulle falla på. Nu gör den ju sällan det eftersom jag väljer vägen över de lövfria tennisbanorna, men ändå. Tanken är ju möjlig.

Vi tog bilen genom mörker och regn till sexåringens kör. På väg från bilen dansar hon runt omkring mig och råkar slå till min arm så jag tappar hennes pärm med sångtexter på marken. Jag grymtar till när jag böjer mig ner snabbt för att nå pärmen innan den läcker in regnvatten. Sexåringen fortsätter dansa och springa. Sen konstaterar hon glatt att "Ibland måste det vara jättejobbigt att vara mamma", när hon ser mig fiska upp pärmen ur en vattenpöl.

En kvinna vi just passerar brister ut i skratt och berättar för sin vännina i telefonen om den lustiga men kloka lilla flickan hon just mötte på gatan. Vi skyndar vidare och hinner lagom till kören. Om en liten stund är de klara med alla julsångsövningar, och då ska jag tala om för henne, att just nu är det faktiskt jättelätt att vara mamma.

November rain

En regnig tisdag i november. Mörker och väta, två saker jag tycker innerligt illa om, samlade på en plats. Det var nästan så jag längtade efter en liten ryckning i näsan och ett litet svidande i halsen så jag slapp gå upp och möta i-landseländet.

Med den inställningen blir ju sällan något bra. Maken försvann till jobbet, tur för alla inblandade. Nioåringen var trots sin pannkakslåda inför dagens skolutflykt, inte nöjd. Kanelknäcke skulle det vara! Här, sa jag, ta alltihop.

Sexåringen var mer än lovligt lealös av sömn, men inom i mig anades en liten flik av ljus bakom novembermörkret, när hon gav mig en varm kram och min näsa fylldes av hennes lätt morgonsvettiga doft från nacken.

Min svarta tänkta tröja var så klart inte ren, fast jag trodde det. Och nioåringen kunde inte hitta sin matteläxa som skulle lämnas in. Efter en hel drös rätt dåliga pedagogiska kullerbyttor, stod vi redo för att lämna radhuset och ta oss an regnet. När nioåringen försvunnit runt hörnet - med ett leende! - vaknade sexåringen och tog tack o lov på sig rollen som fixare. Regnbyxor på och ingen protest ens när favoritmössan visade sig ligga kvar i bilen. Hon scannade sin låda med mössor och vantar och valde sin svart-gröna mössa från restaurangen Harrys med två mjuka horn uppepå. Sjukt nöjd med det valet, svängde hon sedan på sig Frost-ryggsäcken och var redo för dagen. Med ett litet ljus spirande inom mig, valde jag vinterkängor och varmaste jackan. Skitsamma om jag ser ut som om apokalypsen är på ingång.

Nej, det blir ingen mysig avslutning på det här inlägget, om att november är rätt trevligt ändå. Sexåringen sätter sig på huk utanför dörren och frågar om jag ser den lilla, lilla morgonfjärilen på marken. Då känner jag ändå hur munnen dras upp i något som troligtvis kan liknas vid ett leende. Jag tittar och nickar. Hon tittar upp och bränner av ett strålande leende innan hon vänder sig om och skuttar mot skolan. Hon ropar över axeln:

- Det är kanske förresten en nattfjäril som ska sova nu! Trampa inte på den mamma!

Jag kliver försiktigt över den lilla döda fjärilen och låser dörren innan jag går efter min sol.

I kapprummet på fritids.

39 år och milstolpar

Maken har födelsedag och det har inte undgått någon inom en radie på flertalet kilometer. Sexåringen talade om det för alla på kvällsrestaurangen samt för hela världen under hela eftermiddagen. Mest var det fokusera på delen "vi ska få TÅRTA", men ändå, lägger det i facket för kärlek.

Det var en osedvanligt lugn kväll. En kan nästan våga dra slutsatsen, att vi kanske numera kan gå på samma restaurang två gånger inom loppet av en fem års period utan att bli igenkända?! Ett enda vält glas på hela middagen! Alla åt sin egen mat utan att kladda i någon annans hår. Tre av oss satt på sina stolar hela tiden och den fjärde nuddade i alla fall sin sits ungefär en gång per minut. Så hon var ändå i krokarna. Hennes viftande var förvisso anledningen till att glaset välte över bordet, men när servitrisen löser det hela genom att snabbt ställa fram hela Cava-flaskan på bordet istället, så var det ändå okej.

Det var inte bara makens sista 30-tals-födelsedag, som kändes speciell idag. När vår nioåring spontant berättade en historia om en youtuber för servitrisen, så var det steg ett i vår felaktiga bedömning av vår blyga tjej. Hon, som brukar sitta tyst om någon okänd tilltalar henne och istället skicka fram lillasyster, pratade glatt om, tja, allt. Efter att sjungit Sankta Lucia på italienska i rätt högljudd ton samt tonart, började hon diskutera lämpligheten i att Donald Trump ska styra USA istället för "Hillary" (som hon benämner henne). Hennes slutsatser och åsikter var antagligen klokare än många av de amerikaner som röstade i veckan.

Lite mycket chokladtårta på det så var födelsedagen komplett.

Höstlov i vinterskrud

Texten som var en hyllning till ett höstlov i vinterskrud, försvann någonstans i cyperspace mellan Elofsrud och Grums. Men essensen var, att jag är lyrisk efter de efter de här dagarna med bonussnö. Jag är en levande reklamfilm för Sälen och vintersemester! Jag skulle kunna sälja is till en norrlänning boendes på en fjälltopp som jag känner nu. Det var också en berättelse om den godaste hemmalagade (av någon annan) hjortonsylten vi köpte på vintermarknaden och om vackra men inte lika goda gulaschsoppan jag själv gjorde. Vi har åkt pulka och haft snöbollskrig, legat i soffan och sett på film när snön föll utanför, pyntat för advent och hängt ut fågelmat till de övervintrande fåglarna (de syntes dock inte till, eventuellt kommer de fram när familjen Högljudd har lämnat stugan.). Ingen behöver dock byta kanal eller kräkas av alla superlativ. Självklart har vi hörts på caféer och i affärer och varit mer än lovligt irriterade på vår yngsta avkomma som tack o lov får oss att skratta men också driver oss till vansinne med sina påhitt. Men efter att alla blöta kläder var upphängda av barnen under skyhöga protester, kriget om den sista våfflan var avklarat och värmen från brasan gjorde oss dåsiga i soffan, så var det så nära en idyll den här familjen nånsin kommer att komma.

Pimpad pumpa

Jag sladdade in på Ica igår efter att ha bestämt mig för att rätta in mig i ledet gällande Halloween. Jag har svårt att se det som något annat än ett lite mesigt efterapande av en amerikansk tradition, men va fasen, jag är inte den som är den. Nu kör vi! Således skulle pumpor inhandlas. Lillasyster och jag drog till Ica med mormor. Där såg pumpahyllan ut så här:

Vafalls? Vaaa? Vaaaa? Vad är nu detta? Tomma höbalar och lådor? Jag är ju här i god tid - dagen innan! Ska jag nu behöva minnas att köpa både pumpor och julkalendrar redan i september?! Ännu värre för stunden, då jag lovat sexåringen lite pumpakarvning under eftermiddagen och jag inte var upplagd för några utspel som grundade sig i den enkla strofen "de är slut". Mormor to the rescue! Hon hade sett gigantiska pumpor på Hemköp tidigare på dan. Vi drog dit - och tadaa - fyra pumpor kvar. Vi snodde snabbt med oss två av dem och gick mot kassan. Eller ja, vi kånkade på varsin de få metrarna fram till kassan, men stannade rätt ofta för nya tag om de fem kilo tunga pumpajävlarna.

Del ett av löftet var därmed slutfört, pumpor införskaffade a la svensk style. Ett par timmar senare gav vi oss på själva karvandet. Vassaste kniven vi har kom fram och maken högg bokstavligt talat in på den ena pumpan. Makens initiativförmåga fick sexåringen att med säkerhet i rösten konstatera att "Killar kan detta, inte tjejer". Dagens andra Va, vaaa, vaaaaaaa? for genom mitt huvud innan jag greppade den andra, dock slöare, kniven och HÖGG in på den andra pumpan med en farlig fart. Pumpasaften sprutade och lukten av pumpakött spred sig när vi grävde med fingrarna för att få bort fruktköttet inuti. Barnen stod fascinerade, samt äcklade, och såg på. De slafsade lite med sina skedar men sen fick vi göra jobbet. De hade dock ritat ansikten på pumporna och när vi skurit klart så var båda väldigt nöjda. Sexåringen ville dock inte riktigt låta det hela ta slut, så hon pimpade sin pumpa genom att rita dit öron, några ärr, lite hår och en hjärttatuering. Bland annat. Ska det va' så ska det va' liksom. Inget knussel. Och det är ju om inte annat väldigt amerikanskt.

Holistic Boost!

Visst låter rubriken snajsig? Bakom den gömde sig en heldag på Skepparholmen med fem träningspass som alla byggde på en helhet av kropp och själ. Styrka, rörlighet, andning och smidighet stod i fokus. Vi kan väl sammanfatta det med att vissa av de grundstenarna var enklare att hitta än andra. Efter första smidighetspasset var vi lite glada över att alla kämpat så hårt med sig själva, att ingen haft tid eller ork att smygfilma de delar där det mer kändes som i alla fall jag var gjord av en fyrkantig låda med sten i botten. Men stenarna blev färre och kanterna slipades snabbt under den första timmen. Andra passet var mer i min stil: styrka i combat style med en perfekt del avvägd yoga-inspiration. Svetten lackade trots lugn andning, men salen vibrerade av kraften i de imaginära svärden som ven genom luften på uppmaning av vår coach. Sen var det dags för lunchbuffé, vilket var tur för våra muskler hade fått sig en rejäl omgång och behövde lite gött att återhämta sig med.

Vi hade planer på en långpromenad i solen, men fastnade med kaffe i en soffa innan nästa pass drog igång. Tre pass till och avslutning med Yin Yoga, hann vi med innan vi gick till bussen. Trots trötthet kände vi oss starka och stolta över att våra kroppar klarat utmaningen psyket satt dem på. Vi avslutade dagen med pizza, ett fem glas rött och återigen en massa tjejsnack. Att det kan vara så härligt att sitta och gaffla med tre kompisar som numera känt varann så länge att vi kan hänvisa till saker som hände oss gemensamt för "...23 år sen...". en underbar lång massage för själen, är vad det är.


I morse var vi inte så kaxiga. Den ena efter den andra haltade runt för att samla ihop sina pinaler. Vår värdinna och vän bjöd på smoothie, surdegsbröd och fin-kaffe innan vi med ett plågsamt stön drog på oss ryggsäckarna. Vi förblir stående de närmaste dagarna. Sätter vi oss ner kommer vi väl inte upp igen. Om inte psyket rycker in och tvingar musklerna att agera. Helheten var det ju.

Shop til you drop

Tåget rullade ut från Göteborgs station klockan 7.30. Kaffet i min mugg var lika gott som rykande hett. Nästan alla vagnar hann lämna stationsområdet innan tåget stannade. Tekniskt fel. Stod still. Vi drack kaffet. Stod still. Tittade på spåren. Och rullade slutligen tillbaka till stationen. Rätt så exakt 60 minuter och två urdruckna kaffemuggar senare kom äntligen vi iväg! Mot Stockholm!

Resan gick fort, vi snackade bort det mesta av tiden, min vän och jag. Okej, jag snackade eventuellt mest, men vem räknar liksom? Alla våra konversationer var dessutom ackompanjerade av snarkningarna modell större stockar, som tåggrannen på två rader framför oss stoltserade med i sömnen. Riktigt imponerade - måste funnits ett och annat i hans inre näs-, bröst- och halsgångar.

Framkomna påbörjade vi dagens utmaning - shoppingen. Jag kämpade på. Kände inte att jag var på så där gott shoppinghumör som ibland infinner sig. När allt passar i färg och form och dessutom är på rea. Och är hänger längst fram i affären. Men efter idogt letande så släpade vi på flera påsar var.

Jag gjorde ju multifelet att börja shoppa till barnen. Baskläder! De kommer inte bli tacksamma. Men när 85 procent av allt jag provat var antingen är för stort, för tajt, för fult eller för trasigt, så gällde det ju att slå till när jag hittade nåt. Jag var bland annat på jakt efter de perfekta tajtsen. Jag hittade dem! I fem sekunder. Sen insåg jag, att även om de såg snygga ut upptill så hade de en detalj av snörning under knät som höll liksom ihop över- och underbenstyg. Min hjärna slog på TANT- knappen och sände budskap i form av "det verkar kallt" och "hur opraktiskt?!". Jag smög därifrån och lät hjärnan omarbeta formeln för vad en skulle gå igång på.

På min önskelista inköpslista stod mest "kjolar och klänningar". Jag gick rakt ut i snårskogen av kläder och köpte toppar istället. Kom upp på klänningvägen igen och köpte en tunika som ser precis likadan ut som en jag har hemma, fast heeeelt andra färger: rött o svart vs blått o vitt. Otroligt nyskapande...hehe.

Vi förlorade ju en timme på morgonen, när vi var fast på tåget, men vi avverkade affärer i en rasande fart med svetten som nära allierad. Efter alla MQ, Vila och andra självklara val, så fick jag se River Island. Vi måste dit, tjoade jag, världens bästa affär! Uppför rulltrappor och iväg. Efter en snabb blick på skyltdockan med grön militärjacka sexy style och så lågt skurna svarta jeans som helt bevisade talesättet "...som baken, delad", så kände jag att vi måste hamnat fel..? River Island...där köpte jag ju så mycket fina kläder i London en gång! Det var ju ett par år sen bara. Eller vänta, när var det...20...2004 var det ju! Kanske, säger kanske, att de ändrat sortiment sen dess. Ellr så har jag ändrat preferens blivit äldre.

Nåt som inte ändrats sen 2004, möjligen förfinats, är vänskapen med mina tjejer från Vänersborg. Ikväll sammanstrålade vi hemma hos en av dem i Stockholm, med bubbel och tapas. Imorgon är ska vi på träningsboost i sju timmar. Vår shoppingdag kan ses som uppvärming.

Liv i Luckan

För nio år sedan idag, high fivade maken och jag i korridoren på Östra sjukhuset. Vi hade precis fått beskedet att fostervattnet i min mage var slut och att bebisen skulle bli uttvingad. Hen, som visade sig vara en hon, var ooootroligt seg i starten. Beräknad till 28 september så låg hon fortfarande där och drack fostervatten 16 dagar senare, helt utan minsta indikation på att medverka vid någon typ av förlossning inom det närmaste. Så det var på tiden att hon blev vräkt från den där mysiga (?) kokongen. Så här i efterhand kan jag förstå henne. Hon är en pysslig hemmatjej som trivs bäst med rutiner och människor omkring sig som hon känner. Livet i magen måste varit en dröm för henne.

Men nu skulle hon ut. Tio minuter efter att ultraljudsmaskinen avslöjat hur torrlagt det var i magen och läkaren med ett beklagande ansiktsuttryck sagt "tyvärr, vi kan inte vänta längre, vi måste starta förlossningen", skuttade (okej, vaggade) jag genom korridoren - orimligt glad över ett i läkarens ögon negativt besked. Men nu skulle hon ju uuuut!!! Vi fick tid på förlossningen dagen efter. Min kropp visade sig dock vara i maskopi med mystjejen där inne. Den kämpade emot en hel dag, trots starka påminnelser i form av mediciner om att nu leverera en bebis. Men det förblev stiltje. Om min kropp varit en seriefigur så skulle den varit en visslande liten filur som omedvetet strosade runt, runt på ett torg utan att låtsas om att det bara fanns en väg ut - förlossningsvägen.

Sen fick jag så jag teg och hon föddes tidigt på natten den 14 oktober. Detaljer kan jag bespara er, men en oväntad person som kom in mitt i min pågående värkstorm, var läkarstudenten Lukas. När frågan kom om det var okej att han var med under förlossningen, var jag sen länge inne i lustgasens underbara värld. Maken blev dock överlycklig och besvarade frågan med ett rungande JA! Självklart skulle Lukas med på resan mot nyföding. Innan jag hann reagera mer än med några obestämda murvelljud, hade det beslutats att:
1. Lukas skulle kallas "Luckan" (förslag av min smeknamnsbesatta make)
2. Luckan var nu en del av förlossningsteamet.

Resten av natten stod maken på min ena sida och baddade min panna, på min andra sida stod Luckan, redo att byta av maken när helst en handduk behövde kylas ner. Alla som varit med om eller på en förlossning vet, att det är något fler kroppsvätskor, än vad som visas på film, som så att säga är aktuella i processen innan babyn anländer. Där och då kunde inte brytt mig mindre. Men efter förlossningen, när lugnet återvände till salen, minns jag, att jag sa till Luckan att jag hoppades att det han just varit med om inte varit avskräckande. Men, la jag till, du är väl van? Han såg lite blek ut när han stod vid änden på sängen och skakade på huvudet till svar; Det var min första förlossning... Grattis till Luckan.

Sen blinkade jag, åt en macka och plötsligt hade det gått nio år. På fredag ska vi fira hennes födelsedag! Men hennes egen väg ut i livet startade egentligen, för nio år sedan, idag.

Sen blir det kalas för släkten på lördag. Luckan är inte bjuden.

Dags att kliva upp

Höstens första förkylningsoffer här
hemma blev helt otippat alltså jag. Men det vänder nu. Jag har solklara bevis. Nysningarna har avtagit i styrka (vilket förr grannarna lika tacksamma för, som maken som sover bredvid mig) och rösten börjar tack och lov återfå sin forna spetsighet (hehe).

Men främsta skälet till att jag nu är på väg upp igen, kom när jag nyas googlade på "hur man gör en egen drömfångare". Alltså...vaaaaa? För några timmar sedan uppdaterade jag samtliga elektroniska Apple-produkter här hemma. Och nyss beställde jag nästan en rosa saccosäck på nätet. Ni fattar. Det är kan inte få fortsätta!!!

Möjligen har jag också sett ungefär lika risig som jag känt mig de här dagarna. Eller så har jag bara klagat högljutt. Båda barnen kom oberoende av varandra in och frågade förut om jag skulle bli frisk nånsin igen. Så. Nu kliver jag upp. Jag utmanar bacillerna på en duell. I dess ringhörna är priset jag kan få betala, en lunginflammation. I den andra finns en rosa saccosäck med fri frakt inom Sverige och en bonus i form av illgröna morgontofflor med Martin och Martinus på. Jag vet inte vilket som är värst.

När mamman går till sängs...

De två nysningarna jag rev av i bilen igår på morgonen, hade hämtat förstärkning och eskalerade i styrka idag. Efter frukost stod det klart, att min söndag blev i sängläge. Maken hade planer som han påbörjade. Tjejerna fann varandra i nån gemensam danslek. Borde ju anat nåt när de frågade efter hårband och hårfärg (som visade sig vara slut), men glädjen när de leker ihop, inte tyst men utan argsinta skrik, är större än oron om hur det ska sluta.

Jag slumrade nån timme. Jag har ett svagt minne av att någon frågade mig om en tatuering och att de fick snörvlande hmmhmjammhm till svar. Mer slummer innan tjejerna kom tillbaka för att visa upp sexåringens förvandling. Åttaåringen hade gjort fantastiskt fina flätor på henne. Sen hade kreativiteten slagit en kullerbytta när den vanliga hårsprayfärgen var slut. Man tager vad man haver, var antagligen storasysters ledord, när hon målade sin lillasysters hår med rosa vattenfärg istället för den rätta looken. De hade avslutat piffningen med tre tatueringar - en på varje kind och en på halsen. Åttaåringen var stolt över sina kreativa färdigheter, sexåringen var supernöjd med sin utstyrsel, maken trodde inte sina ögon och jag sände dubbla budskap genom att hala fram mobilkameran för att föreviga spektaklet samtidigt som jag hasplade ur mig någon slags halvtrist förmaning om att vattenfärg och tatueringar i ansikte och hår från och med nu inte är tillåtet.

Sen gick jag och la mig igen. Vi får se hur världen utanför och dess befolkning ser ut när jag vaknar nästa gång.

Nöje med nöje

Jag ville besöka min farmor och jag ville testa mig själv igen på fem kilometer terränglöpning, efter den där extra kilometern på tävlingen i Sälen för ett par veckor sen. Jag lyckades förena nöje med nöje när jag hittade ett terränglopp i Falköping där hon bor. Nuförtiden får jag nöja mig med kortare visiter hos farmor, än de där dagslånga med hemmagjord älgstek som vi gjorde för några år sen. Vid fyllda 90 orkar hon sällan med oss i vårt gäng längre än så.

Klockan elva gick starten och trots att det är den 1 oktober, så var linne och kortbyxor bästa outfiten idag. Solen värmde från och till på den lätt kuperade banan. Det var grus, gräs och en del lera största delen av banan, men inte alls i klass med fjällen. Det var riktigt gott att springa och totaltiden blev flera minuter bättre än i Sälen sist. Jag dras dock med en besvärlig astma som hindrar mig, väldigt irriterande. Men trots den orkade jag öka den sista biten när jag fick se åttaåringen stå och vinka vid sidan av banan. Sexåringen var iväg på nåt...eget upptåg.

Med den bedriften avklarad gav vi oss in till stan för lunch på O'Learys med min farmor, pappa och hans fru. Farmor var väldigt nöjd där hon satt mellan sin son och sitt barnbarnsbarn och fick finlunch. Barnen fick höga betyg (mutade) men jämfört med gänget gamlingar farmor är van vid till lunchsällskap, så var det ju lite skillnad. Jag skrattade inombords när farmor undrade hur jag orkade med mina "jäkligt livliga barn". Jag svarade att jag undrar samma sak. Då skattade hon.

Sen var lunchen slut och farmor slog in sin överblivna laxbit i en servett och tog med hem. Den överblivna slatten med lättöl fick dock stå kvar på bordet - finns ju gränser även för en cool 90-åring. Vi avslutade med att liva upp äldreboendet där farmor bor. Eller vi och vi, medan vissa valde att dricka kaffe så låg en på golvet och visade sina kunskaper i breakdance. Sen var det korridorlopp och skjuts på liten rullator som gällde. Ingen kom till skada.

Jag har härligt trötta ben ikväll och detsamma har nog min farmor efter dagens galej. Eller i alla fall trötta öron. Men vi är nog lika glada över den här lilla pärlan till höstdag.

Attityd, någon?

Jag har blivit utmanad säkert 25 gånger senaste månaden på Facebook. Alla gånger har det gällt att visa en bild "från förr". Det kan ju givetvis diskuteras vad "förr" är. Eller som båda våra tjejer envisas med att säga "i förra tiden".

Hur som helst, bebisbilder känns som fusk. Även om alla bebisar verkligen inte är gulliga (vår ena behövde till exempel ett par månader innan hon var "gullig" på riktigt), så känns det lite fegt. Min syster hade valt ut ett par rejält gamla fula bilder från våra tonår, som fanns med i ett bildspel på hennes bröllop. Eller kanske mer från mina tonår, hon var 9-10 år, medan jag var i "inget i ansiktet växer i samma takt"-åldern. Dock älsk på det där naiva jaget med spretig lugg och blåbleka glasögon som möjligtvis var moderna då (men jag tvivlar). Jag ville krama henne och peppa henne, att ta fram den där attityden som hon hade behövt men som visade sig först några år senare...

Sen hittade jag en bild från hösten 1996. Jag bläddrade igenom mina album från min första tid i USA och tackade Gud och Mark Zuckerberg att Facebook inte fanns på den tiden. Den är tagen i i hamnen i Miami, väg hem från en kryssning till Bahamas. Jag är 19 år gammal med gula Dr Martins-kängor, röd kepa och en attityd som ger mitt 39-åriga jag skrämselhicka och hybris på samma gång.

På bilden är jag trött och redigt förbannad. Min och min kompis väska har precis blivit genomsökta av amerikanska tullen i jakten på marijuana (tror jag) eller något ännu värre. Självklart fanns det inget att finna. Som 19-åring var jag inte särskilt orolig vill jag minnas. När knarkhundarna markerat våra väskor, fanns inte i min världsbild att någon skulle kunnat placera nåt i de unga svenskornas väskor. Istället var jag förbannad på röran tullen ställt till med. Sönderknackad ögonskugga för att se vad som eventuellt gömde sig under. Tömda parfymflaskor och kläder slängda i en hög efter att de blivit utskakade och genomgångna.

Nu tror jag ju knappast att den där väskan var prydligt packad från början heller. Men ändå! Amerikanska tullen är ju inte kända för sin vänlighet precis. Så det får bli den. Bebishull och tonårsfrisyrer får stå tillbaka den här gången, till förmån för attityd och en blick som möjligtvis kan ha hängt med till nutid...

Fjällterräng, årsmöte och gulaschsoppa

Vi lämnade barnen hemma och drog till fjälls, maken och jag. Han såg fram emot att röja marken runt vår stuga med grannarna, elda och äta korv utomhus. Jag såg fram emot ett terränglopp på fjället. Endast fem kilometer långt men genomfördes i typisk fjällterräng, på hösten bestående av blöt lera, sten och en hel massa ljung. Första kilometrarna var uppför med ett tempo som jag aldrig pressat mig själv till hemma. Min "terrängträning" bestod snarare av grusad skogsväg som är bred nog att mötas på. På fjället fick inte ens mina egna fötter plats i bredd i det lilla pyttespåret som kunde följas för den som ville. Vid omlöpning var det ut bland fjällbuskarna som gällde.

Jag gjorde verkligen en kämpainsats och framförallt var det var så himla roligt! Jag utmanade mig själv och satte som mål att komma bland de 20 bästa (av 120 startande). Jag hade sprungit in på plats 17, om inte banan varit dålig snitslad och några av oss därmed tog fel väg i en korsning. Det slutade med nästan en kilometers omväg och därmed plats 39. Så, supernöjd med mitt lopp och tiden efter fem kilometer, men inte med placeringen eller tiden som blev på grund av omvägen. Å andra sidan kunde det varit värre. Ingen behövde larma fjällräddningen.

På kvällen var det planerat årsmöte i föreningen för fjällstugeområdet. Maken var pepp för oss båda. Jag var lite mer återhållsam. Efter en stunds flämtande, dusch och återhämtning hade jag hellre stannat i soffan med fotmassage. Massören hade dock andra planer. Han tänkte inte under några omständigheter missa gulaschsoppan och kvällsölen som ingår i årsavgiften.

- Du kan ju sitta tyst om du vill, sa maken. Men följ med!

Jag förstod inte vad han menade? Sitta tyst? Men jag följde med. Så klart. Det visade sig att jag hade jättemånga bra synpunkter. En av dem kanske inte landade helt bra, då jag oskyldigt undrade vad som skulle hända om en person, som föreningen är oense med, "försvann"? De spridda skratten fick mig att inse att jag kanske inte uttryckte mig precis klockrent i just den formuleringen... I övrigt blev det en rolig kväll med nya vänner och kvällspromenad hem i höstmörkret. Maken hade också en bra kväll. Han kryddade den genom att nästan spontanköpa en värmepump. Bara en sån sak!

Barnen då? Jo, de verkar ha haft en toppenhelg med fyra barnvakter som avlöst varann. De har enligt rapport uppfört sig mer eller mindre exemplariskt. Antar att det betyder att de laddat upp med energi tills deras utvilade (?) föräldrar kommer hem...

Ett barns verklighet

Jag hör snyftningar när jag är på väg till skolan. Barnen har sprungit i förväg, så jag går själv. Jag ser ingen som är ledsen, men tar svängen över innebandyplan för att kolla läget.

Det ligger ett bylte på marken bakom en av betonggrisarna i utkanten av planen. Jag har solen i ögonen och ser först inte mer än så. Men när snyftningarna hörs igen, så ser jag att det är en pojke. Han har luvtröja och en keps nerdragen. Han ligger på marken i fosterställning och håller om sitt ena ben. Jag går fram och frågar om han är skadad? Har han ramlat? Han skakar på huvudet. Han tittar upp och ser sig om.

- Det är ingen här, säger jag. Är du rädd?
- Ja. Han jagande mig.

Jag hjälper honom upp och frågar om han är slagen. Han mumlar till svar. Jag frågar vem som gjort honom illa och han svarar med ett namn på en pojke. Vi börjar gå mot skolan. Jag erbjuder honom min hand. Han tar den i ett par sekunder. Sen kommer han på sig. Han är ju stor. Och han känner inte mig. Vi går bredvid varann och jag ber honom visa mig till hans klassrum. Han nickar.

När vi närmar oss går han lite fortare och med rakare rygg. Han slänger ett öga på mig som jag tolkar som att han vill kolla så att jag är med. På skolgården möter vi en lärare. Hon frågar vad som hänt, men han säger inget. Slänger en blick på mig och går sedan mot sitt klassrum. Jag talar om vad jag vet och namnet på pojken som jagat honom. Oj, utbrister hon. Jag talar om hur förtvivlad han var för fem minuter sen. Hon nickar och ser ledsen ut. Hon tackar och säger att hon ska ta tag i detta nu på en gång.

Jag tittar efter pojken och försöker skicka styrka och kärlek till honom genom luften. Jag vill rusa efter honom och hålla om honom. Tala om att hans upplevelse inte är bara hans. Hans smärta är inte bara hans att bära. Den är min, din, skolans och alla människors. Han är bara ett barn i en stor luvtröja. Jag ser hans keps och rygg, när han försvinner in till sin skoldag.

Bye bye Mallis!

Buffén kändes som gårdagens nyheter, Cavan var uppdrucken och temperaturen hade sjunkit till 29 grader. Dags att lämna Mallis för denna gång! Fredagen var alldeles ljuvlig med varma vindar från havet. Planet lyfte mitt i natten, så vi hann med både poolbad, cykeltur längs stranden, shopping, jagande efter sexåring i närliggande by samt havsbad innan vi klev på bussen mot flygplatsen.

Det var, enligt vår spanska kypare, varmare än i juli under vår vecka på Mallis. I tisdags var årets varmaste dag. Puh! Källan kanske inte var spanska meteorologiska institutet, men tusentals svettiga skandinaver med sangria i ena näven, vatten i den andra och en svettigare armhåla än de räknat med, håller troligtvis med.

Åttaåringen passade på att sova lite på bussen till Palma. Sexåringen passade på att göra sig ett namn bland passagerarna, där hon sjöng, steppade och använde det böjbara armstödet som lian... Nej...så klart inte. Hon var bara lite...glad. Med alla sina myror i brallan är även en timmes bussresa på kvällstid en utmaning. För alla inblandade.

Några timmar senare gick på planet. Jag hade vinstlotten att sitta bredvid vår yngsta dotter på egen rad. Grattis till dig med! Tjoade maken till den medelålders jämngamla mannen som satt bredvid mig i tresätet. Sexåringen grabbade en iPad och satt tyst. En timme senare deklarerade hon att hon var trött och stensomnade på en sekund. Sen landade vi.

Jag kände igen en av stewardarna på flygresan. Han hjälpte mig av planet från Mallis för sex år sen när ena dottern var tre månader och den andra tre år. Han gungade den då milda och lugna bebisen i sin famn, medan jag krånglade ner hundrafemtio pinaler och treåringen från säten och fack. I år var vi lite fler vuxna i resesällskap, men den sovande "bebisen" vägde också cirka 18 kilo mer. Vi kom av, ackompanjerande till ljudet av alla de barn som väcktes av sina föräldrar efter tre timmars sömn.

Men hem kom vi. Och här är vi nu. Morgonens frukost var förvisso ett ihopplock av...tja...smulor. En annan typ av frukostbuffé än den storslagna vi kunnat njuta av i sju dagar med utsikt över havet. Ingen snyggt uppskuren vattenmelon, ingen bärsmoothie, inga nystekta sojapannkakor och definitivt inga färska frallor denna lördagmorgon. Cava har vi dock köpt med oss hem och solen skiner ju, om än sisådär 10-15 grader svalare än vad vi blivit vana vid.

Feeling hot hot hot

Med en hundsimmande sexåring hängandes i min trekantsbikini och en åttaåring simmandes fram och tillbaka mellan mina ben, trampade jag vatten som en besatt i poolen för att hålla oss alla flytande. Inte för att det var fara på färde för barnen, de tar sig iland, men jag själv undviker gärna kallsupar i poolvatten fyllt med hudavlagringar, barnkiss och kroppshår. Jag tittade förbrilt efter en av de tre andra vuxna som är med oss på sensommarresan till Mallis, men såg ingen. Maken då? Han var ju här nyss? Där! Han låg ett par-tre meter bort och flöt. Flöt!

- Hallåååååå, tror du att du har semester eller....??!!

Förvånat tittade jag mig omkring. Vem skrek på det där viset? Maken tittade förvirrat upp, log och nickade åt dansken som satt vid poolkanten och skrattade åt familjedramat som utspelade sig framför honom. Maken tog sig snabbt genom klungan av treåringar med flytpuffar fram till oss och var därmed tillbaka i familjesemester de luxe. Han avlägsnade barnet som nu övergått till att öva simhopp, med sin mammas lår som trampolin, men behövde ett vakande öga från fler än badvakten.

Tja. Där har ni det. Gångra med tio, lägg till 36 varma grader, strössla med buffémat, parasoller och vätskeersättning så får ni konturerna av våra första dagar på Mallis. Ingen stress, bara en del livräddande samt blodtryckshöjande insatser för sexåringen, eller någon som kommer i hennes väg, i poolen. Men också en massa stolthet över samma lilla tjej som vägrade släppa simdynan nyss, men som nu dyker efter ringar och simmar bättra under ytan än över.

Åttaåringen ser fram emot kvällsshowerna här i lala-land varje dag. Hon lyser som en sol och klappar högt i takt till rock, disco och 80-tals hits. Men närmar sig någon av artisterna hennes stol, så sitter hon tyst. Då tar lillasyster över och spelar Allan så hon ska få en high-five istället. Hon trivs med charterlivet, vår yngsta dotter. Hon håller igång hela dagen med än det ena än det andra. Precis när maken och jag börjar köpslå om vems kväll som ska sluta samtidigt som sexåringens, så byter hon ben. Från outtröttlig och stundtals extremt påfrestande, till att plötsligt ta en egen peng i handen, ställa sig i kö och beställa varsin barndrink till sig och sin syster. Sen slår hon sig ner i en korgstol och slocknar.

Något har dock hänt sen vi var här i Cala Bona förra gången - hänt med oss troligtvis. Jag nästan störde mig på en en liten unge som vägrade sluta banka i bordet när vi åt förut...eller rättare sagt på hens föräldrar som tyckte hen var lustig?! Och VEM låter sin unge bajja i poolen??!??! Vi börjar eventuellt växa ur vårt favorithotell. Kan det vara möjligt...att vi trots sexåringens påhitt, är så förbi småbarnsåren att vi nästan glömt...?

Eller så är det värmen, buffén och Cavan som förblindat vårt omdöme. Hoppas det. 😉


(Lyckas inte publicera bilder av någon anledning tyvärr).

Brud-par

Ni kommer tro att jag överdriver. Det kommer låta som klyschor. Men det kommer vara sant. Kärleksvågen som svepte över oss i lördags på min syster och hennes frus bröllop, rullade in som en fullt kännbar kraft. Som en osynlig, mjuk, energirik och perfekt böljande våg av godhet och kärlek. Som om världen där ute bara var på låtsas för en stund.

Vi kunde ana den redan när vi gick längs marschaller och Pride-flaggor upp mot fästningssalen där vigseln skulle äga rum. De rosa banden längs de flera hundra år gamla stenväggarna skvallrade om en nutida ceremoni. Bänkarna med renskinn och de levande ljusen förvandlade stenvalvet till en lika mystisk som mysig plats, när solen sken in med full kraft där den kom åt.

Alla brudpar vi sett har givetvis sett glada, nervösa och förväntansfulla ut. Det här var något annat. I benvita matchande långklänningar med glittrande strass gav de varandra löften, fick sina ringar och lät lyckotårarna rulla. På väg ut höjde brudparet buketterna av gerbera i segergest och ett jubel som måste fått varenda liten gast i den gamla fästningen att hoppa högt utbröt.

Där ser ni. Du tycker kanske att den låter påhittad, sockerbeströdd och överdriven. Om så är fallet, så sällar du dig till en enda i skaran i lördags som verkade oberörd av vad vi andra fick vara med om. Vår sexåring.

Hennes dag var inte ultimat. Tiaran satt dock på plats och fram till en timme innan avfärd var hon hanterbar. Med armarna i kors, näsan i vädret och klackarna i gatan så vägrar hon allt som hennes föräldrar ens funderar på att föreslå. Medan vi väntade på brudparet efter vigseln, ägnade hon sig åt evighetsgörat, att försöka sparka loss ett stenblock ur den flera hundra år gamla fästningsväggen. Hennes ihärdiga karatesparkar mot stenväggen resulterade dock inte i något annat än att hennes vita spetsskor fick sig en omgång. Senare på kvällen ville hon se om hennes egenkomponerade operasång kunde få glaset att spricka i festsalen. Hennes fokus var inte riktigt där vårt var. Å andra sidan så har hennes moster varit tillsammans med sin flickvän långt innan sexåringen föddes. Att de gifte sig var för henne inte särskilt märkvärdigt, "alla gör som de vill" är ju hennes motto.

Annat är det med min farmor. Fyllda 90 år fick hon nu uppleva sin sondotter gifta sig med sin flickvän. Min farmor var fem år när kvinnor fick rösträtt i Sverige och 18 år när homosexualitet legaliserades. Ytterligare 32 (!) år senare avskaffades sjukdomsstämpeln. Ur det perspektivet var den här dan inte bara gjord av kärlek utan också en seger. Farmor, född i en annan tid men med nutida åsikter om det mesta, kom till bröllopet, satt på första parkett vid vigseln och när hon åkte hem med taxin på kvällen bad hon mig framföra hennes hälsning, "Gud välsigne brudparet".

Vågen ebbade inte ut. Dess kraft låg som ett skimmer över middagen och mottagningen. Den fick mig att känna att allt är möjligt. Världens trångsynthet och idioti kan ta sig i brasan. Den gav kraft åt den självklara kampen om allas lika rätt till kärlek. Den svepte med sig alla vardagsbekymmer och kvar fanns bara det självklara och rena i livet. En känsla av att allt är precis som det ska vara. Precis som vår sexåring tyckte hela tiden.

Den glada kocken

Temperaturen är perfekt på morgonen nu, annalkande värme känns i luften men fortfarande perfekt morgonsvalt när vi promenerar den korta biten till skolan. Bussen är knökfull av pendlare igen, väskor ska packas varje kväll inför nästkommande dag och på tallrikarna ligger återigen blodpudding och annan enkel vardagsmat.

Sexåringen hade gympa på schemat för första gången och var överlycklig (!) över att få duscha i skolan (håller tummarna att det smittar av sig på hemmatvagningen, men tveksamt.). Hon har hittat en ny kompis i klassen som hon redan hunnit vara hemma oh leka hos. Åttaåringen ska ha både sy- och träslöjd och laddar för engelskalektioner. Så långt var läget under kontroll.

Virusen anföll dag två och åttaåringen tog lyra med halsen. Efter ett par dagar med feber återstod riv i halsen och hosta, så jag var hemma med henne igår. Vi såg på film, kammade kaniner och jag fick hybris när det kom till middagen. Fiskgryta från grunden med räkor och allt, fick det bli. Den blev väldigt god, verkligen god! Men den såg ut som...om den kommit upp ur magen, snarare än att den skulle ner. En grå färdigtuggad gegga som smakade ljuvligt av skaldjur...tyckte maken och jag. Barnen slängde en blick och högg sedan in på industriella fiskpinnar. Jag drar därmed slutsatsen, så här i början av terminen, att blodpudding duger. Samt att åttaåringens första uppgift i syslöjden kan bli en bonad med korsstygn?!

Maten ser ut som spy, men jag kan i alla fall sy.

Jag glömmer ibland

Jag glömmer ibland att vår lilla kavata sexåring inte är vare sig liten eller alltid så kavat. Jag glömmer ibland att hon vill ha en kram när hon bråkar som mest. Jag glömmer ibland att i hennes tuffa krigarhjärta ryms en liten flicka som ibland är nervös under den nyfikna och orädda krusiga ytan.

Hon vill aldrig vakna i tid på morgonen. Aldrig äta frukost. Vi lirkar och mutar. Inga undantag idag, trots sovmorgon. Klänningen med blåa blommor var inga problem men frukostmackan åts i takten av en som inte vill att den ska ta slut. För vad händer så? Hur går livet vidare då?

Hon har varit peppad inför skolstarten. Äntligen skulle hon också få räkna och skriva, även om hon varit noga med att tala om att hon "redan kan räkna till 59 och skriva allt jag vill kunna". I klassrummet vägg i vägg med bamba (tydligen pluspoäng för det) och sin nya blåa ryggsäck med Frost-motiv så skulle hon ta sig an skolan.

Så var det dags. Jag fotade den lilla nyblivna nollan, hon skrattade och gjorde jämfotahopp. Hennes syster, tredjeklassaren-to-be, var mer återhållsam i sin glädje, men log ett Mona-lisa-leende och gjorde V-tecknet. Solen sken och vi var halvvägs till skolan, hela familjen, för upprop. Då vände det. Hon släpade benen efter sig. Gick hemåt. Ville inte följa med.

Lirkandet återupptogs och vi kom iväg. Vi lämnade storasyster till sina kompisar och gick för att ta klivet in i skolvärlden med "lillan". Bebisen jag nyss krystade ut med en väldans fart - barnet som tror att hon äger taktpinnen i den här familjen - den lilla minimänniskan satt nu i nyklippt page och med händerna i knät och svarade ett tveksamt "ja" när henne namn ropades upp.

Sen ville hon gå hem, alternativt till förskolan och träffa sin favoritfröken. Hon var klar med skolan och såg ingen anledning till att stanna. Hon grät. Tryckte sitt ansikte mot min mage och höll mig krampaktigt kring midjan. "Gå inte", viskade hon, samtidigt som pedagogerna förklarade att det var dags för föräldrars att lämna sina telingar till den stora världen.

Så vi gick. Hon höll fröken i handen. Jag höll maken i handen. Hon är ingen bebis. Hon är mer än redo för skolan. Hon kan själv. Vet vad hon vill. Älskar att räkna och visa att hon kan. Hävdar sin rätt i alla lägen och vet att hennes åsikt räknas. Men jag glömmer ibland, att hon är modig nog att gråta inför vännerna när något känns läskigt, men trygg nog att gaska upp sig och leka med nyfunna vänner. Jag glömmer ibland det självklaraste av självklara, att även den tuffaste behöver höra att det är okej att vara svag. Men det verkar hon ju ha kommit ihåg själv. Min stora lilla tjej.

Som vi är vana att se henne.  

Jag är en sån...

...en sån där...jobbig jävel! En sån man stör sig på när en just dragit på rumpvärmaren i bilen och svurit över att augusti härmar oktober. Då är jag en sån verkar tappat det helt, en som frivilligt drar på sig löparkläder och springer en runda trots spöregnet.

Nu kanske jag inte löper som en gasell, snarare en som flåsar sig fram. Men ändå! I regn! Jag fick brons idag. Av mina 46 löparrundor sen april, så hade jag idag tredje bästa tiden. Det var ju inte bara överraskande med tanke på att det hällregnade största delen av rundan, i övrigt bestod uppladdningen av två bitar äpplekaka med vaniljsås samt ett hejdå-kalas för en jobbfavorit. Men kanske var det den frustrationen som ville ut. Backarna har inte en chans idag, benen gick av sig själva och leran sprutade när jag hoppade mellan pölarna på skogsstigen.

Nu kanske någon undrar varför jag gör en sån stor grej av det här. Det har hänt en eller två gånger hittils och är knappast en vana. Men se, jag är inte bara allmänt jobbig som springer löparrunda en fredag innan tacosen - jag skryter om det också. Jobbig jävel.

En betydligt skönare löp-miljö. Mallis. 

Dripp dropp, dripp dropp...ösregn!

Vi var laddade, äldsta dottern och jag. Det var äntligen dags för vår egna dag, att hyra mountainbikes och cykla två mil på fjället, bara hon och jag. Vi klädde oss för vad SMHI, Yr och alla andra av vädergudarnas värdelösa hantlangare sagt skulle gälla: moln med inslag av sol och runt 18 grader. Det var också vad som gällde när vi gick in i butiken för att hämta våra hyrda lyx-cyklar.

När vi kom ut en kvart senare, började det droppa från himlen. Ett lätt sommarregn följde med oss när vi cyklade bort mot liften som skulle ta oss upp på fjället. Inga sura miner för det! Jag slängde en blick mot himlen och konstaterade intetsägande vita moln, omöjliga att tolka. Upp i liften.

Åttaåringen var omåttligt stolt över att fixa upp sin cykel på liftens hänge. Själv hivade jag upp den ultralätta cykeln, med nypris på 24 000 kronor, bredvid mig i sätet. Jag la ryggsäcken med mackor och dricka som skydd framför oss. För nu började det regna på riktigt. Dropparna studsade på hjälmarna och innan vi nått toppen kände jag vatten rinna längs mina armar efter att regnet fullständigt blött ner ärmarna på min vindjacka.

Men åttaåringen var glad. Trots att hon började frysa i sin ceriserosa sporttröja, så var hon beredd att starta cyklingen uppe på fjället. Vi kände oss som två riktiga äventyrare, där vi satte fart över den vackra fjällheden med ljung, stenar och gröna småbuskar. Över spångar och genom mindre bäckar tog vi oss, allt medan regnet ökade i styrka. Det smattrade så vi knappt hörde varann när vi ropade till varandra vilka vägar som kunde vara de bästa för att undvika lerbad.

Jag ger oss verkligen med beröm godkänt för det här försöket. Efter ett par kilometer fick vi vända om. Sen tog vi en grusad cykelväg nerför berget på andra sidan. Vi såg en älg och hennes kalvar i skogsbrynet, vilket åttaåringen fick energi av. Vi hälsade lika glatt som uppgivet på alla övriga cyklister som också log i samförstånd åt det dråpliga i att försöka cykla som om inget hänt när alla hade lera till knäna och var blöta inpå kroppen.

När vi fick en chans tog vi en asfalterad väg hemåt. Mina skor klafsade, åttaåringen hade lera längs hela ryggen och hennes fingrar var lika skrynkliga som efter ett rejält tilltaget bad. Det avgjorde saken. Vi lämnade tillbaka cyklarna och jag försökte att inte tänka på att det troligtvis var världens dyraste cykling på 75 minuter.

Vi åt matsäcken i väntan på att maken skulle hämta oss med bilen. Vi fick sitta på varsin plastpåse på väg hem. Sen duschade vi slut på allt varmvatten i en lång dusch med maxvärme. Sen bastade vi. Trots att vi båda ändå kände oss glada över vår timme på cyklarna, vägrade jag titta ut genom fönstret där jag anade att solens strålar började bryta igenom regnet...

Innan start...fortfarande uppehåll. 

Hemma hos Emma Zorn

När dörren slog igen och guiden började berätta, sjönk insikten om de stundade 45 minuternas utmaning in. Hur tänkte vi nu..?! Jag såg i ögonvrån, innan jag hunnit vända på huvudet, att maken också fått en kristallklar bild i sitt huvud, om att vi eventuellt just tagit oss så mycket vatten över huvudet att vi inte med flytväst och livboj skulle ha en chans.

Vi befann oss i förmaket till Anders och Emma Zorns drygt hundra år gamla villa i Mora. Det var tio-tolv vuxna, maken, jag, åttaåringen och...sexåringen. Guiden började sin fascinerande historia om Zorns liv och leverne, med att upplysa om att ingen fick vidröra något i huset. Det var strängeligen förbjudet att sitta någonstans, ta på tyger, smeka träet eller nysa på tavlorna.

På bilresan från Sälen till Mora tidigare samma dag, satt sexåringen som ett ljus. Åttaåringen med, helt utan tillgång på elektroniska prylar. De pratade och sjöng och var allmänt trevliga i fyra femtedelar av vägen. Sen skulle sexåringen prompt mäta avståndet mellan sina fingerspetsar, även om det ena långfingret då petade hennes storasyster på näsvingen. Det resulterar i kortare tumult. Även lunchen i Zorn-caféet, som för övrigt kan rekommenderas, avlöpte i samma stil. Fyra femtedelarna var kanonbra, medan den sista femte delen nästan tog kål på allas vår aptit, när samma barn blev omåttligt upprörd över pappans fruktansvärt dåliga brott: att provsmaka en enda pasta från hennes köttfärssås.

Tillbaka till förmaket. Hur skulle den sista femtedelen avlöpa här? Guiden erbjöd klappstolar att ta med för de "som behövde". Våra tjejer tog självklart varsin... Maken och jag utbytte blickar. Skulle det funka? Kan vi lita på att sexåringen inte börjar jonglera med den fjäderlätta stolen bland Zorns samling av silverskålar och finporslin? Eller att den lutas mot ovärdeliga gobelänger från tidigt 1600-tal?

Det gick...superbra! Förutom en skrikviskning till sin mor, som fick tanten bredvid oss att kasta onda ögat (samt få ett tillbaka) på maken och mig, så var hon ett ljus. Hon lyssnade på guiden. Bar sin stol utan att klaga, ställde den på rätt ställe vid varje stopp. Gick in i alla rum i rätt ordning och hindrade sig själv när hon fick feeling och ville kuta uppför trappen i förväg till andra våningen. En gång glömde hon bort reglerna och drog handen längs ett vackert skrivbord. Guiden gav henne en tillrättavisning, som hon tog emot som den resonabla sexåring hon faktiskt (tydligen?) är - när hon själv vill.

Emma och Anders Zorns liv fascinerade mig. Han var i sin tid att likna vid Bruce Springsteens storhet eller annan världsartist idag. I alla fall enligt vår guide som också inspirerande berättade om Emmas intelligens och språkkunskaper. Anders grejar med sin konstnärsgrej, levde dekadent och umgicks med kungligheter. Men det var Emma som organiserade hans utställningar, hans kontakter och hans rikedomar. Hon var lika besatt av sin mans talang, som han var av sig själv. De reste världen runt och installerade både toalett och varmvatten hemma i Mora innan det fanns ens på slottet i Stockholm. Emma betalare skolgången för många av de barn i Mora vars förälder inte hade råd. De startade folkhögskola och barnhem. Några egna barn blev det dock inte för Emma och Anders.

Enda anledningen till att inte de utomäktenskapliga arvingarna kom springandes med krav på arv när Anders Zorn dog 1920, var att han (enligt guiden) var steril. Så oavsett mängden besök hos kullorna runt omkring Zorngården, så blev det som makarna Zorn önskade i sitt testamente. Huset lämnades till svenska staten och står kvar som det var när Emma gick bort, 22 år efter sin make. Igår var jag dock gladast över att huset stod kvar i orört skick även efter att vi besökt det, nästan 80 år senare.