Ridläger och vad hände med bebisen?

Stolt, lycklig, koncentrerad och engagerad. Jag är med dottern på hennes första ridläger. Hon lyssnar på ridfröken och ger hästen rätt kommando. Klappar om hästen med ena handen när den gör som hon ville, och fnissar när den lägger av en brakskit som får hela magen att rista.

Jag har hjärtat i halsgropen hela tiden när min förstfödda dotter sköter, rider och klappar hästarna som om de inte vore de opålitliga, stora djur med farliga tänder jag själv ser dem som. Självsäkert leder hon in hästen för dagen i ridhuset. Ber mig lyfta upp henne, spänna sadelgjorden och ställa in stigbyglarna. När jag inte vet hur man gör så visar hon mig. Jag går bredvid hästen, men tillför inget mer än att dottern då och då vill pussa mig eller ge mig en high five när hon ridit slalomen felfritt, travat själv och klarat av att rida över hinder (på marken). 

Hon är inte ens fem år fyllda och behärskar ridning och hästen som om det vore det mest självklara hon någonsin gjort. När ridlägret är slut ska alla hjälpa till och städa (mocka heter det väl på stallspråk), sopa gången och tömma skottkärran med skit (bokstavligt talat). På ridfrökens fråga om vem som vill hjälpa till åker alla barnens händer upp i luften. Min dotter rundar en annan flicka för att hinna snabbast till kvasten, och börjar fejja som en besatt. Liiiite annan reaktion än vad vi får hemma när vi ber henne städa sitt rum.

Lycklig och stolt står jag och tänker på den lilla sparv som föddes i oktober 2007. Bebisen vi kallar för "den lilla tarmen"; hon var lång, smal och medtagen av förlossningen. Nu står hon där, stark och självständig, och städar ett stall.

VABra och after-VAB

I tisdags var det dags för ofrivillig hemmadag igen. Lillan hade nästan 40 graders feber och hängde som en trasa på min axel vid 7-tiden på morgonen. Dagis var inte att tänka på. Om man bortser från den oro man som mamma känner när barnet inte vill varken äta eller dricka, och väljer att inte låta stressen få övertag i det kaos som alltid infinner sig innan man har ställt in möten, svängt om jobbscheman och bokat av den planerade lunchen, så kom lugnet smygande. Det blev många timmar med tvååring i knät. Favoriten Ninky Nonk var vår följeslagare under dagens få lite piggare timmar, och när det febersjuka barnet sov satt den här mamman på altanen i solen med näsan i vädret och podcast i öronen. Redan på morgonen höll jag på att svettas ihjäl i jobbstassen när jag följde äldsta dottern till dagis. Det var riktigt skönt att oväntat få sitta hemma i solklänning, fokusera på Pontipiner och hänga på altanen.

Glass var det enda som gick ner till lunch.

Tonfisksmörgås till mamman.

I onsdags ringde jag Försäkringskassan för att höra så att vi var på banan med våra ungefär 3000 inskickade intyg, föräldradagar och vab-ansökningar för juni. Det var vi inte. Jag stod i telefonkö i nästan i 20 minuter och inledde lite hurtigt ursäktande med att ”mitt ärende går snabbt, ska bara kolla ett par saker” med er. En halvtimme senare la vi på. Då hade jag ”på heder och samvete” försäkrat över telefonen att jag varit hemma de dagar jag begärde ersättning för, slängt om flertalet dagars ersättning och hittat ett saknat vab-intyg. Kvinnan jag pratade med var nog en av Försäkringskassans stjärnor; lugn sävlig och mycket tydlig. Hon var dessutom flexibel nog att skriva ut ett intyg och lägga i a-posthögen så att jag skulle hinna få det innan vi åker på semester. Att skriva ut från nätet, nejnejnej, eller mejla, det går inte. Det måste skickas med post från en handläggare. Inga undantag.

Förhoppningsvis kommer intyget på fredag, som då ska fyllas av dagis och sen skickas in. Annars får vi vänta till 6 augusti, och då ”har Försäkringskassan avskrivit ärendet, då blir det besvärligt” fick jag veta. Det här gäller 1,5 dags vab. Jag är beredd att strunta i pengarna. Det är bara det att av junis 21 jobbdagar, så har våra barn en gemensam sjukdagskvot på 12,5 dag. Halva månadens arbetsdagar alltså. Det är i det perspektivet det känns som om pengarna från försäkringskassan skulle kunna komma väl till pass. Till exempel att betala räkningar med kanske? Min sparsamma man hade dessutom begärt en mindre sinnesundersökning på sin fru om jag dryftat min tanke om att avstå vab-pengar.

Förvisso hade jag inte haft den här diskussionen med Försäkringskassan på tisdagkväll. Men jag kände ändå att vab-dagen behövde ett mer sofistikerat avslut än att fortsätta umgås med Makka Pakka och de andra. Således avslutade jag dagen med rosévin och hamburgare på Göteborgs nya hotelbar som redan har extremt dåligt rykte på grund av sin usla service och organisation. Mitt sällskap denna kväll var det dock inte fel på. Från febervarm tvååring till vännerna - heta 35-åringar med rötter i Vänersborg. En riktigt bra dag. 

After work vab.

Inte utan mitt paraply

Hos oss äter ingen strumpor. Vi kör lite mer hardcore och tuggar i oss paraplyer snabbare än någon hinner säga ösregn. Igår kväll när alla väderappar, nyhetsprogram och till och med text-tv visade ”100 %” på regnskalan inför idag så började vi treva runt i våra minnen efter när vi såg ett paraply senast hemma hos oss? I minnet finns flertalet stora paraplyer som då och då hotar att sticka ut ögonen på någon som öppnar en garderob för snabbt, eller drar i fel tåt på en hylla. Inget av dem är egenköpt, här kör vi på reklamparaplyer för hela slanten, och de behöver därmed bytas ut då och då. Pengarna verkar läggas oftare på reklambudskapet än på funktionen när det gäller paraplyer hos give aways-företagen.

Efter att ha tömt lådor och garderober i hallen och fortfarande inte hittat ett enda paraply inför måndagens dagislämning och promenad till bussen, så trodde sig maken minnas att det fanns minst ett paraply modell större i garaget alternativt i bilen. Han hade ändå ett ärende till garaget vid 22-tiden (?!) så han skulle kolla. Jag släppte saken.

I morse klockan 07.36 återupptog jag frågan. Då var båda barnen iklädda regnställ och redo att forcera kallfronten på väg till dagis. Själv stod jag i jeans, sandaler och sommarjacka, men utan paraply. Snabb uppringning till maken bara för att konstatera att hans tystnad på frågan ”var är paraplyet nu då?!" bevisade att han glömt frågan i går kväll när han var på sin garagetur. Jag tog ett djupt andetag och började i minnet återigen gå igenom alla skrymslen ett paraply skulle kunna gömma sig på. Efter nån minut säger maken, som nu är ivrig att ordna situationen, att ”men du, jag har ett i förrådet du kan låna”.

-I förrådet? Varför då?
-Jag har det när jag går mellan huset och förrådet när det regnar.
-Skämtar du? Det är ju 20 meter!
-Vadå då, jag vill inte bli blöt.
-Nä, inte jag heller, jag har lite mer än 20 m till mitt jobb!
-Men du får ju låna det.
-Det tror f** det, men jag är på fel sida av huset nu och båda barnen påklädda!

Precis när jag, på mitt solskenshumör på morgonen, försöker bestämma mig för om det är mest tidseffektivt att dra två regnklädda barn + en vagn runt eller genom huset, så kommer fyraåringen med lösningen.

-Du kan få låna mitt paraply, mamma. Det hänger här!

Sannerligen. I vår utegarderob hänger dotterns rosa barnparaply, precis i lagom storlek för en fyraåring -eller för en mamma i tidsnöd. Efter sitt erbjudande kommer dock dottern på att hon själv gärna vill ha paraplyet. Hon får en lektion i att dela med sig och orättvisan i att hon har både regnställ och paraply. Det biter, och hon erbjuder mig sin regnjacka. Tack, men nej tack... Innan jag lämnar dagis har jag lyckats förhandla till mig paraplyet, och jag går segerviss därifrån. Nästan 24 timmar efter att jag först började leta efter ett paraply hade jag det i min hand. Måhända att det har Mimmi Pigg-mönster och extremt kort handtag.

Midsommar by the book

Vi firade midsommar i Brasmerud i Dalsland. Inte hört talas om Brasmerud? Kan bero på att det ligger i Frändefors, som ingen söder om Vänersborg heller har hört talas om. Detta kan vara en av anledningarna till att den här familjen envisas med att ofrivilligt köra en extra sväng i de dalsländska skogarna så snart vi ska till denna destination. Vi dividerar om vi verkligen skulle sväng vid just den granen? Vad stod det nu på skylten – Röshult eller Rösebo? Vad ska det stå?! När vi kommer till den i dansbandskretsar vida kända Lane Loge, så vet vi att vi har kört fel. U-sväng och ett djupt andetag senare är vi på rätt väg och navigerar rätt bland "-rös", "-hult" och "-bo" skyltarna. 

 Vi packade lätt för ett dygn på landet.

Väl framme hade vi en kalasdag med oväntat bra midsommarväder. Knytkalas-midsommarbuffé för alla och perfekt avvägt bål till föräldrar. Som den enklaste sak i världen klädde vi en egen midsommarstång på ett kick, och barnen kunde sedan välja vilka sånger som skulle sjungas vid dansen. Slå upp en bild på ”midsommarfirande” och du ser oss. Jag är fortfarande förvånad och grymt imponerad av min och makens gemensamma ansträngningar som resulterade i en stor krans till stången. 

Buffé. Själva bidrog vi med ägg och sill. Köpt.

Med gemensamma krafter (maken fastnade inte på bild).

Björnen sover räknas som dans.

Mest sol, lite moln men inget regn förrän vid 20-tiden på kvällen när de sju barnen sov. Då var det tid för vin, ost och kex. Kvällssupén avnjöts lika bra inne i mysigt bonnkök som ute bland knotten.

Storasyster sprang från ena änden av den stora gräsmattan till den andra i ett dygn, med avbrott för att sova. Äta gjorde hon i två tuggor-åt-gången-metoden. Förslag från mamman om att sitta still mottogs med tystnad och oförstående blick. Förslag från pappan uteblev, strategiskt satt han längst in i den pimpade ladan vi befann oss i. Orsaken till dotterns flera timmar långa träningspass var en tax. Dottern sprang tillsammans med alla barn som ville, de bytte av varandra, men den som inte kunde välja var jakthunden som hon hade med sig i andra änden av kopplet. Första halvan av dagen sprang hunden först och dottern kom efter en bit bakom. Några timmar senare sprang vårt energiknippe fortfarande lika fort men hunden sackade efter. Vännerna i all ära, men hunden var helt klart höjdpunkten på hennes midsommarhelg.

 Lycka. 

Pimpad midsommarlada.

Lillasyster hann också med en del spring, men hon var nog mest glad för att det serverades mat i mängder. Till och med en bit sill höll på att slinka med ner i farten. Utbrottet vid efterrätten som kom hotande nära, började med konstformen kast med liten sked (och allt annat i närheten om du inte fattar snart vad jag vill ha), avvärjdes när mamman mindes att dottern kallar glass för tårta. Tre lass senare var hon inte nöjd, men kunde mutas med ett besök hos getterna.

 Kompissnack.

Som om inte denna fantastiskt härlig midsommarafton var nog, så toppades alla skratt och all god mat av att barnen sov hela natten och ända till klockan halv åtta. 07.30! Det är en bonus som heter duga för en barnfamilj som har som vana att byta sängar med varandra på nätterna och där allt på klockan som börjar på 06:3X är sovmorgon och halleluja-moments. Frågan är vad nyckeln till den goda sömnen var? En tax, buffén eller all lantluft? En indikation på att det är dags att lämna stadslivet? Det är i alla fall dags att lära sig vägen både till och från Dalsland på riktigt. Nästa gång vill vi inte missa en minut.



(Tack till Kicki för några av bilderna!)

Hotad veckomatsedel

Vi brukar ha en veckoplanering vad gäller middagar som följs slaviskt av både mig och maken. Det är köttfärssås en dag, lax en annan och kyckling med feta den tredje. Fiskpinnar eller falukorv och tacos på fredagar. Vi veckohandlar alla ingredienser och kan sen bara ta fram vad som behövs. Det finns dock två hot mot veckans matlista. Det första står maken för och det andra är jag skyldig till.

Hot nummer 1:
Plötsligt en dag glömmer maken bort att vi har en matlista. Han har ”inte har sett lappen på kylen”. Det kan hända en onsdag när som helst. Då blandas ingredienser från olika dagars maträtter hejvilt när han lagar något annat än vad som står på lappen. Huva… Att det oftast är gott och en kul överraskning för den kvällen spelar ingen roll. Det blir ju kaos på det löpande vardagsbandet!

Hot nummer 2:
Jag glömmer bort att det man ska äta även på lördagar. Jag tänker varje söndag att ”på lördag äter vi ju nåt godare, det bestämmer vi då”. Matlistan börjar alltid med söndagkväll och slutar med fredagkväll. Det slår aldrig fel. Varje lördag står jag vid 11 och tänker ”ja, jäklar, vi ska äta lunch nu…”. Frampå eftermiddagen börjar min inbillning om att lördagsmiddagen ska vara lite ”godare” komma på kant. Den brukar den här tiden på året sluta med en grillning - av kött vi panikinköpt på närbutiken. Sen blir det söndag igen, vi äter rester till lunch och så glömmer jag bort lördagen igen.

Det serverades vispad grädde och jordgubbssylt till blodpuddingen i lördags. Lingonsylten var plötsligt slut och barnen redo för lunch. Uppskattad variation!

I övrigt: Tjugo timmars jobb, en födelsedagsfika, rosor på en grav, sushilunch och Starbuckskaffe. Två dagar av veckan och bara resten kvar. Midsommar känns långt borta men jag väljer att se det som ett tecken på att vi lever i nuet.

Ett säkert rum för barn.

Vi hade tid för TBE-vaccination för storasyster på vårdcentralen i fredags. Hon var väl förberedd eftersom vi fått ställa in tiden en gång på grund av sjukdom, så hon har pratat om sprutan i veckor. Mutad och taggad kom hon in till distriktssköterskan, och jag inser att jag borde haft vagnen med så jag kunde spänt fast lillasyster en stund i den. Hennes ansikte lyste av lycka när hon tittade sig omkring i rummet, så många roliga saker!

-Ingen fara, det här rummet är barnsäkrat. Hon kan inte förstöra nåt, låt henne titta.

My ass att det rummet var barnsäkrat. Halvvägs in i vaccinationen får storasyster panik och vill inte bli stucken. Precis samtidigt uppmärksammar sköterskan att lillasyster lyckats pilla upp en lucka på skrivaren, som stod i precis rätt höjd för en klåfingrig tvååring, och nu är i färd med att ta ut nånslags rulle som troligtvis är kritisk för utskrifter. 

-Ojojoj då, där kanske hon inte ska vara, hur gick det till? Det har aldrig hänt förr…

Jadu, hur gick det till, tänkte jag. Rummet är ju barnsäkrat. Vaccinationen genomfördes efter skrik och tårar. Lillasyster hade fått stränga order om att sitta still i en stol på andra sidan rummet. Man ska ju aldrig sluta hoppas sägs det – ”plötsligt händer det”. Det gjorde det inte. Hon satt still i mindre än två sekunder och log ett brett leende innan hon liksom kastade sig fram och fick tag i en nyckel till skrivbordslådan som satt i sitt lås. Hon vred om den snabbt som ögat och hann grabba tag i en bunt pennor som låg däri. Det hände på samma tid som jag hann tänka ”jag sitter fast med ett barn i knät som har en spruta i armen, hoppas hon inte hittar nåt olämpligt i lådan”.

Några minuter senare var vi därifrån. Jag hann pressa in en fråga om vi kunde få antibiotika till storasysters ögoninfektion som pågått en vecka. Det fick vi. Antagligen hade jag kunnat fråga efter vilken drog som helst, hon ville bara ha ut oss från sitt barnsäkrade rum. Det fick hon. Jag gick därifrån med två glada barn, en med ett klistermärke i handen och en med en nyckel. Men nyckeln fick vi gå in igen och lämna tillbaka.

Full fart.

Födelsedagen

Tvååringen var inte riktigt med på att hon var huvudperson idag.

-Vem fyller år idag?
-Lowa?
-Du fyller år! Vem fyller år idag?
-Mamma?
-Nej, Livia har födelsedag idag.  Vem fyller år?
-Lowa?

Förutom väckningen med sång, så var morgonen och förmiddagen inte olik andra fredagar. Det lektes och kivades om vartannat. Vi hade en incident där födelsedagsbarnet valde att äta på en sida i en bok och fick pappersmassa mellan framtänderna som vägrade försvinna. Många tårar och efter en rejäl omgång med tandtråden var situationen under kontroll. En förmiddagstur till Ica gladde födelsedagsbarnet något enormt. Liseberg i alla ära, men kundvagnarna med en bil på framtill är också riktigt kul. För att inte prata om att man får en ”ban” när man kommer till fruktavdelningen. Svårslaget. 

Väckt av skönsång.

Morfar kom vid lunch och firade den lille, lille bebisen som visst fyllde två år idag. Min far, jag och mina döttrar är lika galna i glass allihop. Således serverade vi ingen tårta, utan åt jordgubbar, grädde, maränger, chokladsås och glass. ”Mela tåta” sa födelsedagsbarnet och viftade med skålen för tredje gången mot glasspaketet. Vår 4,5-åring hade lite svårt att smälta att hon inte stod i centrum denna dag. Firandet räddades dock av att hon själv fick ha på sig sin krona i blå papp som hon fick när hon fyllde två år för 2,5 år sen.

Går det att äta?

Stor tvååring.

Storasyster har ridlektion på fredagar och morfar har varit med henne nästan varje gång. Idag tänkte jag att jag och lillasyster skulle följa med också. Det var en god tanke, men jag vet inte om den borde räknats. Inne i ridhuset ekar varje fis, och när födelsedagsbarnet hoppar jämfota av glädje och ropar ”dä ä Lowa” varje gång hon rider förbi oss så insåg jag att en promenad var på sin plats. Även lugna ridskolehästar har sin gräns för vad de klarar i överraskningar när det kommer till plötsliga ljudvolymer.

Vi gick en runda runt ridhuset och en sväng till, solen värmde och vi var ensamma på skogsvägen. Stillhet för första gången på dagen. ”Amla ne” sa födelsedagsbarnet, skrattade och låtsades trilla i diket ner mot hagen. Gång på gång, och till slut ramlade hon på riktigt. Hon tittade upp på mig och såg ut som om hon trodde att jag puttat henne. Stämningen förblev dock god. Minnet är inte så bra och riktigt kort hos en tvååring.

"Pocka bomma"

Väl hemma avslutade vi dagen med grillning och födelsedagsbarnet åt så hon satte i halsen. Några hulkningar senare var hon ok igen, och fortsatte lassa in potatis. Hon var glad som är lärka ända tills hon skulle lägga sig. Någonstans där förstod hon också att det var hon som fyllde år och svarade glatt ”Ia” på frågan om vem som fyller år. Klart man inte vill sova då.

Godnatt lillasyster (äntligen får jag all uppmärksamhet igen).

Tvåårsdag(ar)

Om du frågar mig när min yngsta dotter fyller år så kommer jag spontant säga den 14 juni. Det är fel. Hon är född dagen efter, den 15 juni. Imorgon blir hon två år!

Den 14 juni 2010 hann jag känna djup förtvivlan och himlastormande kärlek inom loppet av några få timmar. Min förlossning startade med några bloddroppar som snart blev till en mörkröd störtflod i bilen till sjukhuset. Jag var helt övertygad om att jag hade förlorat barnet i min mage. Jag pendlade mellan hysteri och en bedövande isande känsla. 

Min make hade inga sådana känslor. Hans enda fokus var att ta oss till sjukhuset och föda barnet. Levande. Inget annat fanns hos honom. Jag vill dock hävda att han även var tacksam för att vi hade skinnsäten i bilen vid den här tidpunkten, men han förnekar att han hade såna tankar. Han tog i alla fall sin uppgift på allvar. Hur fort vi körde vet jag inte, men alla bilar flyttade sig när vi kom farandes. Om de inte gjorde det så låg min man på tutan tills de gjorde ren väg.För er som vet att vi vanligtvis blir omkörda av husvagnar, inser storheten i den här körningen.

Väl framme togs vi om hand på specialförlossningen av ett proffsteam. Det tog bara knappt en minut innan vi fick chansen att höra vår ofödda babys hjärtljud susa genom rummet. Den iskyla jag känt som genomsyrat hela mig släppte sakta, som en flod som drar sig tillbaka. Jag kan bara gissa mig till vad en mamma som får ett omvänt besked känner.

Efter lite mer drama och en riktigt snabb förlossning där jag inte var arg på maken en enda gång, men nöp min barnmorska det hårdaste jag kunde när jag fick chansen, så föddes äntligen vår yngsta dotter när midnatt passerats men innan natten övergått till gryning.

Jag är tacksam för båda våra barn, precis som jag tror att alla föräldrar är. Mirakel eller gåva används ofta när man beskriver sitt barn. Med rätta. Detta är annorlunda. Inte starkare. Inte bättre eller mer. Jag trodde jag hade förlorat henne men hon kom tillbaka. Den 14 juni är min årsdag. 

Den 15 juni är Livias. Hurra!

Drama queen (som sin mor)

Om när man ger ett lillfinger...

-Får jag hoppa i vattenpölar utan regnbyxor?

Vad jag sa:

-Hm…ja, ok då.Men du får inte sitta ner nånstans.

Vad jag borde sagt:

-Du får inte ta av dig gummistövlarna och slänga dem i vattenpölen. Du får inte hoppa i lerpölen i bara sockarna utan stövlar. Du får inte ta av dig jackan. Och du får inte under några omständigheter rulla dig i gräsleran i bara tights och t-shirt!

Blomsterkriget

Plötsligt står de bara där. Lerkrukor på terrasser och hängväxter som jag inte har en aning om namnet på. Jag ser det aldrig hända. Så fort snön smält och temperaturen stigit två grader, så finns de bara där. Innan jag ens hunnit fundera på att torka av utemöbler eller ställa in pulkor, så har grannarna hängt upp gröna, rosa och blåa växter på förrådsväggar och ställt ut trendiga krukor på altanen. Alla med fräscha, nyplanterade och strålande vackra blomsterarrangemang i.

Långt senare gör jag ett ryck och då kommer den ljuva tid när jag håller jämna steg med alla hobbyflorister. De första veckorna har vi godkända blomkrukor på alla ytor där radhusreglen säger att blommor ska stå. Det gäller att njuta nu och sträcka på ryggen. Hinna titta lite snett på de ynkliga grannhus i området utan planteringar i betongkrukor, och som uppenbarligen inte känner till Blomsterlandets färdiga blomsterarrangemang (eller har en mamma som rädda situationen).

Tiden rusar. En månad ungefär är jag med i matchen. Sen rasar fasaden och medan jag febrilt vattnar, inte vattnar, flyttar runt blomster till ”bättre” platser och rensar bort vissna blad, så tynar de bort framför ögonen på mig. Kvar står jag med hela halva sommaren framför mig, och en trädgård full med krukor med blomsterlik. Gula blad och pinnväxter finns inte med som alternativ i radhusbibeln för sommarens blommor. 

Nästa år blir det kaktusar. Nog för att jag skulle kunna vattna ihjäl en ökenväxt, men med fingrar som inte ens är ljusgröna så måste jag ju börja i en annan ände. Jag ska ställa ut dem i mars. Må så vara att jag kanske måste skotta. Då blir jag väl i alla fall först?

 

Kämpa, kämpa...

 

 

Pedagogisk plantering. 

Poäng!

Cirkus i stan!

Elefanter, tibetanska munkar som knäckte pinnar över pannan och en supande clown. Lägg till Bamse i mixen så blir den här Cirkus Scott-föreställningen något…märklig. Dottern uppskattade dock showen i de flesta delar, men mest elefanterna och kamelerna, vilket får mig att tänka att vi lika kan gå på djurpark nästa gång. Det är billigare också.

Popcornen, buset med kompisen som var med och cola var på topplistan för kvällen. Sockervadden bad hon om ungefär ettusen gånger, men vågade sen inte smaka sen jag sagt att alla hennes tänder kunde trilla ut om hon åt den. Ett skämt som kanske gick lite för långt och hon skakade allvarligt på huvudet när hon erbjöds att smaka av kompisen.

Eftersom jag tydligen hade alla mina bilförespråkande hjärnceller på semester, så hade jag frivilligt bestämt att mitt 4,5-åriga barn och jag skulle ta bussen hem efter att föreställningen var slut vid strax efter 21. Resan blev en historia i sig, får återkomma till den. Vi var hemma vid 22.30. Lååångt efter läggdags för oss båda. Det blev grädden på moset för dottern, när hon lagt sig i sängen hade hon ett leende på läpparna när hon sa ”jag fick vara uppe som alla vuxnar idag”. Sen somnade hon på två röda. Hon hade rätt i att hon var som oss. Strax efter sov alla "vuxnar" i det här huset.

Gårdagens svenska (?) dag.

Vi bor i radhus. Två mil utanför stan. Äter grillat på sommaren och falukorv på vintern. Vi kör Volvo, kombi. Vi har två barn och äter tacos på fredagar. Vi åker på charter. Vi läser Astrid Lindgrens böcker och delar på föräldraledigheten.  Typiska svennar?

Vi tittar inte på Allsång på Skansen, vi är inte rädda för konflikter och vi skrattar båda högt. Blev vi mindre svenska nu?

Jag känner inget behov av att fira nationaldagen. Vad är det vi firar? Att vi inte varit i krig på många år? Det kanske är ”svenskt”? Tja, vi krigade ju en del själva först, och sen lurade vi tyskarna. Bra? Beror väl på ur vems synvinkel.

Vi skulle kunna fokusera på att fira att vi lever i en fungerande demokrati. Men hur firar vi det då? Med folkdans? Är det svenskt? Hur många ”svenskar” dansar folkdans frivilligt? Kanske ska fira med att äta pasta och köttbullar? Det gör väl de flesta oftare än dansar folkdans – då är det väl mer ”svenskt”, eller?

Vi för vår del har två av tre rätt på medelsvenssons rättesnöre - Villa, Volvo, Vovve. Vi har ingen hund. Det faller på det. Vår äldsta dotter älskar djur, speciellt hundar och hästar. Ingen av oss har någon framträdande djur- och naturgen, så det direkta arvet har inte spelat in. Miljön i detta fall har varit extremt icke-existerande vad gäller djur överhuvudtaget. Det kanske är en svenskgen?

Nationaldagen firades där vi bor med ett kalas på det lokala torget. Djurambulansen var där och det innebar en chans att dottern att få klappa och gosa med hundar och – det bästa av allt – hålla dem i kopplet en stund. Hem till massproducerad jordgubbssaft och bullar köpta på Hemköp (svenskt?). Fika i trädgården med flaggan uppsatt på förrådsväggen som kuliss.

Höjdpunkten på vår nationaldag. 

Glädje och vila. Nationaldagen var helt enkelt en lagom varm dag mitt i veckan. Typiskt svensk.

Årets första Lisebergsbesök

Lördagen var inte särskilt innehållsrik. Vid 16-tiden kände jag att jag fick nog. Det måste hända något, gastade jag, och fick ett förvånat ansikte till svar av min make. Hända nåt? Det händer ju saker hela tiden, nån äter, nån slåss, nån slår sig..? Det hade han förvisso rätt i, men han insåg att hans fru fått nog av hemmaliv och ville ha lite aktion.

Vi drog till Liseberg. Det är aktion en lördagkväll med två barn. Vi svischade förbi mormor som fick tio minuters förvarning att vi skulle hämta upp henne, och parkerade vid Lisse vid 17.30. Ointressant med klockslag, kanske du tycker? Mycket möjligt, men oftast lever vi på klockslag för att få dagarna att gå ihop. När klockan är 17.30 har vi alltid precis ätit/äter vi middag och sen är det bad, Bompa och sova som gäller för alla födda på 2000-talet i den här familjen. Efter några år på den linjen, var det här ett äventyr som hette duga. Det nästan pirrade lite i magen.

Vi valde vid entrén att inte köpa årskort. Således kommer vi också i år att tänka "vi borde köpt årskort redan i juni". Storasyster fick böja ett par centimeter på knäna och kom in gratis på 110 cm-regeln. Maken var nöjd. Jag skämdes, men tycker dock att han har rätt i att hon knappast utnyttjar något mer än de karuseller och annat som är tillåtna för alla småttingar, inklusive spädbarn.

Efter kort stopp vid en korvmoj och det första av fyra toabesök, så var vi samlade och redo att kasta oss över gratiskarusellerna. Vi VAR samlade. Vi hann inte mer än 50 meter så hade vi tappat pappan. När det inte hjälpte att stå still och vänta ett par minuter så tog jag upp telefonen. Inga missade samtal. Ringde själv upp min make. Inget svar. Lämnade barnen hos mormor och gick en bit tillbaka. Ringer samtidigt till honom och tänker att det är ju (o)väntat om jag ska behöva efterlysa maken istället för ett av barnen i högtalarna. Strax efter får jag se honom stå och titta sig omkring med ett stadigt grepp om (den tomma) vagnen, men utan att hålla i sin lur. Ropar, får kontakt och ett leende; ”där är ni ju, jag undrade just”. Just?!

- Varför svarade du inte?
- Vadå, jag väntade ju?
- Väntade? Du försvann ju? Då ringer man väl?
- Jag väntade där vi skildes åt.
- Skildes åt? Du var ju borta?
- Jag var där hela tiden. Men jag gjorde det oldschool way, väntade.
- Väntade?!
- Vadå, det är ju så man gör. Väntar. Ringa..? Hade jag ingen tanke på.

Går tillbaka till barnen. Resten av det 2,5-timme långa besöket lyckades vi veta var vi hade varann. Barnen var glada trots sen timme och när energin tröt fick vi en sockerkick av våfflorna. Storasyster var stoltast av alla för att hon modigt vågat sig fram och gett Lisebergskaninen en high five. För nåt år sen fick vi bära henne, vilt skrikandes och sparkandes, förbi en parad av kaniner för att komma bort från dem så fort vi kunde. Hennes helt orädda lillasyster ville krama och sitta i knät hos kaninerna. Hon fick sig dock en överraskning när två av kaninerna istället nästan satte sig i hennes knä. De observerade inte den 90 cm långa vilden som redan satt sig till rätta för ett kaninbesök. Hon kom undan med ett par sekunder efter en räddningsaktion av kaninskötaren.

Första Lisebergsbesöket, och upplevelsemässigt en försmak av sommaren. Vädermässigt var det mer en baksmak av april. Solen sken, men fick på nöten av vinden som var iskall. De 13 graderna var bra mesiga. Kvällen gav två toktrötta barn som somnade så fort vi kom hem. De sov till 07.21 i morse. Då brukar vi vanligtvis ha avslutat frukosten på helgerna.

Hej(a) alla mammor!

”Titta, jag har klappat en mask, vill du lukta?” sa äldsta dottern och höll upp sin lilla hand mot mitt ansikte när jag kom för att hämta henne på dagis i tisdags. ”Usch, nej, verkligen inte” blev mitt spontana svar.  Dottern såg frågande på mig. ”Men vi kan gå och titta på masken om du vill”, la jag till, leende, trots att illamåendet vällde upp. Vad har hon gjort med masken? Har hon mosat den?

Jag sladdade över förra helgens innehåll lite väl snabbt här på bloggen kände jag. Speciellt det här med Mors Dag. Jag veeeet att det är ett kommersiellt jippo, och jag veeeet att de andra 364 dagarna är lika viktiga eller viktigare. Men ändå. Mammor är värda att fira lite extra en dag om året. Pappor också, men nu pratar vi om mammor. Mammor som hör ”ela matten” och förstår att 2-åringen vill ha mera vatten. Mammor som suckar inombords men ändå läser favoritsagan för femtionde gången i rad. Mammor som får en kladdig snorpuss och torkar bort den i smyg. Mammor som balanserar på en trötthetstråd och jonglerar med dagislappar, extrakläder och uppfostringsmetoder. Ska jag lägga mig i 4,5-åringarnas kompisbråk? Måste de äta något annat än pasta? Varför ritar inte mitt barn lika ”bra” som grannens unge? Riskerar de skörbjugg om de bara äter majs? Mammor som får stenar i present. Mammor som får låtsasfrukost-på-sängen klockan 05.45 en lördag.

Mammor som förstår att det inte är kärlek att offra sig själv (om det inte brinner). Mammor som hittar den bästa vägen för dem själva och barnen i första hand, oavsett vad majoriteten tyckare och tänkare runt omkring har att säga. Mammor som inte alltid orkar göra sitt bästa, men som vill väl.

Mammor som är mammor.

På språng.   

(Och nej, masken var inte död. Om den hade hälsan kvar helt var svårt att avgöra.)

Första dagen

Nervösa steg. Väskan på armen, solisarna i håret, inte se spänd ut. Du jobbar här nu. Hälsa, lyssna på namnen. Välkommen! Tack. Kaffe. Ojdå, ingen dator. Ringa IT. Låna dator. Kanske en skärm också? Kaffe och fler presentationer. Hejhej. Var är toaletten tro? Packa upp saker. Hälsa. Hämta pennor. Be om hjälp. Träffa dem jag hälsade på i morse. Å nej, vad hette han nu igen? Lunch med gamla gänget. Puh! En paus. Träffa min nya chef. Blommor! Nya möten. Var är min skärm? Tangentbord? Kaffe. Mejla nya kollegor. Det funkar! Behöver gem och tejp. Rensa bland pärmar och block. Slänga papper med 2008 i datumraden. Inspirerande diskussion. VD på besök. Hejhej. Låsa stolen i fel läge. Fråga om hjälp. Klockan går lika snabbt idag som igår. Dags att ta bussen hem.

På måndag kan jag nog till och med börja jobba.

Min följeslagare.