Happy Halloween!

För ett par veckor sedan avslutade den då nyblivna åttaåringen, sitt födelsedagsfirande med ett hejdundrande halloweenpysselkalas. Det var blodbål med frusen avhuggen hand, grönt giftbål, skelett och spindlar för hela slanten. Och just det, det mest uppskattade: hundbajspåsar med chokladpudding istället för godispåse. Maken och jag var lätt oroade hur vi skulle ro detta i land, men det var helt i onödan. Vi hade experthjälp inkallad, i form av åttaåringens förskollärarutbildade farmor, vilket gjorde oss till ett oslagbart team.

Tretton åttaåringar och vår femåring var inte bara utklädda till tänderna, utan också ytterst mycket med på noterna. Vi hade skapat scenen, men några av dem tog stafettpinnen och improviserade själva. Plötsligt hade giftbålet gjort dem stela och hälften blev zombies. Fem dödskalletummar upp för det!

Åttaåringen hade själv kommit på att mer lätthanterliga paprikor kunde skäras till pumpor som tacoköttet serverades i. Just i maten tappade vi lite halloween-anknytning. Jag funderade på att berätta en läskig historia om blod och industriell djurhållning för tjejerna, för att få den rätta skräckkopplingen till blandfärsen, men lät bli.

Två och en halv timme flög fram och även om vi var lite trötta när alla gått hem, så var det ingen koma som det ibland blivit av barnkalas. Kanske beror det på att hälften av dotterns kompisar faktiskt snart fyller nio år och är rätt perfekta i ålder nu. Små så de fortfarande lyssnar på en vuxen men också stora så de förstår. Eller så berodde lugnet på giftbålet... Mohahahaha!

Ungefär tio sekunder efter att sista vampyren lämnat spökslottet, så föll vår klätterapa (för dagen iklädd Elsa-klänning, spöksmink, häxperuk och tiara) från kökssoffan och på en bordskant. Vid första anblick såg jag hur blodet samlades i pannan och ett ilsket streck lyste blått från hårfästet och ner över ögonbrynet. Jag såg för mitt inre hur liemannen och häxan skulle kuta korridoren ner med en nerblodad prinsessa och eventuellt få skäll för sämsta iscensatta show innan läkarna skulle ta sig tid tid att sy ihop pannan på dottern. Men en hundradels millimeter, eller liknande,visade sig vara på vår sida. Det pulserade en stund och blev en rejält blå bula, men det sprack inte. Det blev alltså bara ytterligare en bieffekt till vårt kalas. Bra jobbat lillen!

Tänd! Jag ser inte mina pommes frites!

Rubriken här skulle kunna vara namnet på en bok innehållandes beskrivningar av världsproblem, som medelsvenssonbarn ibland upplever. I detta fall var det ett citat av femåringen, som hade fullt sjå med att klättra, stirra ut alla andra gäster samt hämta ketchup sju gånger i minuten inne på det klassiska stoppet Burger King i Grums - och därmed (till makens glädje) fick äta klart e-nummermiddagen i bilen.

Vi är på väg norrut, till Sälen, för några dagars höstlov. Jag tänker mig vackra fjällvyer i höstfärger - sedda genom fönstret med brasan tänd och en bok i knät. Barnen tänker antagligen annorlunda, men vi ska nog kunna enas om biobesök och en och annan utflykt.

Maken har deklarerat att han ska äta älg varje dag. Hur hans plan ser ut på den fronten är inte klarlagt... Jag tänker, att även om vår stuga i Sälen i allra högsta grad ligger snudd på i vildmarken och min make har höga poäng som dalkarl, så kanske fällning av älg är en bit av överkurs. Vad är alternativet? Kittla ihjäl den med ett skohorn för att sen använda fiskarssaxen för att få en biff till grillen? Jodå, kan funka.

Eller så kan man ju gå på restaurang, som maken förslog efter min utläggning om farorna i vildmarken. Det kan vi absolut göra. Lördagkväll på lokal med en god älgstek låter fint. Jag gissar att barnen nöjer sig med taklampa och friterad potatis.

Klassiskt kaffedrickande ur mjölkförpackning vid bilkörning.

The perfect day

Klockan var satt på 06.20 men jag vaknade 04.30. Efter en halvtimmes funderingar skulle jag precis somna om, då vaknade åttaåringen. Lika tvärilsk som sina föräldrar på morgonkvisten, stampade hon in och undrade varför ingen gått upp än. När svaret blev att det var nästan morgon (ett oerhört opedagogiskt svar för en åttaåring som gillar raka puckar och som tar ”kanske” och "nästan” som absoluta sanningar åt det håll hon vill använda dem) koncentrerade hon sig på "morgon” och satte sig och spelade på ipaden i sitt rum.

Jag slumrade tills makens väckarklocka ringde en timme senare och jag med tillgjord morgonglad stämma sa ”Godmorgon älskling” och sekunden senare nästan puttade honom ur sängen. Ge mig min snooze ifred! Det är märkligt det där med tiden på morgonen när man snoozar. Då är plötsligt minuterna mycket kortare och en tiominutare är över på fem sekunder. Lika bra att gå upp.

Sen hände något mycket märkligt. Det startade med att jag kom upp i hallen och såg båda barnen nedbäddade i soffan framför Barnkanalen. Sams! Skrattandes! Mysandes! Jag gnuggade ögonen, men det stämde. Jag duschade, hjälpte barnen med kläder, vi åt frukost, matade kaninerna, borstade tre hår och tre uppsättningar tänder. Gjorde lika många frisyrer och sminkade mig lätt. Hade en diskussion med femåringen huruvida hon skulle få ha med sig sin glittrande och blinkande stjärnstav till förskolan (NEJ) och rev ut ett skåp med gamla dvd-filmer för att åttaåringen skulle ha med sig en dvd (?) till skolan för visning. Jag plockade undan i köket och gjorde mig beredd att lämna huset med barnen lagom till skolan börjar klockan åtta. Jag slängde en kik på
klockan för att se om vi var tvungna att springa eller bara gå raskt till förskolan. Och det var då jag insåg att tiden på något sätt gett mig tillbaka tid jag tappat på natten, för i siffrorna på mikron lyste klart och tydligt 07.15!

Kosmos måste slagit knut på sig själv för att åstadkomma den här extra dimensionen av tid. Självklart utnyttjade jag tiden till att bädda tre sängar, vika tvätt och städa ett badrum. Inte helt konventionellt för någon i vår familj – speciellt inte en onsdagmorgon. Och nej, det var inte stressigt. Jag genomförde morgonens alla extrasysslor i lugn yoga-takt.

Barnen pysslade var för sig och när jag bad dem ta på sig så gjorde dom det. Lite puttar i hallen och sen var de iväg. Sjöng och väckte antagligen hela grannskapet, men de var påklädda med rätt kläder och glada att ge sig iväg. Jag hann se mig själv i spegeln, gå med lugna steg och dessutom ringa på en granne och fånga upp ett par kvarglömde överdragsbyxor från gårdagen.

Men inte nog med detta. Barnen lämnades på varsitt ställe, promenerade till bussen. Precis när jag kom till busshållplatsen kom bussen. Rätt buss! Trafiken flöt och när jag femton minuter senare bytte buss, kom den nya precis när jag hunnit kliva av den första. Sittplats på båda!

Nu är ju den stora frågan när tiden ska ta igen det här glappet av oceaner av tid som vi gavs imorse.  Blir karman av detta att jorden kommer snurra dubbelt så fort inatt och att vi klockan är åtta när den ringer klockan sex? Kommer vi få löpa gatlopp till skolan och snubbla in svettiga till jobbet och eftersvettas mentalt på första mötet? Lätt värt det i så fall.

Friserade i en annan tidsdimension.

Åtta år senare...

Inatt är det åtta år sedan den långa drasuten till bebisunge fick hjälp på traven med att lämna sin älskade livmoder och komma till världen, nästan tre veckor senare än beräknat födelsedatum. Med en sjukskrivning från vecka 35 i ryggen, så var de sista sju-åtta veckorna en väldigt lång väntan på att bebisen skulle avisera sin ankomst på något endaste litet vis. Vi började tro att magen på något vis var bluff. Det skulle inte komma någon bebis. Men när hon väl insåg att loppet var kört, hon skulle bli tvungen att lämna sin moders kropp, så gick det i ett rasande tempo.

Efter en värkstorm på nio timmar så låg hon plötsligt där. Inte så himla fin, en igångsättning efter överburenhet sätter sina spår på en bebis, men det spelade ingen roll. Hon var vår, med sin torrfjälliga hy och sitt ögonlock som hängde på sniskan. Det rättade till sig sen, men det är vad jag minns mest från första natten - att det inte spelade någon roll vem hon var, hur hon såg ut eller vem hon skulle vilja bli. Det var vår dotter och hon var så självklar.

Ikväll när hon kom hem från en kompis, såg jag bara ett blont hårsvall som försvann in på hennes rum. När jag knackade hade hon inte tid, för hon skulle skicka sms. Efter en stund masade hon sig ut till mig och lillasyster som satt i soffan och åt kvällsfrukt. Blivande åttaåringen vill så gärna fortfarande få plats i mitt knä, men det är inte lätt med de två långa benen som ska vikas ihop och det håriga huvudet som är något större än i oktober 2007 när det perfekt fick plats i min hand.

Precis innan jag kände första värken, låg jag och läste nån skvallertidning. Jag kastade den ifrån mig på bordet bredvid och började föda barn istället. Nån timme efter att hon är född, när personalen hade lämnat rummet och maken har somnat på en extrasäng med den då namnlösa dottern i famnen, så vet jag att jag tittade mig omkring och undrade vad som just hade hänt? Hormonpåslaget av att ha blivit mamma gjorde det omöjligt att somna, så jag bara satt där och pustade ut. Sen lutade jag mig tillbaka, tog upp min tidning från sängbordet och fortsatte läsa texten jag abrupt slutat läsa drygt nio timmar tidigare. Det var en härlig, men surrealistisk känsla, att ligga där i gryningen och fortsätta samma liv som dagen innan, men nu med en portion extra allt tillsammans med oss.

Tårtan är redo, paketen inslagna och bordet dukat inför födelsedagsfrukost - om några timmar vaknar vi med en åttaåring i huset. Hurra!

Inte så små då heller, men nu i storlek 34.

Den sjuka (ank?)ungen

Efter två veckor med en förkylning som snarare blivit värre, än bättre, bestämde vi redan igår att femåringen skulle få två dagar hemma för att driva snorkråkorna på flykten. Måndag föll på min lott. Jag väckte busungen vid åtta. Hon hade säkert kunnat sova ett par timmar till, men då hade vi riskerar uppesittarkväll som kompensation ikväll och så kul ska vi inte ha.

Vi åt frukost i soffan. Det händer aldrig hos oss. Frukost äts vid köksbordet i det här huset, allt för att undvika intorkad leverpastej på kudden och kletiga corn flakes mellan madrasserna. Men idag gjorde jag mig till och serverade gröten på bricka till min halvsovande avkomma som låg i soffan med täcke och kudde. Riktigt snygg hade jag gjort frukostgröten också:


Femåringen ville knappt äta den för att inte förstöra det vackra konstverket. I alla fall angav hon det som anledning till att det tog en halvtimme att få i sig grötportionen. Men det är ju det som är det fina med vab-dagar, ingen stress och nybryggt perfekt kaffe med liten varm unge nära intill.

Framåt eftermiddagen, efter att femåringen hade fuskat sig igenom tre omgångar av "Tjuv o polis"och tittat sjuhundra timmar på iPad, var hon rastlös. Även om hon är snorig som s*t*n, så är hon också pigg som densamme. Det blev, på hennes begäran, en picknick.

Vi tog oss till Tumlehed med Pippiryggsäcken fullproppad med riskakor (ja, fortsätter äta riskakor trots arsenikhot) kex, banan, äpple och juice, allt på femåringens begäran.

Vi gick på bryggorna, satt på Bamsefilt med fikat, matade fiskmås med äpple och dividerade om huruvida femåringen "var tvungen" att klättra upp i bergen. Hon föreslog också ett bad, men fick avslag.


Den där fågeln är ett kapitel för sig. Uppvuxen på västkusten är jag tämligen säker på att det var en vanlig fiskmås. Det var inte min dotter. Hon hade det på tungan sa hon, vad den heter. Den hade faktiskt ett mer svartprickigt huvud än en vanlig fiskmås, vilket jag förslog kunde vara smuts, men femåringen vidhöll att det var en annan fågelsort. Den simmade runt men på behörigt avstånd från oss och var väldigt trevlig för att vara fågel, måste jag säga.


Efter en timmes havsluft åkte vi hem. Femåringen var mer än nöjd med sin utflykt och höll på att stensomna på den fem minuter korta bilresan hem. Sen kvicknade hon till och bevisade att hon är sin mors dotter genom att berätta för sin pappa om "svanen" vi matat på picknicken vid havet.

Imorgon är det makens tur att vara hemma med femåringen och servera fantasifull frulle, jaga fuskaren och kramas lite extra. Nästan så jag är avundsjuk.

Skogsmulle

Efter lördagsmiddagen drog jag ut ungarna på en cykeltur. Jag brukar hämta kvistar till kaninerna på kvällen. Oftast står jag i skogsbrynet och tar de jag kan nå, sällan eller aldrig brukar jag ta klivet in i själva skogen. Men någon gång ska vara den första...

Sjuåringen slängde gladeligen cykeln i skogsbrynet och satte av in i skogsdungen. "Jag älskar skogen", lät hon rösten skalla mellan trädstammarna, medan hennes moder log osäkert över sin förstföddas osannolika förkärlek för löv och annat trams olika...grenar.

Femåringen sprang efter sin syster och vrålade glatt att hon också "älskar skog". Sen stannade hon, plockade ett blad, tittade på sina fingrar och utbrast med avsmak att "det är nåt kletigt här...usch". Jag förstod henne precis. Själv hade jag självklart trädgårdshandskar som accessoar till den lilla trädgårdssaxen...eller vad en sån där heter som kan klippa grenar.

Storasyster sprang i förväg. Innan jag övergick till att istället koncentrer mig fullt ut på var jag satte mina egna fötter bland rötter och sly, så kunde jag se henne som en liten Maria i Sound of Music, springandes över kullarna. Lyckan av att vara i sitt rätta element och bara vilja omfamna världen. Sen hittade hon ett ekollon och hennes dag var fulländad.

Själv fick jag omfamna femåringen, som ungefär tjugo meter in i skogen viftade oroligt med armarna och skrek att "vi är vilse, mamma, vi hittar inte ut!!!". Sen gick vi femton meter till och kom ut på andra sidan dungen.


Skogsutflykt när de är som bäst; glada barn, fin oktoberkväll och en hög med vildäppelgrenar att ta hem till kaninisarna. Och just det - den är över på tjugo minuter.

Pool-tajm!

Efter en vecka med badande varje dag på Mallis, har vi nu varit hemma en vecka. Idag gjorde vi dock comeback i poolen. Det var dags för simlektion för femåringen. Sjuåringen och jag hängde med ner i bassängen för lite simning.

Femåringen, som innan Mallis fick i simläxa att lära sig doppa huvudet, var sjukt taggad att visa att hon tagit sitt uppdrag på största allvar. Hon övade ju ungefär varje vaken sekund på Mallis så dagens uppvisningshopp från kanten var en baggis.

Medan hon övade snitsen på simtagen, tävlade jag och sjuåringen i vem som kunde simma snabbast. Jag vann och gladdes oerhört. Enda gången jag nånsin kommer vinna en simtävling, hehe. Men sjuåringen kämpade väl och var mig hack i häl, så verkligen tur att jag vann idag. Kan varit sista gången.

Femåringen anslöt till oss efter avslutad lektion. Sjuåringen ville visa mig, sin morfar (som stod på land) och sin lillasyster att hon kunde dyka från kanten och simma tre simtag under vattnet. Snyggt tog hon avstamp och försvann under ytan, för att komma upp nån meter längre bort. Innan jag hann reagera hörde jag femåringen säga "jahaja, då dyker vi" och hoppat efter. Problemet är bara att hon inte kan simma än. Blubbblubbblubb... Jag fick plocka upp en spottande och fräsande, men glad och stolt, unge halvvägs till botten.

-Jag kunde!
-Hmmm, absolut.

Sen avslutade vi badet, tog över duschrummet och åt sen glass i caféet. Rätt likt förra veckans semester, förutom något lägre utetemperatur och avsaknad av solvarm utedusch.


Mallis