Snöyra och nakenchock

Vi startade första dagen på
fjällsemestern lite lugnt, i alla fall med våra mått mätt. Förvisso hade fyraåringen, lagom till frukost, en show i det fönster hon upptäckte hade en tillräckligt bred fönsterbräda för henne att stå på. Det var total ignorans från hennes sida, över det faktum att hennes föräldrar inte var överförtjusta över detta tilltag. Vi andra åt frukost i godan ro, när hon plötsligt insåg att hon inte kunde komma ner. En snabb tanke om fördelen med att vi nu visste var vi hade henne, flög genom huvudet innan hon fick hjälp ner.

Efter handling och lunch tog vi oss upp i backen och körde några åk. Lagom till att vi krängde på oss pjäxorna, började det snöa. I kombo med minusgrader och moln var det kanske inte nåt önskeväder. Sjuåringen, som tydligen ärvt som fars ibland otroligt irriterande positiva inställning till livet i alla lägen, frågade mig lillgammalt om jag var där för vädret eller för att åka skidor.

Vi hann med några goa provåk i jättebra backar, innan vi fick gå om och tina upp fyraåringen. Vid det laget hade hon halsduken över ena ögat, is i hårslingorna som slitit sig och nu låg över ansiktet och skidglasögonen på svaj. Det var tursamt också precis lagom till after skin startat. Vi hittade vänner i folkvimlet, satt vid brasan och dansade pjäxdans. Fyraåringen gick all-in med en nakenchock. Rätt ovanlig syn inbillar jag mig: glad gäst som dricker äpplejuice iförd termobyxor samt pjäxor. Endast.

Sen åkte vi hem, tände en brasa och bastade. Som sagt, en lugn första dag på semester.

Skidsemester

Vi är på väg upp till Sälen för att åka skidor. Packningen inför den här resan var segare än vanligt, hjärnan är redan avkopplad och eftersom vi nu är rutinerade fjällenresenärer (utmärkelsen utsedd av oss själva), så enades vi om att listor på vad vi skulle ha med oss var överflödigt. Det var ju inte vårt klokaste beslut den här julen kan konstateras nu. Maken packade ihop lite kläder på måfå till sig själv imorse. Barnens och mina väskor var klara, men sisådär tio minuter innan avresa, fick jag en snilleblixt. Tänk om jag faktiskt skulle ta med mina egna skidkläder också..? Rev runt ett varv till och hittade en halsduk relativt enkelt i en låda, ett par mössor och fleecetröjan som lär behövas. Skidvantarna var dock puts väck. Äsch, ändå dax för nya, tyckte jag glatt. Maken såg lätt stressad ut med tanke på denna oerhörda utgift, men hade ju inte tid att riva i några lådor innan bilen skulle rulla norrut.

Förutom den sedvanliga dubbelkollen av spis (trots att den inte använts sen igår), var det ju lägligt om alla kunde gå på en toarunda så vi slapp stanna första timmen i alla fall. Självklart skulle fyraåringen tycka tvärtemot. Mutor och hot gick henne obemärkt förbi, där hon stod i hallen och provade sina solglasögon. Jag hittade dock nyckeln, idag var det den sorgliga berättelsen om den lilla flickan som frös fast med snippan i gräset när kisstrålen blev till is. Först såg hon förfärad ut, och jag anade att jag eventuellt gått över gränsen, men sen bröt hon ut i ett gapflabb och hon stövlade in på toaletten.

Nu är vi på väg. Maken avslöjade just att han inte hittat sin fleecejacka innan vi åkte, och till och med han kommer ju frysa i -15 med bara underställ och skaljacka. Mina vantar kändes plötsligt som ett mindre shoppingbekymmer. Första stopp blir uppenbarligen sportaffären!




Och naturligtvis är mamman kissnödig nu.

Andra juldagar

Vi klarade oss från magsjukan! Det kräver verkligen en fanfar och ett jubel. Sjuåringen sov hela natten, utmattad antar jag, och vaknade hungrig. Vi nekade henne mat och gav henne kokt vatten. Det blev ingen jättekul frukost på en juldag, när hon kunde ätit köttbullemacka eller skinksmörgås. Vi tyckte synd om henne och dukade inte upp något dignade julfrukostbord, även om maken glömde av vår solidariska inställning när det senare blev lunch, och hällde upp ett glas läskande julmust till sig själv. Tur för honom att fars dag är först i november nästa år.

Jag hade gärna stannat i soffan hela juldagen, med en julklappsbok och en kopp kaffe inom räckhåll, men det får väl bli om tio år. Eller så hade jag fått nöja mig med kaffet utspillt i soffan istället för på en armlängdsavstånd, och att läsa om varje sida tre gånger innan jag fått med mig innehållet. Vi gick ut i stället. Vi bylsade på oss och tog en promenad på två timmar, trots nästan tio minusgrader. Båda barnen brås dock på sin far och har därmed inte vantar i landskap utan snö. Fyraåringen föreslog på hemvägen att vi skulle ta fram poolen på baksidan. Förslaget röstades ner.

Idag är sjuåringen helt återställd, vi andra har ätit mer än vi borde, varit på ny promenad (till tomteland) samt insett att dagarna där vi kan ta till "tomten ser dig", som hjälp vid obstinata ungar, är över för i år. Frågan är när vi kan börja igen...är maj för tidigt?

Ett av två barn somnade i tid ikväll. Maken och jag sitter här med uttänjda magsäckar och funderar på kvällssnacks. En riktigt bra avslutning på julen får man säga.

Julaftons bästa...och värsta

Julefriden varade ganska exakt 24 timmar, räknat sen uppesittarkvällens sista skälvande timmar. Idag började vi med julmorgon i lugnt tempo. Vi åt julgröt, hemlagad sådan! Ingen var jätteförtjust, men vi gör väl den nästa år igen ändå. Dagen fylldes sedan med gäster, glögg, godis, en avslöjad tomte och - helt oväntat - snö! Fyraåringen hoppade upp och ner av lycka. Hon har stenhårt menat att det är snö på julafton (vinter ju!) medan vi försökt dämpa hennes förväntan. Hon bor på västkusten - tacksamhet bör visas så länge tomten inte kommer i ösregn. Men hon fick rätt och det snöade verkligen. Julglädjen nådde sin kulmen.

Ett par timmar efter julbordets buffé var avslutad, började sjuåringen må illa. En halvtimme senare kräktes hon första gången. Sen dess har det gått utför kan man säga. Julfirandet avbröts och de kvarvarande gästerna gick hem. Ingen annan verkar dock sjuk. Än.

Nu avslutar maken och jag en för övrigt riktigt bra julafton med att äta så mycket julgodis vi orkar, "ska vi ändå kräkas sen, så kan vi äta upp så mycket som möjligt nu" som maken klokt sa.

Morgonens försök till fantastiskt julfoto. 

Julbad, nejlikor och pyntad gran

Idag tror jag vi börjar med en bild från vår skogsutflykt. Visst ser det idylliskt ut? Det var det förvisso i det ögonblicket fotot togs.

Hela orsaken till att vi hamnade i skogen, var dock att vissa möbler nu är tydligt märkta med röd penna att det är vi som äger dem. Märkningen sitter smidigt nog på ovansidan, så ingen ska missa den. Efter den incidenten bestämde mamman att varenda unge skulle UT. Vi gick upp till Mustadammen som ligger i närheten av där vi bor. Fruktstund och jakt på änder att mata, konstigt nog såg vi inga idag de hade antagligen tagit skydd när de hörde att vi var på väg.

Barnen fiskade i strandkanten och jag vände ansiktet mot solen. Min mammainstinkt tog dock över, och precis när jag vänder på huvudet ser jag fyraåringen ta ett megakliv rakt ut i dammen. Jag står nån meter bort, men som alla andra mammor honor i naturen, så har jag superkrafter när det kommer till att rädda sina avkommor. Jag sög tag i hennes jacka precis innan hon hann tänka tanken att fortsätta sitt julbad. Det satte punkt för skogsutflykten, som dock fyllde sin funktion. Fyraåringen var lätt utmattad när vi kom hem.

På väg hemåt flög husmorsguden förbi och strösslade lite hemmabakad magi över mig. Jag fick plötsligt feeling på mjuk pepparkaka och frågade min vän Google om recept. Jag dök in på Willys för att köpa de mest kryptiska kryddor som tydligen behövdes. Krossad nejlika, ingefära och kardemumma...?! Ok ok, för er köksgenier är kanske detta helt normala kryddor, men för en som började fundera på om skillnaden är så stor mellan spiskummin och kardemumma, så var skapandet av den här kakan en utmaning i klass med Marias den där dagen för 2000 år sen.

Vi avslutade dagen med en del julstök (husmorsglittret fanns kvar) innan maken for iväg och löste den sista julklappen, sladdade in på Systemet 18.55 och sedan köpte två Bingolotter. Vi bestämde oss för att låta uppesittarkvällen börja.

God jul!

Stjärnklart på Liseberg

Fyraåringen satt tillsammans med sin syster och några andra barn längst framme vid kanten till skridskobanan där isshowen precis hade börjat. Jag var tveksam till att låta dem stå där, men efter fem timmar i nöjesparken och personbästa i uppförande av dem båda, gav jag med mig. I några minuter satt de still, men sedan började fyraåringen en förflyttning i sidled. I smygande stil, steg för steg, drog hos sig bort från sin syster. Efter varje vunnen halvmeter stannade hon upp och såg sig oskyldigt omkring som om inget hänt. Hon verkade helt omedveten om att vi föräldrar stod tillsammans med övriga på läktaren och såg henne lika tydligt som om hon stått mitt i strålkastarljuset på Dramatens scen framförandes en monolog.

Plötsligt insåg jag vad hon var ute efter. En av isdansarna hade nyss kastat snöboll och kvar låg ett par lockande, vita, kalla isbollar som drog fyraåringens intresse till sig. Snabbt påbörjade jag ett egenpåhittat teckenspråk och kombinerade det med några slags charader som tillsammans betydde att hon skulle ge tusan i snöbollarna om hon ville behålla julklapparna från de senaste tre åren, samt få lördagsgodis en enda gång till innan hon fyller 18 (jodå, mamma kan också vara dramatisk). Om det var detta eller mitt avslutande tysta anförande med ett svartklätt pekfinger, som nästan gick av för allt vevande fram och tillbaka, som gjorde att hon drog sig tillbaka till sin plats bredvid sin syster, är oklart. Men något funkade. Hon var tillbaka på sin plats, och höll sig där nästkommande tio minuter.

Isshowen var lika bra som varje år. Sjuåringens reaktion var att sitta blickstilla och låta blicken svepa över rinken och de vitklädda isdansarna. Fyraåringen började istället hoppa upp och ner. När spänningen steg, isdansarna svepte förbi och skrämde vettet ur barnen (hehe) i svartklädda masker, kunde hon inte hålla inne sin fascination. Exalterad började hon hänga oroväckande långt över kanten. Det var hon ju förvisso inte helt ensam om, flera barn hade anslutit sig och några av dem hade definitivt platsat som hangarounds till vår fyraåring.

I detta läge gjorde jag som varje förälder med någon typ av självbevarelsedrift skulle gjort. Jag backade ett par steg, bad en stilla bön om att hon inte skulle stjäla showen, lyfte blicken mot dansarna och låtsades att det var nån annans unge. Det var tydligen lika framgångsrikt som de gymnastiska, och troligtvis träningsvärksframkallande, övningar jag ansträngt mig i tidigare. Ingen föll över kanten och in på isen, alla dansare verkade oberörda och showen kunde avslutas som planerat.

Sex och en halv timme på Liseberg i väder som var mer vår än vinter, stjärnvinst och första pris, flera varv på de flesta karuseller och bilattraktioner, ingen som kom bort (jodå, det har hänt, både en och två gånger) och inga skador rapporterade på människor eller egendom. Ni hör ju! Full pott och ännu fler steg närmare en brutal julstämning hos oss alla fyra.

Kan ni stå still så mamma kan fota?

Jul(gran) i vårt hus!

Maken startade, enligt egen utsago, en tradition i år. Han och sjuåringen begav sig ut i skogen några mil norrut och högg oss en gran. Innan någon ringer skogsägaren och anmäler maken för att otillbörligt ha tillskansat sig en julgran, eller hur nu brottsrubriceringen lyder, vill jag säga, att skogsäventyret var högst organiserat med anvisad parkering och till och med avslutades med korv och bröd-bjudning.

Maken ville att vi skulle åka allihop. Han ändrade sig dock innan han hunnit till sista stavelsen och sa att kanske det var bäst om han och sjuåringen åkte ensamma. Bra förslag. Naturen är inte mitt största intresse och svettningarna som breder ut sig när jag tänker på fyraåringen bland sågar och fallande träd är inte nådiga. Lägg till detaljen med henne i närheten av den där nätmaskinen som granen ska igenom, och svettningarna hotar leda till att jag är i behov av vätskeersättning i form av dropp resten av julen. Så vi stannade hemma.

Jag bad maken skicka en bild på granen "när de valt den". Jag fick den här:




Jag syftade möjligtvis på innan den var huggen, paketerad och fastspänd...men visst, vald är den ju.

Naturen hade varit snäll mot dem och de var mycket nöjda med att ha hittat den finaste granen. Nu står den här och lyser. Det är min typ av gran: inomhus, klädd och med stjärna i topp.



Vi får se vilka som för traditionen vidare nästa år.

Skvallertidningarnas julmys

Idag är en sån där dag som jag kommer bära med mig. Vi har varit hos min fina farmor och haft det oväntat lugnt och skönt. Möjligen att hennes grannar på servicehuset fick stänga av sina hörapparater vissa stunder när våra tjejer rök ihop och ljudnivån steg, men på det stora taget - julmys, lugn o ro!

Min farmor är född 1926 och har självklart en del krämpor att fajtas med. Men det är som om livets alla delar står helt still och väntar när jag ser henne sitta vid änden av bordet och liksom le i smyg åt det kaos som ändå uppstår när sex vuxna och två barn ska skicka julbordets 700 rätter fram och tillbaka medan någon ångrar sig, en annan spiller julmust och den tredje får fylla på faten innan han hunnit ta första tuggan.

Det var höga poäng på timmarna av julfika, klappar och uppdateringar på släktens förändringar sen förra året. Men stunden som binder ihop mitt liv i barndom och nutid, var när jag satt nära farmor i soffan med hennes hand om min midja och vi tillsammans läste hennes favorittidning Damernas Värld. Inte för att vi brukade göra just det förr, men närheten till henne, och genom det till min barndoms jular, gjorde varenda uppslag med prinsessor och Hollywoodstjärnor till en kavalkad av minnen som tillsammans är mitt liv. Den här dagen sällar sig till dem.

Fult godis är också godis

Jag var stursk efter pepparkaksbaket häromsistens som gick som på räls. I teorin lät därför idén om att jag och fyraåringen skulle baka julgodis tillsammans, inte som en smärre katastrof utan som ett möjligt genomförbart projekt. Men luttrad som jag är, såg en sida av mig ändå risk för ett kök med sirap rinnande längs väggarna och sockerknaster fram till påsk under köksmattan, framför mig. I praktiken gick det lysande!

Hon rörde, hällde i, lyssnade på instruktioner (!!!) och brände sig inte en enda gång. Jag började nästan undra om någon bytt ut henne..? Var hade vår röjiga, egensinniga och högst svåruppfostrade dotter tagit vägen!?

Resultatet för kvällen blev, förutom förundran över vårt perfekta och oväntade samarbete, kolabitar och risgodis med russin. Att den senare (nedan) snarare ser ut som en masksamling med bajspluttar i är knappast fyraåringens fel. Möjligtvis mammans.


Ett par timmar senare satt jag med samma dotter gråtandes i knät. Trots tusen tillsägelser om att sänka farten, avslutade hon en språngmarsch genom radhuset i ett svanhopp med skallen i ett bordsben. Bulan blir stor men annars var hon hel. Och där var hon igen...

En välsignad julefrid...

...är här. Nästan i alla fall, två av tre inte illa. Julfester, julskyltning och annat indikerar ju att julafton är på ingång. Här hemma är det fortfarande mycket vardag. Våra listor på vad som ska hinnas med innan jul, växer i takt med att antalet dagar kvar till jul krymper. De enda strumpor som är upphänga här är de som trängs på tvättställningen och granen står än så länge kvar i skogen.

Välsignelsen var söndagens aktivitet, när vi gick sjuåringen till mötes och var med på lucia-mässa i Tolereds kyrka. Vi var förstås inte sena att haka på någon av oss. Jag blev dock något tveksam när jag såg alla tända ljus och närheten till alla långa hår. Speciellt håret på en viss fyraåring. Samma rörliga lilla person tog även tillfället i akt, att i sin glittrande kattklänning, ta plats i luciatåget helt utan föranmälan. Gladast i stan stod hon sedan längst fram och sjöng med lånad stjärna från flickan som var "stjärngosse".

Friden vet jag inte var den håller hus. Den var väldigt långt borta förut i alla fall, när maken berättade att han och old boys-laget i innebandy i radhusområdet var överens om att träna som vanligt på tisdag kväll. Den 23 december. Dagen innan julafton. Nu menade ju maken att han egentligen var julhjälte, han var enligt egen utsago den som avstyrt träningen, och därmed räddat åtskilliga äktenskap. Jag kan intyga att han räddade ett i alla fall.

En vabdag nära jul.

Dagens levande död

Barnen fick följa med sin farmor och farfar hem idag. Förutom fika och julmys, skulle de gå och se "Levande julkrubba". Jag är rätt säker på att både vår troende sjuåring och vår fyraåring (som själv tror hon är Gud) kommer uppskatta evenemanget, men de hade en del frågor innan. Sjuåringen fastnade på att Jesus helt plötsligt skulle vara levande, efter att ha varit död i så många år. Uppstånden är han ju redan också, det har hon full koll på. Våra förklaringar om skådespel verkade inte hjälpa. Jag försökte fokusera på de levande djuren istället, att de skulle kunna få se till och med kameler om de hade tur. Det fick den eventuellt något bortskämda fyraåringen att gå i taket. Hon hade minsann sett en kamel när vi var i Turkiet och det räckte faktiskt: Till och med bakifrån faktiskt såg jag den!

Maken är med på besöket på ett hörn, och jag hade därmed en ensam kväll. Kom hem till ett tomt hus. Tyst... Stilla. Sköööönt! Planerna för all denna ocean av tid ensam sköljde runt i huvudet och orsakade ett sådant brus, att jag la av. De senaste två timmarna har jag inte rört mig en tum. Middagen blev rå mat som fanns i kylskåpet (eller ja, jag satt ju inte här med okokt potatis och kalla köttstycken, men inget av det jag åt behövde en större insats än att det gick att lyfta från hyllan och stoppa i munnen utan mellanlandning i ugn eller spis).

Det lär inte bli någon julklappsplanering kväll, ej heller någon leksaksplock eller annat nyttigt. Istället ska jag njuta av ett tänt ljus utan fara för att någons hår ska ta eld, se på Nobelsändningen i fred samt äta upp det tunna lagret av julgodis som jag lurat mig själv skulle räcka i alla fall till fjärde advent. Jag planerar att återuppstå lagom till att de små kommer hem igen. Det lär i alla fall ingen tycka är märkligt.

Pepparkaksbak

Mjölet yrde om oss och eventuella decembergäster kommer riskera att få kristyr i häcken var de än väljer att sätta sig. Prima lyxdeg från hovleverantören Ica Maxi, utgjorde grunden för årtiondets årets pepparkaksbak.


Jag måste ge bakningen höga betyg. Som mor är jag till och med beredd att ge full pott, men jag antar att externa domare skulle gett oss poängavdrag för fyraåringens extra krydda i form av en redig nysning över den utkavlade degen. Jaja, fyra minuter och 200 grader senare borde väl även de mest envisa bacillerna vikt hädan.






Även om modern, i något stressat ögonblick (balanserandes heta plåtar och kryssandes mellan barn som hoppade upp och ner), liknade Peter Jöbacks julsånger i bakgrunden med skränande hissmusik som borde förbjudas, så får nog eftermiddagen ändå klassas in i den sällsynta kategorin "bakning under mycket gynnsamma förhållanden".

Julkalendern!

Jag fick en uppenbarelse i vår Willys-butik häromdagen. Trots överdåd av prylar, aktiviteter och alldeles för mycket uppmärksamhet, så blev båda döttrarna för några sekunder förstummade över det faktum att de fick välja vilken chokladkalender de ville i affären. I själva verket skulle det enskilda valet i detta fall varit godkänd av varenda kommunistregim - liten affär med tre kalendrar i utbudet, alla med samma innehåll men olika färger. Valen avlöpte smärtfritt och en lila och en blå kalender inköptes.

Hemma fanns även TV-julkalendern, som i år inköptes i god tid för att slippa missöden. Imorse satt vi bänkade. Sjuåringen och jag tyckte nog att serien verkar lovande. Fyraåringen såg helt frånvarande ut. Tio minuter in i handlingen, frågar hon förvirrat när det börjar..? Tydligen hade hennes föräldrar missat, att förklara det faktum, att det är ny julkalender varje år, vilket gjorde att hon satt och väntade på 2013-års julkalender med rymdraketen, stenåldern och museet.

Sen kom höjdpunkten. Lucköppningen! Storasyster öppnade TV-kalendern och åt också upp sin chokladbit ur kalender nummer två. Lillasyster öppnade sin lucka och såg förvirrad ut...ingen choklad!? Efter skaktest och flera nya lucköppningar stod verklighetens i-landstryne framför oss. Kalendern var tom! Nada! Noll!

Storasyster tvekade länge innan hon erbjöd sin lillasyster att öppna lucka nummer två i sin egen kalender för att hon också skulle få en chokladbit. Till imorgon är ny chokladkalender inköpt och nu är bara den stora frågan: kommer lillasyster att minnas sin storasysters gest och ge bort en av sina chokladbitar imorgon? Än är inte undrens tid förbi.