fredag 30 november 2012

(Inte) utan min julkalender.

Jag känner mig lurad. Utesluten. Varför har ingen sagt något?!  Med exakt 12 timmar och 15 minuter tillgodo sladdade jag in på Willys i mysbyxor för att köpa morgondagens enda viktiga sak.

Klockan 8.45 imorgon bitti ska vi sitta i soffan alla fyra förväntansfulla med tindrande ögon som lyser upp hela radhusområdet. Det kan fortfarande hända. Klockan 09.01 skulle barnen öppna första luckan på TV:s julkalender. Det kommer inte hända.

Jag kan hålla med om att jag inte var ute i god tid, men till mitt försvar så det är ju ändå fortfarande november. Det står ingenting i någon föräldrabok om det här. Hur ska jag kunna veta att julkalendrarna är lika hett eftertraktade som ett besök på toa med låst dörr för en småbarnsmamma? Expediten såg förskräckt ut vid min fråga om julkalendern, som om jag halat upp en pickadoll och begärt saffran i kilopåse så här på fredagskvällen.

- Julkalendern? Den är slut sen länge.
- Va? (jag såg antagligen ut som om jag fått en potta skit över huvudet) Vadå SLUT?
- Ja, den började vi sälja i mitten av oktober.
- Oktober?! (eller kanske snarare så här: OKTOBER?!)

Sen var tydligen konversationen slut. Jag är fortfarande chockad. Vem köper julkalender i oktober? VEM? Är det samma personer som hämtar på förskolan 14.30 varje dag? Samma personer bjuder in grannarna på spontanekologisk middag som lagas över öppen eld? Ni vann den här ronden. Men jag ger mig inte. Nu är det krig. Jag ska dammsuga stan på semlor och lägga dom i frysen, så kan någon välplanerad föräldraförrädare redan i början januari ska få kommentaren:

- Semlor? Nej, dom tog slut i november förra året.


torsdag 29 november 2012

Omtanke (?) om en frusen fru

Vår febersjuka femåring lyckades med konststycket att göra sönder ett element. Jag skrev in det i hennes årsbok bredvid övriga bedrifter. Elementet sitter förvisso kvar på väggen, men det är inte väl fungerande i ett klimat med minusgrader på nätterna.


Så klart hände det när både jag och femåringen är sjuka, och det sista man vill är att behöva springa runt i en elementaffär (finns det såna?). Maken hade ju lite mer koll, han menade att han visste vad vi skulle ha för element, men att han skulle göra lite mer research. På kvällen åkte han till Ica för att handla mat. Och kom hem med det här:


Sist jag kollade så bodde vi inte i en bil. Eller i ett garage. Eller i ett förråd. Eller i en kåkstad. Maken var dock rätt nöjd med sitt spontana quick fix-inköp: "Det funkar så länge, vi har ju 150 watt från TV:n också som värmer". 

Hur länge är "så länge" undrar man ju då. TV:n är ju förvisso på de flesta kvällar, problemet nu är bara att vi inte hör TV:n för allt brummande från kupévärmaren. Vi kanske ska köpa nya högtalare? Eller bygga egna av en strut? 

Okej att julen är några veckor bort, men ger maken mig ett element i julklapp så kan han ta sin kupévärmare och flytta in i närmsta förråd. 


tisdag 27 november 2012

Kul med spel?

Jag tycker det är ganska svårt att komma på julklappar till barnen. Själva har de inga problem; storasyster vill ha rubbet och lillasyster vill ha det hon redan har.

-Men du har ju redan en ritbräda?
-Nä, ja ha inte de.
-Jo, här är den.
-Dä ä den, den vill ja ha.
-Ok, vassego.
-Tack så mycket.

(Ja, hon säger "tack så mycket"  och med betoning på et i mycket. Artigt barn, jag blir lika förvånad varje gång, fantastiskt bra med förskola).

Jag tänkte jag skulle önska lite pussel och spel till barnen i julklapp i år. Det är klyschigt nog väldigt kul att göra tillsammans - men också perfekt för både en fem- eller tvååring att sysselsätta sig själv med en stund så att mamma får lite lugn och ro. Jag vägrar att hålla på och låta ett barn vinna i spel bara för att de är barn, men hittils har vi spelat spelen lite hur som helst och inte följt reglerna till punkt och pricka. Nu är i alla fall femåringen så stor att jag hon vill följa reglerna på spelet. Idag spelade vi "In i stallet" flera gånger och vann några gånger var, ytterst bra resultat för stämningen i familjen.

Julklappstips.

Från att varit noga med att alltid fråga "Var det roligt?" när barnen presterat något, och inte berömma med "duktig" i tid och otid, så hör jag mig själv tjoa fraser av typen "Yeeeees" och "Gött, där satt den" så fort det går lite bra för mig i spelet. Dessutom gjorde jag segertecken. Det gjorde förvisso även min femåring, en high five varje gång hon slagit tärningen, oavsett resultat.

När vi pusslar ihop så är vi lika ivriga att få dit rätt bitar. Ett samarbete, visst, men det bygger också på en viss tävlan om att vara den som hittar rätt bitar. Efter att vi lagt ett 80-bitars pussel idag så hade femåringen förstått hur "spelreglerna" såg ut, och höll de sista tre bitarna i sin hand. Jag skulle precis be om en bit, när hon tittade på mig och sa:

-Jag lägger de sista. Jag har ju lärt dig det här pusslet, mamma, du kunde ju inte detta innan jag föddes. Tur att jag föddes och lärde dig.

Jag bet mig i tungan och höll med. Hon hade ju rätt. Det är ju en himla tur att hon föddes. Men hade go lust att ta fram ett 500-bitars och utmana henne. Kanske inte är så svårt med julklapparna ändå.


söndag 25 november 2012

Önskad lista.

Höjdpunkten på den här annars rätt gråa helgen, var makens och döttrarnas besök på julmarknaden på Tjolöholm slott. Jag har legat pall sedan i fredags och missade därmed när barnen uppspelta fick lämna julklappslistan till tomten. Döttrarna är lyckligt omedvetna om att även de höll på att missa att få lämna listorna. Ungefär 30 sekunder innan de tre friska familjemedlemmarna lämnade huset, panikskrev jag ner några saker de (barnen alltså) sagt att de önskar sig. Det var ingen snirklig finstil med smal målarpensel skriven på pergament med rött snöre om direkt... Förhoppningsvis avvisas inte listor nerskrivna med blå tuschpenna på ett reklamblock från Frey Hotel. Hade storasyster själv fått bestämma, så hade vi kunnat lämna in hela leksakskatalogen till tomten.
Köar i vad maken beskrev som "anarki".

Make, tomte, tvååring.

Slottet (tack till Kicki för bilden).

Frågan är nu bara om jag ska försöka minnas de saker jag skrev ner på lapparna, eller om jag ska skylla på tomtens slarv när inte just de paketen från önskelistorna dyker upp under granen om en månad?

torsdag 22 november 2012

Årets julklapp?

Jag skulle inte påstå att jag förberett barnens kläder så där supernoga, eller ens tagit mig tid att klippa femåringens hår i tid till förskolans syskonfototillfälle. Men jag hade stuvat om i kalendern och tagit mig tiden att kunna vara med och styra upp hur de två döttrarna tog sig ut på fotot. Jag kom dit på utsatt tid, hade med mig en ren tröja till tvååringen och tänkte kamma dem lite grann. Jag ville att det skulle se naturligt ut – ungefär som när målet med sminkningen är att man ser osminkad ut. Ni vet, som om mina barn alltid är välkammade och iklädda rena kläder hela dagarna. Hålla uppe illusionen. 

Jag hade inte räknat med att tvååringen skulle vara ren när jag kom till förskolan efter lunchen, men att hon hade mat både på hela tröjan och i hela ansiktet hade jag inte räknat med. Inte heller att hon skulle vägra släppa min hals när hon oväntat fått se mig mitt på dagen inne på dagis. Eller att båda skulle vägra borsta håret. Jag var i tid, men inte i god tid visade det sig. Ett snabbt byte av tröja och sedan rengöring av ansiktet med henne klängandes runt min hals så att jag fick hålla andan de sekunder jag lyckades pressa ner mig i en så pass konstnärlig ställning vid det lilla barnhandfatet att jag kunde tvätta av henne lunchen. Den som är lite erfaren ser nu felet i detta. Det är ordet ”sedan” i meningen om tröja och ansiktstvätt. Köttfärssåsfläckarna i ansiktet försvann, men den nya tröjan blev ju omedelbart fläckig av vattnet. Orutinerat!

I tanken tyckte jag det var en ganska festlig grej, båda barnen på samma foto och med armarna om varandra. Härligt pretto och ett måste inför julen. Barnen var av en annan åsikt. De gick med mig in i fotohallen, men något sa mig att de inte var överväldigade av glädje inför projektet.


Fotografen frågade om de kunde provsitta och le lite grann åt henne så hon kunde ställa in kameran. Det var ju inte direkt så man kunde ta på entusiasmen i rummet.


Tvååringens hållning var väl kanske inte i helt i linje med top model-standard heller. Jag stod inte så jag såg själva fotograferingen när det var skarpt läge, men jag anade att vi kanske behövde kika på alternativa julklappar till släkten. Igår fick vi äntligen chans att se bilderna som togs för över en månad sen.


Taaaadaaaam! Ett stycke naturlig bild. Det ser ni väl, lillasyster har ju till och med fläckar på tröjan, klart det är naturligt. Antagligen gick barnen självmant in och satte sig och höll om varandra så där fint. De är alltid vänner och älskar att hålla varandra i hand. Klart det är årets julklapp!



måndag 19 november 2012

London callin'! Del 3.

Jag var brädad på min makes födelsedag. Resa, presenter och annat jox stod sig slätt när de här killarna tog sig ton och förvandlade tunnelbanevagnens resenärer till födelsedagspublik för min då 34 år och 364 dagar unga make.

Enjoy!




söndag 18 november 2012

Skön (advent)söndag

I år är jag före min tid och tycker att hösten borde vara slut. Igår satte jag upp första adventsljustaken och idag åkte första tomtarna fram. Mest på grund av tjat från dottern, men jag hakade. Jag är inte ens särskilt förtjust i själva julen som högtid, men som alla andra är längtar jag som en dåre efter alla decembers ljus. Så varför vänta? I novemberregn åkte vi därför för årets andra och sista besök på till en blomsterhandel för att bli julinspirerade. Av en slump hamnade vi på Plantagen i Sisjön, och om någon vill julshoppa ljus, lyktor, tomtar och blommor, med två barn i släptåg, så kan stället rekommenderas. Det var max fem kunder under tiden vi var där, och hjälpsam personal. Det kan ju i och för sig hänga ihop. Dessutom var killen i kassan mycket intresserad av min make, men ändå, det var ett lyckat besök. Lingonkrans till ytterdörren, ljusslingor till enarna utomhus (!!!) och en ny lykta. Lingonkransen känns som ett säkert alibi på att vi är 35 (eller mer).

Eftertraktad man och uttråkad dotter.

Lunch på McDonalds och båda barnen satt ner hela tiden. Jag fick känna en extra gång om tvååringen hade feber. Men nej. E-nummer och fett är uppenbarligen tricket.

På eftermiddagen fick vi besök av den här tjejen och hennes söner. Min make uttryckte sin glädje över besöket; "Demolition Unit Surte möter Demolition Unit Torslanda - är huset säkrat inför ankomsten?" Föräldrapoängen flödade när vi tog barnen på skogspromenad, hade fika med oss (läs: mutade dem att gå med pepparkakor) och lät dem fiska upp gamla bananskal med pinnar ur en lerpöl. Lyckan hos vår femåring och treåringen på besök var total.

Tre ur Demolition Unit-styrkan. Den fjärde var på uppdrag.

Så, första adventsöndagen var lika mysig som jag trodde. Fem kvar - härligt.

lördag 17 november 2012

Curling i sin renaste form

Femåringen kom hem från dagis i veckan och sa att Liseberg öppnar på fredag (alltså igår). Jag förklarade att vi ska gå på Liseberg innan jul, men inte den här helgen. I eftermiddags kom hon ut från sitt rum med följande egentillverkade åkband på armen:


Jag hyllade hennes kreativitet, men sen vände hon på klacken och sa "nu slipper vi betala". Vid läggdags försökte jag förklara skillnaden mellan ett egengjort band och de som säljs i entrén. Jag fick noll i reaktion, och sen sa hon att jag hade fel.

-Allting som man gör själv är finare än det man köper.
-Ja, fast, det är lite annorlunda med det här med åkband.
-Men det har du ju sagt. Ljög du då?
-Alltså, nej, men det gäller inte allting.
-Du ljög, mamma.
-Nej, det är så att det du gör är alltid finast, men...
-Jag kan göra ett åt dig också, mamma. Pappa har redan fått ett.

Jag får helt enkelt planka in ungen på alla åkattraktioner på Jul på Liseberg. 

fredag 16 november 2012

London callin'! Del 2.

Mitten av november visade sig otippat vara en perfekt tid att besöka London. A rockin' Christmas på Carnaby Street, Hamleys hade den traditionella tomten i fönstret (med en enhöring vid släden?) och alla butiker skyltade med nyårsstassen. På puben serverades någon typ av glühwein och inredningen är ju året runt rätt jullik med dova, mörka färger. Det var inte alls lika mycket folk som i december, men som min far uttryckte det, ”då får man inte välja vilken affär man vill gå till på Oxford Street, man får följa med strömmen och hoppas att de går in i samma affär man är på väg till”.

Carnaby Street

Den här novembersöndagen levererade London strålande sol och sju grader varmt, en vinterdag helt i min smak. När klockan var 11 hade vi hunnit med sovmorgon, långsam start på dagen och en härligt fet brittisk-italienskt frukost. Jag Vi var redo att påbörja dagens shopping. Gap var första stoppet hade vi enats om (en av få affärer vi enades om denna dag). Jag var så laddad att jag till och med välkomnade provrumsångest. Det blev dock platt fall när vi upptäckte att butikerna öppnade klockan 12. Ameh! En timme att slå ihjäl, jag kände mig lika urladdad som när någon tjuvstartar i ett lopp. Eller som en tjur som hindras när den frustande och skrapandes med ena hoven vill ut i manegen och stångas. Jag hade ju exakt rätt position!

Vi funderade på Towern, bussturer och annat Londonskt en stund, men beslöt sen att ”strosa”, dvs gå åt vilket håll man vill i lagom takt utan mål. Vuxet. Vi strosade lite hit, och lite dit och lite ner i Hyde Park. Vi gick förbi Speaker’s Corner och det var intressant får man säga. Först såg vi ingen på plats med ett budskap (även om jag var lite rädd att min man skulle ta på sig sin Al Gore-roll och predika gasbilars lov). Min make gissade att kanske hade till och med Speaker’s Corner flyttat till webben. Efter lite mer strosande hittade vi dock två knäppgökar personer som ville ta chansen att tala fritt till folket. Den första var en mörkhyad man med en SS-bindel på armen. Vi lyssnade några minuter, hans hudfärg i kombo med budskapet på armen kändes inte helt hundra, och det gjorde inte heller hans något förvirrade utläggning om skillnaden mellan indier och danskar (?).  Den andra mannen som tog tillfället i akt att utnyttja yttrandefrihetens plats, han sa ingenting. Han var något äldre, stod på en liten stege, rak i ryggen med stora, svarta solglasögon och höll upp en skylt framför sig.  Budskapet var religiöst, men jag tror hans ord hade haft något större genomslagskraft om han helt enkelt hade tagit Speaker’s Corner något mer bokstavligt och faktiskt talat.

Sen var klockan tack och lov 12, och jag kunde starta min runda i butikerna. Övriga i resesällskapet var törstiga och gick till puben, den öppnade också 12. När vi slöt upp klockan 13, var vi lika glada för senaste timmens inköp. 

onsdag 14 november 2012

London callin'! Del 1.

Det började med att vi skulle boka biljetter till matchen Arsenal-Fulham. Det skulle vara höjdpunkten med vår London-resa. Min make och de två vänner vi hade med oss är alla tre fotbollstokiga. Makens intresse har dock dalat i takt med att vi fick barn och de inte längre var ok att ta plats i soffan med en öl i handen lagom till avspark en lördageftermiddag (nej, jag är ingen hemsk fru, det är han som är en bra man; han har själv valt bort fotbollen men jag hjälpte honom på traven).

Ganska snart efter vi bokat flyg och hotell insåg vi att det inte skulle bli några fotbollsbiljetter. Säkra källor gjorde gällande att i princip alla biljetter redan var säsongsbiljetter sålda till fans på plats, och att vi borde bokat en arrangerad fotbollsresa om vi velat ha biljetter. Efter lite mer icke-framgångsrikt jagande, fick vi en ny plan-B-idé om att istället följa matchen på en pub nära Emirates stadion, och på så sätt få uppleva den engelska fotbollsatmosfären (jag hade ingen förhoppning om att fatta grejen, men en god fru står ju vid sin man oavsett, och detta var oavsett).

Maken var ovetandes om fotbollsaktiviteten ända tills vi kom upp från tunnelbanan i Highbury. Det var ju ingen aktivitet av dignitet, men ändå. Fotboll som fotboll?! Vi valde ut en pub med omsorg och maken tyckte initiativet var strålande. Hans ekonomiska sida gjorde high five när jag berättade om den ursprungliga planen.

Puben vi valde hade en skylt i fönstret som ganska bryskt klargjorde att endast Arsenal-supportrar var välkomna. Maken smälte in bra med sin röd-vita tröja, vi andra hoppades få komma in på nåder. Jag bestämde mig för att inte ropa några ramsor alls, oavsett vem som gjorde mål. Jag tänkte att det vore ju det värsta som kunde hända om jag blev utslängd för otillbörligt tjoande på fel lag eller så.

Jag hade fel, värre saker kunde hända. Det var oroväckande få supportrar inne på puben. Vi var dessutom sena och förvirrade av tidsomställningen (”Hur blir det nu, får vi en timme? Schysst!”), så när TV-skärmarna visade rugby tänkte vi att det var halvlek. Vi fick ett perfekt bord framför en TV lite längre in i lokalen, och beställda varsin öl. Ölen serverades i plastglas och vid dörren stod två rejäla vakter – allt pekade på att fotbollspuben borde vara full av folk. Hmm… Sen drog matchen igång. Rugbymatchen. Matchen mellan England och Fidji. På TV:n kunde vi höra rugbyljud, medan bilden visade ett program likt Tipsextra. Alla engelska fotbollsmatcher denna dag refererades av olika personer, men inte en enda gång visades någon matchbild!

Här någonstans tog min make över situationen. Han stegade fram till bartendern och bad dem byta kanal. Vi var ju Arsenal-supportrar! Han kom lommandes tillbaka med fyra nya öl, men med beskedet att matchen inte sändes. Inga matcher sändes?! Aaahmenvafaaaaan! Som riktiga fotbollssupportrar brast både jag och övriga inblandade ut i en svordomsharang-av-rang (på svenska, vill ju inte verka obildad). Den enda som var glad trots fadäsen var min make. Hans leende var stort, och precis när vi fnissat klart åt att: 1. Hur vi kunde vi missa det här så kopiöst?! och 2. Visst hette puben något med ”cock”?, så såg vi rörelser utanför fönstret. Röda tröjor! Röda kalufser! Supportrar på väg in!

Ett par minuter senare var puben fylld av de skräniga, lyckliga matchbesökarna. Vi drog en lättnadens suck. Klart inte de två biffiga vakterna skulle ta hand om bråkiga fidjianer! Nu var det fest!

Min make var mer än nöjd med eftermiddagen. Han fick sin lördagsöl framför TV:n. Kanske inte med fotbollsmatchen live, men vadå, vi vet att det blev 3-3. Det sa referaten.

Cheers!

lördag 10 november 2012

London, baby!

Det här inlägget publiceras samtidigt som vi sitter på ett plan till London. När jag skriver detta har inte min make fortfarande en susning om att imorgon kl 10.10 sitter han på ett flygplan mot puben, Arsenalfotboll och shopping.

På söndag fyller maken 35 år. Han har fått mig att lova att inte bjuda in till en överraskningsfest. Så det har jag inte gjort. Men han sa inget om en överraskningsresa. Sedan i augusti har jag smugit med hemligheten. Ringt, mejlat och messat för att få ihop bokningar och planering med övriga som ska med. För ja, vi reser inte själva. Vi är fyra i det ursprungliga resesällskapet, men sex totalt inklusive de två otippade vänner till oss som utan att vi ens andats till varandra om en Londonresa i höst har bokat in sig på samma plan som oss.

För en stund sen fick min intet ont anande man veta att vi ska resa bort imorgon. Man rubbar inte så lätt min make, men det blev en rejäl krusning på ytan den här gången. Han fick ingen destination, men vetskap om att han ska vara duschad och påklädd klockan 8. Jag har redan packat åt honom. Jag sa inget om att hans vänner ska med. Han hade inte anat något (vilket nog chockade honom mest), och efter att han frågat "ojojoj, hur mycket har du nu spenderat" och "men vem tar hand om barnen?!" så hade han två kommentarer:

- Jahaja...det här blir ju som den gången när du tog mig till Tidbloms och där satt Kristoffer, fast egentligen skulle vi till en pizzeria...

och:

-Har du sagt det till mina föräldrar? Alltså, jag har bjudit hit mina föräldrar. Vet alla om detta? Tänk om min pappa kommer på söndag? Så är vi inte hemma?

Han anar inte hur rätt han har. Kristoffer är en del av resesällskapet, och att det vore värre om inte hans pappa kommer på söndag. Han är nämligen en del av barnvaktsteamet som löser av varandra i helgen. Nu återstår att se hur maken reagerar när han efter min planerade morgonfint i bilkörning hamnar på en flygplats imorgon bitti - och där ser sina vänner sitta med en öl i baren. Han hade ett brett leende på läpparna när han fått smälta nyheten om resan en stund. Vi får hoppas det blir lika brett imorgon. För hur som helst - London callin'!

torsdag 8 november 2012

Bon Jovi från en pall

Min tonårsidol Bon Jovi kommer till Sverige i maj. Eller idol och idol. Jag lyssnade mycket på Bed of Roses, It's my life och Livin' on a prayer på gymnasiet, men det var kanske inte jag skröt om. Tydligen hade jag inte heller avslöjat min idoldyrkan för min make som såg ut som ett frågetecken när jag föreslog att vi skulle gå på konserten. Hans förvåning kan också ha att göra med att jag vanligtvis inte är förtjust i konserter. Alltså, jag kan gilla att stå och lyssna en stund. Men betala flera hundra kronor för att se en prick på scenen, och lyssna på något som i bästa fall låter lika bra som hemma i soffan. Då föredrar jag soffan.

Men i alla fall. Nu minsann fick jag riktig lust att gå på Bon Jovi-konsert och övertalade maken att följa med. Han var inte så svår att få med på spåret, även om jag inte hade den blekaste när han frågade vad det kostade? Kostar? Vad kostar det att gå på konsert 2012? Eller 2013? Ingen aning. Hur dyrt kan det vara? Vi ”enades” i min hjärna om att ett pris på under 1000-lappen var ok.

Vi fick med oss ett par kompisar och jag skulle boka åt oss alla. Vi skulle ha sittplatser. Jag var inne på det själv, men enligt ett annat Bon Jovi-fan fanns inga alternativ. Biljetterna släpptes klockan 9. Jag satt på ett tåg, men vid halv 10 hade jag både tid och stadig uppkoppling att genomföra köpet. Då var alla sittplatser slut! En halvtimme efter att biljetterna var släppta! Det känns ju onekligen som om Bon Jovi har kvar samma fans som på 90-talet. De vill inte hålla på och stå och knö, spilla öl i trängseln och gå på bajamajor. Vi vill lyssna sittandes, ryckas med en stund, kanske till och med ta några tonåriga danssteg ståendes, men sen sätta oss ner och ta det lite lugnt.


I ett biljettpris på 700 kronor så kunde man ju tycka att det skulle det ingå en stol. Vi får ta med en pall.

tisdag 6 november 2012

Tomten?!

I fredags tog jag barnen och körde ner till Halmstad och träffade min vän och hennes 4,5-åriga son. Efter att de tre barnen lekt rivit stället inomhus, bestämde vi oss för att gå ut i parken. Plötsligt fick tvååringen se något på taket - tomtar! Var det ingen som lyssnade innan, så var i alla fall tvååringen spak nog att följa minsta vink på eftermiddagen.

Tomtar på uppdrag.

Kan det vara...?

De gula kläderna tomtarna hade på sig lurade inte femåringen, hon var skeptiskt. Mammorna på plats drog en vals om att tomten är gulklädd till vardags och bara röd på jul, men hon var inte övertygad. När hon efter en stund blev uppmärksammad (av sin lurendrejare till mor) på att ”tomtarna” såg ut att hoppa ner i en skorsten, så blev hon lite osäker. Kunde det vara som mamma sa…? Är de ute och rekar inför julklappsrundan..?! Vi får väl se på julafton. Annars får jag övertala maken att ha på sig en gul tomterock i år.

lördag 3 november 2012

Med en tvååring på Ikea.

Ett stycke bäddsoffa stod på inköpslistan för besöket på Ikea idag. Vi hade stärkt upp med min mamma som sällskap. Tre vuxna på två barn borde ju vara ok, även på Ikea en regnig lördag i november.

Efter halva varuhuset, när vi liksom var fast precis mittemellan ingången och kassorna, insåg jag att vi är sinnebilden av den familj jag såg ner på med avsmak innan jag själv fick barn. På den tiden var jag synnerligen frustrerad på alla föräldrar som släpar runt en tvååring på Ikea. Tvååringarna går aldrig åt rätt håll, och är sällan eller aldrig på samma ställe mer än två sekunder. Det resulterar i någonslags planlös sicksack-gång utan mål. Om man nu måste ta med sitt barn, varför sitter inte hen still i en vagn?! Som sagt, det var innan jag fick barn.

Det gick ändå ganska bra idag. Vi slog inte omkull något som gick sönder, flera andra barn var lika högljudda som våra (jodå, minst ett) och personalen bjöd på oss på godis - ett tydligt tecken på att vi inte är portade.

Men när maken bar vår vilt protesterande tvååring från garderobssektionen och hon sedan provade breakdance mitt på golvet, så undrade jag samma sak som för tio år sen; varför man tar med sig en tvååring till Ikea? Ja, jag vet inte. Kanske för att det är olagligt att lämna dem i bilen? Och de är för små för att lämnas in i bacillhärdarna på barnförvaringen. Tvååringen hade nog annars tagit fram sin bulldozermentalitet och haft en fantastiskt rolig timme i bollhav och lek. Femåringen hade hellre offrat en månads lördagsgodis än att bli lämnad där.

Idag blev det ingen soffa köpt. Vi väljer mellan en på Ikea och en på Mio. Vi hann dock inte till Mio idag, och jag lär inte åka dit innan tvååringen fyllt fyra. Det får bli soffshopping på nätet för oss. Tusenlapparna blir ungefär samma, men priset i svett och frustration är betydligt lägre.

Uppladdning inför rond 2.

Vagnläge.