torsdag 29 december 2016

Genomklappning

Den där försynta halsinfektionen som fick mig på fall innan jul, den var en försmak av sin kusin bihåleinflammationen som kom på besök lagom till julafton. Den 23 december kände jag mig rätt fräsch, så vi intog Liseberg. Men en isshow och kall decemberkväll senare, så var jag tillbaka i träsket av att varva ibu och alvedon. En rejäl genomklappning i julklapp - inte vad jag önskat mig. Men jag verkar ju å andra sidan vara den enda i hushållet, förutom maken, som vet att tomten inte är den som roddar ihop en hel släkts julkalas eller klappar för en delen.

Nu ska jag inte klaga så himla högljutt ändå. Jag hann vara med och äta gröt hos min syrra, hann skåla i glögg och hälsa eftermiddagens gäster välkomna, innan jag tackade för mig. Resten av julafton låg jag och slumrade i soffan. Då och då vaknade jag för att stoppa in en knäck eller kola i munnen. Svalget var det inte längre nåt fel på och smaken var intakt trots fulla bihålor.

Juldagen är vanligtvis min favoritdag, lugnt och skönt, kylen fylld av god mat, nya saker att greja med och tröttheten som en filt. Underbar dag! I år rullade den megastora snorbomben in och tog över hela dagen. Vi lyckades med gemensamma krafter förstå sexåringens julklapp, brädspelet Labyrint (från 6 år), som vid första anblick verkade vara lika krångligt som en uppsats i filosofi anno 1866. På franska. Det var juldagens enda (men värd att skriva på sitt cv) bedrift.

Men om någon nu orkat läsa ända hit, så kom godare tider. Både maken och jag jobbade några dagar i mellandagarna och minstingen var på fritids. Hon hade en av sina bästisar där och var extremt nöjd med arrangemanget. Nioåringen gled runt lite mellan sin mormor, mitt jobb och sina vänner. "Frihet under ansvar med extrem övervakning", kallas uppfostringsmetoden. Hur väl den sen faller ut får vi återkomma till 2027 eller så.

Sen kom onsdagen och det var dags för min och makens dejt! Efter drygt 11 år ihop och en fullspäckad jul så behövde vi sova ut en stund ensamma. Maken hade bokat bord på "ett jättejätteinneställe". Hur han av alla medelålders pappor i förorten har fått nys om det, förtäljer inte historien. Trångt var det i alla fall, men ett par glas Cava och en glaserad burgare slank ner innan vi äntrade puben i bottenvåningen till hotellet. Ja, hotellet. En make i resebranschen ger inte bara gratis bagagelappar, utan också en del andra favörer då och då i form av rabatter. Jag sov som en prinsessa klubbad säl men maken tyckte det "drog på rummet"... joråsåatte...

Nu är veckan slut och vi ska både avsluta och påbörja året i skidbacken! Jag ser fram emot att hasa runt i underställ, lukta svagt av svett och känna musklerna domna efter match med sexåringen i en svart puckelpist. En rejäl genomklappning - på mitt sätt.

Gott nytt år!





onsdag 21 december 2016

Tystnad...tagning!

Jag tycker lite synd om mig själv som snubblade på höstterminens upplopp och föll ner i en tyst avgrund. Eller i alla fall i ett dike - och rösten som försvann är efter två vilodagar nästan tillbaka. Hallelluja, känner jag själv, vet inte om alla delar av familjen håller med mig. Men nu är det inte så tyst längre runt omkring mig, så jag hör inte någon som protesterar. Egentligen var det nioåringen som föll först. Hon vaknade hes och snorig i fredags. Jag, som varit på julfest kvällen innan, var rätt snabb på att paxa förmiddagen hemma med henne. Vi delar ofta på vab-dagarna, vilket underlättar för alla inblandade parters stressnivå, hjärnkapacitet och tålamod.

Helgen blev "lugn" hemmavid, men det hjälpte tydligen inte. Jag fick joina nioåringen i soffan på måndagseftermiddag och ligger kvar där än. Hon är dock piggare. Igår var hennes sista sjukdag hemma och hon pysslade verkligen om sin mamma. Det började med frukost på sängen och hon jublade när jag frågade om hon kunde laga lunch åt oss. Sen letade hon upp ett program hon trodde vi båda skulle gilla och kröp ner bredvid mig under filten med iPaden i högsta hugg. Jag slås ofta av tanken, vem är hon? Vem brås hon på..? Uppenbarligen har både maken och jag omtänksamma, husliga och pyssliga gener som inte alltid kommer förbi de mer högljudda varianterna.

Jag känner i alla fall ingen julstress. Maken handlade det nästa sista paketet i söndags. Jag beställde julmaten på nätet (vassegod mat.se - lite gratisreklam) och därmed var nästan julen kirrad. Jag hade dock en klapp kvar, till en viktig andra hälft. Min förkylning satte stopp för allehanda analoga inköp. Men jag hann dock bara få halv hjärtklappning över att inte hinna med den, innan jag öppnade min mejlkorg. Där fanns ju hur många erbjudanden som helst, från alla företag i hela världen som lovade att de skulle hinna skicka klapparna till mig innan jul om jag beställde nunununu! En liten nätt expressumma bara på 45069 kronor några extrakronor så skulle allt fixa sig. Jag tryckte enter på den beställningen, och inväntar därmed den sista julklappen här hemma. Men alltså, älska nätshopping!!!

Idag gick båda barnen till skolan och jag blev själv. De gick ihop. Det blev väldigt tydligt än en gång att vi inte har några småbarn längre. En sjukstuga för en mamma för fem år sen var ju ett mindre inferno. De få dagar som ens egen sjukdom kom i främsta rummet, så var det att vara sjuk 8-16. Inte en sekund längre, sen drog allt det vanliga igång om man så hade kräket på väg upp i halsen och en snorbobba i varje näsborre. Men nu...nu är det ju nästan vilsamt att vara sjuk! Och att dessutom få frukost på sängen serverad av en av dem, som tidigare var en del av den squad som anföll så snart mammans huvud legat två sekunder på kudden. De kunde lukta sig till när deras mor eventuellt försökte kurera en influensa med att ligga ner ensam i ett eget rum! För den som vill ha en beskrivning av dagarna innan julen 2011 så rekommenderar jag vår julsaga från det året. Den fungerar också som ett p-piller efter alla mysiga stunder med min 1,5 månader gamla systerson i jul. Bebisgos är fantastiskt härligt och rogivande - när det är någon annans bebis. Värt att broderas på en tavla och hänga ovanför sängen.

Det vi hann med innan julbacillerna slog ut en av två vuxna, var att starta vår YouTube-kanal. Sök på Tell Me More så hittar ni den, eller klicka här. Där syns vi i jul. och här förstås. Innan jag vilar vidare vill jag tacka alla som läser här. Ni är rätt många även om ytterst få kommenterar. Men nu heskraxar jag med min förkylda stämma till alla er därute:



GOD JUL!



Det är en lek. Ser ni väl? #grillenvälter #rör?










tisdag 13 december 2016

Tänt var det här!

Luciamorgonen kom och allt var under kontroll. Två lucior för dagen, blev en lucia och en pepparkaksgumma, när den yngsta kom på att kronan nog skulle ramla av när hon slog volter i ringarna på skolgården. Sant förstås...jag tänkte kanske mest på exakt hur icke-vitt hennes lucialinne skulle vara till kvällen. Så hon valde att skjuta på luciadebuten och vara pepparkaksgumma. Betydligt större rörelsefrihet i de kläderna!

Maken strök nioåringarens lucialinne, kronan dubbelkollades, jag packade ner hennes lusse-fika och håret flätades. Sexåringen var lätt bångstyrig, hennes bästa tid är inte på morgonen. Men vi kom ner för trappen, vinterklädda och med alla bestyr avklarade inför barnens luciadag och kvällens luciafest i nioåringens klass.

Allt var prima i tio minuter tills vi klev in i förskoleklassens kapprum. Två mörkhåriga små flickor stod i stissig glädje och jämförde sina fikapåsar. Eeeehh..??? Okeeeej. Vi har missat nåt här. Ska du också ha fika med dig idag?, frågade jag min yngsta dotter. Hon såg lätt förvirrad ut, men nickade. Hennes läppar började röra sig, men jag hörde inte vad hon sa, för min egen hjärna malde på en lösning som innebar att jag skulle slippa springa hem, tina lussekatter, fixa pepparkakor, blanda mer saft och komma sjukt sent till jobbet.

Lösningen fanns mitt framför mina ögon. De andra barnen, så klart! Vem behöver en mega-lussebulle och fem pepparkakor var?! De är ju bara en drygt meter höga och smala som stickor de flesta av dem - barnen alltså. Att säga att jag tiggde är väl att ta i...jag bara förklarade läget, att deras vän var utan saffransbulle och givetvis ville de väl dela med sig..? Lucia var ju en god person. Helgon! Till min lycka hade de sannare och renare hjärtan än mig, så de nickade ivrigt och sa att de självklart skulle dela med sig av allt de hade till det stackars barnet som inget hade...

Sen gick jag ut på skolgården och erkände vilken usel mamma jag varit, som bara mindes att jag hade ett lussebarn. Självklart hade de erfarna pedagogerna, räddarna i nöden, förutsätt detta. Det fanns resurser! Den ena hade ett helt paket pepparkakshjärtan och den andra flera Festis i ryggan.

Luciakronan av, för alla föräldrar som löser alla sjuttiofemtusen smådetaljer som ska vara på plats en lussemorgon. Men alla lampor lyste ikväll, i båda kronorna. Alla hade fått fika och imorgon ska jag smuggla ner ett pepparkakshjärta i kompisens ryggsäck. Så...glad Lucia!



måndag 12 december 2016

Vem i helvete kom på det här med ljus i håret?

Tredje advent började förvisso rofyllt med sovmorgon till 9 för alla inblandade i den här familjen. Frukost och tre ljus tända, inga hår brända (bonus: julrim!).

Jag hade en chans kvar, att något av de lucialinnen som dräller omkring skulle passa även nioåringen i smaken. De andra 47 hade antingen hård kant, för kort ärm, för lång ärm eller helt enkelt obekvämt. Och Gud förbjude att ungen skulle behöva vara obekväm under den halvtimme hon ska uppträda på tisdag. Bättre då att familjen löper gatlopp i jakt på ett extramjukt och fjädertunt lucialinne i "rätt" vit färg med ärmar som passar varje barn perfekt. Men, innan bitterheten svepte med sig varenda uns av glädje över tjejernas luciapepp, så kom 80-talet och knackade på dörren till julmyset. I samma påse som det låg 24 (ett jul-omen?) små lucialampor, låg också ett sista linne! Ett linne jag kände igen från min barndom, ett som tydligen min mamma sparat. Men nu låg det där, lika välkommet som den där stjärnan det fortfarande talas om 2000 år senare. Det satt som ett smäck! Trots att det luktade unket av förråd, insåg även nioåringen att det här var det det. Jakten var över.

Men det var inte på grund av detta som maken yppade rubriken i sann julanda. Nej, det kom senare i processen. Nu skulle nämligen två luciakronor hittas, monteras samt falla de två yngsta i hushållet i smaken. Och den är ju som bekant delad, så det här var en uppgift värdig en Nobelprisad fredsmäklare. En sån finns ju sällan till hands när en behöver hen, så vi tog själva första minerade kliven ut på stigen mot två lysande kronor på våra barns hjässor.

Det startade rätt bra med en nerförsbacke och en krona som lillasyster både kunde, ville och fick ha. Den lindades med glitter och då kom första förhandlingen, när storasyster insåg hur fin den blev! Vi hittade en gemensam lösning och kunde därmed gå på momentet med ljusen. Fem. Det låter inte så mycket. Men just den här kronan hade likt nattlinnet övervintrat sen 80-talet. Efter ett par fadäser där plasten sprack när batteriet kom på plats, insåg maken att batterierna tydligen ändrat storlek med några millimeter sen vi var barn. Millimeter som nu inte visade sig vara på vår sida och som hotade friden freden.

Medan jag provade lampa efter lampa på det enda fungerande ljuset, så gick maken till förrådet efter en borr. Batterierna ska in och plasten ska veta sin plats. Ingen förhandling, bara fakta. Barnen hade gett upp och satt på övervåningen. Jag satt fortfarande i soffan och kom med peppande tillrop om att vi vanligtvis fixar detta fem i tolv, den här framförhållningen måste ju vara nån slags rekord för familjen! Två dygn innan! Halleluja eller Lusse lelle eller hur vi nu ska sammanfatta det. Till slut lyste alla fem ljusen och vi high-fivade oss igenom hela eftermiddagen. Sen åkte vi till Ica och införskaffade en sprillans ny luciakrona till nioåringen.



Jag tänker att vi tar oss an världsfreden i januari.





söndag 4 december 2016

Ritsch ratsch...filibombombom

Vi har bara haft roligheter för oss i helgen. Ingen har kikat särskilt djupt i tvättkorgen och dammet ligger där det låg i fredags. Delvis på grund av detta stod jag imorse och rev i min låda med strumpbyxor för att hitta ett på rena, svarta och tunna. Jag har en tendens att köpa på mig gråa, stickade, mönstrade, lila och gud vet allt vilka färger och mönster när det kommer till strumpbyxor. Som jag sen aldrig använder. Det är svarta jag vill ha och det borde jag lära mig själv. Idag hittade jag ett par som förvisso var svarta, men i någon slags nätmodell. Det enda jag kunde se framför mig var en kassler, så jag kastade dem...längst in i garderoben.

Men den som söker den finner, plötsligt dök ett par perfekt glansiga, lagom tunna, svarta strumpbyxor upp i lådan. De hade förvisso någon slags gördel i midjan, såna där som ska forma. De satt som ett smäck och jag kunde andas normalt efter att jag krånglar på mig dem. Jag är på riktigt för gammal för att inte sätta funktion före saker som andning och skavsår när det kommer till klädsel. Vi skulle på dop, inte på bal.

Barnen körde sitt egna race, den ena satte först på sig sina säckigaste byxor med sin dödskalletröja. Okej, sa jag, kör på det. Då bytte hon till vit spetströja och rosa kjol. Kan det varit en oplanerad mammapoäng som vanns där?! Storasyster hade andra planer för dagen och var nöjd med att få hjälp med att fixa en hög tofs. Som förvisso ska vara perfekt och därmed inte görs i en handvändning. Maken var värst. Han klädde sig, konstaterade att hans byxor var på tok förstora och drog till närmaste klädbutik. Då var det knappt två timmar kvar tills dopet skulle börja. Men jag förstår honom, har man inget så har man inget, när det kommer till kläder. Han återvände 35 minuter senare med två par nya jeans. Bra jobbat!

Barnen övertalades av maken att gå med honom ut i bilen, så att hans maka skulle få tio minuter ensam och fixa barret och dra på ett lager mascara. Sen var vi redo! Jag möttes i bilen av en skara barn - okej, två - som översköljde mig med bevis på vem av dem som hade rätt i en strid som maken redan tagit sin hand ifrån. Jag tappade fokus och satte mig ner utan att ha koll på de strumpbeklädda benen. På den millisekund som låset på min väska nuddade mitt lår, så uppstod ett hål. Meeeen ååååååhhh!!! Så himla typiskt! Jag drog efter andan för att förbanna varenda strumptillverkare i hela världen, Trumps och hans gelikar, tiden som inte räcker till och försenade bussar. Alltså, lite av varje som stört mig det senaste. Barnen tystnade, det var egentligen det enda som hände. Sen tog maken ett beslut, att han kunde köra några kilometer snabbare än traktorfart, så skulle jag hinna hoppa in på Lindex när vi nästan körde förbi på vår väg mot vackra Råda kyrka på andra sidan stan.

Jag valde snabbt tre par strumpbyxor och betalade 300 kronor. Som att betala för is som smälter, men det är ju som det är. Vi hann till kyrkan, men marginal, sånt sysslar inte vi med. Vi sladdade in och tog plats i bänkraderna några minuter innan dopsällskapet kom in. Jag drog i kjolen så inte hålet på benet inte skulle synas i kyrkan, men smet sen in på närmaste toalett för att byta om.

Det visade sig vara ett rätt litet utrymme. Dessutom insisterade sexåringen på att hon var kissnödig. Det kanske hon var, men det gick över en sekund efter att dörren var stängd. Jag krånglade mig ur de trasiga strumpbyxorna, fick fram de nya och kände mig nöjd trots avsaknad av hålla in magen-effekt. Det gick ju finemang att få in båda fötterna och få på stövlarna igen. Men när jag sedan drog upp dem så kanske jag råkade tänka på en kaktus eller så, för ritsch så gick det en låååång maska på framsidan av benet! Åh nej, sa sexåringen förvånad, nu blev det ju värre än innan, mamma...?

Det är ju helt osannolikt hur svårt det ska vara att tillverka strumpbyxor som inte behöver hanteras med silkesvantar i steriliserade rum med bara goda människor med låååååångsamma rörelser i närheten. Vi andra då? Vi som knör in oss på en trång toalett i ett församlingshem med en sexårig förståsigpåare och svettiga försöker uppfylla det grundläggande i "hel och ren"!

Jag gav upp finliret. En andra vända till bilen för att hämta dagens tredje par strumpbyxor. Den här gången ett par mer rejäla som möjligtvis inte passade klockrent till skinnkjol och rosa topp. Men va fasen. När någon tömmer tvättkorgen så är jag på banan igen. Eller så går jag till jobbet imorgon utklädd till kassler.

På dagen sex år sedan vi döpte vår yngsta dotter. Hon behövde en påminnelse...