Vi for västerut i några dagar

För den som sökte shopping, vila och filosoferande så var den här resan kanske inte helt hundra. Men för oss med vardagstempot uppe, var Köpenhamn en fantastisk stad att vara i med barnen och en avkopplande  skön semester. Vi har varit på julmarknader, jagat duvor på Ströget, tittat på båtar i Nyhavn, lekt på leksaksaffärer, tittat på Illums julskyltning (flera gånger varje dag och minst en kvart varje gång), varit på Tivoli, lekt och picknickat på lekplatsen i Kongens Have, ätit våfflor och glass, sett vaktavlösningen på Amalienborg, charmat varenda hotellgäst varje morgon i frukostmatsalen (in my dreams), ätit och dansat (Livia) på Hard Rock Café, varit uppe i utsiktstorn och inne i kyrkor (Lowas förslag) samt besökt toaletterna på Illum i genomsnitt tre gånger per dag.

Första advent i Nyhavn.

 Livia, som ofta heter "Liva" hemma hos oss, och sin namne i Nyhavn.

Lekstund på Hamleys inne på Illum.

Julstämning - "Jaja, jag står väl här då mamma..."

Livia röjer på marknaden.   

Lekparken i Kongens Have.

Mysiga kramar (och mammas enda shopping på resan - en mössa).

Tivoli; "Här uppe, mamma, här är jag!".

Julmarknad -  besöket slutade dock i en barnfamiljskatastrof. Lowa hade i ett dygn frågat efter att få köpa en ren som hon sett på en marknad. Hon fick den och var överlycklig. Inom loppet av två timmar hade renen tappat både svans och huvud... Tragik i 4-åringens värld.

Resans...

...märkligaste händelse:

När vi blev stoppade på gatan och tillfrågade om vägen till närmaste "coffeeshop" där man kan röka på. Det i sig kan ju verka vara en konstig fråga. Men märkligare ändå är väl att de ungerska medelålders kvinnliga turisterna väljer att fråga oss?! En barnfamilj på språng klockan 10 en måndagförmiddag..?! Det är ju ingen komplimang direkt.

...mest självklara kommentar:

"Nu får vi gå och köpa mer pengar, mycket mera pengar!" (citat Lowa, men det kanske alla förstod?)

...största förlust:

Alla nappar vi hade med oss och några vi köpte som försvann. Låter det som en liten sak. DET ÄR DET INTE.

...svåraste del:

Danskan! Allvarligt? Förstår de ens varann?

...bästa avkoppling:

Slänga handduken på golvet varje dag och hitta den ren nästa morgon, äta lite av allt på frukostbuffén och ringa på roomservice när toapappret är slut.

...godaste stund:

Lugnet i att inte ha några planer men ändå ha känslan av att hinna med.

Första advent!

Många av mina vänner är väldigt olika mig. Av någon anlending är många av dem t ex väldigt husliga. Eller pyssliga kanske låter bättre. Jag är totalt värdelös på att göra egna kort, sy kuddar, göra egna tavlor och allt vad det nu grejas med. Den här tiden på året är det värre än nånsin! Förutom att alla gör egna julkort, julgodis och pepparkakshus ska det också skapas tomtar av toarullar och annat juligt. Jag lånar ut dottern till farmor för pepparkaksbak och till mormor för pyssel.

För ett år sedan beklagade jag mig för en av mina äldsta (hon är purung - som jag - men vi har känt varandra sen dagis, därav "äldsta") vänner, att mina barn knappt sett en adventsljusstake och den de sett var av metall och helt utan mossa, tomtar och annat piff. Sen var julen över och jag glömde min klagan. För några veckor sedan kom samma vän med en present till mig:

Hon mindes, och tyckte inte att mina barn skulle bli helt utan adventupplevelse, eller i alla fall inte fira med en ljusstake utan mossa från rean på ICA. Inte nog med att hon mindes, hon har dessutom kombinerat den vackra adventsljusstaken själv. Jag är full av beundran över både omtanken och skapandet. Tack, Angela!

Vi är inte hemma på första advent i år. Vi hoppar över glögg- och pepparkakspremiären och firar första advent med röd pölse och smörrebröd istället. Men jag ville så gärna se den vackra adventsljusstaken tänd, så vi tjuvstartade lite i fredags med att tända första ljuset. Det blev ingen glögg, jag har kommit på att jag egentligen inte tycker att det är så gott. Det är stämnngen jag vill åt. Och den fixade den här ljusstaken alldeles själv.

Hoppas ni alla har en fin adventsöndag!



Vernissage och nybörjarkapitalism

Igår var det vernissage på Lowas dagis. Varenda kvadratmeter vägg var täckt av 4- och 5-åringas tolkningar av sin omvärld. Och av självporträtt. Allt var  kanske inte lika lättytt, men vilken konst är det? Som på alla finare konstutställningar var alla alster till salu. Små, handskrivna skyltar talade om att varje verk kostade mellan två och fem kronor.

Både vår dotter och många av de andra barnen var väldigt noga med att påpeka att alla konstverk kostade pengar. Ingen kom undan med att man var släkt med konstnären om man säger så. Det var bara att hala upp plånkan och lägga mynten i burken som fungerade som kassaapparat. Flera av barnen var framme och kontrollräknade att det stämde. Vi kom därifrån med tio konstverk signerade av vår dotter. Man får faktiskt lov att applådera kommunen för den fantastiska affärsidén; först betalar vi skatt, sedan betalar vi dagisavgift och sen får vi betala för de teckningar vår egen dotter producerat! Konstigt kommunen inte har bättre ekonomi... Kaffet var i alla fall gratis.

När vi kom hem satte Lowa upp ett par av sina alster på väggen i köket. Men där går gränsen. Sätter hon upp en prislapp också tänker jag förklara socialismens grunder för henne.

Livia framför ett av Lowas konstverk med den för åldern passande titeln "JAG".

Kroppsligt förfall.

Med tre månader kvar till 35 så känns det som om kroppen vill säga mig något. Jag tycker dock att signalerna är ganska diffusa. Eller så har jag bara inte brytt mig att lyssna.

Sen jag var 20 har min syn varit ganska kass. Dock på en stabil nivå. Linser har löst problemet. Förutom närsyntheten är det bara min rygg som ibland gjort sig påmind som en svag länk. Med lite (med betoning på lite) enkel träning då och då har dock ryggen fungerat alldeles utmärkt.

Under min första graviditet fick jag, förutom ischias och foglossning, också sämre syn. Fråga mig inte hur det gick till, men det hade med hormoner att göra fick jag veta, och det resulterade i att jag fick skaffa nya linser med  starkare styrka. Redan innan hade jag problem att se de översta bokstäverna på syntavlan. Enligt optikern så borde synförändringen gå tillbaka om den berodde enbart hormoner. Det kunde ju vara så (sa hon försynt) att det också hade med åldern att göra. Direkt efter förlossningen försvann både ischias och foglossning, ett halvår efter att jag slutat amma hade jag fått tillbaka hälften av syntappet. Nya linser igen, men utan värre kroppsliga skavanker.

Två år senare, ny graviditet. Nu med bibehållen syn men med, håll i er, torra ögon! Torra ögon! Jag och alla över 72 fick recept på ögondroppar, som skulle hjälpa mig att hantera ögonen som kliade och blev röda så fort jag använde linser mer än ett par timmar åt gången. Både glasögon samt nya och betydligt dyrare linser införskaffades, för den här gången försvann inte ögonproblemet när bebisen kommit ut.

Förra vintern fick jag problem med mitt högerknä. Jag blev så förvånad! Ont i knät?! Är det inte ett lyxproblem för elitidrottare? Påfrestningen av min icke så frekventa Friskis-gympa borde ju inte kunna mäta sig med dagliga ansträngningar a la maratonlöpare. Efter att ha googlat saken insåg jag att det fanns två andra vanliga orsaker till knäproblem. Det första var otränade äldre personer. Jag bestämde mig för den tredje orsaken gällde mig: uppenbarligen spände jag mig när jag promenerade på isiga vägar. Därav värken i knät. Så den borde ju ge med sig när snön försvann. Med ett knäskydd och inflammatorisk salva fortsatte jag långpromenaderna.

En rygg som ska tränas för att hållas i schack, ett knä som alltid tror att det är vinter och ögon som uppenbarligen protesterar mot min behandling av dem. Det verkar som om delar av min kropp behöver lite mer omvårdnad än vad den krävt de första 34 åren. Den 28 februari  2012 ska synfelet vara ett minne blott och jag ska dansa på isiga vägar. Ryggen ska kunna bära en elefant, eller i alla fall en 4,5-årig dotter.

Bäst att börja lyssna på det här irriterande mumlandet som kroppen håller på med. Innan den börjar tala klarspråk.

Vardagsromantik?

Jag hade en ovanligt tuff dag på jobbet i förra veckan. När min make ringde mig på lunchen, sa han tröstande att han hade en överraskning åt mig när jag kom hem. En överraskning?! För att jag inte skulle bli alltför uppspelt så la han till att "ja, alltså, den kanske inte är bara till dig...och inte var värt flera tusen...men det är en fin sak som du önskat dig länge!".

En överraskning. Helt olikt min make. En köpt överraskning. Totalt olikt min make. En snabbt ordnad och köpt överraskning. Var det verkligen min make som ringt?!

Efter hans brasklapp var det ju ingen idé att drömma om några diamantsmycken eller ens ett litet silverhjärta. Vi är båda ganska oromantiska när det kommer till överraskningar. Och dessutom väldigt praktiska när det kommer till gåvor. Exempel på saker vi har gett varandra: en kudde, en badrumsmatta, Bingo Rimérs bok, biografi av Tony Blair och en cd med senaste avsnitten av Californication. Inget fel alls på de gåvorna tycker vi, men det är ju kanske inte lika traditionellt romantiska som blommor, choklad eller champagne. Jag tror aldrig att Henrik fått en blomma av mig, och sist jag fick blommor var förvisso för att fira Mors dag - men jag fick rosorna dagen före eftersom han inte ville riskera att glömma bort det när han väl mindes det.

När jag kom hem sa Henrik åt mig att blunda och ledde mig in i köket. Taaaadaaaa!

Ett spisskydd! Jajjemen. Det har jag sagt att jag vill ha. Länge.

Och visst blänker det i silver..?

Tummen mitt i handen är utbytt

I måndags kväll raderade jag ut ett uttryck som beskriver tusentals halvdana hemmafixare som fötts med den viktigaste delen på handen mitt i handflatan. Jag ersatte det med det ännu inte helt inarbetade uttrycket en mejsel mitt i handen. Så var det.

Halv åtta i måndags kväll skulle jag laga badkarsproppen som varit ur funktion mer än sju månader. Badkarsvattnet har under dessa sju långa månader runnit raka vägen från kranen tillbaka ut till rören i gatan vidare till Ryaverken - utan att göra barnens bad till den roliga upplevelse, som kanske andra familjers barn upplever med deras hela proppar.

Men, men - där stod jag nu med en propp, en kedja, en skruv - och en skruvmejsel. Jag började skruva i den ett par varv. Den satt. Redan där var mitt uppdrag slutfört. Men jag ville ha in den lite till. Jag tog ett varv till. Funkade. Men sen tänkte jag den ödesdigra tanken; den skall in lite till. Jag lutade mig ner mot golvet, greppade proppen med stöd mot betonggolvet, riktade mejlsen mot den lilla lilla skruven som utan att veta det var indraget i ett triangeldrama utan dess like. Hundra kilo som pressade mejlsen ner mot skruven i proppen. Jag vred ... och innan jag riktigt fattade, så satt mejseln där som alla redan förstått att den skall hamna sedan tredje raden. Blodet kom. Jag tänkte: proppjävel! Jag reste mig upp, gick ut ur förrådet. Sneglade på hålet i handen. Petade ner några köttslamsor, höjde handen över huvudet, gick in och sjunk ner i soffan. Lätt svimfärdig.

Idha slår larm! En stund senare kommer grannen Linda in som till proffessionen är sjuksköterska på hjärtintensiven. Hon fick duga, det är ju i alla fall ett hjärta inblandat. Hon tvättar såret och tejpar ihop det (läkaren som jag senare träffade gav betyget "föredömligt tejpat"). Ytterligare en stund senare sitter jag i grannen Christians bil på väg till akuten. Sjukvårdsupplysningen tyckte absolut att jag skulle åka in med tanke på infektionsrisken.

Väl på läkarens rum. Jag sitter ner. Han frågar hur djupt den gått, jag svarar snabbt: 1 cm utan vidare. Hmmm, svarade han. Sen tog han av Lindas tryckkompress, tittade lite och sa: det ser ganska ytligt ut. Ytligt? Det är klart att det är en definitionssak, men jag tycker allt att det är djupt! Jag petade ju ner köttslamsor i en krater!

En halvtimme senare är jag på väg hem. Handen fint inlindad, en stelkrampsspruta i armen och ett recept på en 10-dagarskur i den andra handen.

Dagen efter återvände jag till brottsplatsen. Jag tog upp mejseln varsamt med en plasthandske lite nonchalant mellan fingertopparna och konstaterade efter att studerat blodspåren på mejselns nederkant: här har det begåtts trubbigt våld med en mejsel, som penetrerade offret minst 10 mm. Bevisen är säkrade. Case closed.

Några extrarader tillägnade de inblandade:
Ett stort tack till Linda och Christian för att ni agerade så snabbt. Bra tejpat, bra kört. Även Jonas skall ha ett varmt tack för att han hörde av sig dagen efter och ville höra hur det gått (tyvärr så var jag ohyfsad nog och missade samtalet, lyssnade av hans meddelande och fortsatte sen medlingen mellan mina två underbara barn som håller mig rejält sysselsatt tolv timmar om dagen. Det var därför Jonas).

/Henrik

Fågelskådare

Till och med vi tyckte synd om fåglarna förra året när det var djup snö och svårt för dem att hitta mat. Så vi köpte två talgbollar och hängde upp. Tror ni de kom några hungriga småfåglar i vackra färger? Nejdå. De hade kanske redan svultit ihjäl, vad vet jag. Men förra årets talgbollar utvecklades istället till ett kalas för kråkor (?) och andra större, svarta fåglar som tydligen också ville överleva vintern utan att anstränga sig. Dock inte lika gulligt för de fönstertittande (fd) stadsborna som ville visa sina barn hur man räddar söta fåglar.

I år hängde Henrik upp nya talgbollar. Vi hade köpt ett fyrpack och hade således två över från förra året. Perfekt. Ingen snö än och två barn i fågelintresseålder. Det började bra. Flera små, söta, färggranna fåglar har hittat till bollarna och barnen har tjutit av glädje. Mission accomplished. 

Här borde vi varit nöjda. Men Henrik tyckte sig se att småfåglarna hade problem att få i sig av maten. Och dessutom hade han insett att det blev bra smutsigt på altanen under bollarna. Hm...fågelskådarhjärnorna gick varma och Henrik kom på att om han la bollarna i en plastskål så skulle det blir enklare (?) för fåglarna att nå maten och dessutom skulle vi slippa spillet. Jag hade inget att invända. För att fåglarna skulle komma åt riktigt bra så satte han upp skålen på förrådstaket. Nu - låt showen börja! Titta barn!

Men vi hade glömt en sak. De stora, svarta fåglarna. De var tillbaka. Eller så hade de lurpassat på oss hela tiden. Det tog ungefär en timme. Sen var vi en skål och två talgbollar fattigare. När barnen skulle få dagens fågelskådarstund tillsammans med sin far låg bara ett grönt nät kvar på förrådstaket.

"Hur är det nu, är det gulmes de gula heter?"

"Ingen aning...domherren är röd i alla fall...eller?"

"Hm...man vill ju inte gärna att säga fel, vore ju pinsamt."

"Jag vet...vi kanske kan fråga Lowa?"



Lowa T

Jag var ensam om att heta Id(h)a hela min skoltid. Fanns det nån mer Ida nån gång så stavade vi ju ändå namnen olika. Jag känner mig inte som en "Ida". När jag började ettan hade vi två Mattias och tre Daniel i klassen. I min årskull på högstadiet fanns sju Anna och flertalet Linda.

När vi valt namn till våra döttrar var inte "unikt" ett av kriterierna. Men jag är ändå lite förvånad av att dottern redan på dagis har en annan Lowa i sin grupp och därmed får heta "Lowa T". Dessutom har de två Anni, två Wilma och två Tindra. De är uppenbarligen nutidens Anna, Linda och Sara.



Lowa heter Maria Linnéa i andra- och tredjenamn, ganska vanliga namn. Det blir nog samma sak med Livia, det namnet står i födelseannonser hela tiden nu. Men skulle hon tröttna på "Livia T" så kan hon ju alltid börja kalla sig för sitt tredje namn - Henrika. För det lär hon ju vara rätt ensam om!

11-11-11

Hipp hipp hurra för Henrik som fyller år idag! Igår när han var ute på galej så hängde jag mest framför TV:n. Men jag passade också på att baka världens godaste (och enklaste) tårta som vi kan smaska på idag. Det började inte så bra. Det enda som är lite tricky med tårtan (i min värld alltså, för de allra flesta andra är alltihopa busenkelt) är att man ska göra en chokladcreme av grädde och smält blockchoklad. På hemvägen från jobbet sprang jag in och köpte grädde, jag visste att vi hade choklad. Hade.

Någon hade visst knaprat på blockchokladen. På blockchokladen! Smakar inte det som att äta smör med sked ur paketet?! I alla fall. Jag fick halvera cremen och det funkade  - poäng till mig som lyckades göra om ett recept! Jag har inget foto på den färdiga tårtan än, men den serveras i stort sett varje gång vi firar något -  namnsdagar, årsdagar, dop, dockor som fyller år och nallar som är på kalas.
Här är tårtan när Lowa fyllde 2 år:

Kakan:

2 dl socker
1 dl mjöl
0,5 dl kakao
1 tsk vaniljsocker
2 ägg
100 g smör

Blanda alla torra ingredienser. Knäck i äggen. Smält smöret och häll i. Blanda. Häll i en form.Grädda på 175 grader i 20-25 minuter. Den ska vara lite kladdig i mitten.

Chokladcremen (toppingen):

2 dl grädde
200 g blockchoklad
1 tsk vaniljsocker

Koka upp grädden och låt koka utan lock några minuter. Rör då och då. Sänk värmen och bryt ner chokladbitarna i kastrullen med grädden. Rör tills all choklad är smält. Ställ in i kylen (direkt) i ca 3 timmar, rör om då och då. Bred sedan ut cremen över chokladkakan.

När en nalle inte fyller jämt eller om jag är slö (ungefär hälften av gångerna) gör jag bara kakan och serverar  med vaniljglass.Otroligt hur en sådan enkelt bakad tårta kan vara så god. Inget ska vispas poröst (exakt när är det?!) och inga äggvitor ska separeras. Numera behöver jag heller aldrig ringa min vän Alexandra och fråga hur det nu var man gjorde....  Den här kakan är nog det enda jag skulle kunna baka med förbundna ögon. Och under pistolhot. Inte för att det är ett särskilt troligt scenario, men igår såg jag Criminal Minds och där hade det inte varit helt osannolik.

Söder ut. Eller Sydväst.

I sann i-landsanda började jag planera höstsemester så fort mörkret närmade sig i augusti. Henrik var inte riktigt med på tåget. Men i mitten av oktober började han vakna lite i diskussionen. Olika saker gör att vi denna höst båda två är i behov av både vila från vardagen och påfyllnad av energi. Första alternativet var givet - charter. Vi behöver ingen kultur, inga naturupplevelser och inga kulinariska äventyr. Vi ville ha värme, pool och ett minidisco på kvällen. Tyvärr är det ju inte så enkelt att man kan ta bussen till Nossebro och finna det där. Flygresan är liksom ett måste. Thailand är uteslutet, dels för att deras kost har en överdosering på nötter och jordnötsolja (jag vill gärna komma levande därifrån), dels för att det är för långt bort för en veckas semester tycker vi. Tunisien återvänder jag inte till (efter magsjukan från helvetet som drabbade mig där för 15 år sen) och Egypten kändes inte lockande efter höstens oroligheter. Så då var ju bara Kanarieöarna kvar. Ingen av oss har varit där innan. Men pooler och sandstrand har man ju hört att de har. Men en flygresa på 5,5 timme med två småbarn? Våra vildingar på en yta som inte direkt uppmuntrar till lek och de höga glädje-falsett-tjut  vår yngsta dotter låter oss lyssna till flera gånger per dag. Det kändes inte lockande, men jag var ändå inställd på att låta våra medpassagerare pinas och för att nå solen en vecka. Jag såg mig själv sitta o sola med fötterna i en barnpool när barnen leker, såg mig själv (och mannen) på en balkong efter barnen somnat och jag kände den där speciella doften av utland i näsan…

Men sen kom verkligenheten och ställde till det, och plötsligt hade vi bara fyra dagar att resa på. Dessutom påminde Henrik mig om att det finns andra barn också på flyget, och det är jag ju inte lika road av. Andras ungar som tjoar i kör med mina känns inte som semester – ens i 11 timmar.

Så vi fick tänka om. Vart kunde vi resa med två barn utan flygresa och spendera fyra dagar? Där vi dessutom kan koppla av mer än hemma, hitta underhållning till både barnen och oss och slippa alla ”måsten” och vardagliga saker. Vi valde Köpenhamn. Frukostbuffé ersätter ju ingalunda all inclusive, men det är ju hotell (=jag slänger handduken på golvet varje dag, smular i sängen och kan låta barnen härja runt på rummet utan att någons prydnadssaker far all världens väg). Tivoli har julöppet (istället för minidisco), vi kan åka vattenbussar (inte bad, men ändå) och förhoppningsvis skiner solen på oss där vi går i våra vinterkläder. Henrik bokade hotellet igår och betalade. Idag på morgonen hade jag två mejl. Ett från Resia och ett från hotellet. De hade inte fått betalt och nu skulle bokningen makuleras om jag inte betalade innan klockan 17 idag. What?! Ringde mannen som då mindes att eventuellt kanske han glömt att skriva in sin security code och då gick inte betalningen igenom. Mejlade Resia och meddelade att ingen av oss var hemma innan klockan 17, men att jag skulle betala så snart vi kommit hem ikväll. Det skulle gå bra. Nu är betalningen gjord. Bara att hålla tummarna för att bokningen inte makulerades av hotellet.

I så fall blir det Nossebro.

Tid är pengar

Deklarationstider? Jobb innan datorerna fanns? Nej då, bara lite enkel dagistidsplanering. Vem hämtar vem på vilken dag och vilken tid. Sånt som är bra att ha klart för sig. Och för sin äkta hälft. 

Jag vet att vi använder en miniräknare från urminnes tider. Jag vet att samma funktion finns i datorn och på telefonen. Men jag visste inte det var en sådan uråldrig uppfinning att inte ordbehandlaren känner igen ordet "miniräknare". Det rödmarkeras när jag skriver det. Hm, dags att släppa taget kanske..?!

Att vara eller inte vara...troende.

Jag är inte troende i den traditionella bemärkelsen. Tror inte enbart på Guds skapelse eller på att han (?) är allsmäktig. Men jag har ändå en tro. Båda våra döttrar är döpta, och vi valde att gifta oss i kyrkan. Jag har en och annan åsikt om religion i allmänhet och om svenska kyrkan i synnerhet. Våra ceremonier har varit fantastiska tack vare att vi haft tillfälle att lära känna en präst som förstår värdet av att prata om det egna valet, budskapet i bibeln och kärlekens kraft, istället för straff och helvete. Som vid en midnattsmässa en julafton för några år sedan, när vi fick lyssna till på en lång, detaljerad beskrivning om jungfru Marias förlossning och lidande vid Jesu födelse, och om hur hennes moderkakas blod var kraften i tron eller hur det nu var...

Min farmor är troende och hon pratar ofta om Jesus och om godheten hos sin gud. Jag tycker om att lyssna för min farmor är inte ett barn av sin tid. Hon lever i nutid, och ibland tänker jag att hon borde varit född i alla fall några tiotal år senare. Hon hade passat in bättre då.

Min mormor, morfar och farfar är döda. Ingen av dem var "aktivt" troende. Jag vet inte hur de själva kände när de visste att de troligen skulle dö. För så var det. Alla tre låg på sin respektive dödsbädd och somnade in, ganska medvetna om vad som höll på att ske.

Min mormor var "bara" 82 när hon dog och var överraskad av att hon skulle dö. Hon hade ju massvis kvar att göra! Allt ifrån att följa såpan "Vita lögner" till att se sina barnbarn gifta sig. Det hann hon inte.

Morfar var en annan historia. Jag tror han själv bestämde att han ville dö. Han var egentligen pigg, men efter att ha kämpat sig tillbaka efter en hjärnblödning så drabbades han av blodförgiftning. Den startade snöpligt nog i en tå, och höll på att sluta i att han skulle få sin fot amputerad. Det ville han inte vara med om. Så jag tror han slutade kämpa emot.

Farfars död var speciell. Den var så klart oerhört ledsam, men också en "lättnad". Han gick från att vara en stark kroppsarbetande bonde till att inte klara av att ta hand om sig själv alls på slutet. Han ville leva, men inte på det viset. Det kändes som om han fick ro när han dog.

En konstig sak är att min morfar och min farfar blev på dagen lika gamla. Morfar levde 1914-11-24 till 2003-02-14. Farfar föddes 1920-11-29 och dog 2009-02-09. Båda blev 88 år, 3 månader och 21 dagar gamla.

När jag pratade med min pigga (för sin ålder) farmor häromdagen så konstaterade hon att hon "inte kommer få se barnen (mina) växa upp". Hon sa det inte sorgset, utan liksom som en sanning - en självklarhet. Jag höll med henne, hon är ju trots allt född 1926 och mina barn är ju bara 1 och 4 år. Vi pratade om det en liten stund och sen sa hon, liksom belåtet, att "men jag kommer ju få se dem från himlen, och det är ju inte illa det!". Jag grät lite tyst när hon sa så, men det kändes ändå bra. Sen la hon till "Då ska jag vinka, Idha, jag ska vinka till er!". Och då kunde jag inte låta bli att le.

Min morfars aska är spridd i havet. Farfars grav besöker jag några gånger per år, när jag besöker farmor. Mormor är begravd i Nyköping och dit åker vi inte så ofta. Men förra året var vi där och även i år.

Lowa och jag går det traditionsenliga varvet runt mormors grav (den lilla gravstenen). Jag vet inte varför vi gör det, måste fråga min mormors syster om den historien. Men vi lämnar aldrig graven utan att ha gått varvet runt. Bilden ovan är tagen 6/6 2010 - Livia föddes 9 dagar senare. 

Lowa o Livia vid samma grav i september i år. 

Jag har ingen klar tro om vad som händer när vi dör. Jag tror inte på slumpen eller ett fastställt öde, men heller inte på en änglahimmel. Men faktiskt, så tror jag på farmor. Jag ska vinka tillbaka!

Om att vara effektiv

Min klocka ringde 7 i morse. Jag hade förvisso redan varit vaken mellan 5.30 och 6 när äldsta dottern ville leka, se på film, dricka vatten och allt annat man kan hitta på i gryningen. Mitt argument om att det var natt, och då sover vi, bet inte: ”Mamma, det är faktiskt ljust!” Nedrans vintertid.

I alla fall. Jag somnade om en stund och gick upp när klockan ringde. Ganska snart började jag misstänka att otyget urinvägsinfektion hade valt att besöka mig just idag. Klädde på mig själv och dottern, åt frukost och var mellan varven på toaletten och insåg därmed att min misstanke var ett faktum.  Packade väskor för dagen och lämnade dotter på dagis strax före 8. Promenerade till bussen, tajmade den väl och fick ressällskap av en granne jag knappt känner (som till min förskräckelse valde platsen bredvid mig trots tomma säten, men som visade sig vara väldigt trevlig). Åkte till vårdcentralen. Hoppades på att få lämna ett prov, få bekräftelse och ett recept. Riktigt så enkelt var det inte. Fick med mig ett provrör och en tid hos läkaren en timme senare. Tog bussen hem igen.

Svarade på jobbmejl. Drack en kopp kaffe och flera glas vatten. Bläddrade i Torslanda-Tidningen. Var irriterad och på toa flera gånger. Låg i soffan en kort stund. Dansade med den överlyckliga yngsta dottern så den föräldralediga pappan fick duscha i lugn och ro på två minuter. Ringde jobbsamtal.

Tog bussen tillbaka till vårdcentralen. Lämnade prov, träffade en läkare och fick ett recept inringt. Fick av läkaren höra det mamma sa redan när jag var liten: sitt inte ute på kalla underlag då får man lättare urinvägsinfektion.  Trodde det var en myt men såg genast en utväg inför vinterns alla kalla lekparkbesök och timslånga snölekar.

Promenerade raskt till Torslanda torg och hämtade mitt recept (och stöttade därmed den lokala handeln). Åkte buss för fjärde gången och satt nu kvar ända till stan. Kom till jobbet och damp ner på min stol framför datorn när klockan var 10.15.

Inte så illa pinkat. Eller hur man nu väljer att se på det.

Novemberfiske

Vi hade tur, det nappade bra idag!

Enligt rapport från storfeskar'n fick vi en död (?) abborre och en Torslanda-haj.