Hej hösten! Vab! Tandläkaren! Regnet! Och sömnen?

Jag satt och skröt lagom igår vid lunchen om hur skönt det är med barn som är stora nog att liksom klara sig själva. Mitt lunchsällskap, med två barn under fyra år, såg förvisso lugn ut med bara ett barn i släptåg, men hon vittnade om amning varje timme nattetid och det är ju inte ens något jag kan föreställa mig vidden av.

Men som vanligt får en ju äta upp sina ord med en fet dessert på toppen, när en gått händelserna i förväg om hur lugnt livet är nuförtiden jämfört med för några år sedan. Jag borde anat oråd, hade ju ändå redan vabbat en dag denna veckan samt varit på akuttid hos tandläkaren med en dotter. Igår natt började 10-åringen oja sig över utslag som kliade, vilket gjorde natten något kortare. Men hej, vi hade ju somnat 22 och sovit som stockar till 05. Så ingen ko på isen vad gäller familjens samlade snarkningar.

Igår kväll kom jag dock inte i säng förrän vid midnatt. Sjuåringen kom ovanligt nog, invinglandes strax efter, i klart godkänd sömngångaranda. Maken och hon bytte säng. I tre timmar snusade vi i 180 centimeter bred säng innan storasysters utslag väckte henne vid 03. Hon påstod förstås att hon aldrig somnat men det stämmer icke med föräldrarnas faktakoll runt 21-tiden. Nu var hon dock vaken. Vaken. Vaken...vaken. Och vaken. Vi somnade båda runt 6-snåret, med 30 minuters marginal till väckarklockan. Jag hann klämma in en sekvens riktigt ordentlig mardröm med en drive-by-shooting som dock avbröts av reklam (!?) mitt i. Maken, som sovit hela natten i ett annat rum, gav oss sovmorgon men tyckte ändå att vi borde gå upp kvart över sju när skolan börjar åtta.

Om vi hann? Så klart! Vi är ju proffs nuförtiden på gympapåsar, frukt, håruppsättningar i farten, morgonutbrott och sent påkomna toalettbesök precis när alla egentligen är klara. När klockan var åtta hade jag visserligen inte duschat än, men de övriga var på väg, kaninburen var städad (oklar morgonaktivitet) och kaffet upphällt för en tre minuter lång paus - innan min egen morgonrusch tog fart.

Maken har ringt vårdcentralen och går på veckans andra besök hos landstingets institutioner med äldsta dottern denna veckan. Hon klarare tandläkarbesöket tidigare i veckan med bravur - trots bedövningssprutan - får se hur blodproven går idag.

Med de två dagarnas senare regnande så är det väl dags att på allvar säga hej till hösten och dess vardagsbestyr. Semesterlugnet finns kvar där nånstans långt inne i bröstet, jag hoppas vi klarar av att ta fram det då och då i höst. Två dagar kvar av veckan innan vi får njuta av lite grillning på altanen igen - den kör vi året runt numera.

Så med detta sagt, kan det sällan eller aldrig då och då kännas lockande ibland med att skaffa ett barn till - och få en lång avslappnande föräldraledighet på köpet... Men den lilla bebisungen blir väl fort lika stor som de vi har nu. Och då ser vi ju hur lite en får sova.

Into the wild

Wow, vilken utflykt vi gjorde idag! Som fjällvärldens vandrarwannabe-familj bestämde vi oss för att ta oss till Fulufjällets nationalpark och Sveriges högsta vattenfall, Njupeskär.

Maken var lycklig över att han kom i sina 17 år gamla vildmarksbyxor som han haft både i Sydamerika och när han (nästan) besteg Kebnekajse före vår tid. Själv hade jag ett par gamla gympabrallor som jag hoppades skulle smälta in med alla bergsvandrares utstyrslar. Jag fick dock användning på riktigt för mina nyinköpta vandringskängor. Till och med barnen var exalterade, även om lillasysters frågor om att få bada i vattenfallet gjorde oss smått nervösa.

Vägen dit blev lite mer händelserik än vi tänkt oss. Vi hade enligt gps sju mil att köra på "okänd väg". Vi skulle nu kunna meddela Google Maps, att vägen längs nationalparkens sida är grusad, smal och helt utan täckning. Kör man fel där - vilket vi naturligtvis gjorde - så får man lita på papperskartan. Som vi så klart hade med oss! Maken var lycklig i smyg över att få ta fram den. Jag öppnade handskfacket och hittade till min förvåning...en kompass?! Även detta gladde maken, men innan den kom till användning hade jag i frustration skakat liv i en av alla digitala apparater och fått nät till gps:en: "Gör en u-sväng". Jaja, muttrade maken och lydde den digitala rösten innan ha la till: "Den här grusvägen får bilen att åldras minst fem år!!!".

Vi kom fram till nationalparkens huvudentré i strålande sol, men med ett annalkande mörkt moln på himlen. Efter felkörningen och en och annans blodsocker, så började vi med att äta medhavd lunch. Tjejerna slukade kalla köttbullar och smörgåsar innan de var på benen och fulla av energi för att gå till vattenfallet. De mörka molnen försvann och istället kunde vi vandra längs Njupeån och uppåt mot fallet.


Det var en helt perfekt vandring på bara några kilometer, men som tog oss upp över trädtopparna och gick över stock och sten. Våra gympadojor var väldigt mycket mer passande än tyskarna med flip-flops som vi mötte längs vägen...

Utsikten var magnifik från olika ställen, men vattenfallets höjd var ändå det mest fascinerande. Vattendropparna bildade rök som låg som ett trolskt moln över dalen och solen gassade när vi kom fram. När stigen slutade tog vi oss närmare fallet, genom att klättra på stenarna. Det var en utmaning för oss som familj med tanke på vår yngsta dotters äventyrsinstinkt. Hon nöjde sig dock med att plocka mossa och sen sitta på en av stenarna och fika. Stor framgång i familjelugnets trygghetstrappa! Vi satt en bra stund och bara njöt av solen och ljudet från det iskalla (ja, vi kände på det) bergsvattnet som forsar ner i ett brant fall för att sedan porla vidare ner genom dalgången.





Sen åkte vi hem. Innan vi lämnade lovade vi yngsta dottern att få komma tillbaka och bada i bergssjön en bit upp i nationalparken. Det löftet lär inte bli svårt att hålla.

MC Slowriders och andra möten

Den yngsta i gänget vägrade helt enkelt ta av sig nattlinnet idag. Hon kompletterade med guldskor och var sen helt enkelt redo för dagens resa mot Dalarna. Vi andra åt frukost, packade bilen och jag satte mig bakom ratten - så ovanligt att barnen blev tysta av häpnad. Gött!

Jag körde de första 10 milen och konstigt nog var alla idioter samtidigt ute på vägarna. Hundra (100) procent av alla finnar (!) på vägarna (en) (1) var ooooootroligt långsamma. Husbilen med texten "Travel Master" baktill, borde ändrat texten till typ "Travel Beginner" - jag var redo för ett rejält snack med gubben med sjömansmössan bakom ratten, men tyvärr försvann de i sväng. Jag hann bara ge hans profil en släng av min Jag är inte alls nöjd-blick... Jag hann också uppfinna en del mindre smickrande ord för de bilister som verkar tro att vänsterfilen är ett vilohem.

Strax efter stannade vi och hade picknick. Innan jag hann reagera hade maken smackat i sig en av "barnmackorna". Mörka humörmoln hotade i ett slag vår så väl förberedda matsäckspaus längs motorvägen i Dalsland. Men ett par varmkorvar extra räddade oss. Allt frid o fröjd bland bajamajor, ägg och vindruvor.


Maken tog av någon anledning sedan över ratten. Tydligen började alla andra bete sig betydligt mer normalt så det flöt på. I Säffle körde bonden med gödsel på flaket undan så vi kom förbi och i Malung körde maken om en motorcykel! Möjligen att denne knutte var medlem i MC Slowriders, men ändå! Succé!

Strax efter 17 rullade vi upp längs diken fyllda av vackra lupiner längs stugan. En av oss fortfarande i nattlinne.


Bubbel och brasa - båda självklara i fjällen.

Byteshandel på hög nivå

Jag får ofta frågan om vad vi gör när vi är i Sälen på våren, sommaren eller hösten. Jag vet aldrig vad jag ska svara. Vi...tja, vi gör vad som faller oss in. Hästarna i hagen några hundra meter bort ska ha sin dagliga titt, vi badar i pool (ute eller inne beroende på väder), gör nån utflykt, cyklar, promenerar en hel massa, shoppar allt från sport-outlet till dyraste heminredningen på rea, någon vill alltid äta och självklart har vi nät till ungarna så de kan kolla iPad när vi behöver pausa umgänget.


Jag älskar just den här tiden på året. Varenda liten slänt är fylld av vackra sommarblommor. Lupiner, smörblommor, hundkex och...allt annat grönt i fjällnaturen runt vår lilla stuga. Jag har aldrig sett den typen av natur förut. Jag antar, att precis som alla andra förändringar nu så är även den här blomsterpraktens plötsliga uppdykande i mitt liv "heeeelt normala i 40-årsåldern".


Men vi ska inte överdriva. Jag håller mig till grusvägen och sträcker mig in i grönskan om jag behöver. Denna gång hade min syster sett till att vi hade vaserna fyllda av blommor redan när vi rullade uppför grusvägen sent i onsdagskväll. Vi fick dock ställa ut en del av dem på verandan, för även om mitt psyke kan ta in blomster som mer än en kuliss, så hängde inte allergin med i svängarna. Det blev några nysningar var från både maken och mig innan huset var renat.

Den här gången i Sälen, har sjuåringen hittat en ny kompis. Det började som en affärstransaktion. Det knackade på dörren och utanför stod två barn och ville sälja blommor. Sjuåringen blev själaglad. Nioåringen tittade skeptiskt och teaterviskade till mig, att blommorna möjligtvis kan vara plockade på vår tomt. De är redan våra då ju! Sen muttrade hon något om idiotin (?) i att sälja sånt som alla redan har, innan hon gick in på sitt rum. Men sjuåringen var eld och lågor. Här skulle handlas!!!

Jag hade checkat ut och satt på verandan (och luktade på blommorna). Maken fick således ta denna. Jag hörde honom förklara, att vi har inga lösa pengar. Sjuåringen gick igenom alla plånböcker innan hon trodde på hans utsaga. Besviken gick hon mot dörren och gav beskedet.

- Vi kan inte köpa. Vi har inga pengar...

Det blev tyst i ett par sekunder. Säljarna lät detta besked sjunka in, innan den ena med lika delar sorg som förvåning sa:

- Har ni ingen mat...?

Jag frustade till och satte chipsen i halsen, där jag satt och semestrade med fötterna på staketet och bubblet inom räckhåll och överhörde konversationen. Maken kvävde ett skratt och sa att vi inte hade några kontanter, men mat har vi. Oklart om detta besked klargjorde situationen ellr om vi inom kort kommer finna en insamlingsbössa till vår förmån på lokala Ica i byn.

Sjuåringen lät sig dock inte hindras. Hon skulle ha de där likadana, möjligen redan våra, blommorna till varje pris. Plötsligt fick hon en snilleblixt och slängde upp ytterdörren igen. Hon ropade efter säljarna som nätt och jämt hunnit ut till grusvägen:

- Måste det kosta just pengar? Kan man betala med vad som helst?

Här kände jag, att vi kanske behövde ta ett snack om hur vi betalar i den här familjen. Men hon hade tydligen nått en deal. Strålande glad hämtade hon två lupiner från vår bukett. Efter en kort stund var hon tillbaka med en näve...blommor...ogräs...eller i alla fall något grön. Hon var glad, säljarna hade fått betalt och alla var nöjda. Sen blev de vänner och hon gick över på säljsidan.

Så ja, vad vi gör? Allt och inget. Gör och gör. Vi är. Och ibland går vi på promenad med en kanin.

Midsommarnattsdröm

Jag drömde en mardröm inatt. Den var lång och komplicerad, men den gick ut på att vi trodde att vår yngsta dotter var förlorad, när hon plötsligt kom tillbaka till oss. Känslan hängde kvar en bra stund, men med midsommaraftons morgon i antågande så bleknade minnet av ångesten ändå bort.

Solen sken när vi vaknade. Vi kunde dricka kaffe på altanen helt utan att stressa på morgonen. Det är ju höga poäng med tanke på hur ofta vi rusat in och ut och in igen på grund av annalkande svarta moln. Men nu - blå himmel och vita måltussar. Värme, ängsblommor på bordet och flugsmällare beredskap för eventuella flygfä som ville joina partyt. Men inte ens det rubbade känslan av total harmoni.


Vår målbild var glada (våra gärna) barn iklädda sommarklänningar och (köpta) blomsterkransar, som under skratt och lek lövade midsommarstången med alla dalarnabarn. Men - våra små var sura, tog till slut på sig kläder under protester överhuvudtaget. Men minsann om makens inre syn om roligheter på midsommarplatsen skulle gå om intet bara för gnälliga ungarna skull. Nej! På med rosor i håret och ner till Olnispagården!


Själv gick jag och la mig i soffan med resterna av morgonkaffet. Jag vilade i tystnad i en timme innan jag påbörjade midsommarlunchen. Den är halv mot julbordet, men ändå en och annan sak att pilla med. Min mor har lagt åtskilliga timmar på en räktårta som var omskriven redan förr året i den här bloggen, för sin extremt långa tillagning. Vi pallar inte sånt i vår familj. Snabbt ska det gå och gott ska det vara!

Dans, jordgubbar, glass, lotter, noll vinster, sol och moln, fiolspelande gamlingar män och kvinnor i folkdräkt och en massa dans - för alla utom oss. Våra barn vägrade härma grodor, låtsas hänga tvätt på väg till torget eller ens vara raketer. Jag var sjukt sugen på det sistnämnda men det var inte att tänka på. Det hade ju varit PINSAMT tydligen. Hmmm. Tonåring vid 9,5..?!


Till kvällen hängde regnet i luften, men det var fortfarande varmt. Vi tog en (kort) kvällspromenad efter midsommargrillen (väldigt kort). Då duggregnade det, så barnen fick stövlar på sig. Sjuåringen klagade på att hennes stövlar var blöta inuti..?! Det uppdagades att hon och hennes nya kompis Laura, hade klivit ut på myren när de lekte i stugområdet. Jag fick dåndimpen och hörde bara mitt eget blod susa i huvudet när jag försökte hålla mig lugn och inleda korsförhör.

- På myren? Själva?
- Japp! Eller, Laura stod på kanten när jag gick ut.
- Men hur blev stövlarna blöta inuti?
- Ja...vi gick i en bäck, den svängde och sen kom det djup mossa. Den var mjuk liksom, så jag sjönk ner. Så blev jag blöt.

Hjärtat bankade och det lätta regnet kändes som istappar som stack mig med en parallell verklighet. "Lek bara i området" var en instruktion som uppenbarligen var en felbedömning av maken och mig... Vår äventyrssökerska verkade dock själv tycka, att detta med mjuk, blöt mossa som hon sjönk ner i var hon rätt klar med nu.

Sanndröm eller ej, hon är fullt levande, tack och lov. Hon sover nu i sin säng och den här midsommarsnatten hoppas jag drömma om enkla, lyckliga och fina saker. Det kan vara om choklad, levande barn, tillstånd för asfaltering och en massa grävmaskiner i myren...





Glad midsommar!

Post-barnkalas!

Den finaste lilla vilda ungen i världen fyllde sju år i torsdags. Hon är grundligt firad och är numera ägare av så många Shopkins och My little Ponys att jag kommer drömma om ägg med ögon, elaka mjölkpaket och eventuellt måla cutiemarks på mina arbetskamrater imorgon. Sjuåringen verkar dock nöjd med alla sina firanden, även om hennes personlighet och ålders kaxighet gemensamt då och då blir i dignitet med Lady Gaga och annan valfri diva i kvadrat. "Det är orättvist!!!" gastade hon oklädsamt när hennes syster fick två sekunders uppmärksamhet på födelsedagen. Hon har varit ungefär en halv sekund ifrån att barnkalaset blivit fördröjt med ett år vid ett par tillfällen. Jeeeezeeeez vilken viljestark unge vi producerat! Kommer ta henne långt - hoppas jag...

Nån tårta har vi inte serverat, ingen gillar grädde av barnen och andra tårtor verkar ju läskigt att testa. Glassbomb med ljus, farmors hembakade muffins och grillade marshmallows har vi dock sockerchockat oss själva med.

Ikväll när barnen somnat (sjuåringen sov räv och hämtade iPad, men det visste vi inte då) satt vi på altanen, maken och jag, och pustade ut. Det är ju fantastiskt att barnen fyller år, det blir på riktigt bara roligare och roligare att se dem utvecklas och bli stora - men just ikväll känns det mer som om vi skulle jämföra oss med en plastig grönsallad med stirrande blick och en cirkel till mun. Eller kanske snarare en glad men lätt vissen salladskruka som behöver vila sig i form...till nästa år.


Alltid pinjata på barnkalas!

Sommarlov!

Skolavslutning! Så ljuvligt vackert och gölligt...en dröm i mys...eller inte...!? Vi närmade oss förvisso målbilden framåt eftermiddagen, men vi började som vi brukar, med cirkus Tell på turné. Vi tog sovmorgon till halv åtta och hoppades på pigga och glada barn. Pigga var de, men glada - not so much. När de äntligen pallrat sig ur sina sängar (inser att detta är ett hån mot alla med småbarn som illvrålar klockan 5 - men tja, små barn små problem osv...) så vägrade båda att ens titta åt sina inköpta examensklänningar. Det är alltså samma klänningar som de bönade o bad för när vi köpte dem. Okeeej.

Alltså, ta på er vad ni vill. Jag är förbi stadiet att mina ungar ska se ut på ett visst sätt bara för att. Maken också uppenbarligen, för han duschade sig själv i hundra år och barnens invändningar verkade inte bekomma honom. Sexåringen valde samma klänning som hon hade första dagen i skolan i höstas, nioåringen grävde fram kjol och blus som hon ratat i ett halvår, men som hon nu tyckte passade kalasbra. Efter en övertalning inför frukost, tandborstning, hårborstning (...men skit i det då, vi borstar inte!!!) så var vi redo för årets fotografering.


Hela familjen tågade upp till en liten dunge bakom vårt radhus. Alla ska med...! Trodde vi. Sexåringen blev tvärilsk när hon insåg att hennes "specialväg" till skolan var korsad (?), så hon sprang hem. Maken tog rygg på henne efter ett par minuter - alltså försent. Jag fotade vår stolta, blonda stora tjej som går ur trean. Plötsligt kom sexåringen dragandes på en gren och var mer än villig att fotas. Men nu var pappan borta...


Det blev en del rabalder men sen var vi samlade igen. Barnen hamnade på rätt ställe i respektive klass, maken djupandades i en solstol på altanen och jag fick en chans att fixa barret och se vaken ut genom massvis med lite mascara. Klockan 9.30 stod vi redo på skolgården och fick höra alla dessa fantastiska tonarter i otakt sjunga in sommaren. Det är något av det finaste som finns - på riktigt, verkligen tåren i ögat-fint!

Sen var det tårta och kaffe (Thank God) i klassrummen och tal till lärare och elever. Jag fick frågan om jag kunde hålla talet till klassföreståndaren som treorna nu skilja ifrån och som de älskar. "Du gillar ju att snacka", sa en annan klassmamma. Jajjemen, sa jag (och tog självklart kommentaren som en uppmaning och komplimang).

Eftermiddagen blev så ljuv som en kan tänka sig. Alla som har en plats i grundskolan i vår familj, fick bada i havet eller på stranden i sand, vi vuxna satt i solen och njöt (frös, gjorde vissa över 65). Våffelkalas med glass, chokladsås och sylt avslutade dagen hemma. Kvällssol på altanen och en vurpa på asfalten så knät blödde på sexåringen ramade in dagen fint. Cirkus Tell kan nu ta kväll och lämna scenen.

Kärleken...och näsan

Folkfest, kärlek i luften och musik i alla tonarter på samma gång, mötte oss när vi kom ner till Regnbågsparadens startplats idag, GöteborgsOperan. Tjejernas ögon var stora som tefat när vissa av paraddeltagarna gled förbi i brynjor, guldbikinis och glittrande fjädrar - alla män. Men mitt hjärta bultade av stolthet när de båda menade att alla får vara som de vill.

Mina arbetskamrater och jag (med bihang) samlades vid 14.30 och var peppade som attans att dra iväg i tåget vid utsatt tid - klockan 15. Klockan blev 15...och 15.15...15.30... jag vet inte när vi kom iväg till slut, men plötsligt var det vår tur och då minsann gick det inte att stå o sova. Trummorna bakom oss slog i sambatakt och det gick inte att stå still! Men innan dess. Sexåringen hittade en vattenpöl med diverse sly i. Den fiskades det i med plakatets pinne innan jag hann stoppa henne. Maken var adjungerad som fanbärare och därmed inte medverkande i det just då kaotiska familjeläget. Efter hundratusen frågor från mig och barnen om när tåget skulle gå, så kom vi ju iväg. Med fart!


Vi dansade, gick, stannade och småsprang upp längs Avenyn. Stämningen, flaggorna, musiken och allt annat gjorde verkligen paraden helt magisk. Det var vårt första år, men absolut inte sista. Prideparaden får dras med oss nu.

Min syster, hennes fru och son gick också med oss i paraden. Sötare liten skyltbärare får en leta efter, jag tror han tog priset idag, i sitt livs första West Pride - sju månader gammal. Med sina öronkåpor verkade han trivas helt förträffligt och log med hela ansiktet.


Efter att vi anlänt Götaplatsen löstes paraden upp. Vi tog våra plakat, uppfyllda av glädje och drog oss tillbaka ner mot operan där bilen stod. Rätt så precis 20 minuter efter paradens slut så mörknade det och ett intensivt sommarregn blev himlens bidrag till dagen. Vi kantade på neråt, barnen och jag mutades med en glass medan vi jobbade oss nerför Avenyn. Nästan framme fick nioåringen se en skejtare med snygga moves. Hon vred på huvudet så kraftigt att hon med bra fart gick rakt in i en pelare... Ja, det såg ofantligt roligt ut, men jag höll mig för skratt när jag såg hennes tårar. Näsan tokvärke, men verkar inte vara bruten. Tårarna rann länge innan hon återigen fascinerats av några av alla de som ser Pride som sin absoluta höjdpunkt att leva ut på. Underbart!

Okej, det är inte vardagsmat för mig heller med några av hbtq-personernas fantastiskt kreativa utstyrslar, men det är ju en fenomenal känsla att se andra människor trivas och må bra - och det gjorde många idag. Vi med!

Jag vs min trilskande hals, 1-12.

När alla andra bloggar idag handlar om sol och hur alla njutit av middagar i trädgården, båtturer, soliga klippor och sand mellan tårna, så tänkte jag klaga lite istället. Och samtidigt styra fokus till något mer navelskådande - mig själv. Jag dras nämligen sedan en vecka tillbaka med en hals som gått från att verka infernaliskt och konstant, till att inflammera stämbanden, till att nu sen några dagar vara i maskopi med hostningarnas moder från helvetet. Möjligtvis att stämbanden, luftrören och allt annat jox ovanför axlarna också är med på jävelskapen, för i sanningens namn så lyssnade jag inte nämnvärt när en medicinkunnig person föreslog att jag skulle vara tyst i två dygn - så kanske det skulle bli bättre. Kanske?! Vad är det för odds?! Jag gjorde förvisso ett bra försök, det kan maken intyga. Han tittade oroligt in i sovrummet när jag låg tyst trots att ungarna gapade, musiken var på hög volym och någon spelade med (?) i melodin på en synt. Med en så lugn mamma i det läget, så hade jag också undrat om hon verkligen andades.

En kort stund förut idag, när de nyss svalda färska räkorna var uppe å kliade mig på halsmandlarna vid en kraftig hostattack, så var jag beredd att köra ner närmsta flaskborste i svalget för att se om det möjligen kunde hjälpa med lite kliande massakrerande av luftrören. Låter jag desperat? Maken föreslog (lite för snabbt) att jag kunde använda toaborsten, (va fasen, okej att jag är stor i käften...). Den bilden hittas väl möjligen i alla fall bara ett par rader från "desperado" i ordboken...hehe.

Det är ingen bakterie, så penicillin kommer inte hjälpa, det vet jag. Men idag fick jag i alla fall hostmedicinernas Rolls Royce utskrivet, så min förhoppning om en hel natts sömn känns lite mer uppnåelig. Alltså, våra barn är 6,99999 och 9,66677 år gamla, så det där med vakna nätter är helt oacceptabelt! Vi har gjort vårt! Jag har fyllt 40. Jag behöver sova om jag ska behålla den här åldern och inte passera som 55 med rökhosta som om jag rökt Silver utan filter i ett par decennium. Inget fel med en sån tant, men jag känner inte att jag är helt nöjd med förväxlingen.

En natt i förra veckan, när jag (och maken) inte kunde sova trots att hostande lugnat sig efter ett par timmars hackande, öppnade vi balkongdörren i sovrummet för att få in lite sval nattluft. Ljumma nattliga sommarvindar smekte in och var fantastiska och vaggade oss verkligen till sömns...tills en fågel valde att ackompanjera den perfekta barnbokssömnen med ett HÖGLJUTT kvitttrande..! Dö, fågel, dö, ville jag skrika, vilket inte alls passande in i barnboken. Men skriker jag, så hostar jag, så nej. Men tydligen hade maken samma känsla för han stegade upp, slog igen balkongdörren med bestämdhet och minsann om han inte drämde ner sitt huvud i kudden också. Sen sov vi. Med min dundermedicin i kroppen så hoppas vi på samma tur inatt. Kanske med öppen balkongdörr - det är ju ändå sommarvarmt ute.

Gröna frostiga fingrar

Vi byter ut julbusken framför ytterdörren kring mitten av maj. I år satt där ingen klämkäck plast-ren och önskade god jul långt in i maj - nej, den rök redan i...mars. Men i söndags var det dags för piffning av krukor. Nioåringen var mest exalterad och såg storslagna planteringar framför sig, jag tänkte det kunde väl bli kul och maken tänkte att det kunde bli dyrt.

Den yngsta lekte hoa grannen så det var lugna gänget (allt är relativt) som gled stormade in i blomsterbutiken.

- Vi går direkt till uteavdelningen, sa jag bestämt med de andra i släptåg, och vek av tre sekunder senare när jag såg en stapel orkidékrukor.

Sen plockade vi på oss en gigantiskt grön växt till vardagsrummet som vi tydligen båda "tänkt så länge att vi behöver". Det var ju värt att köpa sen som firande i kategorin Växt vi båda tänkt på länge att vi behöver.

Till slut kom vi till avdelningen för uteblommor. Nioåringen var intresserad av två saker, utsmyckning i form av små målade kaniner, hundar, hjärtan och allt annat som är gjort av betong i Kina. Den andra saken var träd. Träd! Gärna träd med små hängande gula och orange citrusfrukter under perfekt gröna blad. Jag förklarade så pedagogisk jag kunde att med tanke på att förra årets smultron- och jordgubbssatsning slutade med att våra kaniner käkade upp dem en natt när de glömdes på gräsmattan, så är jag inte beredd att storsatsa på träd! Vi delar vår baksida på huset med våra kaniner och då behöver alla växter komma minst 1,5 m upp i luften för att inte de glupska djuren ska se sin chans.

Till slut kom vi hem o äsch kunde påbörja planteringsfasen som dottern såg fram emot. Här måste jag ge mig en eloge som kreativ mamma - oavsett grund till kreativiteten jag kan skapa. Jag har noll preferenser och väldigt lite eget tyckande i vilka blommor som ska ha vilken kruka eller om korgen är finare än plåtbaljan till den...ehhh...vita blomman. Så dottern gör lite som hon vill. Och bra blev det! Flera fina planteringar som nu inte bara förväntas förgylla i alla fall halva sommaren (inga höga odds på att de vissnar i juli) och inte dör av frosten som den förbipasserande granntanten så vänligt upplyste mig om att de ska komma...

Nostalgi, kaffe och lugnet

Lördagsfrulle på Haymarket betydde precis det en hotellfrukost ska betyda tycker jag: äkta äggröra, perfekt stekt bacon, plättar, färskt skuren frukt, mängder med bröd och riktigt gott kaffe. Höga poäng! Vi satt med utsikt över Hötorget och solen värmde min rygg genom fönstret. Jag gäspade lite där jag satt och hade troligtvis sovit en timme längre om jag varit ensam, men när mamman nyper en i stortån och meddelar att det är dags att gå upp, så är man plötsligt själv barnet i relationen och tänker att jahaja, då gör jag väl det då...

Men stressade, det gjorde vi inte. Vi drack kaffe i två omgångar och vilade en stund på rummet innan vi gick ut i den varma men mulna dagen som Stockholm bjöd på. Vi tog spårvagnen till Abba-museet på Djurgården, smidigt. När vi kol fram var det dock redan kö för att komma in. Köer är inte mammas och min grej. Snabbt snokade vi reda på, att det fick att beställa biljetter på nätet med specifikt klockslag. Voilà! Fem minuter senare seglade förbi kön och in. Älsk på såna grejer.


Vi fick sedan ett par timmar i ett mecka av Abba och Eurovison. Alla ser kanske inte tjusningen med rader av scenkläder som använts i Eurovison: den ljusblåa klänningen från när Yohanna tävlade för Island 2009, Herreys guldskor och Perrellis svettiga Dolce Gabbana-klackar på nära håll. Men jag gör't och vi firade 40 år ju! Svårt att se ett bättre ställe att göra det på än den musikkavalkaden. Musiken stod givetvis i fokus och hade jag varit lite mer på hugget hade samtliga besökare fått höra mig skråla sjunga duett med valfri artist sen 50 års tävlingar. Men, nej, sansade mig och släppte fram två tyska turister som var ytterst peppade på att sjunga duett med Alexander Ryback.

Abba-delen av museet var lika delar historia som nostalgi för mig. Mamma älskade dem och därmed växte även jag och min syster upp med dem. Även här fanns chansen till duett, dessutom med Abba på scen. Återigen, ödmjuk som jag är, lät jag bli.



Museet var väl värt ett besök måste jag säga, även för en ung person som jag som föddes i sluttampen på deras Abba-karriär.

Sen åt vi lunch på mitt favoritställe TGI Fridays. Vi behövde inte känna som ensamma, om vi säger så. Körsbärsträden blommade i Kungsträdgården och trots att solen lyste mer över västra Sverige än Stockholm, så satt folk överallt och lördagsfikade. Vi hade därmed utmärkta förutsättningar för vårt intresse folkspaning.

Sen strosade vi runt på sånt som är omöjligt när barnen i sällskapet inte är 40 fyllda:



...innan vi tog oss till stationen. Vi hann med en kaffe på hotellet också. Barnet behövde koffein.


Sen drog vi bokstavligt talat oss och våra väskor mot Göteborgståget. Jag hann dock med en upplevelse av det mer otrevliga slaget innan resan var slut: bikini-shopping. Varför jag valde att prova bikini en dag när jag hade ätit vitlöksbröd till lunch, druckit Cava kvällen innan och frossat i hotellfrukost på morgonen, tja, om det tvista de lärde. Min mamma är dessutom brutalt uppriktig, vilket oftast uppskattas. Men det där med att inte ens skjuta budbäraren lite lite grann, när hen meddelar att de där bikinitrosorna minsann inte täcker hela häcken är ju en bedrift... Men det blev köp!

Ingen bild på det, nej.

Sen var mini-semestern slut. Vi sa hejdå till Stockholm genom att återigen gå förbi en av de platser längs Drottninggatan där blommor påminner om tragedin som bara är fyra veckor sen. ❤️🙏


Stockholm i mitt hjärta. Faktiskt.

Fantomen, morsan o jag

Någon kanske hört att jag fyllde 40 i februari..? Det är ju inte så att den lilla begivenheten var över den 1 mars när jag trädde in i mitt 41:a år. Nej, hela 2017 har utsetts som "firarår" av min make, och ja, om ni inte förstod vårt äktenskap innan så är det ju solklart nu. Firarår - så klart!

Min mamma gav mig en mini-semester till Stockholm i present. Jag är svårt fäst vid Peter Jöback sen tonåren och nu när jag är 40 behöver jag ju inte ens skämmas över det längre (det här med min fascination över Nils Poppe får kanske vänta till 50-årsdan...). Således köpte min mor biljetter till Phantom of the Opera med min idol i huvudrollen. Vi satt på rad två. Helt fantastiskt placering visade det sig. Jag var rädd för omvänd gamnacke, men icke. Vi kunde njuta av varje ansiktsuttryck, varje ton som stegrades, varje fotsteg i fokus och varje publikögonkast från alla fantastiska dansare. Jag satt som i trance hela första akten.

I pausen kunde vi stå utanför Cirkus och njuta av den vårliknande kvällen. Mamma tyckte Cavan var dyr ("man det ju vad den kostar per flaska") men vi drack varsitt glas och kollade fyrverkerier från Gröna Lund som enligt oss och åtta göteborgare till inte kunde mäta sig med Lisebergs version - minsann! #lillebrorskomplex

Sen fick vi ta plats för att se en timme till av scenkläder som var lika färgsprakande som julgranarnas julgranar, en timme till av Peter Jöbacks enastående stämma och en timme till av dans som en 40-åring inser att hon aldrig mer kommer komma i närheten av... Dock fick den mig att börja tänka på antalet situps jag skulle kunna få in i vardagen om jag skippade lite annat surfande.

Applåderna ville aldrig ta slut och jag skulle helst hoppat upp i Peters famn om inte min ålder och visdom hindrat mig. Jag nostalgifrossade i minnen från år 2000 när jag busspendlade mellan San Francisco och San Luis Obiso. En resa på 7-8 timmar med Greyhoundbuss där knarkaffärerna gjordes upp längst bak medan jag, den lilla 24-åriga jäntan från Sweden, satt i säten så nära busschauffören som möjligt. Varje resa under ett års tid lyssnade jag på Peter Jöbacks singel "Higher" i min då ytterst moderna portabla cd-spelare.

Men, men. Peter Jöback åkte hem till sitt och mamma och jag återvände till hotellet. Vi bor på Scandic Haymarket som hittills imponerar som lite mer classy än övriga Scandic-hotell. Imorgon ska vi fortsätta firandet!

Ner i soffan

Fredagsmyset står o stampar för att komma ut på banan. De sista timmarna idag var rätt lika den veckas tid som gått - intensiva och ackompanjerade av lite snuva, halsont och feber till och från. Himlens ljusgrå ton och de små lätta regndropparna i luften idag, var dock inte lika vårlika som sina syskon soldagarna som värmt oss sen i måndags. En hejdundrande fartfylld vecka men som vi tog på volley när det ena efter det andra tycktes vilja vända allt på ända.

Men nu är fredagsmyset på rulle. Sushi (bästa hämtmaten) till föräldrarna och köttbullar (på önskemål) till barnen slukades utan finess dagen till ära och sen sjönk vi ner i soffan. Orken tröt och därmed står disken kvar på bordet. Vi får se vilken den arme krake blir, som får lyfta betonghäcken och ta tag tallrikarna innan ketchupen stelnar.

Det lär dock dröja en stund. Maken är fullt upptagen med en googling på en "oerhört spännande" militär anläggning (?) på Gråberget i Göteborg, som han körde förbi igår ("den hade en lång vägg med graffiti, superkonstigt") och ägnat mer tankeverksamhet än åt sin förvånade fru sen dess. Storasyster är kreativ på övervåningen, hon har hämtat skatter skräp från vår återvinning. För tillfället kör hon hårtorken på full blås, vad hon gör är oklart, men det hörs. Lillasyster står, hoppar, dansar, kastar sig runt i soffan. Då och då slänger hon ett öga på serien på TVn. Volymen är på full fräs för att överrösta hårtorken.

Själv har jag dragit på mig mysbyxorna, krupit ner under en fleecefilt i soffan och försöker febrilt rädda oss kvar på nivå 17 på HayDay. Storasysters ansträngningar för att samla hö, göra smör och mata höns, höll på att gå åt pipsvängen, när lillasyster fick tag i Ipaden och tryckte hejvilt på alla knappar tills varenda gröda var slut och bondgården bankrutt.

Vi blir nog kvar här en stund. Näste person som reser sig för att gå på toa får duka av bordet. Och fylla på chipsskålen.

Sökes: kran.

Tredje delen: Det stora lugnet.
Sista spiken är slagen. Duschen är testad. Handdukstorken är varm, toastolen är i bruk. Kranen till tvättstället är förstås inte på plats idag heller, vem vem bryr sig? Renovering är normaltillstånd.

Jag är väldigt nöjd med resultatet. Med de gröna handdukarna på plats blir vårt nya badrum ett toppenrum. Maken går lite längre. Där jag ser go dusch och extra utrymme för...grejer...så ser han - spa! Jajjemen, spakänla är det närmaste han kan beskriva det hela. Nu ska ju inte jag vara en dumbom, men "spa" involverar ju möjligtvis lite mer av massage och heta oljor. Maken är förvisso första massör här hemma när jag gnäller över stela muskler och vi har doftpinnar från Rituals på hyllan, men ändå. Jag håller mig nog till att vara väldigt nöjd med just ett badrum. Inväntar kranen och sen ska jag ju jubla! Maken ropade just, att om jag vill honom något närmaste stunden så är han på spa. Okej. Alla glada. Och alldeles strax kan vi tvätta händerna efter toabesöket också. Bara en sån sak.

Slut.

Extremt nytt badrum

Jag borde bloggat varje dag om den här badrumsrenoveringen vi slängde in så här mitt i en av de mest hektiska perioderna nånsin (stressig att fylla 40!). Jag hade troligtvis kunnat skriva en gammalrysk tragikomisk tegelstensroman om de här senaste veckorna - eller en triologi.

Första boken: Naiviteten.
Vi påbörjade planeringen för badrumsbygget för 2,5 år sen. Men när den byggare vi fått referenser på och kommit överens med, plötsligt gick upp i rök, så var vi rätt glada att han ändå inte dykt upp för att ens påbörja jobbet. Sen kom livet emellan, vi tappade lusten att renovera och åkte till Mallis för pengarna. Nja, inte riktigt, men vi orkade inte ens tänka "kakelplatta" på två år. Vi är inga renoveringstyper. Har noll erfarenhet och tycker att ett ommålat rum eller ett byte av ett fönster är helt i samma kategorin som Extreme Makeover home edition.

I höstas tog vi ändå beslutet att vi behöver två badrum i det här radhuset. Fyra långhåriga personer behöver yta att kamma sig på. Vi hittade en byggare vi gillade och efter en kvälls bläddring i kataloger, visste vi ungefär vad vi ville ha för golv och väggar. Men sen tog fantasin och orken slut. Vad göra? Det självklara. Vi lät byggaren välja inredning och behöll vår toastol som vi bytte för nåt år sen (igen! Home makeover!). Jag menar, vem har sett fler badrum än honom liksom?!

Bok nummer två: "Snickaren kommer imorgon".
Byggstart var i mitten av februari. Det skulle rivas under en vecka, sedan byggas när vi var på Island. På så sätt skulle vi hela tiden ha tillgång till vatten och tvättmaskin. Det lät ju bländande bra. Vad är det för nissar som klagar på hur jobbigt det är med renovering?! Verkar ju görenkelt! Sen kom verkligheten och slog ett stämjärn i huvudet på oss. Vakna ur dagdrömmen! Du har inget varmvatten! Vaaaa??? Eller förresten, inget vatten alls! På en vecka! Vaaaaaaaaaa???!! Nä, och ingen tvättmaskin. På en månad!!!!

Varenda en som varit här och jobbat, har varit precis så trevliga som man kan begära. Städat efter sig, låst när de gått och snackat en massa med en om vi varit hemma. Planeringen kring i viken ordning de byggt, målat och klippt och klistrat eller vad de nu gjort, på rätt ställen och med rätt verktyg har det dock varit lite SI och så med. Efter två dagar med bara kallvatten hemma höll jag på att gå bananas. Efter en vecka med fortfarande bara kallvatten på ovanvåningen och nu inget vatten alls på nedervåningen, ville jag skrika högt och länge. Efter tio dagar gick jag in i koma och brydde mig inte. Duscha? Äsch. Finns våtservetter! Koka pasta? Äsch, vi steker riset.

Sen fick vi till slut vattnet tillbaka. Efter ytterligare nån dag kom även varmvattnet. Tvättmaskinen installerades och då var ju hälften av bygget klart... När rörmokaren nån dag senare frågade mig om han skulle dra rören "genom profilen eller över" så log jag mitt varmaste leende mot honom, gav honom en iskall blick och lyckades med sammanbitna käkar säga nåt trevligt men menade om att så vitt jag minns så är det inte rörmokeri jag är min profession. Han fattade situationen och ringde nån som brydde sig min make istället.

Imorgon ska det vara klart! En enda kran saknas. Den skulle ju varit på plats igår så klart, men det var ju en utopi. Dessutom måste en av snickarna komma tillbaka och fixa till en öppning i den låda som byggdes över all el och alla proppar. Lådan är snygg på alla sätt, men det vore ju hemskt bra om det gått att byta proppar eller att nå huvudströmbrytaren utan att skruva ner det nästan två meter breda skåpet. Se där. Bara ett par kapitel kvar på andra delen i trilogin då. Tyvärr är det en bok kvar.

Hem ljuva (?) hem

Jag njöt tidigare idag när vi spenderade ett par timmar på Keflavik, flygplatsen i Reykjavik. Jag ville förvisso helst hoppa på första bästa buss in till den söta lilla huvudstaden igen, men förutom det, så var det en dröm att barnen nu är så stora att det mesta flyter smidigt. Ett stort plus i hela 40+ grejen, att om man som vi fick barn i 30-årsåldern, så är de ju liksom stora nu. Kan bära egna väskor. Tala om när de är hungriga eller törstiga istället för att skrikande delge in omgivning. Sexåringen är förvisso fortfarande en utmanande liten varelse, men åren när vi bar henne skrikande genom säkerhetskontrollen är förhoppningsvis över. Nu vill hon gärna lämna över biljetter och pöste av stolthet när hon var den enda av oss som klarade säkerhetskontrollen på resan hit.

*****************************

Okej, jag jinxade kanske när jag skrev de där raderna ovan när vi nyss lyft från Reykjavik. När vi landade i Köpenhamn så sammanföll två mindre troliga saker: mammans blodsocker slog i golvet och sexåringens ben ville springa, hoppa och dansa. Precis då, när jag kände att min tryckkokare började vibrera på grund av den lillas totala ignorans av våra tillsägelser, så släppte maken bomben om vår pågående badrumsrenovering hemma. Den badrumsrenovering som skulle vara klar idag när vi kom hem. Nu kom nya besked, förseningar och sjukdomar och blablabla gjorde att de är försenade några dagar. Det låter ju inte så illa...om det inte vore för att vi nu inte kommer ha varmvatten hemma kommande fyra dagar!!!

Det var på riktigt tur att maken tog det samtalet med byggaren. Mina ord tog slut och ersattes av fradga i mungiporna svärta i min ögon. Det enda rimliga var att regridera till sexåringens nivå och börja klättra på möblerna. Maken såg till att satte oss på restaurang och fick
mat på bordet innan det hände. "Nybliven 40-åring går bananas över uteblivit varmvatten".

Vi lät dekadensen flöda denna sista måltiden för den här semestern. Sen boardade vi planet, hade 45 minuters lugn med våra väluppfostrade (jajjemen) barn. Själv satt jag och stirrade framför mig och koncentrerade mig på att vägra låta hjärnan skena iväg med mig, även om den då och då hånskrattade tyst och väste "ni gillar ju vildmark...här är den, rakt in i ert vardagsrum....hehe...."

Island ❤

Jag började skriva om första och andra dagen, men sen ramlade händelserna på efter varann så jag hann inte med. De finns inom mig, varje upplevelse, varje minne, varje berättelse. De har inte landat än, inte fäst sig och blivit en del av mig. Jag står fortfarande som en betraktare till den här semestern, som så fullständigt nockat oss alla fyra när det kommer till vackra vyer och nya upplevelse i smak, lukt och känslor.

I förrgår såg vi dånande vackra vattenfall, regnbågar över forsar och illaluktande trollska geysrar. Vi fotade vulkaner och snötäckta vidsträckta ängar på södra Islands landsbygd. Vi fick höra historier om vikingarnas vägar runt ön, isländska sagor om älvor och troll och den sanna historien om systrarna som för drygt 100 år sen skapade de först turistvägarna runt Gullfoss.

Igår fyllde jag 40 år. Hur firas egentligen en sån dag? Jag visste knappt själv. Men nu vet jag i alla fall ett helt fenomenalt sätt. Helt otippat så inleddes min födelsedag med att nioåriga dottern och jag gav oss ut till en hästgård för att rida. I tre timmar fick vi tölta och trava runt längs floder, utmed bergen, uppför en vulkan och ner i dalar. När min äldsta dotter, i sina blonda flätor och sin ridoverall, rider upp bredvid mig på islandshästen och strålar av lycka så vet jag att jag valde rätt firande. Inte otippat som i oplanerat, men när jag för tio år sen fyllde 30 så hade jag henne i magen. Det då 12 veckor gamla fostret är nu en klok tjej som tipsar mig om hur jag ska sitta på hästen för att inte ramla av i den djupa snön som på vissa ställen räcker hästen upp till magen.

Det finns så mycket att berätta! Maken har en Seinfeld-historia som går ut på att han försökt ta sig in på badhuset med vår yngsta dotter två gånger - och blivit nekad lika många gånger! Själv är jag ganska så fascinerad över det faktum, att okej att det kom mer snö än på 60-nånting-år i söndags, men vi har fortfarande bara sett två (2!) snöplogar sen dess. Hemmavid surar jag om inte gatan är plogad 7.30 när jag ska till jobbet. Här verkar alla bara "okej, vi tar på oss ett lager till och pulsar genom snön". Eller för vissa "Skitsamma, min Landrover-superbil-med-grymmedäck kör genom snödrivorna ändå". Livet går vidare och snön ligger kvar i drivor på vägarna.

Så solen då! Island gav oss klarblå himmel, temperatur runt nollan, strålande sol och bara vind på utflykter utanför Reykjavik. Till och med guiderna var förundrade över de vackra bergen och att vi såg Hekla och andra landmärken på flera mils avstånd. Ändå det är bara ramen omkring den här magiska resan. Det yttersta lagret där smakupplevelser i form av lammsoppa, nyfångad fisk, gratinerad hummer och lokalt brygd öl befinner sig. Där finns också baden i heta källor, nioåringens fascination över all grafitti i Reykjavik och sexåringens glädje över alla lunnefåglar som avbildas på alla souvenirer.

Lavastenar i olika former är inhandlade, men jag sa nej till askan från askmolnet 2008. Det fina silversvarta pulvret hade varit förödande om sexåringen hade fått tag på hemma. Ullplagg, te och isländsk choklad är också med hem. Vi kommer hem med tunga väskor, men lätta sinnen och sprängfyllda minneskort - i hjärnan, hjärtat och kameran.

Insnöade!

Det föll överraskande en hel massa snö inatt! Islänningarna var lika överraskade som oss. Alla bussar ställdes in och vi, som skulle på utflykt, fick pulsa i snön till huvudbyggnadens frukostbuffé innan vi gick tillbaka upp till vår lägenhet igen. Innan vi smidde nya planer för dagen, så spelade vi Svarte Petter och tränade lillasyster i att inte fuska, inte sura när hon förlorar och inte håna alla andra när hon vinner. Det gick så där.

Vi vågade oss ut vid lunch. Hela stan var inbäddad i ett fluffigt halvmeter tjockt lager av nysnö. Det var inte helt enkelt att nå vare sig hamnen eller restaurangen vi fått rekommenderad, men vi är ju nordbor och vildmarks-wannbes så vi fixade det! Sexåringens så kallade vattentäta kängor läckte och hon var genomblöt. Hon utsatte förvisso sina kängor för de ultimata vinterförhållanden. Vi andra försökte gå i varandras och andras upptrampade fotspår, men inte hon förstås. Hon pulsade genom snön, tog sig fram som en bulldozer genom snövallar som bildats och dök (!) ner i en snöhög. Hon brukar inte klaga, men efter att hon börjat känna efter så tjöt hon. Iskalla fötter och genomblöta strumpor fick värmas vid element på fiskrestaurangen. Vi åt fish and chips (dagsfiskad) och fick en lektion i vulkaner och dess utbrott i mini-museet vägg i vägg.

På eftermiddagen badade vi igen, mitt i Reykjavik denna gång, men i hot tubs på taket till badhuset och med utsikt över stan. Det var strålande sol, ett par minusgrader i luften och 42 grader i den gammaldags bubbelpoolen. Sedan sprang vi upp på solterrassen, trampade runt i snön och kände tårna isa innan vi kröp ner i det bergsuppvärmda vattnet igen. Även inomhus fanns bassänger och trampoliner. Nioåringen och jag simmade några längder, sexåringen levde rövare i barnavdelningen och maken höll koll från styrketräningen vid poolkanten.

Imorgon har de förhoppningsvis röjt en del vägar så bussen kan ta sig ut ur stan. Vi är peppade för vulkaner, gejsrar och de vidunderliga vyer vi fått smakprov på redan nu.

Den blå lagunen 💦

Vi tog en buss direkt från flygplatsen till ett av Islands mest kända resmål, den blå lagunen. En del kallar det turistfälla, men förutom prisläget så är det helt fel. Turister, ja, men fälla, nej. Alla fyra i den här familjen var precis lika lyriska under de två timmar vi spenderade i det turkosa vattnet. Källan håller en temperatur på minst 38 grader och trots att det började snöa när vi låg där och flöt, så var det som att...inte vet jag...födas på nytt?! Äh, stora ord, men sällan eller aldrig hittar vi saker som alla fyra är lika begeistrade i.

Källan är enorm redan idag, men på väg att bli ännu större. Den rymmer praktiskt nog inte bara en spa-kiosk där vi fick den klassiska vita leran som ansiktsmask, utan också en bar. Efter en timmes guppande tog vi vätskepaus. Barnen fick Cola och juice medan de vuxna såg det som sitt ansvar att testa den inhemskt producerade ölen Gull. Den fick höga betyg, även om de möjligtvis kan ha påverkats av mysighetsfaktorn när solen bröt fram och lyste på såväl oss som de omgivande lavastenarna.

Även maken fick höga betyg efter att han fixat biffen när sexåringens halvdruckna juice plötsligt späddes ut med lika mycket källvatten... Det blåste förstås en del men när hon menade hon skulle klara konststycket att hålla sin egen flaska juice och samtidigt simma, så förstod vi ändå att rekordnivån var nådd. Med ett leende fick maken en ny juice av bartendern och hans leende var bredare än bredast med tanke på att juicen kostade typ 500 kronor. Isländska, men ändå. Själslig ro i sin renaste form...

Vi låg där och simmade, guppade och flöt i ett par timmar. Vi solade oss, gömde oss under en liten träbro när det kom kastvindar med hagel, tog skydd i en lavagrotta när snön vräkte ner, för att sedan kunna återvända till en klippavsats och vända ansikte mot solen igen. Om veckans och morgonens händelser fått upp mitt blodtryck och möjligtvis satt balansen i familjen lite ur spel, så var den blå lagunen den ultimata räddningen. Det kan förvisso bli dyrt att ta till den varje gång i-landslivet krånglar. Jag är dessutom säker på att det där besöket förlängde våra liv för varje minut vi var i. Men fler besök lär det bli.

Island, here we come!

Vi kom iväg! Vi är på Island, som hittills varit fantastiskt, men det satt långt inne. Efter en massa strul dagen innan avresa, bland annat en febrig dotter, så kom vi till flygplatsen i rimlig tid - 1,5 timme innan flyget skulle gå. Jag checkade in medan maken parkerade bilen. Barnen, inklusive den lätt febriga dottern som var frisk nog att bråka med sin syster, stod inte still. Ivriga av förväntan sprang de runt mig när jag skulle försöka följa SAS instruktioner och inget stämde.

För det första, inga väskor inbokade och flera hundra kronor i väskavgift! Fullt fokuserad på att få med familjen på den här resan, så tryckte jag okej utan att blinka. Bad skällde på barnen om att stå STILL mer än en halv sekund så jag kunde koncentrera mig. Stod och väntade på utskriften av våra boardingpass när automaten lägger av! "Tekniker fel" lyser emot mig så hånfullt, att jag mer tolkar det ett "Fuck you, du åker ingenstans!". Jag får lust att sparka sönder maskinen. Aggressionsproblem? Nej, men ett jävlar anamma i kombination med att klockan är 05.10 och jag har varit vaken över en timme. Och barnen sjunger sånger på påhittad isländska! Affärsresenärer blänger ta er i häcken.

Undsättning anländer i form av make och en fantastiskt trevlig kvinna i SAS-uniform. Hon fixar allt på ett par minuter inklusive att muta vår sexåring med ett fejkat specialuppdrag, eftersom hon är asförbannad för att hon inte får bära familjens samlade resehandlingar. Den räddande ängeln önskar oss trevlig resa och vi går mot bagage-lämningen. Vi får upp en väska på bandet, scannar själva (lika lätt som på Ica, som SAS-kvinnans instruktion löd), barnen bråkar om vem som ska hålla vad i processen. Nästa väska upp och...bandet stannar! Vad i...?! Den första väskan har fastnat längre in på bandet! Jag svettas rätt kraftigt här och tänker att jag ska f** krypa in och putta väskan rätt om det så är det som ska behövas. Hur svårt kan det va? Medan jag börjar bedöma krypmöjligheten samt kränger av mig ryggsäcken, så kommer den nu vackraste ängeln jag någonsin sett, farandes igen. Jag hjälper er, jag är här! ropar hon medan hon ångar fram genom avgångshallen. Hon hade troligtvis spionerat på oss. Ett par omstarter av systemet senare är väskorna iväg.

Dags för säkerhetskontroll! Alla papper i ordning, flaskor med flytande i plastpåsar och barnen går på rad med oss igenom bågen. Eller ja, inte riktigt... Nioåringen går först - och blir stoppad! Hon blir kollad och släpps igenom. Nästa dotter, den mest troliga möjliga terroristen ombord, glider igenom. Jag stoppas. Av med skärp, skor, smycken och...byxor! Nä, som tur var nöjde de sig med att kedjorna på byxfickorna var boven i dramat. Ingen rumpa bar.

Maken stoppas. Scannas, släpps igenom. Men hans väska däremot! Frågor om innehåll och han kan inte svara. Paket som dottern stoppat ner och maken vet inte innehållet. Innan situationen reds upp har paketet öppnats nioåringen börjat gråta över att hennes mamma inte får se det vackra paket hon fått inslaget. Kalabalik utbryter och inget hjälper förrän hon fått ur sig besvikelsen och vi är framme vid växlingskontoret. Hennes 80 kr blir 1000 isländska kronor och det är något att vara glad för!

Vi kommer på planet, barnen munhuggs hela vägen till Köpenhamn medan maken och jag ignorerar och dricker starkt kaffe. Men sen händer nåt, Danmark visar sig ha en lugnande effekt och med ett par pölser i magen så är barnen plötsligt lugna som filbunkar. En timme senare lyfter vi mot Reykjavik och den tre timmar korta flygresan går som tåget (flyget?).

Alla väskor är med, barnen sams, mamman rofylld och pappan har koll på läget. Vi hade bokat utflykt direkt från flygplatsen till den blå lagunen. Kan rekommenderas! Mer om det i nästa inlägg! Kan varit en av de bästa upplevelsernas hittills i livet. Badet alltså, inte flygresan.

Det snöar i-landsproblem

De där dagarna i fjällen med en tänd brasa varje morgon, osminkade dagar i underställ och middag med vänner och familj, gjorde susen för glädjen och energin. Vi kom hem i söndags och konstaterade att vi nu hade dem dagars fokuserat jobb båda två och att vi så smått också skulle starta upp den badrumsrenovering vi parallellt med livet bestämt oss för. En skön vecka som dock skulle innehålla en del pusslande, men den var ändå helt under kontroll.

Vår plan höll i en dag. När jag och sexåringen steg över tröskeln i måndags klockan 17, fick jag en smärre chock. Jag möttes av en totalt inkapslad hall och en man i full skyddsutrustning. Hallen var inte en hall längre utan inplastad och belamrad med säkert helt normala verktyg för att riva upp kakel, gamla rör och lossa tvättmaskinen. Jag var välkommen in i röran, sa den trevliga rivar-killen, men jag tackade vänligt men bestämt nej och backade ut genom dörren igen... Jag såg alldeles säkert ut lika chockad ut som om jag stigit in i en scen i Men in Black.

Vi hade missuppfattat, eller glömt, några delar av renoveringen. Den "lilla starten" denna veckan, innebar egentligen att tvättmaskin och allt annat löst plockades ut, väggarna fick nya bjälkar (?) och tja, inte vet jag. Detaljen att tvättmaskinen inte skulle vara tillgänglig och att vi redan nu skulle ta steget in i belamrat vardagsrum och skyddsplast hade i alla fall jag missat.

Så, plan B smiddes snabbt i mitt huvud. Orsaken till tvättmaskinens helt nödvändiga närvaro denna vecka, är nämligen att nästa äventyr startar redan på lördag. Då åker vi iväg till Island för att fira min födelsedag och det hade varit trevligt att inte fira den med trosorna ut och in och underställ med ketchup på. Min mamma blev räddaren i nöden denna gång. Tvätten fick ta plats i hennes tvättstuga och hon lagade middag så vi slapp äta den i ett rymdskepp av skyddsplast. Efter snack med byggarna (världens bästa, de till och med städar varje dag!) så fick vi styr på det hela. De fortsätter på måndag och då ska varmvatten stängas av och nya badrummet skapas. Då är vi inte hemma och det är ju en himla bra planering. Själv är jag redo för understället igen.

Snörök

Jag hade kollat väderprognosen någorlunda nogsamt inför vår sista halva skiddag. Hela veckan har det sett ut som att stunden efter lunch skulle bli solig. Vi planerare därmed att packa ihop, åka skidor och sedan köra hem. Sent igår kväll visade dock samma vädertjänst tvärtom! Himmel o pannkaka, så kan vi inte ha det. Vi slängde om planeringen, sa till barnen att det skulle väl i tidig väckning och att första liftturen skulle bli vår!

Eller inte... En väsentlig del av planen glömdes bort - att ställa klockan. Nuförtiden sover alla gärna en stund på morgonen och speciellt efter den här veckans festligheter på kvällarna. Jag oh maken vaknade därmed med ett ryck när nioåringen stormade in och ropade så hela stugbyn hörde Klockan är 18 minuter över nio, när öppnar liften!?!

Inte nog med denna väckningsfadäs, väderguden "prankade oss" som nioåringen uttrycker sig nuförtiden. Hen slängde en kurvboll och det var knappast vad jag kallar sol utanför fönstret. Förvisso noll grader, men ändå. Lurade! Men äsch, vi rev av en frukost och skyndade på varann. En timme senare stakade vi oss mot liften - i kraftig motvind! Men vad i hela friden...? Blåst? Den lilla stapeln på vädersidorna missar jag alltid.

Mellan granarna var det dock vindstilla och med en plusgrader i luften så blev det två härliga timmar som avslutade sportlovet. Vi gjorde ett par turer till toppen, men nöjde oss sen med off pist i skogen på snåriga vägar. Jag fjord en rejäl vurpa men kan ju knappast klaga, fast fläsket rumpan värkte, efter att ha tjoat "upp igen!" till tjejerna i fyra år.

Vi avslutade, på tjejernas begäran, med en tur i svarta puckelpisten i Lindvallen. Snön rök både om oss och omkring oss, när vi tog oss an den, visade det sig, opistade och puckellösa backen Stina. Men den smala backens höga kanter gjorde den till skatebana istället och de var nöjda med det. Maken och jag också, men 40-årsdagarna flåsande oss i nacken så får vi ju skärpa till oss och inte verka som om vi "kommer från 80-talet" som nioåringen säger. Det gör vi ju inte, svarar vi varje gång, värre än så, 70-talet! Det verkar hon inte ens förstå hur länge sen det är. Skidor fanns i alla fall även då. Tur det.

En perfekt smaksatt sportlovspralin

Vår plan funkade utmärkt! Vi gav oss av i tisdagskväll för att få en extra dag med sol i fjällen. Och Sälen levererade! Sol på näsan i två dagar samt en något mulnare har vi fått. Men med temperaturer runt nollan så mår vi som feta sparvar i backen ändå. Inte nog med sol och skidåkning, vi har också ett vänner till stora och små på plats i backen - och då menar jag inte den betalda liftpersonalen som är så trevlig så sexåringen frågade mig om jag kände dem. Sportlovet lockar många goa göteborgare till fjälls, kan inte se något mer fulländat än så ett sportlov. En kaffe där, en sväng i Trollskogen där, en bastu med gammal vän, en vintergrillning och en after ski på det.

Vi kan ju numera köra ihop som familj i backen och alla klarar det mesta. Det enda problem som vi fortfarande dras med, är sexåringens totala brist på självinsikt gällande sina egna begränsningar. Allt är möjligt - och ja, en fantastisk livsinställning, så länge den inte involverar högt hopp från hög sittlift. Krisplan finns framtagen för detta eventuella scenario... Men det är också en fröjd att se henne när hon tar sig an utmaningar som att åka ensam i ankarliften. Glädjestrålande meddelade hon efter första rundan att hon numera alltid ska åka ensam i liften. Och ja...det gjorde hon. Snopna stod maken eller jag också som ensamåkare när familjen delade upp sig på tre liftar istället för de sedvanliga två.

Hittills har de här dagarna varit som alldeles perfekt sötade praliner. Precis när man tror att man tagit den godaste i hela asken, så visar det sig att det finns en till. Och en till... Nu har vi bara några chokladbitar kvar innan vi åker hem på lördag.

Fartkontroll

Jag avslutade förra inlägget med nåt mambojambo om att leva i slow-motion. Den här familjen skulle inte veta hur det stavades, om det inte var för auto correct möjligtvis. Halva februari har susat förbi som en grisablink och nu är redan sportlovet här! Sportlov betyder Sälen och skidor för oss, men i år bara fem dagar istället för sedvanliga åtta. Vi är således på väg upp genom landet, så här på alla hjärtans-dag.

Vi startade från västkusten vid 17-snåret. Några hade ätit middag, andra inte. De första timmarna har vi därmed småätit köttbullar, frukt, riskakor, mackor, chips och annat som vi ryckte med oss i farten hemifrån. Picknick i baksätet är tjejerna vana vid och maken hade förberett med bubbel åt framsätet. Fint skarre va på alla hjärtans da'!

Medan vi susar fram, i lagstadgad hastighet så klart, genom den svarta kvällen så pratar vi om hur det vore att bo i ett litet samhälle flera mil ifrån en av de större städerna. Maken kan ändå se tjusningen med tystnaden och skogen två timmar från Göteborg. Jag ser det mer som ett straff. Du där, du döms till fem års boende i...Ånimskog!

Eller..? Skulle jag trivas där i en skogsglänta i ett litet torp från 30-talet med fuktskadade väggar och...nej, i en vit tegelvillan i från 60-talet i utkanten av samhället och en skogstomte i porslin som står ute året runt...NEJ...fel igen. I en mysig stuga med randiga gardiner och en liten eldstad i det mysiga köket. Där jag kunde baka tekakor och stå och kika på vem som kommer och går längs den enda vägen genom samhället...

Nääää, jag kan visst inte ta detta på allvar. Äh, det är nog bäst om jag återgår till mitt alkoholfria glas bubbel, fortsätter att dagdrömma om mitt inbillade jetset-liv och slutar (mar)drömma om att leva livet i något saktare mak, utan hjälp av stavningskontroll. För allas skull...men kanske mest för Ånimskogsborna.

Sengångare

Vi hade en extremt avslappnad söndag. Efter att maken tagit upp frukostbeställningar från oss övriga så slog vi oss ner vid ett bord med äggröra, toast och alldeles perfekt varmt kaffe. Sexåringen visade förvisso att hon är rebell genom att stå bredvid sin stol och äta, men ändå, hon åt och var glad. Nioåringen och vi kom överens om musik och det var faktiskt...rofyllt. I alla fall några gånger under den halvtimmen frukosten varade.

Nuförtiden sover ju barnen faktiskt på helgen med. Vi fann det sömn-Nirvana vi bara kunde drömma om, när nioåringens nattskräck var som värst för fem år sen eller när sexåringens återkommande öroninflammationer höll oss vakna natt efter natt... Nu finns det kvällar när de somnar själva i sina sängar och sover ostört 12 timmar.

Söndagen gled in i söndagkväll och när måndagen kom var förvisso utvilade, men inne i ett avslappnat mood som hade gjort vilken övervintrande björnhona som helst avundsjuk. Supersömniga hasade sig barnen på måndagmorgon mellan sängen, badrummet, köket och sängen igen om inte jag eller maken är där och parerar samt styr till soffan och påklädning. Sexåringen äter med låååååångsaaaaaama tuggor en halv smörgås. Men det är toppen, förut åt hon inte alls på morgonen.

Sen länge har ju maken och jag en överenskommelse om att inte prata på vardagsmorgon med varann. Vi säger "godmorgon" och "hejdå". Funkar alldeles kanonbra!

Idag skulle både sexåringen och jag ha med oss träningskläder. Sexåringens väska noga packad medan min mer gick på rutin. Dubbelkollade bh och deo, fick med mig mascara och hårband. Men, visade det sig, ingen handduk. Det har hänt nån gång förr förstås, men då har jag alltid lyckats snylta på en träningskompis använda handduk eller så. Nu var det jag och ett gäng 70+are i duschen. Okej att jag fyller 40 om mindre än en månad, men nu ska inte vi inte överdriva den här eventuella krisen och skaffa nya "mognare" vänner. Jag hade siktet inställt på pappershanddukar, men sen kom jag på...bastun! Så klart! Nu är väl kutym att handduk används som sittunderlag även där, men jag var som tur var ensam. Verkligen tur, eftersom jag behövde använda alla mina nytränade muskler för att bli torr...överallt.

Men nu ska väl veckan gå som en dans tänker jag. Utvilade, nytränade och varenda muskel stretchad tar vi oss an februari. Möjligtvis i slow-motion, men ändå.

Vacay, NY-style

Det är fortfarande oklart hur den här kamelen så smidigt lyckades ta sig genom nålsögat och in i USA. Jag blev förvisso manuellt kollad och min handväska "försvann" plötsligt i tullen, men sen gick det bra! Alla lämnar tio fingeravtryck och fotas i amerikanska tullen numera. Och är det DET kortet som sen granskas, så kan man ju fatta att de blir misstänksamma, hehe. Efter hundra timmars flygresa med mascara under ögonen, så blev nog fotot möjligtvis inte årets bild.

Vi vaknade klockan fyra-fem varje morgon - pigga! Jetlagen gjorde, att vi satt med varsin fullproppad bagel klockan sju varje morgon, som travhästar innan ett lopp, skrapandes med hovarna för att få komma iväg! När klockan var tio hade vi redan hunnit med ett par affärer minst och var redo för frulle nummer två. Och kaffe! Starbucks är ändå en fullträff vad gäller detta gift.

Efter ett par mils promenad varje dag, inklusive i sicksack över gator och många rundor mellan provrummen, så var vi rätt möra på kvällarna. En kväll somnade vi klockan 18 efter en fete-burgare. En annan kväll blev det en pizzaslice i hotellsängen innan vi toksomnade, men känns ändå New York-style.

Enda kvällen vi uppträdde som folk och socialiserade oss, var på fredagen. Efter en after "work" blev det restaurangkäk och sedan en bar i Tribeca. Fantastiskt på alla sätt, men det slutade abrubt vid 22.30 när de snart 40-åriga morsorna från Sverige, hade hållit låda länge nog. Jetlagen hade skrikit ett tag på oss, men vilka är vi att lyssna på den, när vi hängde med riktiga New Yorkers! Vid 23 stensov vi alla tre, väldigt nöjda med vår "utekväll"...

Om någon som ska till New York hittar den här texten, så finns det några tips jag vill att hen får med sig:

1. Filma inte när du passerar säkerhetskontrollen. Det är inte uppskattat av amerikanska tullen. Även om det är en Snapchat som du bara ska skicka till din dotter...

2. Om du går förbi Starbucks tre gånger på tio minuter: det är inte samma. Du har inte gått i cirkel (troligtvis inte i alla fall). Starbucks finns i varje gathörn. Om det inte ligger en Dunkin Donuts där.

3. På tal om donuts: Boston Creme donut- som att äta ett himmelrike. Enligt en ny amerikansk lag står det utsatt på varje donut hur många kalorier den innehåller. Den här är 300. Mycket färre än många andra, så, tja...nyttig!

Det finns inget sätt jag kan beskriva den här resan i efterhand, som gör den rättvisa. Dessutom, på tjejresa gäller alltid regeln, att vad som händer i New York, stannar i New York...