onsdag 31 juli 2013

Skaune

Vi somnar i Malmö ikväll. Jag packade imorse, tog det som låg överst i Ikeakassen med ren tvätt. Vi la till badkläder och regnkläder. Sen var vi klara. Barnen frågade om de fick ta med sig varsitt gosedjur. Sekunden senare stod de redo hallen med tre väskor var, alla fyllda till bredden med de minsta småprylarna de kunde hittat; pärlor, barbieskor, bilhjul och legobitar. Förutom en väska där äldsta tryckt ner sin rätt stora batteridrivna hund med koppel.


Vi var framme vid 14-tiden efter en, relativt sett, händelselös resa. Kanske håller inte den IT-tjej på mitt jobb med mig, som jag pratade med en kvart under resan. Hon förstod nog inte att det är vardag att sprida ut innehållet från sex väskor mellan sig i baksätet och sen slåss om varje sak. Det är som plockepinn med en touch av Robin Hood (den med minst leksaker tar från den som roffat mest, helst utan att någon annan sak vidrörs).

Vi påbörjade Malmövisiten med en fika-slash-drink-slash-glass i molnigt väder. Gågatan utanför caféet gjorde att det blev en lugn stund för mamman och pappan, även om ordet "gå" inte uppfattades av någon av våra döttrar.


Vi mötte upp vårt resesällskap och gick på lekparksjakt för barn som suttit i bil och behövde rastas. Det visade sig att det var fler som behöver sträcka på benen. Och en och annan som behöver öva sin balans. Samt någon som kanske ska öva på att vara tyst - eller i alla fall ta nåt lugnande.

 Don't try this at home.

Buffémiddagen på hotellet avlöpte utan värre incidenter - vi vill ha till protokollet att det inte var vi som spillde ut vinflaskan över golvet i restaurangen denna kväll. Vi må vara skyldiga till att chokladtårtan i dessertbuffén var helt utan hallon, men det är också allt.

Imorgon blir det spännande att se om jag har något som passar ihop i klädväg i väskan. Kan  annars vara så att jag behöver shoppa lite. Otur.

Godnatt från Zlatan-land!



Vi vill poängtera att inga människor eller djur kom till skada under inspelningen. 



söndag 28 juli 2013

Får får får?

Planen för dagen var att möta upp en av mina bästa vänner och hennes familj på ett ställe som ligger rätt så mitt emellan våra bostadsorter. Tipset löd att den nybyggda lekparken mitt i Varberg skulle kunna vara en plats för barnen att göra av med energi medan di äldre (35+) fick vila benen på en bänk. Vädret var inte det bästa när vi lämnade Torslanda, men eftersom prognoserna sa värme och uppehåll så klädde vi oss givetvis i shorts, samt lämnade regnkläder och paraplyer hemma. En barnfamilj living on the edge. I höjd med avfarten till Varberg:


Ändrade planer. Vi åkte en bit inåt landet istället, till Österöö Fårfarm. Vi hoppades att regnet skulle hålla sig vid kusten, och vi fick rätt, vi fick bara några få droppar på oss. Mamman, som var klädd för parkhäng i solen med en latte i handen, fick svida om från ljusa sandaler till de något mer tåliga svarta gympadojorna. Resten var inte att göra så mycket åt.

 Klädda för farmen?

Mitt undermedvetna hade koll, fem minuter efter att barnen hoppat in bland lammen kom lillasyster gående med ett redigt lass lammbajs under ena skon - och en hel del misstänkt smet på benet. Hon blev snabbt ivägskickad med maken för rengöring. Minuten senare kom storasyster ut ur lammhägnet med en hand full av "lera". Sen var det färdiglekt med lammen och vi plockade istället fram picknicken.

 
Efter kaffe i plastmuggar från termos, hembakade kolakakor serverade i plastburk och mackor i foliepaket så såg vi den här skylten:



Med (o)skyldiga miner och visslande gick vi till nästa aktivitet, lammsafari i skrinda efter traktor. Till skillnad från på Gotland fick vi komma riktigt nära både kor och får. Vissa ville komma ännu närmare och fick hållas tillbaka en aning.


Åkturen kostade 50 kronor per person, men makens förslag om att han själv skulle köra oss bak i skuffen runt gården för 50 kronor per familj röstades ner. Väl ute i hagen var han dock gladast av alla och tyckte han fått god valuta för pengarna. Jag hade gärna betalat det dubbla om jag fått bondens tips om hur han med låg stämma och mjuka kommandon fick sin hund att valla fåren precis dit han ville. Känns som en hemlighet en kunde ha nytta av.


Ett besök på Österöö rekommenderas, men nu får livet på landet vänta lite för min del. Det verkar rinna stadsblod i mina ådror. Och ja, jag gick på skämtet från lammbonden om att det fanns AC i skrindan vi färdades i.



fredag 26 juli 2013

Äkta sommarväder och en topplista

Tredje semesterveckan går i mål med en stranddag att lägga till de övriga. Vi har inte haft en enda dag med dåligt väder sen vi gick på semester, en natts regn är allt jag kan klaga på. Och då låter jag bli. Häromnatten låg vi och svettades med öppen balkongdörr mitt i natten och såg himlen klyvas av blixtar, men inte en droppe regn och inte ett dunder. Hade jag vetat vilken sommarvädergud (Tomas Ledin?) jag mutat så hade jag delat med mig av informationen. Kanske hänger jag bara med på någon annans goda karma, någon som också färdats samma sollyckosamma väg som oss, från kust till kust och tillbaka igen.

Strandlivet med barn är ju lite annorlunda än utan. En av oss håller blicken stint på våra avkommor, annars riskerar vi fler incidenter som den idag när jag tittade bort för att rädda dem från en brännmanet. På den huvudvändningen hann en börja hoppa på de svarta fläckarna på stenarna och den andra hann följa efter. Den andra ramlade och slog sig. Och så var de bara en. Nejdå, det gick bra.

Men om man nu är fler än barnen i antal på stranden så kan man låta blicken glida iväg över resten av badgästerna. Efter tre veckors badande på olika stränder så har vi samlat på oss de flesta sorters badare. Dock tror jag att vi träffat på de mest unika exemplaren under de senaste dagarna här på västkusten. En som helt klart utmanar om förstaplatsen över de mest sällsynta exemplaren bland badjävlarna var den toplessbadande mamman i 45-årsåldern med större sillisar än vad jag önskar någon och med bröstvårtor som hotade att sticka ut ögonen på de närmast badande. Hon gjorde vad hon kunde för att synas, pratade med alla och gick låååånga omvägar runt folk. Framgick det nu att jag inte är avundsjuk. Inte alls.

Den framåttunga 40-taggaren har dock en utmanare i killen med tatuering i ansiktet och med så tränade (?) armar att han inte kunde hålla dem rakt ner nära kroppen. Tillsammans med sin marijuanarökande blonderade flickvän rammade han en bergvägg med sin bil när de skulle fickparkera och orsakade kilometerlång kö ner till badplatsen.

Hur jag vet detaljerna om respektive kandidat? Min make var vänlig nog att upplysa mig om donnan med tuttarna i vädret, och kraschen blev jag förvisso inte vittne till, men fick frågan från deras möjligtvis inte så hedersamma kompis om jag kunde köra den bil som skulle dra upp den krockade eftersom ingen av de inblandade hade körkort... Jag tackade nej och pep iväg räddare än en medelsvensson utan välplanerat fredagsmys.

Det ser ut som om regnet drar in imorgon. Synd, för jag hade sett fram emot ytterligare en dag med juice- och saltvattenkladdiga fingrar, sandiga bullar och ljummet havsvatten att svalka sig i. Dessutom ville jag syna fler kandidater. Och kanske bli synad? Det vore ju inte förvånande om inte någon perfekt människa har vår familj på listan över kandidaterna till badjävlarnas värstinglista. I så fall är jag redo att ta emot medaljen. I solsken.

Mellan två bus.

onsdag 24 juli 2013

Dagens sommarvärd: Treåringen.

"Tjenare, det är jag igen, "treåringen" som mamma envisas med att kalla mig. Eller inte mamma förresten, sedan några dagar tillbaka kallar jag henne enbart för farsan. Det gäller även den hon här kallar "maken", men för mig är det ju sjukt mycket enklare att kalla dem båda för samma sak. Jag menar, vem som kommer när jag ropar spelar ju mindre roll, bara nån kommer pronto! Enklare att ha ett namn för dem då.

Farsan har varit lite seg på bloggen de senaste dagarna, förresten har hon varit rätt slö överhuvudtaget om jag får säga det. När vi var på stranden häromdagen, så låg hon ner jättelänge och blundade. Säkert tusen minuter. I alla fall var det så länge som det tog för mormor och min moster att bada med mig och syrran. Men sen gick vi till henne och konstigt nog satt hon upp och visste att vi skulle komma. Hon sa att hon hört oss, men jag tror det var fel för jag sjöng bara lite tyst för mig själv. Hon har ju knappast superhörsel, farsan, det vet jag för ibland står jag jättenära och ropar på henne och då rör hon inte en min!

Annars har jag lärt mig en del saker de här dagarna, jag har till exempel testat att smyga iväg och springa ensam på berg. Jag är superbra på det nu. Både farsan och farsan ser sjukt roliga ut när de får se mig och sen försöker springa ikapp mig. Oftast ropar de saker som "stanna" eller "kom ner, det är inte roligt" eller annat underhållande. Samma sak med bryggor  - om de bara kunde lära sig att det inte gör nåt om jag ramlar i. Jag kan ju simma. Eller ja, jag vet ju i alla fall att syrran kan. Jag har ju sett hur hon gör. Kan omöjligtvis vara så svårt att härma. Vatten är ju skönt tycker jag. Jag sa det till farsan förut, och då frågade hon varför jag inte tycker det när jag duschar. Ameh?! Så ofattbart att de inte fattar skillnaden! Bada i havet och doppa huvudet är INTE samma sak som att tvingas duscha och tvätta håret i ett badkar på kvällen!

Igår fick tydligen farsan nog av bad, så hon tog syrran och mig på skogsutflykt. Hon muttrade nåt om att vi behöver springa, annars skulle hon ringa sommardagis. Jag tyckte båda alternativen lät kul, men jag fick tydligen inte välja. Jag fick bära en påse med gammalt bröd som vi skulle ge till änderna, sa farsan. Eller ja, hon sa ankorna flera gånger tills hon kom på att det nog var änder som simmade i vår damm. Jag spanade hela vägen dit efter min dagisfröken, jag mötte henne förra gången vi var där, men farsan tjatade om att det var ju en slump just den gången. Det skulle tydligen inte hända igen sa hon. Hur vet hon det?! Fröken är ju på dagis varje dag när jag kommer dit och då är det minsann ingen slump! Jag frågade rätt mycket om det, men jag hann inte få så många svar innan vi skulle leka tysta leken sa farsan.


När vi väl kom fram till dammen så var jag lite hungrig, så jag åt upp mina brödbitar själv. Syrran kastade sina till änderna, men jag kastade några kottar istället. Farsan sa att jag inte fick kasta på änderna, men det gjorde jag inte. Jag kan inte hjälpa att de springer åt fel håll när jag kastar! De skulle ju hämta kottarna, inte äta dem.

Sen skulle vi gå en bit till och se tomtar och troll sa farsan. Jag frågade henne om det var på riktigt eller på låtsas och fick konstiga svar om att det var på riktigt fast det var dockor. Jag blev sur och höll min syrra  i handen istället för farsan. Hon fick gå själv utan att hålla nån av oss i handen - rätt åt henne. Konstigt nog såg hon inte speciellt ledsen ut.

När vi kom till tomtarna så klättrade jag så högt jag kunde. Sen kom jag inte ner. Så irriterande att behöva be farsan om hjälp, jag kan ju själv! Hon sa nåt om att jag kunde se nu att hon ibland hade rätt och att jag inte kan allt själv, men jag lyssnade inte så noga. Förstod inte alls vad hon syftade på, och dessutom ville jag gå hem. Farsan - och syrran! - försökte säga att vi skulle fortsätta gå stigen fram så vi skulle komma hem. Det var ju helt fel, jag visste ju att vi kommit från andra hållet! De var grymt envisa och jag var så arg på dem att jag var tvungen att sätta mig ner. Svårt att vara både arg och stå upp samtidigt. Det visade sig att det var då de förstod att jag hade rätt. Jag satt ner tills de kom tillbaka och sa att vi skulle gå den vägen jag sagt hela tiden. Ha! Jag visste att jag hade rätt. Syrran puttade mig men jag tjöt jättehögt så farsan sa till henne. Hehe.


Idag har jag varit hemma och hjälpt farsan att laga mat, städa och bygga lite på altanen. Jag tror att jag har en god chans till det där de kallar sommardagis. Håll tummarna! Hade varit sjukt skönt med lite egentid."

lördag 20 juli 2013

En sommarpärla

Vilken perfekt julilördag! Barnen var glada. Föräldrarna var glada. Oftast en kombo som reagerar i samspel och idag var det på den positiva skalan. Vilka grundläggande ingredienser som gjorde den här soliga västkustdagen till en av sommaren pärlor vet jag inte. Men kanske var kvoten av tårfylld envishet fylld för juli. Eller så var det återseende av vänner som saknats oss när vi varit på resande fot. Eventuellt bidrog också värmen, en stor gräsmatta och bad i havet till att våra barn plötsligt kändes som flera år äldre och tog hand om sig själva medan mamman och pappan kunde fika, snacka och njuta av skuggan i bersån.

Mina tjejkompisar från gymnasiet, tillsammans med pojkvänner, sambosar och makar* och respektive pars barn, så blev vi en stor skara som var bjudna till en sommarstuga vid vackra Gullmarsfjorden. Jag hade så fullt upp med att uppdatera mig på allas liv, att jag totalt glömde att fota mina fina vänner och alla våra ungar. Det här var allt jag fick till:



Att barnen slogs i bilen hem och tjöt om ingenting av värde tänker jag inte ens nämna. Att den större av döttrarna dessutom sov 15 minuter på hemvägen, vilket samma sak som att ge vår 5,5-åring en näve ecstasy, och i detta nu sitter på altanen i nattlinne och crocs känns som en bagatell efter en strålande dag på västkusten.




*Förtydligande: En pojkvän, sambo eller make per kompis. Ingen har både ock. I alla fall hade de inte med sig fler än varsin.

fredag 19 juli 2013

No more Alfons for you my friend!

Vår yngsta förmåga har senaste året haft en fäbless för Alfons Åberg. Förutom att hon tagit fasta på "jag måste kissa" vid varje nattning, så har hon anammat pappa Åbergs kedjerökande. Allt som oftast efter att glasspinnen är uppäten så blir pinnen en pipa.


Maken skrattade högt och försökte lära henne att puffa "röken" i mungipan. Det var tydligen lite för avancerat, vilket hennes mamma med moralpanik i bröstet var glad för. Min make tyckte jag kunde, i tur och ordning; tagga ner, lägga av, lugna ner mig, sluta fjanta. Han menade att varenda unge fick chokladcigaretter på lördagen när han växte upp. Det förekom inte i mitt hem. Rökning var en styggelse oavsett innehållsförteckning.

Visst, hans resonemang har en poäng. När områdets fjortisar 2024 tjuvröker för första gången så är det väl inte så himla troligt att vår dotter är sugen på att sitta där med en pipa. Oavsett hur duktig hon är på att puffa ur mungipan.  

onsdag 17 juli 2013

Gudagåva

Vi hängde kvar en stund på östkusten efter landstigning från Gotlandsfärjan. Vi valde att bo på Stjärnholms slott som är en stiftsgård i Svensk kyrkans regi, men även vi vanliga dödliga är välkomna. Ingen begärde att vi skulle mässa Fader Vår vid incheckningen eller be bordsbön i knäböjande ställning innan frukosten serverades.

Första natten var katastrofal. Barnen somnade i bilen och vi var så tacksamma för tystnaden att vi inte väckte dem. De sov i två timmar och det var närmast ett gudomligt skönt avbrott från de roller av fredsmäklare, domare och fångvaktare som vi annars iklär oss som föräldrar. Vi hade dock sålt våra själar till djävulen skulle det visa sig. Den korta versionen är att när maken och jag klockan 23.30 låg i våra sängar med känslan av att blivit nerklubbade, så satt vår yngsta dotter spikrak upp i sin säng och sjöng Gangnam style. Hon kompade själv med hjälp av sin ena fot som hon dunkade i (o)takt i väggen. Slott är ju bra, tjocka väggar dämpar ljudet till grannen, men det hjälpte inte oss. Hennes syster klagade på att hon hade ont i huvudet av allt ljud (???) och vi bad en bön och undrade om Gud möjligtvis lyssnade bättre i sitt eget hus?

Vi var således en något trött skara på morgonen när vi kom ner till frukosten. Omformulerat: mamman och pappan liknade gengångare, men barnen hade ju sovit sina timmar, om än i olika omgångar. Frukostmatsalen var en lugn tillställning. Tills vår treåring visade sig. Hon var inte så högljudd, men för oss var det bara ”nej tack” till vad vi än erbjöd henne. Våffla? Nej tack. Yoghurt? Nej tack. Ägg? Nej tack. Bröd? Nej tack. Wienerbröd? Nej tack. Artigt, men så treårsaktigt trotsigt så att jag svor tyst för mig själv. Jag läste bibelcitatet på väggen om att Jesus bröd räckte till alla, och tänkte att i en moderniserad form av Gamla Testamentet så borde ju fisken kunna vara vaniljjyoghurt – för allas bästa. Men nej. Hon gick från bordet utan att ha ätit.

Eller gick och gick. Hon sprang. När den ena fångvaktaren smakade på sitt kaffe och den andra servade storasyster, så hann den lilla få fatt i tre gafflar som hon skrattande sprang iväg med längs slottskorridoren. Med katastroftankar flygande i hjärnan om att hon skulle ramla och sätta en gaffel på fel ställe, tvingade jag mig själv att sitta kvar vid mitt kaffe. Vi känner ju varandra vid det här laget. Och mycket riktigt, halvvägs bort stannade hon och vände sig om.  Jag drack mitt kaffe. Maken bredde sig en smörgås. Dottern tog ett steg framåt, lutade sig in i matsalen och ropade ”Ta mig då, jaga mig!”. Hon tittade plirigt på oss och satte sedan av bortåt igen. Vi suckade och bad en bön att hon inte skulle ramla.

Bredvid oss satt ett äldre par. De fnissade lite och tittade åt vårt håll när de såg situationen. Efter en stund berättade kvinnan att de hade två söner varav den ena varit lite mer att handha än den andra. Hon pratade om hur de skämts när de varit på kalas och han inte uppfört sig, hur han sprungit hellre än gått och hur otillräckliga de känt sig som föräldrar när han bara gjorde som han själv ville. Men också hur charmig han varit och hur mycket de fått skratta tack vare honom.

-    Jag kallar sådana barn ouppfostringsbara. Det är bara att hänga med. Det blir mycket roligare då.

Hennes man klappade dottern (som nu återvänt från sin rymningsrunda) på kinden och log. Sen satte sig rymlingen i mitt knä, la ifrån sig gafflarna och tog några tuggor av en macka. Lutade sig mot mig och satt still.

Vi badade hela dagen, åt middag på kvällen vid en strandkant och nej, hon uppförde sig inte exemplariskt (om inte att slänga av sig sin tröja för att dansa i bara shortsen på en uteservering innebär att uppföra sig perfekt?) men det kändes enklare. Lite lättare.

I morse var inte det äldre paret kvar. De hade säkert åkt hem. Men vad är det man säger nu? Gud kommer i olika skepnader och olika former? Ett medelålderspar i matchande golfkläder är kanske inte samma sak som en brinnande buske, men deras ord la sig som bomull kring hjärtat just den stunden.

Idag åt dottern pannkaka, smörgås och ägg till frukost. Det började dock lite knackigt med att hon blev irriterad på sin mor för en småsak och med en ljudlig suck, i den kristliga frukostmatsalen utbrast: Fan!



 

söndag 14 juli 2013

Flugornas herre – andra sommaren

Med stort engagemang och självutnämnd ensamrätt på flugsmällaren har min make tagit sin uppgift som flugjägare på stort allvar den här veckan på Gotland. Att bo på en farm innebär ju vissa ovälkomna gäster i sovrummet – nej, inga tyska överförfriskade campare eller överdrivet rika Stockholmare som det annars finns gott om här i krokarna – nej, det är flygfän i alla möjliga former och storlekar, men alla med vingar och alla oerhört ettriga.

De flesta tar han på frihand. De intet ont anande inkräktarna ska just ta sig en slick av en droppe utspilld mjölk eller stjäla en ostsmula när min make sakta, sakta, likt en jagande, bevakande lejonhanne smyger upp bakom sitt byte och slår till med handflatan så både flugan och osten sprids över frukostbordet. Metoden har varit hyfsat framgångsrik.

En annan metod är att fånga dem levande med handen i luften. Den har lyckats överraskande många gånger, och till döttrarnas förtjusning kan maken sedan bära ut en avsmimmad fluga i vingen och slänga ut den i vad vi nu har mycket av utanför husknuten – naturen.
Tredje metoden är att på kreativa sätt använda flugsmällaren. Backhand eller forehand är bara början, en trippel saltomortal med avslutande luftburen piruett och bakåtvriden smash är mer likt verkligheten i jakten på de små snabba vingförsedda skalbaggar som vissa av dem är.
Varje blodseger firas med en målgest. Om jakten varit mycket lång och svår kan det hända att fångsten även firas med ett rop som skallar över ägorna och som riskerar att väcka även de dödaste flygfän till liv igen.

Det är möjligt att någon tror att jag överdriver den här historien. Till er vill jag lägga fram följande bevismaterial:
  • Bevis 1: När vi kom till stugan fanns här två flugsmällare, när vi åker imorgon är det bara en kvar. Den andra är utsliten.
  • Bevis 2: Se nedan.


lördag 13 juli 2013

Badliv (och om ett parasoll)


Så kom de här dagarna som står som motsats till höstens leriga regnbyxor och vinterns mörka och kalla väntan på morgonbussen. Livet på stranden är inte svårare än att det går att köpa en glass om kurvan pekar neråt.

Visst, det har inte varit raksträcka, men det är det ju sällan. Vi var första bil på parkeringen till Ljugarns gigantisk långa sandstrand idag. Det betyder, som ni kanske förstår, att vår strategi på semestern att hålla tjejerna uppe till ca 21 så att de skulle sova sina 11-12 timmar till 8-9 på morgonen, totalt har misslyckats. Ingen somnar på kvällen, alla vaknar på natten och minst en vaknar innan klockan 6 på morgonen. Maken och jag har dock lyckats snika till oss ”sovmorgon” till strax efter 7 med hjälp av förfrukost (en banan till varje barn) samt diverse av Apples produkter. En morgon lekte de analogt med dockor och spel tills lillasyster kom på att soffan var en brandbil och ljudet av det fick oss att gå upp. Det är således inte så att vi stressar till stranden för att få bästa platsen. Den kommer på köpet.

Vi byggde sandslott hela familjen och det var roligt (samt taget som scen ur en semesterkatalog) tills treåringen tog på sig rollen som utböling och gjorde ett inbryt över vallgraven. Springandes kastade hon sig framåt och landade på magen på rakt på de uppbyggda tornen. Då brast det för femåringen och vi fick bryta för bad.  Det gjorde dock inte mamman något alls efter 20 minuters sittande på huk med sand mellan skinkorna. Istället blev det premiärdopp i havet. Barnen hade bara tänkt gå i en bit, men blev varse om havets kraft  när de slogs omkull av vågorna och därmed också officiellt hade badat. Vi var där och fångade upp dem, men det var rätt bra att de fick känna på hur starka strömmarna är.



Sen var det dags för lunch. Vi provade en ny strandrestaurang med servering i en trädgård. Perfekt för barnen att leka runt i så föräldrarna fick äta i något lugnare takt än på helvetestimmen en januarimåndag. Vi hade en liten incident som fick min make att, återigen, utbrista, "...den som säger att tjejer är lugnare än killar kan få låna våra en dag! Eller två veckor!". Som rubriken avslöjar så var det ett parasoll inblandat i det som kunde slutat som en pinsam, kostsam och eventuell skadefylld historia, bara blev ett litet skrik och en uppvisning i två föräldrars uppövade reaktionsförmåga samt bevis på att vi faktiskt har ögon i nacken. Från en lugn stund där vi åt i godan ro och barnen dansade en liten dans kring parasollet med stenfot, så måste världens relativa viktförhållanden plötsligt satts ur spel, för det parasoll som inte vara var gigantiskt, utan också varit svettigt för två pappor att få på plats, kunde plötsligt vältas av två taniga småtjejer på totalt 40 kilo.

 Vila för pappan...

...och för mamman. 


 Lerbad. 

Sen åkte vi till en ny badplats och gjorde om samma sak (minus parasollet).




torsdag 11 juli 2013

Fårskallar och kreativitet

Klappat får, check, åkt höskrinda, check, ställt oss i en myrstack, check, druckit hemmagjord flädersaft check.Häromdagen var vi på en fårfarm i närheten av där vi bor. Det var vi och alla andra turister från stan. Se, ett lamm! Men titta, en traktor! Och se där, en liten höna! Vi drog fram i flock och det kändes inte så genuint, men jag är nog inte så sugen på den riktiga fårfarmarens vardag. En kik in utifrån funkar bra. Vi smälte in bra dessutom, och då menar jag inte bland fårskallarna, utan bland semestrande barnfamiljer. Vi gled runt utan att utmärka oss alls; bara en sån sak gör mamman glad.

Idag startade vi dagen  på Etelhems krukmakeri. Det var betydligt mer utmanande. Storasyster var fascinerad och ville köpa allt = titta och lyfta på allt. Lillasyster gör som sin syster och blev irriterad som s*tan när hon inte fick ta en kruka med prislappen  märkt 750 i famnen och visa sin far som stod några meter bort. Vi var nog inte de första med dilemmat, och smart nog fanns det en sandlåda och annat för uttråkade och förnärmade barn. Storasyster hade dock blivit utlovad att få prova att dreja och det accepterade lillasyster utan knot: "Jag får det sen, när jag blir större. Jag är stor, men jag ska bli större". Jamen exakt! Kom nu ihåg det när det gäller att hoppa från bryggan och gå ensam över vägen också. 

Vår stora tjej fick på sig förkläde, kikade lite på hur de andra gjorde och satte sig sedan och drejade. Som om hon aldrig gjort annat. Runt omkring oss misslyckades vuxna med de enklaste (?) former, men hon satt koncentrerat och formade sin skål med händerna tills hon var nöjd. Jag stod bredvid och hejjade inte ens på, jag var fullt upptagen med att vara imponerade - och att hoppa åt sidan när lerklumparna kom flygande genom luften. Det var rätt onödigt att ha på sig nytvättade byxor.


Imorgon blir det stranden, en aktivitet garanterat fri från kreativitet och fårskallar. I alla fall sådana på fyra ben.






tisdag 9 juli 2013

Farmarna på Gotland


Vi firar ett dygn på Gotland nu. Anlände igår kväll till vår stuga som ligger på Gangvide Farm på sydöstra Gotland, nära socknen När. Gangvide började leverera så snart vi kommit in på gården. Barnen matade kaninungar, gungade och hoppade studsmatta medan maken bar in saker och bäddade i stugan. Jag övervakade barnen. Tur var det. Storasyster har ju vett men den lilla ongen vi bidrog med till gårdens alla barn behövde en del riktlinjer. 

1. Vi jagar inga ankor. 
2. Vi jagar inga andra djur heller. 
3. Kaninernas burar ska inte öppnas av treåringar från storstaden. 
4. Hänger man på staketet till svanarnas ungar kan pappa svan bli förbannad. 
5. Kaninungarna vill inte leka med träkungen i Kubb och den ska således inte placeras i kaninburen. 

Innan vi gick in för att lugna ner barn i extas, fick vi åka vagn och traktor ut på ängen för att slå gräs och…något annat som kaninerna skulle äta. Bondmoran Kickan slängde upp en lie på flaket och även om jag tackade för förtroende och hon var noga med att tala om att den var vass, så var jag glad att det inte var mina barn som fick ha den i knät under färden. Sen matades alla 30 kaniner och barnen fick ge dem vatten och gosa med dem. Den lyckan..! Radhuslivet är kört i poppisligan.

Idag har det varit jättevarmt, men blåsigt, och vi provade två stränder innan vi gav upp. Inte så mycket för blåsten, utan för att båda sandstränderna luktade skit – bokstavligt talat. Gissar på någon typ av algblomning, får kolla upp det lite mer noggrant. Mamman vill sola utan öronproppar i näsan.

Gangvide har stora ytor där vi kan låta barnen springa (läs jaga dem) sig trötta. Storasyster är överlycklig för att hon får vara på ridläger tre timmar ikväll. Vi ska grilla i solen på altanen (alltså, vi använder grillen, men sitter i solen - vi är inte helt farmariserade än). Knappt 24 timmar efter ankomst känns det mer som det dubbla – på ett bra sätt.










Uppdatering: Jaja, jag tänkte väl fel. Klart jag visste att det inte var svanar! Det ser väl alla att det är GÄSS! Vad för slags gås? En vit. Det är väl i alla fall en fågel?





måndag 8 juli 2013

Mot östkusten!

Bilen går nästan på fälgen, barnen är inpackade bland böcker och snuttar och maken ser fram emot en körning på 35 mil. Jag sitter tyst och hoppas få läsa tidningen i fred - jag börjar med lördagens.

Vi har gjort ett stopp hittills, strax utanför Borås. Det får ändå säga är godkänt, det är ju 6-7 mil hemifrån! Vi stannade till på en mack för kissepaus och kaffeköp. Döttrarna lyckades dessutom tigga till sig varsin tom mugg som de nu använder som trummor i baksätet. Maken myser lite extra när vi startat igen.

- Vi fick verkligen valuta för pengarna här; två toabesök, tre tomma muggar, tre lock, en broschyr och en plastsked för de 16 kronor jag betalade för kaffet!

Nästa stopp är Gotlandsfärjan. Där lär kaffet kosta mer än 16 kronor bara att lukta på. Vi får se om det goda resehumöret håller i sig. Och om jag hunnit in på måndagens tidning.





söndag 7 juli 2013

Hej tjuv!

Packning pågår, vi drar iväg några dagar. För dig som möjligtvis scannar inbrottsvänliga radhus som sommarjobb, så vill jag tala om följande:

  • I garderoben i stora sovrummet finns alla våra finare kläder. Det mesta kan nog räknas som vintage. Det nya är inte nyare än att det kan kallas bättre begagnat. 
  • Barnen har alldeles för många leksaker. Kom dock ihåg att är det äldre än ett år är det trasigt. Det finns dock en påse med leksaker jag ska skänka bort som står i tvättstugan, de är för 0-2 år. Men det kanske passar vissas intelligensnivå? Du är också välkommen att förse dig med de få leksaker som drivs på batteri och har en on-knapp men ingen "mute". 
  • Tavlorna är inte äkta. Jag veeeeeet, visst är det likt the real thing? Men, nä. Kopior och utskrivna foton på oss själva. Kan inte ens användas i utpressningssyfte. 
  • Juvelerna är inte gömda i frysen och inte i lådan med underkläder. I den sistnämnda skulle jag inte råda dig att leta efter något alls. Du kommer inte hitta silkiga dyrgripar från Victoria Secret om vi säger så. Det gäller både min och min mans låda. Vad gäller frysen så är nog ett par korvar risgrynsgröt och matlådor med fiskpinnar och pasta det närmaste du kommer fynd. Gröten skulle möjligtvis i fruset tillstånd gå att använda som vapen. 
  • TV:n har fettfläckar och har varit utsatt för sabotage dagligen sedan tre år tillbaka med tillhyggen som liten plasthammare, flygande fjärrkontroll samt kast med liten hårborste. Allt genomfört med största precision och medvetenhet. Låt dig inte luras av att den stått ifred senaste året, om du tar en paus och sätter dig i soffan för slötitt på valfri (eller ja, en av de tolv val vi har) kanal, så kommer du efter en stund se att det flimrar lite ibland och att alla som står till höger i bild ser ut att ha en grop på näsan. Om du inte tror på spöken så är detta med största sannolikhet de men som skärmen fått efter att ha bott några år hos oss.
  • Just det, datorn. Den är stationär. Omstartas helst 3-4 gånger och hänger sig om man använder Explorer eller är i tidsnöd. Lösenordet är det smeknamnet vi använde på bebisen i magen 2007. Japp, så gammal är den.
Om du ändå är intresserad av att ge dig på någon av ovanstående sex punkter, så har du ju först bekymret med att ta dig in i huset. Förbered dig på ett äventyr närbesläktat med Ensam hemma-filmerna. Om du inte hört talas om dem, så bör du innan du fortsätter din tvivelaktiga karriär, ta tillfället i akt och studera ett amerikanskt kulturarv. När du sedan lärt dig hur du undviker att bli rullad i fjädrar samt få nyllet mosat i ett bakhåll i en trapp, så kom ihåg att det var här du läste det först (det kommer finns möjlighet att lämna tacksägelser).

I vårt hus är alla dörrar stängda hoppas jag? och låsta. Larmet med rörelsedetetor är påkopplat, så är du inte släkt med Houdini så avråder jag dig starkt. Drar du larmet så lär du bli än mer döv än du var när alla andra fick lära sig att inte stjäla. Vid larm blir det utryckning. Om du är snabb och hinner undan, så bör du resten av året eller livet se dig en extra gång över axeln så att inte min make hinner ifatt dig och kräver betalning för den i så fall meningslösa påhälsningen av väktarbolaget.

Men innan du behöver oroa dig för allt ovanstående, så ska du ju in i trädgården. Hörde jag Fort Knox? Hahahaha, det är uppvärmning i jämförelse. Järngrinden in är trög och inte oljad. Ledtråd: du hörs. Där finns också en stenbumling och ett tungt lövskydd (med bjällra!) innanför grinden som du behöver forcera. Tonåringar med tändsticksarmar, eller pundare med dålig rygg, göre sig icke besvär. Har du kommit in i trädgården så står du inför det hinder jag själv hyser störst respekt för. Jämnt strösslat över hela gräsmattan ligger X antal leksaker. Du måste undvika att trampa på dem, vissa så små och osynliga att de skulle kunna ingå i ett träningsläger för att lära sig upptäcka minor. Tro mig, är du inte småbarnsförälder själv så kommer du väcka hela grannskapet med ditt skrik när den första sylvassa halvtrasiga plastleksaken från McDonalds ger dig ett skärsår i trampdynan. Det blodspåret kan du aldrig förklara bort om polisens förhörsledare har barn. Leta fingeravtryck är trams. Alla föräldrar vet att den vassaste kanten alltid ligger uppåt och hit-raten är 100 procent.

Mer på ämnet grannskap: I vårt radhusområde finns en grannsamverkan med ett syfte som går långt förbi traditionellt samverkande. Då menar jag inte bara våra närmsta grannar, födda på tidigt 20-tal, som sitter växelvis på sin altan och sin balkong dygnets alla vakna timmar förutom när de sover  (vilket är extremt sällsynt i deras fall). Nej, jag pratar om resten av de nära 100 hushållen i vår radhusområde. Till och med jag, som av min make anklagas för att inte känna igen våra grannar när jag möter dem, vet vem som var sist ut med trädgårdsmöblerna i våras, vem som låter flaggan vaja i nattmörker och vem som slarvar med att lägga besticken i rätt fack i lådan i sitt kök. Jag vet också vem som går ut med soporna innan soluppgång och vem som inte bytt gardiner på fem år (inte vi). Kort sagt: någon ser dig. Alltid. Var du än är. Vilken tid det än är. Vem du än är. Smyger du sakta längs en husvägg är du rökt direkt. Inget undgår en krukindian.

Ja, det var väl det. Jo just det ja, vi har en hund också. En stor blodhund med gläfsande käft och så mycket slem hängandes i skägghåret att du inte vill ha den närmre än att det är en glasruta emellan er. Vadå tänker du nu, inte lämnar de väl hunden hemma..? Låt mig då ställa frågan: är du säker? Du kan ju alltid ta chansen. Hunden må inte vara  i huset alla dygnets timmar (ingen behöver ringa djurskyddsföreningen), men den finns där ibland...tillsammans med sin husse på maffiga 110 kilo. Ett bett av någon av dem i en intet ont anande skinka kan sluta med att du får köpa rumpprotes.

Så. Men om du ändå gör ett försök. Är du en darling och vattnar blommorna och tar in posten innan du går då? Gräsmattan kan också behöva klippas. Tack!




lördag 6 juli 2013

Strandliv

Äntligen en sol- och baddag! Förvisso är jag mer en bad-från-klippa-tjej, men det är ju enklare att hantera hink och spade för barnen i sand så det fick bli stranden idag. På två timmars badliv hann vi med en hel del. Vindruvor med sandiga fingrar till mellanmål. Chokladglass på badrocken. Iskalla händer på mammans solvarma rygg. Trötta barn och nöjda föräldrar.


I bilen på vägen hem sträckte maken stolt på sig, tog sedan i från tårna och påstod att hans fru minsann varit snyggast på stranden. Ingen hade ens kommit i närheten av min skönhet! Frågan vad han nu var ute efter hängde i luften, men jag hann bara förvånat höja på ögonbrynen och dra in luft för att svara honom innan han la till:

-Men så var ju inte konkurrensen så svår heller. Det var ju inte så många där.

Och ett gapflabb på det.

En får ju ändå tycka att det är bättre att han överdriver åt det hållet än åt det andra. Det hade ju varit för trist annars, haha. Och i åtminstone ett av sina två påståenden hade han helt rätt. Men hur få badare det än hade funnits på stranden igår, så hade jag troligtvis inte ens märkt om George Clooney varit på stranden. Det finns lite annat att fokusera på med våra två barn i närheten av vatten. Jag fick ju dessutom spana på dem för två. Min make för ju (uppenbarligen) upptagen med annat.

Spanar'n

fredag 5 juli 2013

Livselixir

Vi har haft några mysiga stunder idag, barnen och jag. De sov till 07.45 och bara det ger höga semesterpoäng. Det får gärna fortsätta så resten av ledigheten... Dock gärna utan slagsmålen mellan dem tre minuter efter att de vaknat.

Femåringen önskade att få vara hos sin moster idag och det var en bra plan. Uppmärksamheten är troligtvis mer hundraprocentig där som ensambarn. Och dessutom passar hon en hund.

Lillasyster var på gott humör och vi cyklade området runt 100 gånger ppå förmiddagen. Men det växlar snabbt och nyss rann hennes frustration över när det serverades makaroner till lunch när hon var lovad PASTA! Ofattbart klantigt av hennes morsa.

Själv har jag haft dunderhuvudvärk som alla som (inte) ville höra fått höra om. Tabletter hjälpte inte. Nyss gick jag en sväng ut i köket och fick se kaffebryggaren stå tom och övergiven. Taaaadaaa! Mysteriet löst och huvudvärken borta. Det ska inte upprepas kommande dagar, jisses så amatörmässigt, att glömma dricka kaffe. Jag behövde tydligen semester mer än jag trodde.




Med ett barn outsourcat, solsken ute och koffein i blodet kan resten av dagen möjligen likna....vila..?!

torsdag 4 juli 2013

Två avslutningar och en början.

Vad hände med den här veckan? Både vi och barnen har varit trötta, ur gängorna och allmänt irriterade. När maken och jag har sjunkit ner i soffan och räknat åren till pension, så har snarare barnen reagerat på tröttheten med att vara speedade och ofokuserade. Sjukt dålig kombo i småbarnslivet.

Idag har vår äldsta dotter slutat förskolan. Med risk för att med en karatespark slå in en redan vidöppen dörr, så måste jag ändå få ställa frågan: vad hände? När blev hon stor? Hon föddes ju nyss? Oktober 2007 känns som en nysning bort.

Yngsta dottern slutade på småbarn idag och börjar på storavdelningen i augusti. Huruvida hon är redo för det skulle man kanske kunna diskutera, till exempel med personalen på möbelbutiken i söndags. Treåringens balans mellan stor och liten visar sig dock på andra hållet när hon förnuftigt frågade sin fröken på dagis vad hon hade för planer på sin semester.

Ikväll firade vi barnens avslutningar och att min semester (?) börjar. Maken jobbar en dag till, men han fick följa med ändå när vi intog Hard Rock Café. Upplevelsen kan sammanfattas med att vi lägger ett karbonpapper på historien från februari när vi var där senast. Möjligen att några fler la märke till vår närvaro idag efter att den yngsta i sällskapet, precis när musiken tystande, gapat SLÄPP MIN ARM till sin mamma mitt på golvet. Även detta var favorit i repris, men denna gång hördes spridda skratt och jag tror att de flesta insåg mitt dilemma i att den arm som jag vägrade släppa satt på en treåring som drog åt det håll där serveringspersonalen sprang upp och ner med brickor i en brant trappa.

Imorgon när jag vaknar har jag semester! Eventuellt blir dock de kommande fem veckorna mer lika ett arbetsläger än ett pensionärsliv. Men det ska bli härligt ändå. Ska bara låta bli att nysa.