måndag 25 april 2016

Allmänt tillstånd av sjukdom

Har ditt barn blå tunga? Gröna prickar i ansiktet? Majskorn som trillar ur öronen? Växer det ut en svans där bak? Det är i så fall inget att vara orolig för, inte så länge ALLMÄNTILLSTÅNDET är bra.

Det är säkert sant i nio fall av tio. Kanske i 9,9 fall också. Men det stämmer inte på vår femåring. Inte ens den gången i ambulansen mitt i natten när hon inte kunde andas, så låg hon still. Hon har haft 40 graders feber och dansat breakdance, för att ett par timmar senare få konstaterat streptokocker och ordineras vila.

I fredags vaknade femåringen med röda prickar på magen. Inga andra symtom och pigg som en mört. Jag stannade förvisso hemma med henne, mest utifrån att jag inte ville få dottern utpekad som den första bäraren i ett eventuellt muterat ebola-utbrott eller liknande på dagis. I lördags var hon lika pigg, men med några fler röda prickar. Inget kli och livet lekte.

I söndags hade vi gäster och hon hade en kompis här. Det stojades och det klagades exakt noll gånger. Vid 14-tiden pratade jag med en annan mamma med en lika pigg och prickig son, och bestämde mig för att ändå kolla upp femåringen inför dagis på måndagen. Åttaåringen besitter en stor fascination för sjukvård i alla dess former. När hon hörde om ett eventuellt akutbesök sken hon upp och hoppade in i bilen innan jag hunnit avgränsa barnaskaran till en. Således sladdade jag in på den helgöppna vårdcentralen med två barn i släptåg, cirka sju minuter innan de stängde.

Vid ankomst fick vi först träffa en sjuksköterska. Hon tittade på prickarna och jag berättade om dotterns avsaknad av annan symtom. Från att ha dansat runt och sjungit "Bada nakna..." i väntrummet så såg dottern plötsligt allvarlig ut. Hon kröp upp i mitt knä, tittade på sköterskan och sa att hon hade ont i örat. What...?! Sköterskan tittade frågande på mig. Hade jag varit en seriefigur hade det stått ett förläget "hehehe..." i min pratbubbla. Nu såg jag mest dum ut. Femåringen stod på sig. Örat hade värkt hela dan.

Vi fick träffa en läkare. Hon konstaterade snabbt att dotterns ena öra var totalt inflammerat och skrev ut penicillin utan att blinka. Sen höjde hon dosen efter att ha sett utslagen som hon kallade "blåsor" och som då tydligen var svinkoppor. Jahaja.

Allmäntillstånd är alltså något som inte kan ge någon typ av indikation på sjukdom hos den yngsta avkomman. Vi vet det nu. Det påminner mig om en historia om ett föl en gång för några år sen. Maken och jag promenerade längs en hästhage (på asfalt givetvis) på landet. Inne i hagen stod ett sto och vaktade sitt lilla nyfödda (?) föl, som låg ner och inte såg särskilt levnadsglatt ut. Vi ringde bonden och berättade vad vi sett. Han svarade på klingande bohuslänska.

- Ligger han ner o ser livlös ut?
- Ja..??
- Då är allt i sin ordning.


lördag 16 april 2016

Scener ur ett äktenskap

Det regnade häftigt sent igår eftermiddag när jag och barnen skulle parkera bilen i garaget efter att ha varit i badhuset. Således hade jag vindrutetorkarna på max, Mello anno 2016 på högsta volym och tankarna på middagen. Resultatet blev, att jag missade att stänga av vindrutetorkarna innan framrutan var i höjd med innebandybollen som maken hängt upp som stoppmärke i garaget. Bäng....! Den for fram och tillbaka på rutan, vilket i sig inte gjorde nåt, men jag blev så överraskad att min reaktion på att stänga av motorn kom någon sekund försent...

Det räckte för att de påmonterade extraljusen skulle slå i nåt bös som maken har stående i garaget. En snudd skulle jag kalla det, men det fick det ena ljuset att ställa sig något snett bakåt. Inte för att jag kollade, men åttaåringen var snabb som en vessla och rapporterade efter kontroll. Jag gjorde en deal med henne om att ligga lågt med informationen till hennes far. Jag hoppades kunna åtgärda det enkelt så vi slapp hans stora förtvivlan och oro över eventuella skador på hans andra kärlek.

Det hade säkert gått i lås, om inte maken haft nåt ärende (påhittat?) ut till bilen senare och upptäckt den lätt snedställda lampan. Han ringde mig från garaget och lät som om han hade fastnat med nåt i domkraften eller så. Världen hade gått under, eftersom han dessutom upptäckt att det fattades en "kåpa" till en av backspeglarna. Eller som jag säger - en bit plast.

Eftersom åttaåringen snabbt tog luren ifrån mig och vittnade mot sin lögnaktiga moder, så dömdes jag även av maken för missödet med den försvunna kåpan. Han vägrade godta min förklaring om, att jag inte ens sett att den fattades..!? Det är inte ett möjligt scenario, mässade han, innan han tog bilen för att leta efter den förbannade plastbiten, f'låt, kåpan, längs vägen jag och barnen färdats på. Trots att han "finkammade terrängen" enligt egen utsago, så hittade han den inte.

Även om extraljuset åtgärdades med lite kärlek från makens sida, så var fredagsmyset minst sagt naggat i kanten. Stämningen kunde inte återhämta sig efter att maken upptäckt Volvons lidande.

Idag är maken iväg på konferens hela dagen och kvällen. Jag försökte muntra upp honom med ett skämt innan han gick på förmiddagen. Jag förslog att vi kunde låta barnen måla bilen med vattenfärg idag som lördagsnöje. Minst en av dem är ju konstnärlig. Det regnar ju dessutom idag så snart skulle Volvon få tillbaka sina skimrande silverfärg igen. Maken uppskattade inte skämtet. Eller så här: han vågade inte riktigt hoppas på att det bara ett skämt. Det är kanske lika bra att han är på hotell i stan idag, så kan vi återförenas imorgon. Tiden läker ju alla sår sägs det...även på en Volvo. Och förhoppningvis i ett äktenskap.




onsdag 13 april 2016

Tisdagspaus

Jag har haft några hektiska veckor på jobbet med mycket pendlande mellan Stockholm och Göteborg. Medan jag har flängt mellan kusterna, har maken hållit ställningarna hemma. Men igår fanns ingen annan lösning än att jag stannade hemma och vabbade. Och så skönt det var!

I ärlighetens namn så var det mer vobbande. Tre Skypemöten och en massa mejl, men det gick lysande med en pigg femåring vid min sida. Nej, det gjorde det så klart inte. Men efter att jag mutat henne med glass och iPad så kunde jag både göra hårinpackning och jobba ett par timmar. Mina kollegor på andra sidan Skype fick väl förvisso se en annan sida av mig, men det ser jag som utvecklande i arbetsrelationen...

Dottern och jag spelade hundra omgångar av de flesta spel vi äger. Dottern vann varje gång. Och när hon förlorade ändrade hon reglerna så hon vann ändå.

Solen sken! Jag låg i en gunga i parken, medan den spralliga och feberfria avkomman serverade mig sand-smoothie och annat gott. Vi påbörjade en promenad men blev trötta och tog bussen istället. Tog oss an en ny lekplats och hälsade på hos mormor en stund. Åttaåringen kom hem med sin bästis och de sprang ut i området. Så stora, så glada, så samspelta.

Jag behövde en dag med ljus, lek, mina barn på gott humör och stillheten i radhusområdet som uppstår när alla är på jobbet. Tack för det, livet. Nu sitter jag på tåget till Stockholm igen med en massa peppande energi i hjärtat.





söndag 10 april 2016

Det blir aldrig som man tänkt sig, del 318 (säsong 39)

Vi gjorde Helsingborg osäkert i helgen. Dop i vackra St Mariakyrkan var målet, men vägen dit är ju sällan rak. Icke nu heller. Vägen var rätt rak först, även om startsträckan var kort. Snabba puckar på lördagmorgon, mutade ungarna med dricka och godis och de var tysta i tio mil. Lite för tysta, femåringen såg medtagen ut, men log och sa att hon mådde bra. Ett kort toastopp på finaste offentliga toaletten någonsin, hos våra vänner i Halmstad, sen var vi på väg igen. Försent upptäckte vi att femåringen varit lite för snabb och således nu inte bara verkade förkyld, utan även saknade kofta och jacka.

Vi jobbade vidare. Ombyten på hotellet där åttaåringen blev spänd som en fiolsträng när jag drog klänningen över hennes huvud. Den åkte av och ratades på fem röda och därmed var vi alla klara - även om vår klädsel varierade mellan kostym (maken) och myskjol med basketkängor (åttaåringen). Kyrkan, som skulle ligga "centralt", visade sig ligga rätt mycket på gågatan. Jag tog barnen och maken bilen. Vi återsamlades efter att han blivit av med åbäket bilen i nåt garage i närheten. Kunde inte brytt mig mindre om var, jag skulle ju aldrig hitta den ensam ändå. Mitt fokus låg nu på femåringen. Hon var alldeles för lugn, för att allt skulle vara bra. Självklart njöt vi av lugnet och en del av mig hoppades att alla ansträngningar och tillsägelser om hur kyrkobesök bör avlöpa, plötsligt sjunkit in. En sprallig dans i altarringen efter dopet, gjorde mig stolt och glad. Vår unge har äntligen börjat lyssna på oss: ingen spontandans under pågående ceremoni. Yeeey!

En timme och en tårtbuffé senare, slog det tillbaka. Hon hostade, drog efter andan sa med rosslig stämma att hon nog ville sätta sig ner. Febrig. Vi bestämde oss snabbt för att åka tillbaka till hotellet. Det låter ju enkelt. Och det hade det varit, om inte bilen varit lite mer inlåst än vi tänkt oss. Vad varken min make eller hans bror lagt märke till när de parkerade och la på pengar till klockan 17, var att garaget stängde redan klockan 15. Jahapp.

Jag tog en promenad med barnen medan maken ringde Securitas. Låt oss säga så här, stämningen var kanske inte av is, men den var lite...frostig. Så vi tog en sväng i Helsingborg, tjejerna och jag, medan det hela så att säga löste sig. Det funkade. Gud hör uppenbarligen bön och utbrytningen som skulle kostat 500 kronor blev plötsligt gratis när en bil skulle ut och maken kunde smita in. Gött jobbat!

Efter de här krokarna, var vägen något rakare igen. Middag på hotell, och även om femåringen rosslade natten igenom så blev det söndag och dags för hemfärd efter frukost. Hämtning av kringspridda klädesplagg i Halmstad blev plötsligt bärpaj och kaffe. Bra väg! Vi anlände hemmavid till sol och precis innan vi skulle gå uppför trapporna till radhuset, så fick vi se att vår brevlåda inte som ut som vanligt. Locket var uppfläkt och antingen var det en riktigt klantig tjuv som inte insåg att post inte delas ut på lördagar, eller så tyckte någon att vi skulle ha en ny? De sista trappstegen upp till dörren förlöpte utan incidenter. Söndagskvällen inleddes och blev precis som vi tänkt oss (säsong ett, del ett).

 
Innan febern. Men med godis. 







onsdag 6 april 2016

Vilse i pannkakan

"Det är bara att gå rakt fram, ta till vänster, snedda över gatan, slå en kullerbytta, ta höger och hoppa jämfota i sydvästlig riktning, sen är ni framme vid restaurangen..."

Nä, hon sa inte så, den snälla receptionisten på hotellet i Stockholm, som fick i uppdrag att beskriva vägen till restaurangen för de två gästerna från Västerbotten och södra Sverige. Hon gjorde sitt bästa, precis som vår kollega som kom åkandes från andra sidan stan, men ändå anlände innan oss till restaurangen. Jag, född i småstan och med ett lokalsinne som är jämförbart med en dement guldfisks, är inte att lita på ens i radhusområdet hemmavid. Alla hus ser ju faktiskt likadana ut..!?

Nåväl. Varför använde ni inte gps, kanske nån frågar sig? Svaret på det är enkelt. Det gjorde vi. Men de rätta digitala koordinaterna hånskrattade oss i ansiktet och plötsligt tog trottoaren slut och vi såg...vatten? Eeeh? Glömde vi den där piruetten vid den norra svängen i korsningen blablabla-gatan och blablabla-gatan?

Vi vände. På oss själva. På telefonen. På våra hjärnor som jobbat en hel dag och suktade efter en avslappnande after work med kollegan som inte kunde sluta skratta på tunnelbanan när hon fick våra förvirrade meddelanden med gatubilder. Är vi här? Där? Var?

Vi kom fram till slut, efter ungefär tjugo minuters ofrivillig kvällspromenad på fastande mage. Vi fick mat. Drack gott. Pratade förbi flera timmar och min norrländska kollega konstaterade torrt att hon ville se "...en tvättäkta stockholmare klara sig i Bäverhult med fyra hus och total tystnad!". Jag kontrade med Göteborgs turistfara nummer ett: Korsvägen! Finns många utomsocknes som spenderat en kväll i den rondellen utan att komma ut.

Sen fick vi privateskort tillbaka till hotellet. Det var rätt enkelt visade det sig, tog bara sisådär sju minuter rätt väg... En högersväng. En vänstersväng, rakt fram en bit och sen höger...tror jag. Eller vänta nu...höger..? Äh.