fredag 31 oktober 2014

Bikiniränder

Igår drog maken ner brallorna och visade sin badbyxerand. Den är helt godkänd och även våra höstbleka ansikten har efter våra dagar i Alanya börjat anta mer normal hudton. Jag är i och för sig insmord med högsta solfaktor hela tiden. Har en hudläkare spänt ögonen i mig och förklarat exakt hur mina pigmentfläckar kommer förändrad annars, så är i alla fall jag rätt spak. Något mörkare i tonen i ansiktet kanske jag ändå blivit. Maken också, men han har ju annars beviset i brallan. Det kan ju bli en rätt bra snackis om han visar upp det vid fikabordet på jobbet tänker jag.




onsdag 29 oktober 2014

Sol, vind och vatten...

Ordningen är återställd! Sen ett par dagar skiner solen, elen är tillbaka och kvällarna är ljumma som en svensk julinatt. Efter en hel dag på stranden, eller ja, för två av oss mer i sanden, är vi rätt möra ikväll. Som bonus: sjuåringen simmade själv i ren förskräckelse när hon inte bottnade, och räknas därmed som simkunnig. Yes, inga mer simhallar.

Fyraåringen spenderade dagen med att leka "Frost". Förutom att vi övriga omväxlande fick biroller som snögubben Olof och renen Sven, så sköt hon is på sin mor och tvingade mig att ligga still. Alltså, VÄLDIGT godkänd lek i mina ögon.

Solkräm i mass, en svag ljummen bris och lunch på strandbaren i skuggan. Jodå. Höstlovet får godkänt.



tisdag 28 oktober 2014

Tidsaspekten

Det här med turkisk tid är inte helt självklart. Vi kom i svensk sommartid, ställde fram klockan en timme och sen tillbaka den till turkisk vintertid dagen efter. Huruvida telefoner kan hänga med i det tempot av tidshopp är oklart. Min make säger att han har koll, hans armbandsur är tydligen att lita på. Men å andra sidan så äter vi
väl när vi är hungriga och inte när det är lunchrast.

Jag har inget flyt med wifin direkt, det är svajigt minst sagt. De publicerade inläggen kan vara lite dagvilla. Men det är ju så det ska vara, tänker jag, på semester.
Är det söndag? Tisdag? Lördag hela veckan..?





Makeover

Jag har aldrig varit så masserad, så inoljad, så knådad eller så sågad (!) i hela mitt liv som på den här semestern. Hamam, en timmes helkroppsmassage, ansiktsinpackning, hårtvätt på salong, manikyr och pedikyr... Allt på tre dagar och jag känner mig nu som en ny människa. Maken ser inte skillnaden säger han, möjligtvis på kontot, men inte på sin fru. Min tes om att "det är så billigt här" gäller förvisso inte mängd, men ändå. Principen "helt gratis, bara femti spänn" kan appliceras här.

Första dagen fick jag höra från den turkiska man som fönade mitt hår, att han hade behövt flytta med oss hem för att få ordning på allt som var fel på mig. Min risbuske till hår (som enligt honom både var felklippt samt i behov av slingning) var bara början. Mina ögonbryn var ju så illa där an att han tog sig för pannan. Jag nöjde mig dock med ett beklagande om att jag troligtvis är ett hopplöst fall. Han såg inte ironin och fortsatte övertala mig att ge hans trollkonster en chans.

Jag valde en annan frisör för föning av håret dagen efter. Men ok, han vad en poäng. Ögonbrynen. Det gör ju så s*tans ont att plocka dem, så jag brukar ducka. Idag skulle det dock ske. Ett par års förvildande ögonbrynsväxt skulle tyglas. Om vi säger så här, det skedde och det blev bra, men om någon nånsin vill få mig att erkänna mordet på Kennedy eller valfritt tågrån, så vet ni hur ni kan sänka mig. Ögonbrynstortyr är min akilleshäl. En mycket filad och insmord (akilles)häl.

måndag 27 oktober 2014

Fish kiss

I brist på sol har vi pysslat med diverse andra energigivande aktiviteter. Igår kväll testade vi fisk-spa. På rad satt vi med fötterna tvättade och nerstoppade i varsitt akvarium för att låta fiskarna äta av alla döda hudceller. Smaskigt...

Fiskarna i mitt akvarium blev troligtvis mätta för en månad framåt. Jag var rädd att de skulle falla döda ner på grund av övervikt innan mina 20 minuter var över, men de klarade sig. Sjuåringen satt förtjust och klappade händerna och vågade till slut stoppa ner båda sina fötter. Det kändes som att stoppa fötterna i kolsyra och efteråt var tår, hälar och till och med anklar babylena.

Imorgon väntar hamam, manikyr och pedikyr av människor. Bitfritt hoppas jag.



söndag 26 oktober 2014

Blixtar o dunder

Vi hann precis anlända till semesterbyn utanför Alanya i lördags, innan det första åskvädret brakade loss. Blixtarna rev sönder den mörka himlen och knallarna avlöste varandra. Med ett öronbedövande dån så det medhavda ekologiska svenska kaffet höll på att hamna i vrångstrupen, blev det plötsligt mörkt i lägenheten. Elen hade gett med sig.

Stearinljusen plockades fram och vi kollade laddningen på samtliga elektroniska prylar. Hur skulle det bli nu..? Strömavbrottet varade i 24 timmar, allt medan nya åskväder rullade in. Till och med minareterna tystande en stund inför vädermakterna. Själv kände jag mig mest lättad över att jag och barnen hann kliva ur den hiss vi stod i en halvtimme innan elen försvann.

Semester är ju relativt. Något solande har det ännu inte blivit, även om det är varmt i luften och barnen därmed hoppade i poolen så fort de fick klartecken. Med i-landsmått mål mätt är vi avskurna från nyheter, hemlagad mat och elektriskt ljus. Men med kompakt mörker utanför, regnet som slår mot taket och tända ljus i varje hörn av lägenheten så är vi så nedvarvade att när elen för en stund blinkade till, visste vi knappt vad vi skulle med den till. Sen sprang jag till närmaste vägguttag och alstrade ström i alla mobila enheter maken kastade sig över kaffebryggaren.

Nu håller vi tummarna för att turkarna har rätt, solen är på väg.




lördag 25 oktober 2014

Control-alt-delete..?

Planet hann backa ett fåtal meter, innan piloten ropade ut ett meddelande om att den ena motorn inte ville starta. Han avslutade med orden "Men lugn, bara lugn, vi ska se om vi kan fixa det lite snabbt så vi kommer iväg."

Eeeeh, alltså, för all del, TA ALL TID ni behöver! Ingen stress, skruva på bara. Några minuter senare återkom kaptenen med glädjande (?) besked om att de nu startat om en av datorerna som styr motorn, och att allt var normalt.
SLÄPP UT MIG!
Vi kom upp i luften och förutom de faktum att fokus nu utökades till två barn och en motor under resan, så var den rätt behaglig. Fyraåringen hade ju förvisso kunnat betala ståbiljett, men annars var det lugnt. Ett enda litet missöde råkade vi ut för, och det var väl mest mammans fel. Fyraåringen skulle gå på toaletten och trots att hennes mor stod dubbelvikt, inklusive med häcken i vädret, så lyckades fyraåringens klänning hamna i toastolen och blev...blöt.

En halvtimme innan landning flyger vi in i oväder. Piloten varnar oss för turbulens, och alla knäpper fast sig. Alla utom tjejen med flätor och ny klänning på rad 15, som sitter bakåfram. Efter en kvart av rätt kraftig turbulens och pilotens varning om omgivande åska ringande i öronen, sitter jag ned ett påklistrat leende för att lugna sjuåringen som är rädd. Med tanke på att jag var rätt skraj själv, så liknade jag nog mest Jack Nicholson i the Shining. Medan storasyster trycker sig mot min överarm och blundar, sitter lillasyster och sjunger.

-Hej och hå vad det skumpar, det killar i magen!

Efter tjugo minuters extra inflygning så landar vi. Piloten fick en rungande applåd och maken kostade på sig ett "bra jobbat!" när han gick förbi cockpit.

Följande dagar ska jag följa pilotens exempel och rikta in mig på min egen "dator", dock inte just control-alt-delete. Men en omstart i hjärnan är precis vad den här semestern syftar till.


fredag 24 oktober 2014

Fredagsmys i en bil på E6an

Vi är på väg mot varmare breddgrader. Med några rejält överbelastade veckor, med i-landsmått mätt, i ryggen, så var det två trötta hjärnor som påbörjade planering av packningen så smått i onsdags. Eller egentligen en hjärna, maken menade att han hade full koll på sina badbyxor och således inte behövde packa förrän kloss an till avfärd. Dagen efter fick vi besked om att vår flight var ändrad, och plötsligt krympte tidsrymden till avresa till ett knappt dygn. Barnen har med sig allt de behöver, och lite till, och maken behöver ju i princip bara en plastkasse med sig till sina badshorts. Själv hoppas jag att något av det jag fiskade upp från sommargarderoben passar mig, samt passar ihop.

Men nu är vi iväg! Vi passerade just Halmstad, och vi kom därifrån med blotta förskräckelsen. Vi hade ett ärende att uträtta på Eurostop, men köpcentrumet höll på att sluka mig när fredagströttheten i kombination med ett uselt lokalsinne slog till. Sjuåringen guidade oss ut samma väg som vi kom. Maken mötte oss i dörren, han hade förstått att hans fru gått vilse nånstans. Det var i alla fall den officiella förklaringen. Eventuellt misstänkte han att fruns dröjsmål kunde betyda krympt semesterkassa, och därför gett sig ut på sökaruppdrag.

I övrigt flyter resan bra. Låtarna från Frost rullar på högsta volym, sjuåringen som klagat på snorig näsa sjunger med på ännu högre volym, fyraåringen mutas med choklad för att inte somna och godiset jag köpte inför morgondagens flygresa är nästan slut.




Dagens mål, att utan psykbryt ta oss till hotellet som är mellanstation, ser ut att kunna bli verklighet.








lördag 18 oktober 2014

Ett naturligt barnkalas

Det är det här med naturen. Av någon outgrundlig anledning är sjuåringen inte bara ridintresserad och hundälskare, utan också fascinerad av själva naturen. Således befann vi oss på en 4H-gård för 7-årskalaset med alla kompisarna idag.

Jag var enligt maken klädd som om jag skulle ut på kalfjället. Han hade en poäng i att det kanske möjligtvis var liiiite överdrivet, men å andra sidan vem man aldrig vad som göms i naturen. Själv valde maken sin vanliga uniform, jeans och piké, och har uppfattningen om att vädret var "lite vårfeeling". Han räknar strikt årstiderna utifrån hjulbytardagar på bilen, och eftersom vi inte lagt på vinterhjulen så är det mer sommar än vinter. Vi hoppades på uppehåll och blev bönhörda. Molnig oktoberdag och 12 grader gav fullt godkänt, men att maken plockade av sig jackan och kavlade upp ärmarna på tröjan för att inte förgås av värmeslag var ju ändå (o)tippat.

Barnen då? Jodå. Vi hade två timmars jubel och skratt med sjuåringens kompisar och kunde överlämna samma antal barn vi tog emot, alla i samma skick som de kom - om än något mer leriga och sockerstinna. Lyckat!














Lyckat kalas till trots. Det här med blött gräs i stora mängder och små bäckar som är fina att se på...jag vet inte. Känner mig inte riktigt hemma. Om sjuåringens djur- och naturälskargener kommer från mig, så är jag undantaget som bekräftar regeln. Jag instämmer i (o)känd talares visdom: "Det är inte du naturen, det är jag".










fredag 17 oktober 2014

Vem behöver snooze-funktion?

Sjuåringen brukar komma in på morgonen vid 6-snåret, oavsett veckodag, och fråga om hon får låna ipaden. Jag grymtar alltid något som hon helt rätt tolkar som "jajjemen, bara dina föräldrar får sova". Samma sak idag. Och inom mig vet jag ju då att jag en vardag har cirka en kvart kvar att sova innan vi ska upp. Inte idag. Jag slumrade och vaknade sedan med ett ryck och tittade på klockan, 03.55! Ajdå. Ungen kollar iPad! Mitt i natten! Måste nog göra nåt.

Jag väckte maken och bad honom lösa problemet. För trött för att argumentera, gick han om till henne och sa som det var, sova gäller nu. Jag förväntade mig illvrål och långt tal om orättvisa (från dottern alltså, maken sov nästan innan han lagt sig igen). Till min förvåning protesterade hon inte. Inte direkt i alla fall. Det gick väl tio minuter innan hon vrålade.

04.20:
- Stäng dörren pappa!!!
Maken går upp igen och stänger dörren.

04.45:
- Kan jag låna Ipaden nu då?
- Nej, gå och lägg dig.
Sjuåringen visar sin protest genom att lägga sig i soffan i vardagsrummet istället. Mamman och pappan tänker att "soffa, säng, who cares", och försöker somna om.

05.00
Jag vaknar med ett ryck av att någon andas tungt vid min säng.
- Det är jag!
Fyraåringen är lika glädjestrålande som hennes föräldrar är förvånade. Hon kastar sig över sin far som brutalt vaknar upp ur sitt slummer. Sjuåringen kommer springande för att bevaka sin plats så ingen lillasyster kommer före i nån sorts kö här. Se där, alla fyra vakna.

05.15:
Maken och fyraåringen ligger i hennes säng, sjuåringen och jag delar dubbelsängen.
- Jag tycker du är dum, mamma.
- Tack för infon. Godnatt.
Hinner tänka en timme kvar av natten, yeeeees!

05.30:
- Men nu kan jag väl låna ipaden?

06.15
Väckarklockan ringer. Det är tyst i huset.
- Kan du väcka barnen, älskling?










måndag 13 oktober 2014

Snart...en sjuåring i huset!

Ikväll har vår sexåring städat sitt rum helt själv. Plockat undan, pyntat och sjungit högt och glatt (om än något ostämt) medan hon självmant redde upp leksakstornadon som dragit fram under ett par dagar. När hon lagt sig i sängen, så läste hon sin läsläxa. Sen släckte vi lampan och jag påbörjade min vanliga kavalkad av bibliska sånger, allt för att hon ska slappna av och somna. Idag bad hon mig vänligt att gå ut. Hon ville prova att somna själv. Jag satte mig utanför dörren, lyssnade på hennes andetag. De var förstår lite svårt att höra, eftersom maken och fyraåringen skrålade i kapp i rummet bredvid, men mellan Barnkammarbokssångerna kunde jag höra sexåringen vrida lite på sig i sin säng. Kände hennes blickar genom dörrspringan när hon kollade att jag satt kvar. Hon gäspade. Suckade. Vred på sig. Andades. Fluffade täcket.

För sju år sen var det jag som suckade. Eller låt mig omformulera mig: jag vrålade. Vår då ofödda dotter var på väg ut i världen, och efter en natts kamp fick vi träffa henne. En stark, långsmal bebis med torrt skinn efter dagar utan fostervatten. Hon sov nätterna igenom som bebis. Det ändrade sig sen. Vi har sjungit henne till sömns sen hon var några månader gammal.

Nybliven mamma och dygnsgammal bebis. 

Hon somnade inte självmant idag heller. Efter en liten stund ropade hon att hon ville att jag skulle sjunga Hosianna som vanligt. 

- Jag kan somna själv när jag är sju år.

Absolut. Sju år gick så fort. Vill hon höra mig skräniga stämma varje kväll i några år till så är jag bara tacksam.

(Men det här med den egna rumsstädningen vore dock bra om vi kunde behålla..?)



söndag 12 oktober 2014

Pilutta mig

Jag skulle inte välja att kalla mina dryga två dygn ensam med vildarna för en tornado. Det blir inte ens en torktumlare faktiskt. En hinderbana är nog mer passande. En bana med överraskningar och skruvbollar, där några hinder var lite mer...påfrestande för det jämna humöret.

En av de kanske mer svårmanövrerade hindren var när båda barnen efter fredagsmyset, bestämde sig för myteri. Detta samtidigt som mamman totalt checkade ut, och kom med (o)pedagogiska tillrop som "kom igeeeen, nu SKA ni SOVA"! Men det ordnade upp sig till slut, och när båda sussade gott, och sexåringen la sig på makens sida av sängen, så var det frid i själen igen. I alla fall till klockan fem på morgonen, när fyraåringen anslöt till dubbelsängen och innan jag hann reagera hade snott min kudde. Resten av natten låg jag raklång och småfrös (applåder för mamma-uppoffringen här är på sin plats).

Hinderbanan innehöll också flera belöningsstationer. Vi har träffat mormor, morfar och moster i olika omgångar, samt en av mina bästa vänner och hennes barn. Fyraåringen är nästan jämngammal med en av sönerna, och medan de röjde (jag misstänker att min avkomma var uppviglaren) så tog sig sexåringen an den yngsta sonen på två år. Bingo! Mammorna (eller i alla fall jag) satt ner flera minuter i sträck och sörplade kaffe.

Jag planerade inför helgen att stenhårt utnyttja det faktum, att fyraåringens nya idol och stora fascination heter Madicken. Just den delen av banan verkade dock komma med någon slags konsekvens. Medan jag speedstädade, slängde in saker i skåp och fuskbäddade sängarna, lärde sig fyraåringen nya ord och antog nya utmaningar. I lördag slog hon sitt personbästa, när hon breddade sin repertoar med orden lortjänta och pisspotta. Tack Astrid, verkligen, tack! Jag har också haft anledning att å det starkaste avråda henne ifrån, att prova på att flyga a la Madicken. Jag är dock inte säkert på att jag lyckats, och varje gång jag hör henne, eller rättare sagt inte hör henne, blir jag iskall och måste släppa vad jag har för händer för att rusa och kolla så hon inte står startklar högst upp i trappen med sitt lilla Pippi-paraply.

Det finns två stunder under den gångna helgen som får riktigt höga poäng. Eller ok, tre. Den första är det maratonpusslande som fyraåringen och jag ägnade oss åt när sexåringen var ute och lekte. Det andra är den stund som sexåringen  och jag hade ensamma när hon visade mig sin hästbok och förklarade allt hon lärt dig "med sitt gäng" på ridskolan i fredags. Den sista är den oväntade lucka som öppnade sig när jag plötsligt fick en hel timme ensam hemma. Mellan klockan elva och tolv idag hann jag baka bröd, förbereda två luncher och en middag - alltihop under total radiotystnad.

Nyss gick vi i mål. Vi tog oss runt banan, och på vissa ställen skulle jag till och med säga att vi gjorde det elegant. Lortjänta kanske ger nåt poängs avdrag, men i övrigt: tolv poäng till mig och ungarna. Det här måste vi göra om. Ska vi säga om...två år?



















onsdag 8 oktober 2014

Avkoppling och uppkoppling

Det blev inte spa...men ett par dagars jobb i en annan landsände är inte fy skam heller! Ingen jag mötte vägrade ta på sig sina egna kläder och ingen sprang flinande iväg och hoppade i vattenpölarna i sina lågskor. Alla skar upp sin egen mat och alla tog eget ansvar för sina toabesök.

Många intressanta människor och möten till sent igår. Men sen, karamellen: nio timmars god sömn med regnet smattrande mot rutan. Ett svalt rum med ett varmt fluffigt täcke som ingen drog i.

Nu är jag snart hemma igen. Längtar efter att snusa de små i nacken försiktigt, försiktigt utan att väcka dem. Imorgon bitti får jag krama dem och på fredag är jag ledig. Vi får se om jag längtar tillbaka till konferensen då...






måndag 6 oktober 2014

En stor fet guldstjärna till mig

Maken var bortrest under helgen. Lämnade radhuset klockan 07.20 i lördagsmorse, efter att ha snoozat hundra gånger för mycket och väckt två av oss övriga. I all välmening tömde han sedan diskmaskinen. Tyvärr gjorde han det med ljudstyrkan inställt på "gällt-och-högt". Se där - fulltalig uppställning av alla fyra i familjen! Lördagen kunde börja.

Helgen kan sammanfattas med, att om jag någon gång blir politiker ska jag omedelbart lägga in en motion om att alla ensamstående föräldrar ska få minst en veckas knäpptyst yoga-retreat vid valfritt hav på valfri strand minst en vecka om året. Bekostat av oss andra som efter några dagars ensamförälderskap kan överlämna de sööööööta små gulligulligullungarna till vår partner och gå och slagga på närmaste soffa. Med öronproppar.

Medan jag och barnen gjorde upp lägereldar i ingenmansland och tydligen tyckte det var mysigt att sova i samma säng (demokrati: två av tre var för, en var emot), så hade maken en alldeles särdeles välförtjänt kompishelg högre upp på västkusten. Han kom hem vid lunch på söndagen och strålade. Förutom en tur på havet, skaldjursfrossa och oerhört intressant diskussioner om tätningslister, så var han också nöjd över sitt inköp av ett par rejäla seglarbyxor. Jag var eventuellt till en början något...hur ska jag säga...nyfiken på det faktum att han tyckte inköpet var relevant i jämförelse med antalet gånger vi seglar. Han menade, att även om jag seglar noll gånger per år, så brukar han och grabbarna segla "då och då". Inte ens mina påståenden om att han  den beräkningen bygger på att han inkluderar en bryggsegling vartannat år i kalkylen, kunde dämpa hans belåtenhet med sitt köp. Mycket nöjd hängde han byxorna på vädring och konstaterade, att det där med segling ändå inte var så viktigt. Det är ju spöregn då och då - perfekt användingstillfälle för seglarbyxorna!

Tja, det var väl det hele. Medan maken nattade båda barnen igår, så smidde jag planer för nästa helg. Då ska vi nämligen göra om alltihopa igen. Maken ska iväg, och jag och barnen stannar hemma. Min tanke är att testköra ett spa-retreat-yoga-paket i total tystnad inom en snar framtid.



torsdag 2 oktober 2014

#träning #packning #fail

Jag har varit norrut ett par dagar genom jobbet. Storleken på, samt antalet, kollin jag hade med mig var möjligtvis mer en indikation på att jag tänkte rymma hemifrån. Packningen har dock inte något att göra med fåfänga. Det var bara simpel dålig planering kvällen innan avfärd samt noll inspiration och en full tvättkorg. Min packningsfilosofi gick ut på att släppa ner det ena och det andra i väskan och hoppas att något skulle passa ihop. Sannolikheten för att den ekvationen ska gå ihop, borde ju öka med antalet klädesplagg.

Den andra delen av min jättepackning var, något otippat kanske, träningskläder i ett par uppsättningar. Trots att jag varit med och utformat dagarnas intensiva schema, så hade jag någon slags falsk föreställning om att jag skulle hinna ta en löprunda, träna på gymmet samt simma några längder. Det skulle då inte bara innefatta mer träning än jag lyckats med senaste månaden totalt sett, utan också utföras på de cirka fyra timmar jag hade som fritid under de två dagarna hemifrån.

Vi anlände i solsken, men när jag skulle ge mig iväg på den där löpturen vid femtiden igår eftermiddag, var det snarare snålblåst och regn. Motivationen var inte skyhög men jag gick ändå ner och frågade lite i receptionen om vart jag kunde springa i omgivningen. Lokalsinnet är ju i mitt fall något begränsat. Receptionisten lät som om han talade med ett barn, när han förklarade vägarna jag skulle hålla mig till, men han trollade också fram en karta jag kunde ha med mig. Han visade, pekade och förklarade att öns totala area var så pass liten att det vore en bedrift om jag sprang vilse.

- Så länge du inte korsar en av av de två broarna eller hoppar från ett stup så är du ju kvar på ön.

För mitt inre såg jag hur jag skulle kunna irra runt i skogen tills det mörknade utan att hitta tillbaka, och sedan få sitta under nån tunn gran över natten, innan slutligen någon Missing People-hjälte skulle hitta mig femhundra pinsamma meter från hotellet framåt småtimmarna.

Det blev ingen löprunda. Väl tillbaka på rummet för ombyte insåg jag att min träningsväska stod kvar i bagagerummet i lobbyn, och dessutom rullade en repris på "Äntligen hemma" på TV:n. Jag tog det som ett tydligt tecken på att jag skulle stanna inne. Nästan en timmes intensivt vilande tog vid, innan jag bytte om till middagen. Jag valde mellan de tre paren byxor som var nerpackade, som alla krävde skärp, vilket jag inte hade, innan jag bestämde mig för en klänning som egentligen hörde ihop ett linne som inte låg i en enda väska jag kunde hitta på rummet.

Sammanfattningsvis blir betyget på de två dagarna lysande. Missing People slapp rycka ut, restaurangens belysning var lite dunkel och när dagens fritid blev till arbetstid slapp jag ta ställning till eventuella nya träningsidéer. När jag hastade förbi receptionen på eftermiddag ropade min kartritare ivrigt efter mig:

- Kul att se att du hittade tillbaka!

Jag gjorde tummen upp.