(O)vil(j)a

Vila stod högst upp på prioriteringslistan den här helgen. Det fattade alla utom fyraåringen. Hon iscensatte en hämnd vi bokstavligt talat blev tagna på sängen av, när hon påbörjade ett högljutt party klockan 06.00 lördagsmorgonen. Vårt brott? Vi misstänker en hel radda. På första plats troligtvis att vi väckt henne klockan 7 varje morgon och släpat upp henne, tvingat på henne kläder samt lämnat henne på förskolan. Tung brottslighet! Dessutom kan jag ha blivit fälld för det faktum att jag torkade bort en teckning som mycket kreativt var ritad direkt på väggen och som hon lagt ner tid och möda på under veckan. Alla veckans oförätter vi utsatt henne för, bakades nu ihop till en gigantisk morgoncocktail bestående av tjoande och tjimmande, skriksång och högljudda citat ur "Frost" samt diverse ostämda julsånger. Hon fick fram sin poäng.

Sexåringen inledde lördagen med att vara gäst på det tredje kalaset sen höstterminen startade, och fyraåringen var arg eftersom hon inte var bjuden. Mamman var arg för att hon inte var bjuden på vilket kalas som helst där inga ilskna fyraåringar befann sig, och pappan följde med sexåringen för att få köra ett par mil med bilen. Ensam på hemvägen! #lycka

Lördageftermiddag inleddes med ett brandtal från föräldrar till barn om beteendemönster vid uppvaknanden innan klockan 7 på helger. Vi började i ena änden med förklaringar om hur vi alla mår bättre om vi inte behöver vakna av cymbaler, och att vi slipper oroa oss för grannarnas välbefinnande när de tvingas vakna till Hej tomtegubbar framförd i falsett. Vi nådde inte fram kan man säga. Eller så kan man säga att hon imiterade en tonåring förvånansvärt bra, och satt helt tyst framför oss och svarade sedan "vadå?" med förvånad min när vi frågade henne om hon förstått. Vi avslutade diskussionen i andra änden, och hotade med indraget lördagsgodis för all framtid om hon inte lyssnade i fråga om att hitta en mer dämpad sysselsättning i gryningen. Självklart får hon väcka en av oss. Men alla tre övriga familjemedlemmar behöver inte snubbla upp och krocka i hallen med morgonandedräkter som kan väcka de döda och undra om Sweden Rock flyttat in under natten.

När barnen somnat satt vi i soffan och slösurfade på Netflix. Vi hittade Arrested Development. Antagligen slår jag in en öppen dörr och med all sannolikhet är vi hopplöst sist på bollen. Men vi skrattade oss igenom fyra avsnitt á 20 minuter och serien kan därmed lätt utnämnas till en av de bästa för en lördagstrött hjärna. Jag önskar mig härmed också ett Frozen Banana Stand. Och en stegbil.

Något av det vi sa gick tydligen fram, för imorse vaknade vi av en liten människa som likt en vålnad gled fram över golvet, och sedan stod och stod och stod och stod vid sängkanten och stirrade på oss tills vi vaknade. Även om vi båda vaknade med ett ryck (och jag i alla fall kvävde ett skrik), så var det ju ett steg upp från gårdagens brutalitet. Grymt nöjd med förbättringen, vände jag mig om i sängen och fortsatte sova medan maken och fyraåringen började dagen framför Barnkanalen.

Någon timme senare fick jag bevis på att vår seger var en pyrrhusseger, inlindad i dåligt samvete och missförstånd, samt en en bekräftelse på att vi ändå nått fram med vår vädjan om lägre decibeltal än 120. Men att det skulle kosta.

- Mamma? Får jag lördagsgodis när jag blir vuxen?

- Ja, fast du får köpa det själv.

- Men du satt jag skulle få!!!

- Vad menar du?

- Du sa att jag skulle få lördagsgodis om jag inte skrek. Du sa inte att jag skulle köpa det själv! Jag har inga pengar, då får jag inget godis!

(Hulkanden och dramatiskt-slänga-sig-på-golvet) (inte av mamman)

- Men...

- Du ljög!

- Men...

- Du är dum!

- Men...

- Jag vill ha choklad när jag är gammal. Får jag det?

- Men du ka...

- Uuuuahhhmmmmmuaaahhhhhaaa....

- Du ska få choklad varje dag när du är vuxen.

Jag borde fattat bättre. Det enda som kom ut av den här mutan är att vi snurrat in oss i något slags löfte om en evig chokladfabrik. Fyraåringen har förvisso förstått själva teorin bakom dealen, men i praktiken går det...så där. När jag nattade henne nyss blev hon kissnödig. Hon smög upp, gick förbi sin storasysters dörr (som sov) och in på toaletten. Sen kom hon på nåt. Gick ut igen, ställde sig utanför sin storasysters dörr och vrålade till mig, i all välmening, att hon inte tänkte spola.

- ...SÅ INGEN SKA VAAAAAKNAAA! BRA VA!

Jaja, jag kanske är sjuk då. Lite.

Så kom den, veckan när vi liksom kravlar oss fram bland snorpapper och halstabletter. Och med ”oss” menar jag – jag. Maken var krasslig ett par dygn förra veckan, men sin vana trogen lyssnade han då på sin kropp och gick och la sig. Som vanligt var också att han hade noll sympatier från sin fru. Speciellt när han får frågan vilka värktabletter han tagit och han svarar att han inte tagit någon alls. Va! Det är väl grundläggande för alla föräldrakurser att inte förrän du testat en cocktail av de allra vanligaste receptfria läkemedlen, inklusive en herrans massa c-vitamin och eventuellt en whiskey, kan du ens närma dig epitetet ”sjuk”. Den tredje sanningen i min makes sjukdomshistoria från förra veckan var hans snabba tillfrisknande. Sunkigheten försvann och han kom tillbaka till livet som småbarnsförälder.

Mot slutet av förra veckan började jag känna mig hängig. Ignorerade. Maken och jag genomförde våra helgplaner, men min insats som medpassagerare kanske inte var så lysande som han hoppats. Jag dreglade kanske inte (INTE) när jag vilade i bilen, men jag hade ett strikt schema för hals- och värktabletter. Men sjuk? Nejdå.

Vann första ronden. I tisdags var fyraåringen sjuk. Jag kände mig ju ändå rätt hängig också, så jag stannade hemma med henne. Skrev jag att hon var sjuk? Det var en sanning som gällde i ungefär 2,5 minut. Vid lunch hade hon kunnat springa ett maraton alternativt driva ett elverk med sin energi. Man kan säga att hon vann den ronden.

Och nu sitter jag här. Torsdag. Drar på en seg förkylning som mestadels gör sig påmind i form av trötthet och huvudvärk. Precis när jag känner att jag är nog ändå rätt pigg, så kliar snoken av snor. Maken menar att han har en bättre strategi än jag i vardagssjukdom. Så här på sjunde dagen är det inte lika enkelt med argumenten mot att han har rätt längre. Hörseln kan väl också bli lite påverkad när man är förkyld…har jag hört.  En Treo på det kanske?

Dalarna för en stund

Det är lite grann ödets ironi att jag anlände destinationen med nerfläckad tröja. Kaffe o majonnäs satt som två lysande runda nya mönster på min förvisso rätt alldagliga tröja. Det är svårt att vänja sig av med alla saker som automatiskt kommer med barnen. Små vardagliga trix som man gör utan att tänka sig för. Servetthögen de luxe som vi plockade åt oss på Burger King, till exempel, två vuxna gör sällan slut på 20 stycken per måltid (mitt spillande till trots). Addera två barn - servettsstället slut. Beslutet att ta plats vid ett mer barbordsliknande bord på samma hamburgerställe, efter att ha övergett det barnvänliga soffbord vi alltid sitter vid annars. Men störst är den där känslan av att hela tiden ha tappat bort något. Var inte barnen här nyss..!?

Jag hade helt fel, men också helt rätt, om vildmarkshotellet där vi spenderade natten. Bara några hundra meter därifrån fanns björnarnas egenvalda övergångsställe mellan fjäll och dalgång. I den hemlagade fantastiska frukosten, bestående av bland annat rökt sik, våfflor och nygjord blåbärssylt, ingick också historier med värdparet om vargmötet 300 meter därifrån, om bärplockning och flugfiske och tyskarnas missuppfattning om allemansrätten som inte betyder att man får tälta i någons trädgård. Medan vi fick nybryggt kaffe serverat, kände jag mer och mer att jag förstod de här vänliga människornas val att bo mitt i naturen.

- Det kanske bor en vildmarkstjej i dig ändå, sa maken efteråt.

Tillåt mig tvivla. Men jag var glad för att "trots" läget, några kilometer in i skogen, fanns utmärkt wi-fi och jag sov som en klubbad storstadsbo som fått en välbehövlig överdos av djupa andetag av fjälluft. Maken är ju mer vildmarksanpassad än mig från början, men han förhörde sig ändå om var närmaste Clas Ohlson-affär finns. Nån civilisation vill man ju ha, som han sa.

Jag har hunnit läsa en hel bok. Hålla min makes hand (ja, vi är hundra år) utan att någon liten minimänniska ska knö sig emellan. Inte vänta till sist i familjens toakö. Men den oerhört politiskt korrekta sanningen är att jag redan igår, två timmar norr om Göteborg, höll på att längta ihjäl mig efter barnen. Alla tankar på högljudda, skrikiga lekar och trotsiga gräl var som bortblåsta. Mindes bara varma morgonkramar, kloka resonemang från en sjuåring och en fyraåring som smyger in sin hand i min.

Nu är vi snart hemma igen. Om barnen, som haft party hemma när vi var borta, blir glada att se oss återstår att se. För säkerhetsskull har vi presenter med oss till dem. Äkta älgbajslortar, handplockade av tyskar i svensk dalaskog, lackad och utsmyckad med pärlor och satta på en nyckelring. Borde bli succé om vi känner våra avkommor rätt.

Den rena tröjan blir förhoppningsvis snart nerfläckad av pussar och kramar med spår av lite mellis, sand och snor. Hurra!

Tvåsamhet

Vår standardvariant när det kommer till avkoppling utan barn, spa och champagne, är denna helg utbytt mot blåställ (nåja) och kaffe på termos. Vi lämnade barnen hemma med sina favoritmänniskor och drar tillsammans sex timmar norrut, maken och jag. Det måste väl garantera ett dygns egentid ändå!?

Maken har bokat in oss på ett bed and breakfast långt in i skogen. Enligt deras hemsida finns wi-fi (tillåt mig tvivla) och har man tur så får man en skymt av både älg och björn. Tur!!? Otur skulle jag mer vilja kalla det mötet...men ok. Vi är på väg mot vildmarken.

På väg här i bilen har vi hunnit avhandla både det ena och det andra. Som att maken tydligen kände av tydliga mobbningstendenser, om än i lightversion, på sitt arbete efter att han avslöjat sin vurm för tidningen Land. Min reaktion kan eventuellt ha förstärkt hans intryck. Eller huruvida vi ska ligga kvar bakom bilen med skylten "övningskör" tydligt markerad i bakrutan. Eller vilka halstabletter som är de godaste.

Ååååh, de hinner säga alla orden i en mening till punkt...och så lugnt och skönt de har de där i bilen nu, tänker kanske någon med en trilskande tvååring på armen och håret i svettiga stripor. Jodå. Jag ska inte klaga. Meningsutbytet är väldigt skilt ifrån det som utspelade sig under den något kaosartade fredagsmys(?)middagen vi genomförde igår. Framförallt är det skönt med tystnad. Hittills har vi dock stannat nästan lika många gånger som alltid när vi reser med bilen. Något ska hämtas, nån är nödig, stegen ska surras... Dessutom har jag nyss föreslagit ett kortare stopp i en civiliserad stad innan vi når fjällvärlden. Champagne smakar ju lika gott ur mugg, eller hur?

Väck inte det barn som sover.

Fyraåringen kom instövlandes klockan fem imorse. Hoppade upp i sängen och la sitt huvud på mitt. Gastade att hennes pappa skulle flytta på sig och att hans täcke var hennes. Gomorron? Desperationen över att eventuellt förlora den sista timmen av nattens sömn, drev oss till att göra barnet till viljes. Maken försvann in i hennes rum för att fortsätta sova. Fyraåringen sjöng en stund, förvisso rätt tyst, men inte tillräckligt tyst för att jag skulle kunna somna om. Tio minuter senare väcktes sexåringen av fyraåringens version av "Blame it on the disco".

Sexåringen fick Ipaden i sin hand och gick tillbaka till sitt rum. Jag slumrade, medan fyraåringen verkade fast besluten att med hjälp av små knuffar, framföra några slumpvis utvalda fraser ur Melodifestivalen, samt en och annan "kram", hålla mig precis vid sömnens yta. Efter några minuter insåg jag att dagen nog, mot min vilja, hade börjat. Jag låg kvar några sekunder extra och njöt av tystnaden...vänta nu...vadå...TYSTNADEN..??! Va i...?

Ungen sov. Snusade gott med täcket uppdraget till hakan. Drog några snörvliga barntimmerstockar och smackade belåtet i sömnen. Rofylld och helt avslappnad låg hon med huvudet på min kudde och tog igen förlorad gryningssömn. Jag reste mig precis när min väckarklocka ringde. Fyraåringen rörde lite på sig, grymtade något ohörbart och fortsatte sova...


(Vänta du bara tills du är femton, älskade unge, då ska mamma lära sig spela fiol och öva varje lördagmorgon så fort solen gått upp)

Stolt mamma

Sakteliga börjar vi komma tillbaka i rutiner. Maken och jag har svår Netflix-abstinens på kvällarna, och vill gärna vara vakna tills augusti-mörkret faller strax före midnatt. Det är dock inte att föredra när klockan ringer nollsexnoll, och vi vet att vi vaknar som två arga zombies om vi inte får sova mer än så. Ok, jag gör det.

Fyraåringen kämpade hela sommaren med att inte somna på kvällarna. I söndags slocknade hon vid 23. Efter två dagar på förskola med tidig väckning, somnade hon igår mitt i sitt eget solosångnummer "Hej tomtegubbar...".

Veckomiddagarna som planerades i sista sommarskriket i söndags, flyter i alla fall på i lite mer sommaranda fortfarande. Vi är inte inne i pasta-och-korv-träsket än. Grillad lax och hemlagat blomkålsmos stod på menyn idag. Skryt!, tänker säkert nån. Jajjemen, men när fyraåringen äter blomkålsmos som om det var glass, och dessutom ber om en morot, då skriver jag det gärna på hustaken. Jag tycker verkligen kan man få hojta högt när ens ungar äntligen fattar något roligt klokt på egen hand. Dessutom balanserar det där upp sig själv. I alla fall hemma hos oss. Mycket riktigt även denna gång. En stund senare försökte "någon" smyga ut lite luft, men tyvärr höll den skyldige fyraåringen i handen just då, som högt utbrast "oj, vilken jädra fis!".

På ämnet ärlighet samt vårdat språkbruk för barn, har jag bara en sak att säga: vill du ha mer blomkålsmos?

Egentid på tu man hand

Sista semesterdagen, efter fem gemensamma sommarveckor, lämnade vi barnen på varsitt håll, och tog färjan ut i skärgården för lite tid med varandra, maken och jag. Vi åt middag på en solig uteservering precis vid kajkanten, trubaduren spelade och måsarna höll sig på vackert avstånd. Västkusten från sin bästa sida.

Efter ett par timmar lämnade vi restaurangen och satte oss på en klippa. Vi skulle sitta där och filosofera lite tänkte vi, och dessutom fick jag ont i magen strax efter jag svalt sista skeden fisksoppa, så jag behövde lite avskildhet. Jag la mig ner och slöt ögonen en stund. Maken såg ett litet stenröse och fick sten-samlar-feeling. Vi var ensamma på klipporna och kvällssolen sken.

Efter några minuter tog vinden tag i min kjol och jag öppnade ena ögat för att kolla läget. Då var vi inte ensamma längre. Det första min blick möter är två finniga tonåringar med fjunig mustasch som står alldeles still och tittar på oss en bit bort. När jag vänder på huvudet snett bakåt ser jag deras hundra tio släktingar på väg ner till samma klippa. Maken skrattar till, tittar åt andra hållet och ser en barnfamilj klättra runt några meter ifrån oss.

Vi sätter oss upp. Sitter kvar en stund, men min mage plågar mig på ett sätt som snarast kan beskrivas som om fisksoppan jag åt innehållit fortfarande levande räkor och musslor. Vi tar bilen och åker en sväng. Gläds åt att vi bor här, på västkusten, så nära skärgården och mitt i det vackraste vi båda vet - klippor och blått hav. Det var en alldeles strålande dejt vi fick till, maken och jag, minus min mages bråkande.

Några timmar senare bestämmer sig fisksoppan för att komma upp igen. Efteråt ligger jag med pannan mot det svala kakelgolvet i badrummet hemma. Det är strax efter midnatt, helt tyst i huset och mörkt ute. Stilla. Egentid...?

Antiklimax och curling i Varberg

Det är rogivande att sitta i soffan och lyssna på en fyraåring som sjunger "Goder Afton" i mjuk, tyst ton för sin far som försöker få henne att sova. Bättre hade förstås varit om hon sov, men det verkar omöjligt dessa dagar. Nu har vi inte ens värmen att skylla på, som orsak till att vi inte lyckas få den yngsta i familjen att ligga still så länge att hon skulle somna av ren utmattning.



Idag var första dagen sen i juni nån gång tror jag, som vi behövde en tröja redan på eftermiddagen. Vi gjorde en mindre lyckad utflykt till Varbergs fästning efter lunch. Sexåringen var taggad till tusen, hon skulle få gå på dramatiserad guidning med skådespelande inslag på fästningen, och det var nog för att vi båda skulle nomineras som århundradets föräldrar (idag alltså, i några få minuter, hon glömde det sen när hon inte fick veva ner bilfönstret som hon ville och istället hävdade sin rätt att bestämma själv var hon vill bo - och vi var inte förstavalet om jag säger så).



Vi anlände en timme innan visningen. Båda barnen småspringer uppför trapporna till fästningen, fyraåringen lika glad som sin syster, torts att hon hade två år kvar till den satta åldersgränsen för guidningar idag. Men sexåringens entusiasm smittade nog av sig på alla. Vi nådde toppen (flåsande) (i behov av vila) (och vätska) till slut, men hann inte njuta av utsikt eller fuskvila av typen "oj, sten i skon innan hela vår lilla utflykt fick ett snöpligt slut... Trots att vi var i god tid, fick vi veta att alla dagens guidningar var fullbokade..!? Antiklimaxen blev totalt, sexåringen började gråta på studs och makens beskyddarinstinkter tog över. Medan jag ryckte in som den ömma modern och tröstade det gråtande barnet, som ju inte gjorde mycket för att dölja sin besvikelse, försökte maken övertyga receptionisten om att två personer borde kunna tryckas in i gruppen. Handen han fick tillbaka var kall, slapp och fisklik. 



Två irriterade föräldrar (varav en lät alla förbipasserande höra av vi kört 10 mil för detta - 10 mil!), en besviken dotter och en lillasyster som hängde på, utgjorde ingen rolig skara. När jag försökte curla sexåringen genom att visa henne att hon kunde få göra egna armband, som de såg ut på 1600-talet (?), blev besvikelsen istället ännu större. Skylten "vi tar ej kort" gjorde att mitt humör sjönk som en curlingsten. Allvarligt!!???! Okej att själva fästningen är flera hundra år gammal, men teamet bakom är välkomna till 2014.

Vi lämnade och gick till en lekplats. Maken köpte glass för att bättra på blodsockernivån hos alla inblandade. Sammanbiten kom han tillbaka från kiosken. Glassen hade han med sig, men någon fryspåse hade inte kiosken kunnat bistå med, och detta tyckte han verkligen var droppen för vårt besök.  Möjligen att kylväskan han hade över armen och stoppade glassen i skulle kunnat väga upp just den situationen, men nej. "Varberg levererar inte idag!" var hans sammanfattande slutkommentar.



Nu sover visst båda barnen. Morden i Midsomer väntar för mig och maken på SVT Play. 

Goder Afton!

Lallare

Skrota runt. Hoppa över dryga tvätthögar (som ger en onda blickar när de passeras för hundrade gången). Fylla kylen och äta hemma. Låta badkläderna torka på riktigt. Känna in hemmastämningen i vårt röriga, men å så perfekta lilla radhus. Se ungarna hitta sina vänner igen efter allas semesterbortavaro. Jag fick plötsligt tid att läsa en bok mitt på dagen. Maken hittade några brädor som verkligen behövde målas. Och sågas. Och sättas upp på vår balkong, tydligen. För den som undrar hur målning konkurrerade ut bilen på toppen på älska-att-göra-listan, så berodde det på att den redan var skinande ren sen cirka 24 timmar. Den rekondades i samma sekund som vi anlände Torslanda i lördagskväll. Väskorna hann knappt lämna bilen, och barnen drog förskräckt undan fötterna, när maken kom farandes med diverse proffsverktyg för att göra den femte familjemedlemmen representabel igen. Dess likhet med en soptipp, återvinningsstation samt second hand-handel (helt utan hippfaktor) var faktiskt rätt slående innan makens insats.

Fortsätter veckan så här så kanske vi till och med är utvilade efter semestern?

 En riktigt bra bok!

Tack, Skåne, och hejdå!

De sista dagarna i Kivik blev de bästa. Musteriet med himmelsk god äppelkaka. Glass tillverkad på Österlen och häng på lekplatsen med utsikt över Hanöbukten. Spettekakan hoppade vi dock över, tror man måste vara infödd skåning för att inte tycka att det smakar papper, eller som en vacker oblat-tårta.

Vi var på Glimmingehus en eftermiddag och kväll. Sexåringens historieintresse applåderas av föräldrarna, som således drar runt på slott och fort. Kvällens tornerspelet var ju för henne som grädden på moset. Hästar och "förra tiden" på samma scen.

Fyraåringen var lika glad som alltid, men något malplacerad. Tre minuter in i guidningen, som fick sexåringen att lyssna andäktigt på en medeltidsklädd kvinna i 40 minuter, drog fyraåringen igång en egen show med vad hon ville skulle bli allsång. Maken tog henne snabbt under armen och gick bort till vidderna bakom borgen från 1500-talet. Lätt irriterad över att missa guidningen på grund av sin högljudda avkomma, gick han till entrén och ville återlösa sin biljett. Det gick inte, guidningen var gratis och hundralapparna vi betalat var för inträdet. Antagligen hittade maken kraft där nånstans till att nå fram till fyraåringen. De kom in en stund senare och då var hon i samma klass som övriga jämngamla barn på visningen - alltså klart godkänd. Sexåringen tittade dock skräckslaget på mig och sa "de är här, vad ska vi göra, mamma!?" när hon fick se sin syster komma gåendes i det medeltida köket. Själv knuffade jag mig snabbt fram till den centralt placerade brunnen i rummet och konstaterade att fler tänkt samma sak som jag - den var gallerförsedd en halvmeter ner. Puh!

Vi har också ägnat mycket tid åt lantbrukarnas öden och äventyr på Österlen. De gula vetefälten har lockat maken att stanna bilen både en och två gånger för att plocka några strån från fälten åt barnen. De är numera väl införstådda med de fyra sädesslagen, och det var ju på tiden, säger mitt påbrå från Västgötaslätten inom mig. Häromkvällen satt min make och läste en artikel med rubriken "Vill du bli lantbrukare men saknar gård?". Min ofattbart förvånade min på andra sidan soffan, besvarades med ett självklart påstående om att han ..."alltid haft en dragning till lantbruket. Alltid!".

Oavsett bondelängtan så bär det hemåt nu. Så: hejdå Österlen. Jag älskar din yta, men ser inte bortom skönheten... Kanske måste vi ses fler gånger för att du ska komma till din rätt? Eller så är vi i osynk, faller inte för varandra. En date kanske räcker? "Ring inte mig, jag ringer dig".


(Min make hojtar väl antagligen ett rungande PÅ ÅTERSEENDE, och kommer tillbaka med skördetröskan nästa år.)