Fan ta all cancer

Idag kom döden så där otäckt nära igen. Vi fick besked om att en arbetskamrat gått bort i cancer. Hon var 47 år och hade två barn i tonåren. Jag kände henne inte väl, inte alls egentligen. Vi har jobbat inom samma koncern i 10 år. Sen jag bytte bolag låg hennes arbetsrum ett rum bort från mitt. Hennes rum har hela tiden varit tomt och tyst. Varje dag har jag gått förbi hennes rum minst tio gånger och sett barnteckningarna hänga på väggarna, stolen bakom skrivbordet på samma plats som alla andra dagar.

Varje gång döden kommer nära så blir allting så där meningslöst för en stund. Vi satt på möten idag och undrade vad vi skulle prata om. Vad känns tillräckligt meningsfullt? Inga ord var bra nog, ingen arbetsuppgift tillräckligt betydelsefull. En människa är ju död. En mamma, en maka. En vän, en arbetskamrat. Alla blev lite tystare.

Jag blir så satans förbannad, så in i helvete irriterad på att människor dör i cancer. En liten leverfläck visar sig vara elakartad hudcancer. Värk i benet är leukemi. Ont i magen är egentligen cancer i hela buken. Fan ta all cancer.

Så går dagarna. Vi som inte stod henne nära kommer snart vara tillbaka i den vanliga vardagssvängen, även om det kommer kännas fel att någon annan ska sitta på hennes stol. Men vi vänjer oss. Händelser avlöser varandra, och snart ligger det bakom oss. Vi glömmer att vi lovat att ta vara på varje stund. Leva nu och krama barnen extra mycket. Vara glada att vi finns till, tacksamma för sundhet och inte klaga över influensan eller att bussen är sen. Inte klaga över saker som hör till livet.

Den här gången ska jag ändå ge mig själv ett löfte. När det blir november, när det är kallt och mörkt ute, ungarna gnälliga, alla är småförkylda och det känns omöjligt att gå upp när klockan ringer. Den morgonen ska jag komma ihåg att vara glad över att jag har möjlighet att stiga upp, över att barnen bara är snuviga och över att jag har den fantastiska ynnesten att få höra dem gnälla även denna morgon. Det är väl det enda vi kan göra för dem som dör unga, att fortsätta leva livet.

Om att känna för en kaffe

Jag är ingen finsmakare på kaffe. Bryggkaffe (svart) eller en gräddig latte funkar lika bra. Jag dricker en kopp på morgonen och en efter lunch. Överdoserar jag, kan jag räkna med en vaken natt där tankarna snurrar. Sista koppen måste drickas senast klockan 15, annars är sömnen bortskrämd.

För några månader sen öppnade Starbucks i Göteborg. Jag var inte så överväldigad som många andra, jag kände mest att "kan ju vara kul, det är ju gott med Starbuckskaffe". Lite been there, done that. Lite kaxig. Jag tänkte inte springa ner stället. Dessutom smakar väl Starbucks-latte som vilken cafékedjas som helst med lite självkänsla. Men det var just det jag inte hade räknat med. SjälvKÄNSLAN. När jag går in på Starbucks går jag in i ett tidigare liv, ett liv i USA. Jag går in i semesterkänsla från New York, kvällskaka i Atlanta och kompis-söndagshäng i San Franscisco.

Lukten av nymalet kaffe, den kan anas i Göteborgslokalen men var starkare i Kalifornien. Baristans leende som inte slocknar när jag betalat, utan följer mig hela tiden tills jag har muggen med den klassiska symbolen i min hand. I mina öron ropas Have a nice day, även om översättningen Ha en bra dag egentligen är det som sägs.

Frihet, lyx och avkoppling. Starbucks marknadsfolk är nog nöjda med att de lyckas leverera en upplevelse, en känsla- Det är till och med jag själv som  kund som fyller varumärket med lyckliga stunder. Och sådana är det inte möjligt att överdosera.

När minnet är bra men väldigt kort.

Jag hämtar barnen en dag i veckan, tisdagar. Förra tisdagen upptäckte jag när jag skulle sätta nyckeln till låset att jag glömt hämta ba...nejdå, barnen var med hem. Men inte husnycklarna. Vi fick campa en stund hos grannen, åt en banan och väntade på att maken skulle komma hem. Barnen blev trötta och griniga, och kvällen var inte den bästa vi haft. Hela veckan följde lite samma mönster. Varje middag var lite ihopplock, och det blev många vändor till Willys-butiken som passande nog ligger sisådär 200 steg från vår ytterdörr. Vi höll rutinerna, men det var lite suddigt i kanterna.

I lördags planerade vi kommande vecka minituöst. Vi gick igenom varje dags händelser; hämtningar och lämningar, aktiviteter, vad händer om någon blir sjuk? Kylen fylldes och storasyster blev perplex och visste plötsligt inte vilket mellanmål hon skulle välja när utbudet var så stort (valet föll sedan på en macka med smör, hm). Planeringen började svaja lite igår, efter följande konversation, men det kändes ändå ok.

Söndag förmiddag
Maken: Du vet att jag har styrelsemöte imorgon va?
Jag: Nä, men ok. Då vet jag. Inga problem. (Översättning: Uuuuunderbart, egentid!)

Söndag kl 21
Maken: Jag ska måla klart (huset) imorgon kväll.
Jag: Fast du skulle ju på styrelsemöte?
Maken: Så var det ja, det hade jag glömt.

Söndag kl 22.30
Maken: Ska du träna imorgon?
Jag: Mäh, du ska ju på styrelsemöte?!
Maken: Just det ja...

Efter lunch idag stämde vi av igen. Några saker hade tillkommit på listan och vi svängde om en hämtning och lämning. Sen tänkte jag den förbjudna tanken om att vi kanske har koll på läget nu. Det flyter. Ingen mer stress på eftermiddagarna och inga tröttgråtande barn som väntar på middagen (eftersom den är planerad). Jag borde kanske anat oråd.

Måndag 14.05
Maken (i telefon): Nu ska vi ha en mysig måndagkväll ikväll. (Översättning: Se på CSI, dricka ett glas mineralvatten och somna klockan 22)
Jag: Men du ska ju på STYRELSEMÖTE?!
Maken: Åh nej, det hade jag glömt.

Vid halv fem ringer maken igen. Han har hämtat barnen på dagis och står framför ytterdörren. Utan nycklar.

På håll såg de harmoniska ut, min familj, när jag kom från bussen. Skenet bedrog. Resten av kvällen var bara nejnejnej och inteinteinte från de små, och jojojo och slutaslutasluta från de vuxna. Maken mindes tyvärr sitt styrelsemöte och gick lycklig iväg. Äldsta ramlade av soffan i ett försök att glidtackla sin lillasyster för att hinna först fram och vinka i fönstret, och yngsta tappade ut nappen genom den lilla springan som fönstret var öppet när hon vinkade.

Nu sover båda barnen och jag är ensam hemma. Min enda lilla gnutta kvarvarande energi gick åt till att försäkra mig om att mina husnycklar ligger i väskan. Imorgon är det ju tisdag igen.

Nyckellösa.

Helgens mest...

...kreativa gärning:
Halvvägs in i lördagsfrukosten hör vi ett kras och en lycklig tvååring utbrister ”Taco i rumpan!”, en något unik mening även hemma hos oss. Hon har fått tag i ett kvarglömt tacoskal från fredag och nu stoppat in det i blöjan. Varför kanske ni undrar? Varför inte, svarar vår dotter.

...överraskande val:
Storasyster sitter och diggar med hörlurar på och jag blir upplyst av hennes far att hon lyssnar på AC/DC. Otippat val, men hörlurarna var ännu mer uppskattade av mamman då.

...planerade träning:
Jag flåsade, kämpade och tvingade mig själv igenom 4,5 tunga kilometer på förmiddagen idag. Ingen bra träning, men jag klamrar mig fast vid vad en klok person sa häromdagen; All träning som blir av är bra träning. Gäller det även om det enda man kan tänka på är rabarberpajen man vill äta vid målgång?

...oväntade träning:

Tre varv blev det med pappas ben som motor.

...modigaste:
Maken och storasyster som vågade ge sig upp i Flumeride med mig och lillasyster (som inte har några spärrar för fart). När jag frågade storasyster efteråt om det var kul, så svarade hon sanningsenligt ”nej”. Lillasyster tjöt ”igen, åka igen”. Sen blev hon arg när vi gick därifrån, och blev inte glad förrän hon blev mutad med tre varv i Drakbåtarna.

...godaste:

Knäckig rabarberpajen a la mig (och Tasteline).

...längsta kram:

Kramstuden tog slut när alla andra barn tröttnat och kaninerna behövde lagstadgad paus.

...(o)väntade:

SMHI hade fel - solen sken från fredagmorgon till söndagkväll här på kusten, med undantag för regnskur på lördagkväll. Prognosen sa regn och moln hela helgen. Behöver ni kanske kalibrera några instrument? Sluta gissa? Lägga av med drogerna?

Tre dagars ledighet, nu är vi redo för ny vecka. Häng med!

Hot från yttre rymden

Jag hävdar bestämt att jag har min spindelfobi under kontroll. Jag kan (oftast) döda dem själv, jag skriker bara i undantagsfall (om de är PÅ mig), jag klarar till och med av barnens fascination för knoppspindlar (även om ingen zombie i världen kan få nackhåren att resa sig på mig som en snabbfotad knoppspindel). Harkrankar däremot. De måste vara guds straff för mänskligheten, syndafloden kan slänga sig i väggen. Vidrigare flygfä finns inte, det är ju helt krasst en spindel som kan flyga. En muterad spindel som inte bara rör sig snabbt, utan dessutom kan anfalla från luften.

Augusti är värsta tiden, de är överallt. Fienden dras till ljus och det går inte att ha en lampa tänd någonstans på övervåningen om balkongdörren på glänt. De kommer in överallt. Överallt. Med sina hårlösa (tack och lov), långa, krökta ben klämmer de sig igenom en millimeterstor springa och är sen fri att flyga inomhus på jakt efter sitt byte (mig). Eftersom min man dör svettdöden om vi inte har öppet på kvällen, så är ju inte en stängd balkongdörr ett alternativ. Jag lever därför i mörker inomhus efter att solen gått ner på kvällen. Det klagar jag inte över, bara de vedervärdiga flygande spindlarna håller sig utanför.

I förrgår kväll fick jag för mig att ha en lampa tänd i sovrummet så att jag kunde läsa i sängen. Balkongdörren var ytterst lite öppen, men det hjälpte inte. Plötsligt får min make se en av de flygande angriparna i taket. Den är på väg rakt mot min tända sänglampa – rakt mot MIG – och jag skriker. Min make reagerar inte på de två sekunder jag förväntar mig. Jag far upp ur sängen med ett något överdimensionerat tjut om att han måste döda den jäveln.

Då reagerar maken. Han måste få tyst på frugan, och svaret låg i att ge sig på inkräktaren. Han förstod allvaret lite sent, men som han sen förstod. Han gjorde en formidabel insats. Naken for han upp ur sängen och skrek att jag skulle ta skydd i vardagsrummet; Ut härifrån, den är ju här inne! Sen tog han två inte så värst graciösa steg över vår säng, med närmaste tillhygge i handen. Med ett välriktat slag avslutade han harkrankens patetiska liv med hjälp av ett par kalsonger. Den flygande vidrigheten dog kalsongdöden mot vår vita sovrumsvägg.

När min make släpat ut liket, städat upp blodspillan och lovat att stänga balkongdörren, kunde jag återvända in i sovrummet. Min hjälte fick mycket väl godkänt för själva operationen, men min bedömning var att reaktionsförmågan kunde varit något snabbare – det tog ju flera sekunder innan han förstod min nöd. Maken menade att han hade missbedömt situationen något.

- Du skrek ju som om det hade kommit in en varg!
- Jaha… och då hade du behövt betänketid..?!

Älskling. Jag kan lova dig att om det kommer in en varg som kan flyga i vårt sovrum, en varg som klämt sig igenom balkongspringan, då kommer jag tjuta, vråla, gasta, tjoa och gala. Frågan är bara om du då kan slå ihjäl även den med en kalsong?

Dagens tips: Hönö Klåva

Storasyster såg vi knappt röken av idag, vi var brädade av kompisarna. Med ett barn - modell mindre men i stånd att agera för två - valde vi att göra en utflykt till Hönö Klåva på sydspetsen av Hönö. De flesta affärer var tyvärr söndagsstängda, men Lejonet och Björnen-glass på café Hönökakan och ett evigt jagande på en rymmande tvååring en promenad i hamnen i solen vägde upp den uteblivna shoppingen.

Glassätare i Hönökakans trädgård. 

 29 kronor för en liten Latte, maken var chockad (men glad).

 

Min make är på partaj...

...och jag skulle varit med. I detta nu skulle jag varit på middag med efterföljande fest på en altan på Onsalahalvön med enbart vuxna människor. Jag skulle ätit en trerättersmiddag sittandes, haft samtal som inte blev avbrutna och då och då kunnat smyga mig bort till min make och kramas lite. Det blev inte så. Barnen har varit friska sen mitten av juni, men inatt kom tvååringens falska krupp tillbaka – och det med full styrka. Ingen av oss sov särskilt mycket, och idag hade hon fortfarande feber och snuva. Det var tidigt självklart för oss att en av oss skulle få avstå lördagens party. Det blev jag.

En granne frågade om jag dragit kortaste strået. Det kan man ju kalla det, men å andra sidan så fanns det inga strån att dra. Festens värdpar är min makes bästa vän och hans fru. Visserligen har jag känt dem i sju år och gillar dem, men det vägde lätt i det här läget. Så nu sitter jag här med nyklippt hår, vaxade ögonbryn och målade tånaglar - men utan fest.

Maken gladde sig åt sin vuxenkväll. Jag förstår honom, det är energigivande till tusen att då och då kunna fokusera enbart på det som händer i ett tunnelseende. För min make som dessutom lider av en disträhet som inte är av det enkla slaget, är en kväll som denna rena terapin - inget annat att tänka på än det som händer här och nu. Jag hoppas att han har kul, trots att han trasslade till det lite när vi sa hejdå förut:

-    Det är som om jag var singel igen…fast med det specifika undantaget att jag inte är singel.

Hm...

Tillbaka till framtiden

Fredag? Vrrooom sa det, ba så ba´! När var det onsdag? Förra veckan var smygstart, kortare dagar, sena eftermiddagsutflykter, grillningar och Morden i Midsomer. I måndags jobbade vi båda två samtidigt för första gången sen mitten av juni, och barnen var på dagis. Middagarna bestod återigen av köttfärssås, fiskpinnar och lax i ugn (inte samtidigt). Klädplaneringen gjorde sitt återtåg och maken och jag tittade förvirrat på varandra och sa god morgon och god natt utan att ha hunnit sitta ner och prata om någonting alls egentligen.

Den här veckan kom med sån fart att sommarkänslan ändå hängde kvar i bakgrunden. Förutom alla vardagsprylar som skulle fixas, så klämde vi på kvällarna in havsbad, storhandling, träningar och målning av huset – ojämnt fördelat över veckans fyra vardagskvällar. Rosévinet förblev odrucket den här veckan, barnen somnade sent och gick upp tidigt och den enda hösthandlingen jag hunnit med är ett busskort med ny plastficka.

Det väger mellan sommar och höst på alla plan. Jag köpte vantar i förberedande syfte till storasyster igår, sen åkte jag hem och tvättade hennes baddräkt så att den skulle vara fräsch till hennes utomhusbadkalas hon är bjuden på imorgon. Mitt splittrade psyke behöver startas om, växla upp och lämna sådant här lyxliv bakom mig för den här gången.

Back to work: fikapaus med kaffe och guldpeng från Starbucks.

Mina ben vs mig, 0-1

Jag cyklade några kilometer ner till havet. Sen sprang jag, och sen cyklade jag hem. Jag tog till och med en omväg så att det blev nån extra kilometer i benen. Det är nu det börjar kännas lite. Min kropp svarar mig, och det går att pressa den. Idag blev det 6,5 km cykling och 3 km löpning på samma pass - i kvällssol och salt havsluft.

Nu är ju inte glada tillrop det enda min kropp sysslar med. Benen är inte riktigt med på överenskommelsen. De talar också till mig, men tonen är annorlunda. Den är rätt sur faktiskt; "sluta nu, för fan, lägg av! Vem tror du att du är? Du kan inte springa snabbt, vi vägrar, du kan bara lunka fram. Sluta fåna dig nu och sätt dig i soffan igen. Vad är ditt proooooobleeeeeeeem?"

Idolbild. 

När snålblåsten är här om ett par månader, och det regnar småspik på tvären, så hoppas jag att det är benen som ska övertala mig att hålla i träningsnivån. Jag har lite att jobba på till dess. 

En perfekt lördag i gruvan

Den här dagen var en sån där som är belöning för allt slit i livets kolgruva när vardagen snurrar i höstmörkret. Jag vaknade av en liten barnhand som smekte min kind. En ljuv röst som sa ”är det morgon nu, mamma?”. Då var klockan 8.15. Det stavas S-O-V-M-O-R-G-O-N.

Alla sommarklädda och sängarna bäddade. Frukost med öppen balkongdörr och sommarkylig morgonluft. Barn som satt still! En och annan sked ven förvisso genom luften och storasyster silade mjölk mellan tänderna – småsaker som fick passera. Morgonkaffe i solen.

Förmiddagen startade med en powerwalk. Solen hettade och svetten lackade. Dusch och lugn och ro hemma trots två barn närvarande - kan berott på att vi nu var tre vuxna sedan min mamma kommit hit. Sommarstyle på lunchen; kokta rödbetor med smör och lite salt. Fantastiskt gott (efter att vi väntat med vrålhungriga magar i 40 minuter, vem kunde ana att det var så seg koktid på rödbetor?).

Efter lunch tog vi färjan till Hönö och badade. Tre timmar med sandlek, havsbad och glass på solvarmt gräs. Då och då kom en vindpust med sunkig sjögräslukt på grund av det låga vattnet, precis som det ska vara på västkusten. När storasysters båda baddräkter var blöta, och hon hackade tänder, åkte vi hemåt. Maken och jag hade skilda åsikter om huruvida vårt vrålåk skulle placeras i rad två eller tre på färjan, vilket vi luftade med varandra en stund. Vi ansåg båda att vi vunnit argumentationen.

Mormor och lillasyster gick till lekplatsen, maken tände grillen och åt popcorn med fyraåringen på altanen. Jag fick ensamtid (obs, ej egentid, den hade inte spenderats i vårt kök) och skar sallad i ett tyst hus. Middag i kvällssol, barnen satt still igen. Lillasysters resultat kanske var lite dopat, hon var fastspänd i sin barnstol.  Hon gjorde sitt bästa för att underhålla oss med grenar som ”hur långt kan man kasta en potatis” och ”hur många gånger kan jag få dem att plocka upp skeden”.

På storasysters förslag avslutade vi kvällen med en kort skogspromenad där vi kunde plocka hallon. Eller ja, mormor plockade, storasyster höll koppen och jag väntade på den asfalterade skogsvägen nedanför. Lillasyster somnade som en stock, medan storasyster kunde avsluta dagen med hallonröda fingrar ätandes direkt ur muggen med vildhallon. Nästan på minuten 12 timmar efter att hon väckte mig försiktigt med en smekning, sov även storasyster.

Idag skimrade livet i kolgruvan, diamanterna var många.

God morgon?

5.30 Lillasyster vaknar och skriker/tjuter/gastar/vrålar MAMMA i decibelnivå med Bruce på Ullevi.
5.32. Pappa går upp.
5.34 Lillasyster leker.
5.35–6.20 Alla vakna.
6.20 (ca)-07.00 Alla sover på olika platser där de senast lekte, låg eller valde att sova igår kväll.
07.00-08.32 Dusch, kläder, frukost. Sega människor, arga människor, trötta människor, alla i samma familj (och de flesta födda på 70-talet).
08.34 Jag missar bussen till jobbet.
09.25 Anländer till jobbet.
09.27 Får kaffe lika tunt som te (och som ser ut som kiss) i min kaffemugg. Fel på automaten. Mixar latte och espresso för ok kaffemugg (lyckas inte men behöver koffeinet).
09.30 Kaffemuggen välter över mitt skrivbord.

Godmorgon!

Byte av förskola och en blödig mamma

Ett natur/vetenskapsrum på varje avdelning, dator och iPad för barnen att använda, skogsutflykter varje torsdag och en pedagog som egentligen skulle gått i pension men älskar sitt jobb och stannar ett år till. Planerade födelsedagsfiranden med teckningar, blommor och nedskrivna fina ord från de andra barnen åt den som fyller år – och glass förstås. Foton från aktiviteter och namnmärkta klädnypor till barnens kläder i torkskåpet. Eget kök som lagar all mat.  En grupp på 20 barn i åldrarna 3-5 år och 3,8 pedagoger.

Idag var det dags för ny förskola för våra barn. Fortfarande lika nära vårt hem, och med en gård som jag själv hade velat kuta runt på. Jag vet att vi bara varit där en timme idag. Men magkänslan säger jajajaja, och när vår 4,5-åring efter bara ett par minuter var i full lek med sin ”barnfadder”, så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Det började som lite blött i ögonen, som när man skär lök. Pedagogerna kikade på mig men sa inget. Jag mumlade något om att jag var glad, ord som jag knappt själv hörde. Sen torkade jag lite med fingret under ögat och trodde jag hade stoppat flödet. Men nej. Det var omöjligt att stoppa, kranen var öppnad och jag kände hur mascaran kletat ihop ögonfransarna och insåg att det här kommer bli fult. Jag fick be om ursäkt och gå ut en stund. Satte mig inne på toaletten med knäna i ansiktet (sjukt låga de där barntoaletterna) och bölade. Lättnaden! Det här kan bli bra! Vi är välkomna, och atmosfären andas lugn och ordning. Precis vad vi behöver. Sen gick jag ut. Lite rödare i ögonen och utan mascara.

Ni kanske inte tycker att mina inledande exempel är nåt att hurra för. Grattis i så fall! Då har ni nog era barn på en alldeles utmärkt förskola. Det hade inte vi. Vi var förvisso nöjda med yngsta dotterns halvår som hon hann med, på den avdelningen funkade det helt ok. Men på storasysters avdelning var det i våra ögon många gånger katastrof. Vi har båda lidit av att lämna till ett ställe där ingen verkar veta vad den andre i personalgruppen gör, barnen blev straffade om de inte lydde (läs: uteblivet mellanmål, äta kall lunch), så många byten av pedagoger att varken vi eller dottern brydde oss/hann lära oss vad de hette. Sista halvåret var lugnare, men inte förrän vi rytit till, skrikit högt och blivit hatobjekt (eller i alla fall fått onda ögat) på kuppen. Där var 28 barn, alla 4-5 år, och alldeles för få pedagoger. En liten gård som var anpassad för 1-3-åringar, men som ändå sällan lämnades. Barn som rymde, de klättrade enkelt över grinden. Personal som skrek på barnen, och svarade ”allt är bra, här är allt bra” eller "jaaaag vet inte, jag har inte alls varit med din dotter idag" om vi frågade hur dagen varit. Jag är övertygad om att jag hade kunnat ta med mig ett annat barn hem på eftermiddagen utan att någon hade märkt av det förrän föräldrar kom och frågade. Ändå tror jag att personalen många gånger gjorde sitt bästa. Har man inte rätt försättningar i utbildning, erfarenhet och/eller personlighet så är det svårt från början. Får man då heller inte rätt stöd från sin chef och man får byta kollegor en gång i halvåret eller oftare, så är det ju inte så konstigt att en arbetsplats kollapsar - i det här fallet en förskoleavdelning.

Nu ska det bli annorlunda. Det måste bli annorlunda. Det kommer bli bra, det måste bli bra. Jag kan inte se att det kan bli sämre – vi är luttrade nu och rätt enkla att tillfredsställa. Vi blir tacksamma om någon bara hälsar våra barn välkomna på morgonen och säger hejdå på eftermiddagen, ser till att de har en självklar plats i gruppen, får leka ute en stund varje dag och tilltalas på ett respektfullt vis men självklart blir tillsagda när de felar. Får vi dessutom då och då veta vad våra döttrar gjort under dagen så är vi mer än nöjda. Allt annat är bara bonus – även om fotona från badutflykterna med nya förskolan såg underbara ut.

Ge mig en vagn så är jag nöjd!

Det bor (inte) en löpare i mig

Tycker jag det är skönt? Nej. Gillar jag naturen? Nej. Blir jag peppad av att förbättra min tid? Nej. Kanske lite.

Det är endast viljan att nå känslan av vältränade muskler som driver mig. Det, och att jag vill komma in mina sista par jeans som fortfarande, två år efter yngsta dotterns födelse, känns som om jag gjort i brallan när jag drar på mig dem. De går liksom inte riktigt att dra ändå upp.

Fördelen med löpning är att jag kan göra det när jag vill. Det är också nackdelen. Det finns ingen tid att passa, ingen som säger åt mig hur jag ska springa och ingen annan som jag inte vill imponera på, eller i alla fall inte vara sämre än. Det närmaste jag kommer en övervakare är den där fruktansvärt irriterade rösten på RunKeeper. Rösten som talar om för mig att jag sprungit två kilometer när det känns som fem, och som minst lika skadeglatt spottar ur sig de usla tiderna som är mina per kilometer. Ändå fortsätter jag att använda henne som pådrivaren från helvetet. Hon är ju den enda som kan svara på om jag kan vinna mot mig själv. Och den striden tänker jag inte förlora.

Nu är jag ingen van löpare. Hela våren och halva sommaren har jag gått i snabbt tempo (finns det inget svenskt ord för powerwalk?) och först nu kände jag mig lite redo för att ändå kanske testa löparsteget. I förrgår var det mest promenad med inslag av löpning. Men idag! Jisses så jag kutade. I början tog jag några promenadsteg emellan här och var, men sen började jag möta folk. Folk som var iklädda träningskläder, folk som var flertalet tiotalet år äldre än mig. Det var en motivator, jag tänkte inte låta någon 50-plussare bränna förbi mig när jag promenerar som den trasa jag känner mig som. Spelar ingen roll hur vältränad hen är, om jag så ska kräkas så tänker jag inte bli omsprungen.

Så jag sprang. Bakom varje krön och efter varje krök hade jag en plan att stanna till och pusta ut lite. Men jag gjorde det inte. Jag förbättrade min tid med över fem minuter. En tid som jag för övrigt inte skulle skryta om, men ändå. Fem minuter är ju mer än de där OS-vinnarna putsar sina rekord med. Några av dem misstänks förvisso för dopning. Det lär jag inte bli anklagad för. För jag antar att inte pensionärer i trikåer finns med på listen över otillåtna medel?

Vila maskerad som fotopaus.

Natur.

Sluttampen...

Jag är så redo. Jag räknar timmarna.

Fyraåringen vaknade 06.45 idag. Godkänt. Hon tog på sig kläderna själv utan klagan, såg på TV en stund och kramade mig till och med när jag kom upp. Vilken drömstart, det här blir nog en bra dag, tänkte jag. Jag spelar troligtvis huvudrollen i Den enfaldige mamman. En kort stund senare har barnen med gemensamma krafter väckt grannarna med sina tjut efter att de fått tillåtelse att vara ute på vår baksida när jag fixade fram frukost. Våra närmsta grannar är 85 år och ganska döva, och i nästa hus bor de nyinflyttade som gott kan ha en tidig morgon efter att ha hållit oss vakna med sin brummande utomhuspool och sin vuvuzela under fotbolls-EM tidigare i sommar. Men ändå.

Fyraåringen får en andra chans att vara ute och är nu tystare. Jag borde anat oråd. När jag går för att titta till henne tar jag henne på bar gärning när hon mosar två sniglar. Eller "flyttar dem" som hon sa. Ena halvan av altanen bär nu spår av en snigelmassaker. Jag spolar irriterat av altanen, utan kaffe i kroppen, och tänker att om någon yrvaken semesterskalle tittar ut nu så det jag som får skulden för att de vaknat. Klockan är nu 08.15.

Efter frukost och massa gnäll sätter jag barnen i soffan framför en film, så att jag kan  packa ihop inför dagens planerade utflykt till Varberg. Tvååringen fortsätter gnälla och det är oroväckande. Våra barn är högljudda, springer, far runt, tjuter när de är arga och skrattar lika högt när de är glada. Men de gnäller inte. Fram med termometern. Ingen feber på yngsta. Då lägger sig plötsligt äldsta ner i soffan. Och har feber... Inte mycket, men tillräckligt för att jag ska inse att jag har en dag hemma framför mig med två gnälliga barn. Ja, det var mest synd om mig i det läget. Jag dricker mitt morgonkaffe och sedan känns det lite, lite bättre. Böcker håller oss sysselsatta en stund och sedan kommer mormor. Dagen blir helt ok, trots gnäll. Febern stiger inte och solen tittar fram.

 Dagens bästa: Helt slut efter 5 km löpning fast jag gick en del också.

Jag tänker inte avsluta det här inlägget med att jag älskar mina barn och att de är det bästa som hänt mig. Det är självklart och behöver inte intygas. Jag tänker inte heller avsluta med att jag så klart är glad över de fem veckor vi haft ihop. Återigen - självklart. Men inget ändrar på det faktum att det nu bara är knappt 60 timmar kvar till semestern är slut för den här sommaren. Hurra!

Date night med maken

Vi var överens om att vi båda hade finaste utsikten. Det är en viktig parameter. Vi hade tiden att prata om vad vi ville. Det blev så klart mest om våra livliga pärlor därhemma, men också om drömsemestrar, badrumsrenovering (hur orka?) och om den sura servitrisen.



Timmarna o vinet flög hand i hand, plötsligt var klockan 23 och det var dags att ta bussen hem. Tidigt? Absolut inte, vi startade kvällen vid 18 och hade, trots försök att äta långsamt utan tidspress, redan klarat av en trerätters vid 20-snåret. Kaffe o grappa avslutade middagen.

Det var på tiden att maken och jag fick några timmar ihop utan barnen som tjoar i kör. Han är ju inte bara min make, utan också förste diskplockare, börsmäklare och fastighetsskötare. Det gäller att vara rädd om honom. Eller som han själv uttryckte det i ett äkta Lady och Lufsen-ögonblick vid middagen:

- Du har en väldigt bra man, den bästa! Jag kan inte säga det mer ödmjukt än så.