Jag packade badväskor, medan maken kom på att köttet skulle i marinad innan avfärd och började greja med det. Alla med låg ålder fick instruktioner om att gå på toa och sen åkte vi. Ungefär halvvägs till stranden blev jag kissnödig. Sen kom jag på att glömt min egen bikini. Stranden ligger förvisso nästgårds från vårt hus, men vända..? Nä.
Jag kavlade upp shortsen och stegade ut i vattnet som nog ändå håller 17-18 grader. Femåringen körde ett varv som bulldozer runt mig och såg till att jag blev doppad utan att doppa mig. Hon träffade en kompis och sen gick min tid åt att övervaka två galningar som båda menade att de kunde simma. I alla fall nästan. På land.
Åttaåringen letade snäckor och alla verkade ha en skön stund på stranden i kvällningen. Femåringen ville stanna längre än resten av familjen. Hon sprang upp och ner för klipporna utan rädsla, vilket gjorde mig ännu mer övertygad om att det var dags för hemfärd. Självklart protesterade den femåriga primadonnan högljutt så ingen på stranden skulle missa vår sorti. Jag tror inte jag inbillade mig den uniona sucken av lättnad från badbergets gäster jag tyckte mig höra, när jag väl fick med henne därifrån.
Väl hemkomna var det jag som klagade högljutt över mitt uteblivna bad. Från och med nu ska jag alltid packa till mig själv först. Alla de övriga tre är mer benägna att bada nakna än vad jag är. Efter en stund tyckte maken att han löste problemet genom att lova att "...alltid ha en nödbikini i bakfickan...eller i alla fall i bilen" för liknande situationer i framtiden. Det var ju snällt. Men jag tvivlar.
Och antar att jag får sköta toabesöken själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar