tisdag 29 oktober 2013

Vem släckte ljuset?

Men nu blev det allt väääl mörkt! Hur är det möjligt att år från år glömma att det blir så här kolsvart ute? Jag var ute på lunchen en sväng men det var ju faktiskt inte ljust ens då heller i ordets rätta bemärkelse. Fattar inte hur jag kan missa att minnas detaljerna i att leva i ett land i en stad där det regnar uppåt och blåser trots lä.

Jaja, nu är det som det är. Jag bor kvar i år också. Ett stearinljus gör ju knappast kvällen ljus, och än är jag inte redo för höstmys. Inte för stövlar, röda löv-pyssel och filtar heller. Men, men, lika lite som SMHI verkar kunna förutspå väder, lika lite kan jag påverka mörkret. Återstår att förändra mig själv. Men jag väntar lite med det. Tänker sura en stund till och inte vara "glad att hösten ändå varit så fin" eller "uppskatta årstidernas skiftningar". Bah! Mörker vik hädan!

Barnen sover och maken spelar innebandy. Jag har två böcker att hugga in på. Vem vet, jag kanske till och med blir sugen på lite te..? Antagligen inte.




måndag 28 oktober 2013

Det stormar

Det blåser lite ikväll här på västkusten. Inomhus är det lugnt för första gången på 15 timmar.

Med en feberfri sexåring, som är på benen efter fyra dar hemma, och en treåring med Emil i Lönneberga som största idol som lever varje sekund med hoppet om att vi ska jaga henne och kalla skrika "Förgrymmade onge", så hade jag min egen storm hemma idag. Det var studiedag på skola och förskola och lotten föll på mig att vara hemma. Min inställning till om det var en vinst eller inte varierade under dagen.

Det fanns helt klart höjdpunkter. Vi var som tagna ur Ett Perfekt Liv när vi på förmiddagen sjöng oss igenom en hel sångbok. Även när jag satte på filmen Upp, och därmed hann duscha, var det kav lugnt här hemma. Försöket att tillsammans spela Memory slutade dock i anarki, och veterinärleken gick bra tills den yngsta blev högst irriterad över att hon inte fick använda alla autentiska plåster på sina leksaksdjur. Det var en omskrivning. Hon blev förbannad. Svinsur. Grinig som satan och sa att hon skulle hitta en annan mamma. Kändes inte som en helt dålig idé just då.

Sexåringen fick över en kompis och de pysslade tillsammans. Klart godkänd lek - även om det gick åt två flaskor lim. Det var det värt, det gav lite tid med treåringen på tu man hand och lugn i huset. Den mjuka lilla treårshanden i min, hennes omtänksamma sätt att fråga om jag satt bra i soffan och lycka när jag sa ja till att läsa den famn av böcker hon hämtat.

Precis när jag hade hunnit få ett styng av lite dåligt mamma-samvete att barnen nu ska vara på förskola/fritids resten av veckans "höstlov", så fick jag ett sms av sexåringens lärarlag som påminde om matsäck till imorgon. De ska på utflykt till stan och beskedet fick både sexåringen (och delvis mig) att hoppa upp och ner av lycka. I samma sekund drog treåringen igång ett Spidermanäventyr där jag tydligen var den jagade, vilket höjde ljudvolymen med 500 procent och påminde mig om vilken bra miljö förskolan är för henne.

De sista vindbyarna i den tornado som drog fram här hemma kastade den ner mig i soffan med ett glas vin. Lika bra att tända några ljus och vila. Det ska bli storm inatt sägs det.

söndag 27 oktober 2013

En timme är en rikedom.

Mörker kan jag ta, vi gick ju plus idag. VI FICK EN EXTRA TIMME! Jag såg fram emot söndagen redan i måndags. Mest för att jag skulle hälsa på min farmor idag, men i sanningens namn också för att få inkassera 60 extra minuter! Vad skulle vi göra med all tid? Bygga nåt? Sätta in åtta års foton i album? Klippa 40 naglar? Hinna baka lussekatter innan jul i år? Sortera tvättstugan eller kanske möblera klart vardagsrummet?

Vi vaknade vanlig tid. Fast en timme senare. Gjorde allt det vi skulle, packade liten väska och tog bilen mot stationen där jag och treåringen skulle ta tåget till min farmor. Halvvägs dit inser jag att vi är i så god tid att vi har nästan en timme tillgodo innan tåget ska gå. En timme! MIN TIMME! Den höll på att gå till spillo! Innan fullständig panik utbröt försökte maken förslå en fika eller en sightseeing i hans gamla kvarter i Göteborg.
- Jag kan köra extra sakta om du vill, så blir ni inte tidiga. Det kan ta en timme..?

Tack. Men, nej tack. En gåvotimme måste respekteras. Tid är pengar,  pengar är tid eller vad det nu heter - jag höll på att förlora en förmögenhet! Vad göra? Mitt humör hann precis slå i bott innan lillasyster deklarerade att hon var nödig. Nummer två var i akut antågande. Jahapp. Nästkommande 30 minuter spenderade vi på en Preem-mack. Felparkerade i alla hast precis framför den enda ruta med "parkering förbjuden" på en handskriven skylt. Efter uträttat ärende krypkörde maken genom den morgontomma innerstan och vi kom ändå fram till stationen en kvart innan avgång. Medan jag fick en kaffe på Starbucks (med extra smak av tidsvinst), fick resten av resenärerna en mini-show när treåringen gjorde halsbrytande konster på en bänk i vänthallen. Sen gick tåget med oss ombord och tiden var som vanligt igen.

Vår dagsresa till metropolen Falköping kräver ett eget inlägg. Jag ska bara först smälta det faktum att min yngsta dotter på fem timmars besök hann (stick i stäv med mina uppenbart resultatlösa trista förmaningar att låta bli) stå halvnaken och dansa i centrala Falköping samt bli fångad i farten när hon var sekunder och centimeter från att dyka över och ner för en bardisk. Bland annat. Detta när syftet med resan var att hälsa på hennes gammel-farmor. 

Det var, trots det oväntade mackbesöket och en del andra incidenter, en jättebra dag. Men de Falköpingsbor vi råkade på kan ju eventuellt behöva en stund att vila och återhämta sig innan vi kommer tillbaka igen. En extra timme eller så.



lördag 26 oktober 2013

När motorsågen startas - då är det fest.

Maken började lördagsmorgonen med att hänga den tvätt vi slängt in i tvättmaskinen i torsdagskväll och glömt sen länge. Jag var utan morgonstress på Ica strax efter 9 och upplevde i det närmaste totalt nirvana när jag ensam vandrade runt och lät sak efter sak trilla ner i vagnen. Ett väldigt kapitalistiskt nirvana förstås när hyllorna tömdes och min vagn fylldes.

Sen åkte jag hem och löste av maken i att vakta barnen. Eller barnet. Den äldsta är fortfarande delvis utslagen av feber, men den yngsta är ju å andra sidan som tre apungar på drift. Ett par timmar avlöpte och jag tyckte nog själv att vi nådde nya höjder när jag hörde mig själv förmana yngsta dottern med orden "Ta genast ner fötterna från blomkrukan".

Vi delade på oss på eftermiddagen och jag var hemma med sjuklingen som nu började piggna till. Vi skulle organisera alla hennes tusen pysselsaker i olika lådor. Vi var ungefär lika exalterade både två, det vill säga inte alls, men jag höll ut något längre. Efter ungefär 2,5 minut skyllde dottern på sin feber och tog paus i soffan framför TV:n. Högst tvivelaktig anledning till att få vila tyckte den uttråkade modern och önskade i tysthet att hon själv kunde påvisat någon lite gradhöjning och fått lägga sig platt en stund.

Rummet blev till slut nästan som nytt, och hela kvällen har jag i smyg gått och tittat hennes skrivbordslådor med fack för olika färgpennor, små burkar med paljetter, fjädrar och glitter och alla tejprullar på samma ställe. Det gäller ju att njuta nu för om ungefär tre sekunder dagar har vi limstift och piprensare spridda över huset igen.

Nu sover barnen och det är ju ingen partystämning här hemma direkt - trots lördag. Det beror i och för sig på hur man ser det, maken myntade rubriken tidigare ikväll när det var som stökigast och lillasyster mitt i ett bråk med sin storasyster drog igång sin motorsåg. Precis då bröt vi deras egenskapade lördagsparty, för att ha någon ork kvar till vår egen lördagkväll som startar precis när gulliganerna somnat. Nu.





fredag 25 oktober 2013

Hett fredagsmys

Det blev lite annorlunda fredagsmys. Sexåringens panna var så het att den antagligen kunde kopplats till elaggregat och värmt upp hela huset. Medan jag och maken nära fick värmeslag av att ha henne i knät, frös hon och la på oss extra täcken i soffan. Ynklig och stilla; sällan upplevda egenskaper hos henne annars. Men nära 40 graders feber borde ju däcka även en duracellkanin.

Eftersom jag står för katastroftänket här hemma så bad jag henne röra nacken varje kvart (hjärnhinneinflammation), frågade om magen värkte (blindtarmen) och googlar feber+barn+sjukhus i omgångar. Att hon är vaccinerad mot hjärnhinneinflammation är ovidkommande, man vet aldrig. Jo, det vet man, säger maken, och undrade om inte blindtarmsinflammation gör liiiite ondare ändå - och om hon kanske är lite hungrig..?!

Treåringen var icke påverkad av stillheten vi andra försökte uppbringa. Hennes energi, tempo och konster i soffan gjorde att maken misstänkte att någon av hennes tre följeslagare på dagis extraknäcker sockerdeluxelangare.




Nu sover två barn och ett hett tips är att två föräldrar somnar i soffan strax. Heta nätter har en annan innebörd nuförtiden.

onsdag 23 oktober 2013

Spiderman vs Hello Kitty

När vår yngsta dotter klädde sig imorse valde hon lila tajts och en av sina favoritklänningar, en rosa volangklänning med Hello Kitty. Hon hade spännen i håret och var ren. Det var fotodags på dagis så den vanliga tofsen kammades lite extra noga och strumporna matchade för en gång skull kläderna. (Sen gick vi till dagis, och när jag lämnade henne några minuter senare hade hon ramlat i en vattenpöl, satt alla sina hårspännen i en rad mitt uppe på huvudet och hade en socka av var sort på fötterna.)

Vår lilltjej har tre bästa vänner på dagis, tre killar i samma ålder som henne. De leker lika ofta tjuv och polis som de leker i dockhörnan. För en mamma som mig, som vill att mina döttrar ska ha fler än en roll att välja på, är det som ett perfekt skådespel. Med det undantaget att det är på riktigt och min dotters eget val, vilket gör det ännu bättre.

I helgen började hon prata om att hon ville ha en Spiderman-tröja. I min iver att väga upp glitter och rosa prinsesskjolar med lite andra färger och mönster, sprang jag idag in på HM och köpte den finaste jag kunde hitta. För tycka vad man vill om barnkläder, men avdelningen som är tänkt för pojkar lyser ju inte direkt av färger. Det var mer som att gå in i en mörk hörna med arga figurer som stirrade på mig från galgarna. Helt utan glädje. Men. Hon skulle få en Spiderman-tröja, och att leta på avdelningen med lila och spets efter en sån är ju som att söka spela poker med sig själv. Omöjligt att vinna.

Jag valde en blå med svart tryck. Den röda hade en stor bamsespindel på ryggen och ok att jag vill jämna ut genus, men där går gränsen. Mitt barn går inte runt med en gigantisk spindel på ryggen - oavsett kön. (På barnet alltså, spindelns kön är jag högst ovetande om).

När jag kom hem hade maken använt inköpet som muta och lillasyster mötte mig i dörren. Hon sjöng en egenhändigt komponerad sång om Spiderman, hoppade runt mig och slet i påsen. Innan jag hade fått av mig skorna hade hon krängt av sig den rosaprickiga Hello Kitty-klänningen och dragit Spiderman över huvudet. Sen dansade hon iväg och tre timmar senare bestämde hon sig för att sova i den. Och ha den till dagis imorgon.

Imorgon är det foto igen, syskonfoto. Jag funderar på en fotokombo med namnet Från Hello Kitty till Spiderman på 24 timmar.





måndag 21 oktober 2013

Lördagsmys (?)

Vi satsade på en picknick utomhus i lördags. Tre familjer med fem barn i åldrarna 3-7 år. Min make och jag hade planerat för att grilla korv och visa oss från vår allra finaste Fjällräven-sida, vilket i vår värld inkluderar korg med kaffe på termos, saft och sittunderlag.

Veckans picknick var förlagd till den 4H-gård som vi när barnen var mindre besökte lika ofta som vi besökte mataffären - dock i olika syften. Vi kan den här gården. Känner grisen till namn och vet vilka fjäderfän man ska akta sig för att jaga.

I vår fantasi var det sol och en lika fin höstdag som förra lördagen när ungarna sprang i t-shirt och maken undrade om shorts var ok i mitten av oktober. I verkligheten hann det bli mörka moln, regntunga skyar (vackert ord - fult innehåll) och snålblåst innan vi hann ut till bilen. Medan maken släpade på solmadrass (sittunderlag) och två fullpackade barnryggsäckar (korg) så mutade jag vår yngsta dotter med en gammal hittad chokladbit för att hon skulle ha på sig något annat än sin sommarjacka inför vår naturupplevelse. Utbrottet som följde innan chokladen åkte fram, var i stil med den fängslade dinosurien i Jurrasic Park. Samma ljudvolym, samma ylande.

Småspiken började falla från himlen när vi steg ur bilen. Storasyster undrade varför vi skulle vara ute när det regnade, vilket gladde mig en millisekund; hon ÄR min dotter trots djurintresse och naturfascination. Sen sa jag åt henne att springa och leka. VAR GLAD. VI ÄR PÅ UTFLYKT.

Vi kikade in i stallet och tog en vända till marsvinen, som vaktades av en gäng arga gäss, innan vi dukade fram de köpta kakorna och platsmuggarna med saft och kaffe. Alla barnen, utom en yrvaken 4-åring, hann också springa av sig, klättra, smutsa ner sig ordentligt, mata hästarna och bräka ikapp med fåren innan en av mammorna jag bestämde att utflykten var slut.


Kvällen fortsatte hemma hos oss med tacopaj och vin. Helt utan Fjällräven-stuk.

fredag 18 oktober 2013

För tre veckor sedan...

...skrev jag det här, men glömde tydligen publicera. Inte så otippat egentligen, men en blir ju lite fundersam över vad mer i livet som möjligen inte blivit gjort de senaste veckorna. Har jag kanske till exempel tränat mer än jag minns? Kommer jag hitta nya kläder med lapparna kvar i kassar i skåp? Tänk om jag har lämnat in alla papper till försäkringskassan i rätt ordning med rätt uppgifter? Nä, det sista var för osannolikt. Men, i alla fall, här är en fotoparad på mig och maken, menad att publiceras i slutet av september:

Vi kanske inte alltid ser varandra i ordets rätta bemärkelse mellan matlistor, Ikea-kassar med tvätt och blöta skor som måste snabbtorka om ungen ska gå med på att gå ut dagen efter. Det var betydligt enklare i lördags när vi bodde på nybyggda Clarion Hotel Post, och dessutom spaade oss igenom en förmiddag. Till kvällens middag (och efter fördrink) försökte vi få till ett foto på oss som vi båda var nöjda med. Sen slog det över i någonslags överdriven fotosession med ego som överskrift.






Min make har ett tillägg här: på de foton han ser ut som om han har något slags Jesus-ljus i pannan, så är det orsaken till att hans hårfäste till synes försvunnit bakåt nacken. Han är alltså inte mer helig än annars. Vad gäller den sista bilden så skyller vi på gravitationen.

måndag 14 oktober 2013

I mål!

Tre dagars firande av vår sexåring är över och lika förväntansfull som jag var i fredags, lika glad är jag idag att det är över för denna gång.

Vi inledde dagens le grande finale med paketöppning och slagsmål om snörena i sängen. Det något halvtonåriga födelsedagsbarnet gick sedan till skolan iklädd höga höststövlar och klänning med strass. Min bebis, 20 kilo tyngre än för sex år sedan på hennes första födelsedag, och med långa ben och armar som måste vikas ihop för att få plats i mitt knä. Men även om presenterna från vänner, släkt och oss i form av Top Model-böcker, hästgrejer, lego och Barbiedockor indikerar att hon inte bara är vår längre, så vill hon fortfarande gärna sitta en stund i knät och läsa böcker med innehåll mer anpassat till lillasyster. Och på kvällsskiftet idag var det miniatyr-Volvon som systrarna fick likadana som var populäraste leksaken. Helt stor är hon inte än som tur är, kände jag när hon kröp runt på golvet och lät som en ambulans.

Den tredje födelsedagsmiddagen var önskad av födelsedagsbarnet - potatis och köttbullar. Tyvärr ansträngde vi oss och gjorde egna köttbullar från grunden. Vårt slit med ett kilo köttfärs mottogs med en sur min och ett påpekande om att köttbullarna "...var fula och stora". Jaja, hon hade ju rätt. Mamma Scan är därmed välkommen tillbaka som hovleverantör. Lillasyster hängde på protesterna om maten och vägrade äta något annat än vaniljyoghurt och knäckebröd - Samt skedar med gräddsås doppade i yoghurten. I ett obevakat ögonblick ansåg hon sig nonchalerad och påbörjade därför operation "synas mest". Ett par sekunder senare hörde vi henne nynna "måla, måla naglar, måla, måla naglar..." och ett ögonkast avslöjade att smöret från hennes macka nu var snyggt fördelat på hennes 10 fingernaglar.

Födelsedagarna är lite som jul just nu. Det är supermysigt dagarna innan och i tre dagar. Sen är det helt ok att det är 362 dagar till nästa gång.



(Ja, hon håller händerna för ansiktet i bakgrunden. Hon borde hållit för öronen om hon ville sluppit sången som kom i kombo med glasslasset.)

lördag 12 oktober 2013

Häxkalas i strålande sol

Tröttheten ikväll, som efter en halvmil i motvind hundra gånger om. Men känslan är snarare jordgubbar och champagne en ljummen sommarkväll, än stumma ben och mjölksyra.

Dagens barnkalas, på temat häxa, blev bättre än jag hade vågat hoppas. Med sol och 14 grader började det hela i en väldigt bra ände eftersom vi skulle vara ute (förra helgens regnande hade liksom förstört magin i skattjakt, häxhattar och korvgrillning och att ha en plan b är för mesar). Med tio häxklädda sexåringar som uppförde sig exemplariskt och var glada, kreativa och smarta i sina lösningen för att nå skatten var dagen toppenbra. Glupska när det serverades grillad korv, bullar och glass. Busiga och modiga när det gällde klättring i "berg" och träd. Fnissiga när fotografen ville ha dem att säga snigelfis när de skulle fotas.

Foton är på ingång. En av våra fyra (två gick åt till att tygla treåringen) extrainkallade sidekicks för dagen, hade som uppgift att fota. Hon tog sin uppgift på största allvar, men det lär ta en stund att gå igenom några hundra foton. Vi får återkomma på den biten. Måste vila lite först. Känner förvisso eufori över att se dotterns glädje bland sina vänner som flera var helt nya sen skolstarten, men vi får se om jag ens hinner smaka vinet och njuta av tystnaden innan jag somnar i soffan ikväll.


fredag 11 oktober 2013

AW - new edition

Den som tyckte After Work var ett bra namn på häng efter jobbet, hade nog inte barn. Alla vet att det är på klassisk after work-tid som "jobbet" är som mest intensivt. Slappnar du av då kan du lika gärna skriva under kaos-avtalet, avsäga dig din beslutanderätt och låta dina avkommorna löpa fritt resten av året.

Vi förbereder oss inför en intensiv kalashelg, när äldsta dottern fyller sex år i tre dagar. Det kräver minutiös strategi - helt utan smygpauser likt "kö vid kaffemaskinen" eller "vänta på utskrifter". Det är stenhårt hela vägen och från idag till på måndagkväll har varje minut en uppgift. Det är inte stressigt. Bara välplanerat. (Och ja, några minuter har titeln "sitt ner" och " ha roligt".)

Fredageftermiddag är dock som vanligt vikt åt att vara ledig med barnen, och framför allt storasyster ridlektion. Hjärnan rensas effektivt från veckans jobb när koncentrationen ligger på att min största bebis lär sig kontrollera ponnyn hon sitter på ett vilddjur med stora tänder och hovar som kan sparkas.

Idag var det lite annorlunda. Min syrra och hennes tjej tog på eget bevåg, och helt utan böner från min sida, med sig båda barnen till stallet. Ingen verkade efterfråga min närvaro, så jag valde att stanna hemma. Det var som att trycka på MUTE. Jag visste inte riktigt vart jag skulle vända mig. Vad jag skulle göra. Hjärnan ville fixa. Dona. Greja. Hinna med. Komma i fas. Ligga i framkant. Återta makten över hemmet ifråga om hur många prylar som får plats i en soffa, på ett golv, på ett bord.


Min kropp och late jefel som verkar bo där inne argumenterade emot, satsade allt och vann på knock-out. Det blev ryggläge i soffan, kaffe på en armslängds avstånd och en tanke om att läsa en bok. Eller en tidning. Eller se på TV.

Men jag somnade.

Var det nån som sa AW..?

tisdag 8 oktober 2013

Att sko sig

Det sjunger på sista versen. I alla fall om en tittar på veckans väder och kläder. Även om sensommarhösten fått nya illusionära krafter, så ligger värmen i dödsryckningar och är snart besegrad av kylan. Låter eventuellt lite negativt för den som likt jag är skapt för den svenska våren, men de efter den här morgonen måste jag medge att det finns uppsidor om höstkylan helt enkelt bara kommer hit nu.

Imorse tog som vanligt lillasyster på sig sina rosa skor. Ett begagnad skopar som gått två säsonger innan hon fick dem, men hon lät dem veta hur livet kan te sig för ett par skor med en treårings styrning. Imorse gav de upp. Den ena glipade plötsligt framtill. Den andra sprack i sömmarna när jag utmanade den lite. Jaha...? Klockan är sju och vi behöver gå NU! Letade i minnet och fick upp historier om tidningspapper som stoppning (och vandring till skola i flera meter snö), men övergav tanken trots att vi hade cirka tre minuter tillgodo innan storasyster skulle sitta till bords med sina klasskamrater för frukost.

Jag rotade fram ett par röda skor ur en garderob, samma storlek som de rosa, fast ändå mindre och klassade som urvuxna. Lillasyster var överraskande nöjd med det. På ena foten. På den andra skulle hon ha en rosa, trots att den efter ett par meters promenad var full av småsten. Jag insåg mina begränsningar i argumentationen med min yngsta ögonsten, och var nöjd med att hon gick med på att bära med sig den andra röda skon - vilket då blev den tredje.

Snabb avlämning av skoltjejen, och vidare till dagis. Väl där fortsatte de ärvda kläderna att svika oss, med antagna två veckor kvar på temperaturer över 10 grader. Dubbelcheck av stövlar och överdragsbyxor visade på samma typ av problematik som på de rosa skorna, inte så omfattande, men de blev ändå avskedade som regnskydd av modern med dåligt samvete för undermålig klädsel på dagisbarnet. Inga poäng idag.

Det lockar inte att gå bananas med inköp som kommer vara urvuxna innan värmen återvänder om några månader. Vi har några göromål kvar kommande helg som skulle underlättas av sol och oplanerad värme. Sen kan vi gärna plocka fram vinterskorna istället.

Men innan dess ska vi se hur lillasyster reagerar på de faktum att de rosa skorna numera är avpolletterade, och ersatta på heltid av de röda. Kan bli en intressant morgondag. Vi hoppas på torrt väder.




fredag 4 oktober 2013

After Kids

Det är möjligt att de flesta av Sveriges småbarnsföräldrar sörplar läsk i soffan och knör under en filt med sina stillasittande barn. Mycket möjligt. Här har vi en annan strategi, fredagsmys innebär popcorn och film klockan 17 när middagen står i ugnen, efter 18 är det sockerförbud och 19.30 vill vi helst highfaiva att ungarna somnat.

Det lyckades idag. Innan dess hade vi dock en stund där vi återigen började fundera på fördelarna med fristående hus långt in i skogen. Storasyster provade ny maskeradklädsel. I brist på annat tog då lillasyster sin systers avslängda kläder och förvandlades utseendemässigt till världens kortaste hiphop-artist.



Sen började showen.




Jag frågade yngsta om hon kunde tänka sig att prova sin Pippi-dräkt som hon fick i juni.

- Du kan väl testa den, du fick den i juni och du har inte ens provat den ju?
- Nej, och det har inte du heller.

Sant. Och god natt älskade ungar!

onsdag 2 oktober 2013

Ny regel och sångövning

På förekommer anledning har vi infört en ny regel att hålla sig till för treåringen efter punkter som "hoppa inte nerför okända stup" samt "aldrig nattlinne till dagis när det är frost". Den nyaste av punkterna aktualiserades idag och lyder:

"Solkräm får aldrig under några omständigheter användas till sprutlackering."

Regeln gäller för skor och allt annat, överallt. Den gäller på dagis också. Det finns inga undantag eller ursäkter i form av "Men jag la solkräm i mina skor också" alternativt "De var finare som vita" som kan göra att regeln sätts på undantag.

Medan treåringen fick nya punkter att lära sig på hundralistan, så behövde hennes syster en lektion i uttal. Överraskad hörde jag min äldsta dotter glatt skråla "fittmegej lalalalalalala fittmegej lalalalalalala...." inifrån sitt rum.

- Vad sjunger du?
- En bokstavssång.
- Ok...om vadå?
- Om blommor o så.
- Blommor?
- Ja, fittmegej.
- Fittmegej?
- Jaaaaa.
- Ok...

Efter ytterligare fem minuters lyssnade trillade polletten i översättningsmaskinen ner hos mig. Förgätmigej! Inte Fitt-me-gay. Gött, började kännas liiiiiiiite som om vi plötsligt var föräldrar till de blivande värstingarna i området. Hoppas därmed slippa arga samtal från andra föräldrar i alla fall i ytterligare några år.