Jag glömmer ibland

Jag glömmer ibland att vår lilla kavata sexåring inte är vare sig liten eller alltid så kavat. Jag glömmer ibland att hon vill ha en kram när hon bråkar som mest. Jag glömmer ibland att i hennes tuffa krigarhjärta ryms en liten flicka som ibland är nervös under den nyfikna och orädda krusiga ytan.

Hon vill aldrig vakna i tid på morgonen. Aldrig äta frukost. Vi lirkar och mutar. Inga undantag idag, trots sovmorgon. Klänningen med blåa blommor var inga problem men frukostmackan åts i takten av en som inte vill att den ska ta slut. För vad händer så? Hur går livet vidare då?

Hon har varit peppad inför skolstarten. Äntligen skulle hon också få räkna och skriva, även om hon varit noga med att tala om att hon "redan kan räkna till 59 och skriva allt jag vill kunna". I klassrummet vägg i vägg med bamba (tydligen pluspoäng för det) och sin nya blåa ryggsäck med Frost-motiv så skulle hon ta sig an skolan.

Så var det dags. Jag fotade den lilla nyblivna nollan, hon skrattade och gjorde jämfotahopp. Hennes syster, tredjeklassaren-to-be, var mer återhållsam i sin glädje, men log ett Mona-lisa-leende och gjorde V-tecknet. Solen sken och vi var halvvägs till skolan, hela familjen, för upprop. Då vände det. Hon släpade benen efter sig. Gick hemåt. Ville inte följa med.

Lirkandet återupptogs och vi kom iväg. Vi lämnade storasyster till sina kompisar och gick för att ta klivet in i skolvärlden med "lillan". Bebisen jag nyss krystade ut med en väldans fart - barnet som tror att hon äger taktpinnen i den här familjen - den lilla minimänniskan satt nu i nyklippt page och med händerna i knät och svarade ett tveksamt "ja" när henne namn ropades upp.

Sen ville hon gå hem, alternativt till förskolan och träffa sin favoritfröken. Hon var klar med skolan och såg ingen anledning till att stanna. Hon grät. Tryckte sitt ansikte mot min mage och höll mig krampaktigt kring midjan. "Gå inte", viskade hon, samtidigt som pedagogerna förklarade att det var dags för föräldrars att lämna sina telingar till den stora världen.

Så vi gick. Hon höll fröken i handen. Jag höll maken i handen. Hon är ingen bebis. Hon är mer än redo för skolan. Hon kan själv. Vet vad hon vill. Älskar att räkna och visa att hon kan. Hävdar sin rätt i alla lägen och vet att hennes åsikt räknas. Men jag glömmer ibland, att hon är modig nog att gråta inför vännerna när något känns läskigt, men trygg nog att gaska upp sig och leka med nyfunna vänner. Jag glömmer ibland det självklaraste av självklara, att även den tuffaste behöver höra att det är okej att vara svag. Men det verkar hon ju ha kommit ihåg själv. Min stora lilla tjej.

Som vi är vana att se henne.