onsdag 30 december 2015

Backe upp och backe ner

Första skidan på årets sista skidsemester var minst sagt backig - på fler sätt än det vanliga.

Åttaåringen tappade bort sitt nyinköpta liftkort tre sekunder efter att hon fått det i sin hand. Maken och jag var precis lika gnälliga på grund av barmarken i de nedre liftarna, innan vi kom en bit upp i systemet. Vet de inte vad liftkortet kostar för en familj? morrade maken, och jag körde doakör i bakgrunden och höll med.

Femåringen, som tjatat om att få använda stavar, slängde iväg dem i frustration efter fem meter och vägrade sedan befatta sig med dem - viker gjorde hennes far ett par stavar rikare under dagen.

Efter ett par fjösiga åk bestämde vi oss för mackor och kaffe. Det, i kombination med att maken via telefon lyckades få ett löfte om att få hämta ut ett nytt liftkort gratis till åttaåringen, vände onsdagen till det bättre. Plötligt var det rätt mycket snö i backarna ändå! Det var precis lagom temperatur, runt noll, och efter lunch fick snökanonerna hjälp på traven när det sakta började singla ner vackra små snöflingor över backarna.

Sen var det dags för after ski. Pjäxdansen uteblev, men maken gav after ski-bandet tio stavar av tio möjliga. Jag tror att det eventuellt kan berott på att 1) de var från Göteborg 2) Maken har inte varit ute i svängen på riktigt sen mars 2005. Men visst, de skålade på norska, danska och svenska, precis som ett halvkass coverband bland semesterfirare i fjällen ska göra.

Femåringen somnade just mitt i en mening och maken googlar spelningar på västkusten för sina nya idoler. Själv ska jag kurera en oanvänd muskel (?) som fick sig en smäll i en liftvurpa med femåringen. Glögg vid brasan och en bastu på det, får ändå anses som en godkänd skiddag.




tisdag 29 december 2015

Tack för kaffet

Vi är grymma på att sträckköra sträckan Göteborg - vildmarken Sälen nuförtiden. Några saker är dock heliga på bilresan och en av dem är kaffetermosen. Med influenser från 40-talisterna har vi alltid en termos kaffe med oss, att dricka av under färden. Idag smakade smakade dock kaffet verkligen inte bra. Snarare triggades samtliga kräkreflexer. Det var mitt fel. Mina hjärnceller slog slint häromdagen på Willys när jag handlade och det slutade med att jag köpte Garant-kaffe som var på halva priset. Vi var båda överens om att det smakade rävpink redan när vi drack det igår. Vi var då också överens om att slänga paketet. I bilen idag upptäckte jag att makens hjärnceller också fått fnatt, eller blivit hjärntvättade av någon snål jefel, för kaffet fanns uppenbarligen fortfarande kvar och smaken hade inte blivit godare över natten.

Vet inte om det berodde på det bittra kaffet, men maken, som vanligtvis gillar konvoj, blev irriterad när vi hamnade bakom vad han först trodde var en epatraktor. Det visade sig vara en vit liten japansk bil, men vi kom bara inte om den. Vi låg bakom lääänge, tills den svängde av i Malungsfors, några mil mellan innan Sälen. I Malungsfors kom också resans största förvåning, när jag hör maken utbrista:

- Om man skulle ta och köpa sig en läder-cape..?

I Malungsfors ligger lada efter lada med skinn och läder till salu i olika former. De är byns grej. Hade jag inte satt det illasmakande kaffet i vrångstrupen innan, så gjorde jag det då.

- En läder-cape...!? Att åka skidor i eller?

Jag hade förstås, tack o lov, hört fel genom mina hörlurar. Men man kan inte så noga veta med min make. Han skäms inte för sig och skulle han velat ha en läder-cape så hade det blivit en läder-cape. Förvisso i hans nästa äktenskap i så fall, men ändå.

Vi passar också på att tacka Gud och våra gener för att ingen är åksjuk av barnen. I sex timmar satt de och tittade på film och lyssnade på musik. Hörlurar på alla ger frid i bilen. Synd att kaffet förstörde harmonin.







måndag 28 december 2015

Ett hundliv.

Vi adderade lite extra spänning till julfirandet i år genom att låna in en hund. Nio vuxna och två barn, en julgran, en tomte och en hund i vårt radhusvardagsrum lät alldeles rimlig och mysigt när det hela bestämdes i all hast. Maken var inte överförtjust, men hans äldsta dotter var å andra sidan i sjunde himlen, så det vägde jämt. Femåringen brydde sig inte nämnvärt och själv gick jag från att tycka att det var en toppenide', till att bli sjukt nervös och känna att detta möjligtvis skulle kunna bli den här familjens fall...

Turligt nog visade det sig att jag hade fel i mina föraningar. Hunden Bobby (Ewing) struttade runt här som den gamling (11 år) han är. Han smälte snabbt in som en femte (eller åttonde, beror på om man räknar med kaninerna och Volvon) familjemedlem. Åttaåringen hade paxat att ha hans korg i sitt rum. Vi andra hade inga invändningar i den frågan (stängde våra sovrumsdörrar och såg inte samma önskan i att ha en hund i sängen).

Första natten nattade jag åttaåringen och Bobby (Brown) låg i sin korg nedanför sängen. Halvvägs in i en av de psalmer hon alltid vill höra vid läggdags, ackompanjerades min sång av hundens snarkningar. Alla andra kanske hade haft problem att sova, men inte åttaåringen. De sov hela natten som två stockar i hennes rum.

Eller nästan hela natten. Klockan fem vaknade åttaåringen och var alldeles för exalterad över Bobbys närvaro för att kunna somna om. Halv sex gick de ut på sin första promenad. Halv åtta igen. Och halv tio...

Allt flöt förstås inte smärtfritt. Femåringen surade och tyckte vi skulle lämna tillbaka Bobby (B-son) rätt omgående. Åttaåringen fick erfara, att även en snäll hund kan bita ifrån om den blir överraskad. Men i det stora hela var Bobby (B-dog) till och med omtyckt av maken till slut. Femåringen bytte taktik efter att ha insett att hunden var här för att stanna (i fyra dagar) och mutade in sig som vän genom att tjuvmata honom med pasta i smyg under bordet.

Andra natten kom åttaåringen in till oss vid halv tre-tiden. Hon ville sova hos oss, hon fick inte plats i in egen säng tyckte hon. Bobby (B-boy) hade knött undan henne. Så där låg vi alla tre i dubbelsängen medan hunden ensam sov i sängen i rummet bredvid.

Hundäventyret varade i de fyra dagar det var bestämt. Men tre av fyra av oss var sugna på att behålla honom. Femåringen var återigen tillbaka på att djur är odjur. Åttaåringen och maken tog ett känslosamt farväl av Bobby (Ljunggren) när annandagen var över. Själv kände jag förutom saknad, även en viss tillfredställelse i att uppdraget var slutfört. Och att jag skulle få sovmorgon, regnig promenad vid åtta på morgonen är ändå regnig promenad klockan åtta på morgonen. Oavsett sällskap.

Nu, ett par dagar senare, ska vi försöka hålla oss ifrån impulsköp av hund kommande veckor...för det blev väldigt tomt när Bobby (Bobson) åkt hem...





fredag 25 december 2015

(H)juldagen

Med sju dagar kvar av december, så kröntes ändå julafton som en toppendag. Men juldagen är sin storebror hack i häl, i alla fall vad gäller julefrid. Nya leksaker till stora och små, julgodis och allmänt härligt seg känsla av ro. Harmonin smittade av sig på barnen, som lekte ihop flera timmar utan tjafs. Eller nja, men en timme lekte de och "kom överens" som de sa när vi misstog jubel för bråk. Det dracks kaffe oss vuxna emellan och hela dagen andades lugn - en sällankänsla i vardagsruset annars.

Närmare kvällen skulle vi iväg med bilen. Då steg dock pulsen en liiiiiiten aning igen hos vissa av oss. Bilen visade sig ha problem med baktassen. Maken såg mig som sin huvudmisstänkta i denna brottsplatsundersökning.

- Såg du inte att det var lite luft i däcket när du gjorde inspektionen?
- När jag gjorde vadå sa du..?
- Inspektionen! Du tar väl ett varv runt bilen efter att du kört den?

Jag hoppade över svaret på den frågan. Ett varv runt bilen?! Jag ser bilen som en gratis taxi och har dessutom på min meritlista att jag en gång satt mig i fel bil på en parkering och undrat varför den inte gick att starta. Så, nej, ingen "inspektion" när jag suttit vid ratten.

Tyvärr verkade det här lilla missödet hänt när jag använt bilen. Så himla typiskt! Så då ville maken ha reda på om jag kört på nåt eller över nåt eller så. Självklart svarade jag nej på alla trettiotvå frågor han hade om orsaken till att däcket plötsligt var platt. Ibland svarade jag vet ej. Det skulle jag inte gjort. Precis när en tanke började stiga upp från mitt undermedvetna om något häromdagen...så skvallrade åttaåringen.

-Mamma körde över en plantering i måndags! Det hoppade jättemycket och bilen skakade!

Alltså!!! Århundradets överdrift! För det första så var det inte en plantering, det var en kant på en ytterst pytteliten blomsterprydd refug i utkanten av en parkeringsplats. Och bilen "skakade" inte! Den är möjligt att den kanske svajade till för en sekund...men inte mer! Turligt för den lilla "sanningssägaren" så är det idag dagen efter julafton.

Det enda som vi var överens om i åttaåringens historia, var att den där incidenten inträffat på måndagen. Bilen har använts efter det, förvisso bara av mig, men hjulen har mig veterligen både varit på plats och fungerande. Min lösning på problemet var att ringa närmaste 24-timmars däckservice. Maken hittade faktiskt en, men den var för lastbilar. Och även om vår V70 lastar en del så...nja...ni fattar. Ingen hjälp där.

Senare på kvällen ringades problemet med bilhjulet in ytterligare. Maken tog en paus från familjelivet för att sköta om sin metalliska vän, som nu var skadad. Han hittade en skruv, långt inkörd i hov...förlåt, hjulet. Det ska tydligen inte vara några problem att "fixa" imorgon, enligt maken. Det låter ju bra, i så fall har den här historien chans på ett lyckligt slut. Möjligtvis förutom, att den där lilla felbedömningen i avstånd till den kantsten som någon placerat alldeles för nära mitt hjul i måndags, nu verkligen inte hade behövt berättas högt! Eller att tempot i familjen nu raskt återgick till normalt planerande kontrolläge igen.

Men julefriden var trevlig så kort den varade.



Hit men inte längre med den silverfärgade springaren i garaget

onsdag 23 december 2015

Dan före dan anno 2015

Strax efter åtta imorse travade jag in på hovleverantören Ica för årets julbordsinköp. Barnen var med mormor som tur var, men det gjorde ju bara att det var minus två vildar i affären. Den var ju redan då i princip fylld till max av skinkjagare och glöggmissbrukare som slogs om varor som var på upphällningen. Eller ja, slåss kanske var att överdriva, men det luktade fajt när de två sista påsarna med färdighackad mandel skulle fördelas (och jag var faktiskt först fram!).

Handlingen tog nära på musten ur mig trots tidig morgon. Svettningen gjorde mig ju dock troligtvis nåt kilo lättare och det är ju passande så här innan årets chokladätarhelg startar. Och det var inte jag som tappade en burk sill och en flaska julmust i golvet i kassan - hurra för det!

Eftersom handlingen blev ett träningspass gick jag all-in på en grönsaksjuice i mixern när jag kom hem. Det är troligtvis det sista nyttiga som når min kropp på ett par dagar. Som sagt, snart dags för att balla ur i godisskålarna. Den gav energi för att torka av på ställen i köket som inte blivit städade på cirkus 363 dagar. Tvättade fönstren i hast också. De blev väldigt randiga, men fördelen är ändå att vi nu kan se genom dem utan att tro att det är mulet varje dag.


På eftermiddagen skulle jag och barnen gå till min mamma och mangla dukar. Det är en jultradition vi har. Jag blir alltid nostalgisk och tänker på min mormor som manglade allt och strök resten. De flesta textilier i det här radhuset är annars skrynkliga året om. I år blev barnen upptagna av nån lek och då fick min mamma och jag plötsligt tid att dricka kaffe och prata bort en halvtimme, utan en tanke på manglingstraditionen. Men bli inte oroliga! Det löste sig senare på kvällen! Inga skrynkliga juldukarna här. Fasa.

När makens jobbdag (eller avslappnande kaffedrickardag som den också kan kallas) var avslutad tog han hand om griljeringen av julskinkan. Tre kilo grisrumpa pryddes med senap och ströbröd. Mitt inköp tidigare idag var därmed godkänt. Puh!

Barnen somnade nyss. Maken och jag har hetsstädat valda delar av huset och rivit i tvättkorgen efter kläder till oss själva imorgon. Barnens klänningar är självklart framhängda och förberedda sen länge.

Nu är det strax dags för uppesittarkväll med tjuvsmakning av den färdiggriljerade skinkan. Självklart spelar vi inte Bingolotto. Självklart inte. Ingen vinst än.

Maken ska enligt egen utsago gå och lägga sig så sent som möjligt idag. Jag antar att det är vid midnatt, för sen är det imorgon. Julafton!


Har självklart dukat i förväg för första julfikan imorgon. Husmoder är mitt andra namn.


måndag 21 december 2015

Grann gran

Någon ville ha plastgran, en ville inte ha gran alls och en har frågat sen första advent när granen ska "plockas". Den fjärde tog in synpunkterna och körde sedan till Ica och köpte vad han tyckte var en kompromiss: en mini-gran. För ett par år sen höll samma person på att svimma av priset på kungsgranen, men nu fick han "igen" pengarna på den lilla billiga pluttgranen. Alla nöjda!

Eftersom mamman (och lite pappan) roat sig kungligt hela december, så har granen inte kommit över tröskeln förrän ikväll. Ljus och kulor hämtades och glöggen värmdes. Efter att maken svurit en stund över "vilken pajas det nu var som lagt in ljusen" förra året, så kom trasslet till slut upp i granen. Sen tog barnen över pyntandet. Maken och jag lutade oss tillbaka som åskådare och lät dem gå bananas med sina smällkarameller, dagisgjorda hjärtan och målade kottar. Åttaåringen satte dubbla stjärnor i toppen och femåringen krönte granens glans med ett (enligt henne) knäckebrödshjärta fyllt med paljetter. När granen till slut dignade under glitter och kulor så tog femåringen ett teatralistiskt steg tillbaka, la armarna i kors och utbrast; Så ska en gran se ut!

Nu är jag ensam kvar framför granen med min glögg, barnen försvann till sina rum och maken skulle enligt utsago ta en tur med bilen för att fylla på diesel, som han sa; "för din skull".
- Jomentacksåväldansmycketförservicen! Köper du med en färdigklädd rosa plastgran från macken också?









söndag 20 december 2015

Fjärde adventsfriden

Det här med julefrid och julkänsla är ju en definitionsfråga. I denna sekund leker barnen med Playmobil, maken har ett ekonomiskt informationstal i bara mässingen och jag ligger i sängen och pratar med min nyblivna mamma-bästis på messenger. Frid!

Men om vi tänker julpynt så håller familjen än så länge till godo med adventsljusstakar. Åttaåringens egentillverkade pynt är förvisso att jämföra med vilken nätbutiks julsortiment som helst. Hennes konstnärsgener slår igenom stort på alla sätt. Förutom hennes förbluffande kretörsförmåga oavsett materialval, så är idérikedomen stor. Ta Kurt Olssons galenskaper och Ernsts jul-förmåga, strössla med lite McGyver och nytänkande à la henne själv, så har ni bilden. Vi har till exempel aldrig toapapper på rulle längre att erbjuda. Pappret får rivas från en lite hög, men det funkar ju för ändamålet. Rullarna är nämligen hårdvaluta som grundmaterial oavsett om det är tomtar, stjärnor eller annat som ska tillverkas. Klistret är slut lika ofta som mjölken och den dan hon inte har färg på samtliga fingertoppar blir jag orolig. Alla konstverk samlas sedan på hennes rum i enlighet med principen "det är ju jag som gjort dem". Sant.

Julklappar då? De har i år, i en ny strategi, inhandlats pö om pö och lagts på hög. Det kan bli kul när om vi kommer fram till den där kvällen när maken och jag ska dricka glögg, lyssna på julmusik och slå in allting i perfekta paket. Vi får hoppas då att min mentala lista på julklapparnas fördelning inte är något sned.

Igår gjorde maken och jag en kraftansträngning och skulle skapa julstämning. Vi hade bestämt oss för ett glas vin och julfilmen Love Actually. Hugh Grant - vad kan gå fel? Allt visade det sig. Varken Netflix eller Via Play hade filmen. Det slutade med att vi hamnade framför en Adam Sandler-film med Hawaii-tema och buskishumor. En av oss föreslog var tionde minut att vi skulle stänga av. Sen upptäckte vi att SVT visat Love Actually i gammel-TV. Då blåste vi ut ljusen och somnade istället.

Men morgonens fjärde advents-frukost var ändå en succé. Alla satt på stolar, ingen brände håret på ljusen och alla åt av det som serverades. Toppbetyg!

Maken gick nyss ut till bilen för att fixa på takräcke och inhandla "världens minsta gran". Playmobilfriden har övergått till krig och eventuellt borde jag sätta fart och griljera en skinka eller så.

Fjärde advent, kan vara idag julefriden blir total. Vilket år som helst nu.











lördag 12 december 2015

Pepparkaksbak och julefrid...?

Andra sessionen av pepparkaksbak avlöpte utan blodspillan eller stora intermezzon idag. Förra veckan bakade jag med tjejerna var och en för sig. Men de tog slut fort. Nya tag idag och vi samlades för en rofylld stund... Jag hade bett min mamma förbereda degen och det gjorde hon på ett utmärkt sätt. Den var både inköpt och förberedd i bitar för tjejerna att hugga in på.

Jag hade från början tänkt, att vi skulle göra ett pepparkakshus. Men eftersom jag inte kunde bestämma mig för, om jag skulle använda vanligt klister och limma ihop skiten huset eller våga ge mig på det där bruna sockergegget (med livet som insats och brännskador garanterade) så avstod vi. Vanliga peppisar fick det bli.

Mjölet yrde och alla under 10 år ville ha samma formar samtidigt. Övriga höll sig lugna. Jag vaktade ugnen och försökte hitta balansen på gräddningen, när någon kavlade ut degen till en centimeter tjocka kakor och andra kakor slutade på ett par millimeter i höjd. Jag lyckades rätt bra måste jag säga, även om insatsen var att platsstudera plåten hela gräddningstiden.

Det blev en del fina konstverk som barnen skulle dekorer med kristyr. Det gick bra förra veckan, så de fick lite fria händer idag. Men efter att de dekorerat hundratusen pepparkakor, stod det klart att det jag proffsigt plockat ner i korgen i affären tidigare idag inte var god krispig kristyr - utan kladdig dekorationsglasyr.






Ett par minuter senare tog femåringen plåten med de vackraste konstverken - som var dekorerade med minst en halv tub glasyr ovanpå - och tappade den i golvet...


Sen var ordningen återställd här hemma. Skönt, började nästan undra vilken planet vi landat på och som innehöll både adventsfrid och goda hembakade pepparkakor.




fredag 11 december 2015

Minnet är bra men kort

Jag var en sväng i Stockholm igen häromdagen. Hemkommen steg jag av tåget, tog bussen mot radhuslivet och kom efter en halvtimme på att...hmm...hade jag inte en väska med mig på resan..? Då mindes jag att lagt upp ryggsäcken på hyllan på tåget, men...inte tagit ner den när jag klev av. Min make, administratör och självutnämnd telefoniansvarig för myndighetssamtal i familjen, var snabbt på bollen och väskan anmäldes saknad.

Maken var dock en aning misstänksam mot min berättelse om exakt var jag tappat bort väskan. Var jag säker på att jag tappat den på just tåget? Kunde jag glömt den på hotellet? På bussen? Utfrågningen kunde gjort mig irriterad...om det inte var för den den för gången när vi var på Mallis och kom hem med ett kolli för lite för ett par år sen...

Rätt så exakt 12 timmar efter vi lämnat Mallorca upptäckes förlusten. Efter snabb konsultation, med tillhörande grymtande, var vi överens om att väskan glömts på bussen till flygplatsen. Det grundades på min klara minnesbild om att jag ställt upp just denna väska på hatthyllan i bussen. Den kändes ju rätt mycket borta i det läget. Maken, som jobbar inom resebranschen, hade rätt kontakter. Dagen efter ringdes det till hotellet som i sin tur kontaktade bussföretaget. Ingen väska hittades... Jag blev osäker. Hade jag tagit ur den ur bussen? Ställt den på flygplatsen? I så fall hade nog någon lokal FBI-historia redan sprängt väskan... Historien kan strösslas med att vi bar en skrikande tvååring genom tullen på denna hemresa. Bagage var det sista vi tänkte på.

Det letades. Ringdes. Och så plötsligt! Napp! Väskan var hittad! Inte på bussen. Och inte på flygplatsen. Men på hotellrummet! I en hylla stod den, färdigpackad och namnad. Den flögs hem till oss utan en krona i avgift och med ett glatt leende hos varenda spanjor min make talade med. Si, si, nemas problemas, eller vad de nu sa...

Min ryggsäck då? Jodå. Den är i Göteborg för tillfället, precis som jag. Men den kan inte hämtas ut här. Den ska till Stockholm för registrering, och sen matchas med min (makens) "anmälan om borttappat gods". Eventuellt kan de höra av sig på måndag. Om de hittat väskan. Att den är kvarglömd på tåget denna gång råder det inga tvivel om. Absolut inte. Minns alldeles tydligt hur jag la upp den på hatthyllan innan jag satte mig...



onsdag 2 december 2015

Alla heter Glenn i Göteborg...eller?

Jag har varit i Stockholm idag och snurrat runt. Just idag var det rätt lite snurr som tur var. Tåget var i tid och efter årets cirka tio-elva resor har jag numera lärt mig gångvägen från centralstationen till kontoret i Stockholm. I alla fall om jag går ut på Klarabergsviadukten, annars får jag problem.

Idag bjöd huvudstaden på strålade sol, hög vinterluft och julpimpade gator. Det var faktiskt så vackert, att jag kan förlåta den stockholmare jag hade möte med, som menade att Göteborg har två säkra sökord på näter: Glenn + regn. Jag till och med skrattade lite kort.

Innan tåget gick hemåt igen hann jag med lite julklappsshopping. Jag gick omkring och njöt ensam i stora luftiga butiker och kände att jag nog smälte in i klientelet. Sen gick jag baklänges in i en spegel och bad om ursäkt till mig egen spegelbild innan jag såg att det var jag.

Resan hem gick alldeles utmärkt också. Framme på västkusten skrev jag skrev sms till min make att jag skulle vara hemma om en halvtimme, när jag klev på bussen. Det var ju att ta ut segern i förskott.

Halvvägs med bussen började det lukta kattmat. Min första tanke var att se mig om och försöka lokalisera stollen som uppenbarligen matade sitt kattdjur (alternativt ägnade sig åt en egen festmåltid) i närheten av mitt säte. Lukten blev än värre och jag misstänkte att tanten bredvid mig skulle kräkas strax. Jag kollade skorna efter hundbajs, kunde jag vara skyldig? En hållplats senare, informerade en avstigande passagerare oss om, att bussen hade punka. Och det kan man ju kalla det! Det bakre däcket bestod mest av en fälg med några svarta däckremsor här och där. Vi fick kliva av och invänta ny buss.

Det finns egentligen ingen poäng med den här busshistorien. Inte mer än att det regnade när jag klev av. Och att busschauffören hette Glenn.



lördag 28 november 2015

Ute i svängen...

Vi hade en finfin fredagkväll, maken och jag, med skinkbitar i mungiporna och ris à la Malta i stora lass. Mellan tuggorna hade vi också väldig trevligt med några av mina arbetskamrater. Restaurangen, Stjärnornas krog, var dock ingen höjdare. Det var väl nånslags retro-inredning, men som maken sa "känns mer som om de låtit möbler stå sen 70-talet...och inte vädrat heller". Det var kanske en lätt överdrift. Men visst, den stora matsalen hade vissa likheter med ett äldre lunch-hak. Buffén var dock helt okej och i riklig mängd - viktiga faktorer på julbord. Deras godisrum (!) drar också upp betyget med ungefär hundra stjärnor. Självklart fyllde vi fickorna innan vi traskade hemåt.

Liseberg i vinterskrud är ju dock något alldeles fantastisk, som varje år. Trots lätt regn igår kväll så var parken som en saga.





Frågan är dock om inte höjdpunkten ändå kom när vi stod på spårvagnen hem genom stan strax före midnatt. Plötsligt knackar en piffig 20-nånting tjej mig på axeln. Hon frågar mig på norska om jag eller min man vet något bra uteställe som hon och hennes kompisar kan gå och dansa på. Jag upprepar: hon frågar om jag eller min man vet något bra uteställe som hon och hennes kompisar kan gå och dansa på..! Som om vi, med ett år kvar på "30-...", mätta som ägg efter julmat och med fredagströtta ögon, skulle ha koll på utelivet. Vi tog det som en komplimang. Medan jag låtsades fundera, men egentligen stod och gapskrattade inombords, gav min make norskorna två tips som bara hade gett dem tidernas kväll 2001 eller om de varit 15 år äldre. Jag fnittrade så jag hade satt en skumtomte i halsen, om jag haft nån kvar. Sen gick de av och vi åkte hem till vårt radhus.

Imorse åt vi frukost med färskpressad juice och nybakat (köpt) bröd. Ett par timmar senare kom vildbasarna hem och ordningen var återställd här hemma.





fredag 27 november 2015

Julbordspremiär

Maken och jag ska på julbord ikväll. Vi har lite grann räknat dagarna hit, eftersom det var rätt länge (211 dagar och en kvart) sen, som vi var ute på tu man hand. De vanliga fredagskvällarna i soffan mellan 21 och 22 framför Netflix, räknas inte in i den sortens kvalitetstid vi hoppas på ikväll!

Igår när barnen somnat, trötta efter min influensa förra veckan och den här veckans jobb med tillhörande fläng, kände vi oss inte jättesugna på att addera ett julbord till fredagströttheten som vi vet slår till nån gång vid 17.30-tiden idag. Hade någon frågat oss igår, kunde vi lätt tackat nej till skinka och julkorv, till förmån för att istället krypa ner i sängen med tio lussebullar (var) och julmust att halsa ur en petflaska. Men idag, efter åtta timmars ostörd sömn (lyx som är tillbaka nuförtiden), är vi nu lite mer peppade igen. Kanske till och med ska slå till på ett glas rödvin. Men bara ett, för med tanke på att jag brukar slumra rätt gott i soffan runt 21 vanligtvis, så ska vi inte riskera att somna med huvudet i en sillburk.

Restaurangen vi ska till, ligger på Liseberg och mer julkänsla än så, är ju svårt att få en regnig novemberdag i Göteborg. Just nu, i en busskur på väg till jobbet, tror jag att årets första Jansson kommer smaka utmärkt ikväll bland ljus och kaneldoft.


En gång när vi (nästan) var ensamma.



lördag 21 november 2015

Tjuvstart...

Min mamma bjöd in till att tjuvstarta julen idag. Eller som hon sa, "...en liten enkel fika så här veckan innan advent". Låt mig presentera vad adventsfikat i all sin enkelhet bestod av: glögg med samtliga tillbehör, julmust, pepparkakor, ädelost, hemmagjord kola, hemmagjort julgodis med aprikos och kokos, skumtomtar en masse samt åttaåringens favoriter: mini-kokosbullar.

Självklart bad mor om ursäkt för att hon inte hunnit med att baka mer julgodis innan vi kom. När vi svullat klart på ovanstående så var det dags för kaffe. Och lussebullar! Jag tycker nog adventsfikat mer kan beskrivas termer av extra de luxe maxibrax alles mucho grande.

"Enkelheten" skulle jag mer beskriva som pepparkakor i bitar (någon tappar ju alltid burken, eller hur?) och halvljummen glögg med russin serverade ur burken. Risken chansen är stor att maken och jag bjuder igen på något sådant på första advent.








torsdag 19 november 2015

Sju(k)-kamp

Den här sjukan har faktiskt varit en som en parkpromenad om vi ser till hur mycket jag faktiskt kunnat vila. Jag har legat pall hela dagar och inte bara 8-16 som brukligt än, när barnen är iväg. Det har funnits tillfällen där det erbjudits vattenpåfyllning i mammans glas, massage av tinningarna av små goa kalla barnhänder som just kommit in från hösten utanför (antagligen skitiga också, men det bryr vi oss inte om nu), omstoppning av mamman i sängen och lån av valfritt gosedjur (gärna av en drös om döttrarna fick bestämma).

Så håll ut, alla ni med barn i småbarnsåren, det blir enklare att vara sjuk när yngsta är nära skolålder. Det är förvisso en information som kan kännas rätt jobbig, att ta in om en ligger i magsjuka eller så med en ettåring och en treåring hemma. Då känns ju "skolåldern" lika nära som pensionen. För det är ju så att det här med att hitta vila när man sjuk med småbarn i närheten, är en bedrift som i det närmaste kunde likställas med vilken OS-gren som helst. Sjukamp kanske?

1. Vem kan få till flest vilotimmar med trotsig tvååring i huset. Fastbindning av barn räknas som fusk = poängavdrag.

2. Dricka valfri dryck utan att 1,5-åring skriker sig blå över att också vilja ha - trots att hen just druckit en full pipmugg och spottat ut hälften.

3. Lura flest barn med att sova räv.

4. Vem kan hålla kroppen still längst, trots att du hör din partner i meningar som "stå inte uppe på bordet", "kom ner från hyllan" och "nej, ät inte ur blomkrukan" inom loppet av fem minuter.

5. Vem gömmer snabbast iPaden när femåring knackar på dörren. Extrapoäng till de som också klarar att se oskyldiga ut när barnet frågar om du vet var Ipaden är.

6. Svara varianter av "Glass? Nej, det är medicin" när minst tre ålderskategorier på barn kommer på dig med att äta femte portionen glass i sängen.

7. Ensam avgöra vilken tid det är på dygnet när man blir plötsligt väckt, svetten lackar, minst ett barn skriker samt gardinerna är fördragna. Tre rätta svar vid tre olika tillfällen ger maxpoäng.

Medalj utdelas till alla deltagare!

Men okej, en del tjo o tjim måste sjuklingar stå ut med här också fortfarande. Idag när åttaåringen kom hem efter skolan, så släppte hon ut kaninerna. Båda rymde blixtsnabbt, vi hade tydligen missat ett hål i staketet. In till tre grannar for de (och vi) innan odågorna var tillbaka på rätt gräsmatta igen. Så ok, allt är inte helt lugnt nu heller. Men så är det ju oavsett om influensan är på besök eller ej. Vill man vila mer än så, får man nog faktiskt vänta till den riktiga pensionen.











tisdag 17 november 2015

Dr Google

Den här texten kunde också haft rubriken "Godmorgon lördag!". Jag gick och la mig i fredagskväll och sov hela natten. Sen dess har jag ju inte stigit upp. Febern är i det närmaste borta nu, även om kroppsvärken kvarstår. Men jag börjar bli uttråkad och det är väl det bästa måttet på att tillfrisknandet har börjat.

Jag har dock inte sovit konstant i tre dygn. Tack o lov för alla poddar som finns, när en bok känns för tung och huvudet känns för tungt för en film. Jag har lyssnat på allt från enkla poddar som Veckans bläcka och Blankens/Swanberg till P1- och P3-dokumentär. I söndags eftermiddag orkade jag läsa igen och då slukade jag boken "Istvilling" på några timmar. Läskig men lättläst! Sen gick det utför och idag fann jag mig klickandes runt på kvällstidningslänkar med rubriker som Är det här Tom & Jerry på riktigt" och "Den kända bajsbilen - nu är den spårlöst borta".

Ett annat bottennapp som jag ägnat mig åt när jag orkat, är att googla mina symtom. Det är ju sällan en bra ide', om man inte önskar sig dödsångest. Vet ni hur många olika sjukdomar som finns på träfflistan om sökorden är "halsont, feber, värk i kroppen"? Det vet inte jag heller exakt, men bland de femtio första fanns otrevligheter som MS, borrelia, hjärnhinneinflammation och - taadaa - cancer. Bland bubblarna fanns också den otippade hjärtinfarkten (kan hos kvinnor tydligen ge halsont som symtom) och ungdomssjukan körtelfeber (känd som kyssarsjukan, kunde blivit kris i äktenskapet om inte maken också drabbas inom kort från nu...).

Jag har ju själv satt diagnosen influensa, men jag tvivlar på att någon läkare med femton minuters akutbesökstid skulle kunna göra en grundligare research är vad Dr Google och jag har gjort. Så, jag är ju inte på benen än. Jag är matt och fortfarande beroende av glass, te och halstabletter. Men imorgon kanske jag faktiskt stiger upp på riktigt. Det är ju ändå lördag.











lördag 14 november 2015

Feberyra

Huvud, rygg, äggstockar och några andra vitala organ, tävlade imorse när jag vaknade om att plåga mig. Jag trodde först på kombinerad mensvärk och ryggskott light. Klagade högljutt och stängde in mig i sovrummet för allas trevnad. Medan jag knaprade värktabletter och drack vatten, räknade jag på hur många dagar jag skulle behöva för att tillfriskna på. Det är så jag gör när jag blir sjuk. Mitt tafatta försök till kontroll har dock i ärlighetens namn sällan funkat. Men vanans makt är stor, så jag bestämde mig för två, kanske tre dagar innan jag kan fortsätta vardagslivet. Det är ju standard för en novembersjuka. Men när krutröken från det plötsliga och mångsidiga insjuknandet lagt sig lagom till eftermiddagskaffet, så drog feberdimman in.

Lite feber, jaja, tänker ni. Låt mig säga så här: i den här släktgrenen är vi stolta över våra låga blodtryck och har fått höra från barnsben att vi har aldrig får riktig feber. Vår låga kroppstemperatur gör, att när vi stapplar runt i feberyra, så visar ändå termometern cirka 37,2. När normala människor ser en medioker kroppstemperatur, börjar vi med rötter hos släkten Axelsson från Nyköping, att ladda för att övertyga partner, doktor, chef och allmänhet om, att vi kan behöva dygnet runt-bevakning vid sjuksängen.

Idag visade örontermometern skrämmande 38 grader. Jag var tvungen att mäta i båda öronen, eftersom jag ändå levde och trots yrsel och värk i kroppen ändå kände blodet pumpa runt. Det här med "aldrig" är ju också en sanning med modifikation. Senast jag hade ungefär samma känsla i kroppen var i maj 2013 när jag var på Mallorca med min mamma och barnen. Sängliggande i fem dagar fick jag se poolen från sovrumsfönstret när jag gluttade bakom annars nerdragna gardiner.

Så ja...det är väl bara att inse sig besegrad av något jag nu börjar tro är influensavirus. Vi får väl se hur det är imorgon. Min uträkning från imorse behöver eventuellt justeras framåt. Denna gång är det dock höstrusk när jag lyfter på gardinen, ett barn är på övernattning hos kompis och maken har fullt fokus på femåringen. Och det finns choklad. Kom igen influensan - ska vi säga fyra dagar?











fredag 13 november 2015

Simma lugnt!

Okej, det här med simhallar. Låt mig först säga att det verkligen har sina mysiga delar, att avsluta varje vecka med att åka till badhuset med barnen. Men det går ju inte att sticka under stol med, att varje förälder som hoppar i poolen och bränner veckans intagna kalorier på en timme i poolen med sina barn, borde få betalt för sin insats. Eller åtminstone en medalj då och då.

Idag hade jag gjort det lätt för mig och tagit ett extra barn med oss. Åttaåringen var därmed sysselsatt med sin kompis (som därtill är till helylle och väldigt väluppfostrad) och slapp därmed fokusera på att reta upp sin lillasyster till vansinne varannan minut. Och lillasyster slapp knyta nävarna och försvara sig efter varje liten retning från sin
kärleksfullastorasyster.

Med en Ikea-kasse samt ytterligare en badväska fullpackade med prylar vi ansåg oss behöva, intog vi då som vanligt badhuset på fredagen. Duschningen är numera en rätt så finslipad process, i våra mått mätt. Tjejerna är nämligen, liksom sin mor, mästare i att ifrågasätta saker om det inte finns uppenbara eller väl orsaksbaserade skäl bakom. Skillnaden är att deras minne skulle göra en guldfisk avundsjuk, så särkilt femåringen behöver påminnas om alla bakomliggande skäl till varje steg från "ta av dig kläderna" till "spruta inte vatten på dem som är påklädda". När vi så tagit oss igenom avklädningar, hårtvättar och påklädning av badkläder, så är alla oftast fortfarande glada men mamman lätt svettig, trots dusch. Mot poolen!

Femåringen hade först simskola och åttaåringarna övade dykning. Jag simmade varv på varv och svarade stolt "javisst" när en man imponerat frågade om jag verkligen hade tre barn med mig ensam till simhallen. Sen anslöt femåringen till oss. Hon hoppade i, hamnade under vattnet, kom upp ovanför ytan och ropade högt: Jag kan simma!!! Jag fick sedan jobba hårt en stund för att behålla värdigheten i det där självklara svaret en stund tidigare...

Det är ju dock en ynnest och en glädje att få se sina barn så där rosigt glada och faktiskt kunna låta bli att hyssja dem när de skrattar lite för högt. Simtävlingar och lekar avlöste varandra, och hade det inte varit för att f*n flög i mina döttrar när jag sa att de skulle gå upp, så hade det hela avslutats i harmoni. Nu bjöd istället jag och mina barn på en show som i bästa fall kan beskrivas som övning i cochad vattenbalett. Barnen hoppade olovligen i bassängen, jag stod på kanten och gastade åt dem att komma upp. Sekunden senare tappade jag balansen och i en saltomortal ramlade jag över åttaåringen ner i poolen framför femåringen som blev så paff att hon simmade utan dyna till kanten av bara farten. Åttaåringen gjorde ett snyggt dyk när hon såg sin mors lekamen komma farande och for upp kanten i ren förskräckelse hon med.

Den mysiga delen? Den kommer nu. Vi fikade i cafeterian och gick igenom reglerna för badhuset för sjuhundrade gången. Alla torra, rena och trötta. Lika bra som vilken valör på medalj som helst.





onsdag 11 november 2015

Fars dag...igen

Makens födelsedag är här med allt vad det innebär. Han gör sällan så stor affär av sina födelsedagar (inte som vissa andra i familjen). Han ska bli 100 har han bestämt, så ingen ide' att hetsa upp sig varje år liksom. Men han var ändå rätt nöjd när vi väckte honom imorse. Han hann dessutom öppna ett paket innan hans femåriga dotter startade paketjage i dubbelsängen.

Han fick bland annat ett par byxor. De passade tyvärr inte, trots rätt storlek.

- De måste ha gjort byxorna mindre och märkt dem med större storlekar!

Joråsaatte...

På jobbet hade maken blivit firad med ungefär en miljon rosa ballonger som böljat kring honom vid skrivbordet idag. Bra initiativ av arbetskamrater tycke jag. Jag var dock besviken att han inte tog med dem på bussen hem. Hade troligtvis varit jättepoppis hos övriga bussresenärerna i rusningstrafik.


Hemma fortsatte kalaset med tacos denna lelle-lörda'. Femåringen avslutade dock effektivt kvällens tårtkalas, genom att kasta sig över de sista smulorna av kakan och i samma veva lägga magen på sitt kladdiga fat samt vara tre millimeter från att bränna sin egenklippta lugg.


Efter att lugnet återkommit ville åttaåringen handgripligen testa huruvida 38 är "gammalt" eller ej. Hon hämtade sonika klisterrullborsten till kläder och provade den på sin fars kalufs. Allt hår satt kvar och han var mycket nöjd med det. Ska man nu bli 100 då är det ju kul om inte håret faller av innan man kommit halvvägs.





söndag 8 november 2015

Fars dag!

Åttaåringen bredde sina favoritmackor till sin far imorse, Hönökaka med leverpastej och inlagd gurka. På frukostbordet stod också de ljuslyktor hon gjort i lera på fritids och en svensk flagga. Jag bad dem väcka sin far lite lugnt och tyst och överräcka sina teckningar. Möjligen att de upplevde sig som tystlåtna, men i så fall är hesa Fredrik på måndagarna också en viskning. Den firade pappan vaknade därmed av två tjutande döttrar som i kapplöpning försökte nå honom före den andra.

Vid frukostbordet en stund senare fick femåringen feeling och bad sin syster att dämpa sig, "vi är lite lugna nu, det är en bra present". Själv satt hon på stolen i minst sju minuter, vilket är en storartad insats och längre än hon suttit still i ett svep sen hon sövdes i maj.

Jag och min syster firade vår pappa i fredags när han var på plats i Göteborg. Vi bjöd honom på buffélunch. Eller rättare sagt, vi skulle gjort det, om han inte hunnit betala själv och invänta oss till bords på restaurangen tillsammans med sin fru. Lunchen var dock både väldigt god och mysig. Vi utnyttjade buffékonceptet till max, så ändå höga poäng på den lunchen.

Fadern i detta hus lagade sin egen middag ikväll. Han grillade i lugn och ro medan jag tog barnen på en kvällsprommis. Jag är rätt säker på att även det kan räknas in som särskild lyx när man firas på Fars dag.


Försökte ta en bild på åttaåringen och hennes far. Någon kom emellan.




söndag 1 november 2015

Höstlov i norr

Sälen är ju ändå norrut sett från Sveriges mittpunkt Göteborg, om än icke Norrland. Men temperaturen visade ett tiotal grader lägre än på sydliga västkusten och vi har glidit runt i mössor, vinterjackor och snöskor. Eller ja, inte snöskor a la Gustav Vasa, men fodrade och varma var de i alla fall. Långa pauser vid brasan - ibland till och med jag ensam! - men också en hel del promenader i den torra, fantastiska fjälluften. 

Det blev restaurangbesök häromdagen men ingen älg för maken. Enligt kocken är älgarna så smala nu för tiden att de inte är värt att skjuta dem...kan varit en bortförklaring för att sälja in sitt nötkött, men det hade han inte behövt. Grillbuffén gjorde att det lyste ur både makens och mina ögon, eventuellt kan vi haft en tendens åt Familjen Sune-hållet när vi stormade faten med nygrillade köttbitar, läckra såser och perfekta potatisvarianter.









Maken tycker att vi sett på tok för få vilda djur under våda dagar i Dalarna. Tre flygande svanar och de småfåglar som ätit av våra upphängda fröbollar är allt vi sett, trots massiv spaning från tre av fyra familjemedlemmar. Idag, på hemresan i skymningen genom Dalsland, fick vi dock jackpot. Vi räknade till 12 rådjur på ängarna vi passerade. Dock höll de sig i diket och inget av dem sprang upp på vägen och framför bilen så ingen rådjurstek ikväll heller. 




lördag 31 oktober 2015

Happy Halloween!

För ett par veckor sedan avslutade den då nyblivna åttaåringen, sitt födelsedagsfirande med ett hejdundrande halloweenpysselkalas. Det var blodbål med frusen avhuggen hand, grönt giftbål, skelett och spindlar för hela slanten. Och just det, det mest uppskattade: hundbajspåsar med chokladpudding istället för godispåse. Maken och jag var lätt oroade hur vi skulle ro detta i land, men det var helt i onödan. Vi hade experthjälp inkallad, i form av åttaåringens förskollärarutbildade farmor, vilket gjorde oss till ett oslagbart team.

Tretton åttaåringar och vår femåring var inte bara utklädda till tänderna, utan också ytterst mycket med på noterna. Vi hade skapat scenen, men några av dem tog stafettpinnen och improviserade själva. Plötsligt hade giftbålet gjort dem stela och hälften blev zombies. Fem dödskalletummar upp för det!

Åttaåringen hade själv kommit på att mer lätthanterliga paprikor kunde skäras till pumpor som tacoköttet serverades i. Just i maten tappade vi lite halloween-anknytning. Jag funderade på att berätta en läskig historia om blod och industriell djurhållning för tjejerna, för att få den rätta skräckkopplingen till blandfärsen, men lät bli.

Två och en halv timme flög fram och även om vi var lite trötta när alla gått hem, så var det ingen koma som det ibland blivit av barnkalas. Kanske beror det på att hälften av dotterns kompisar faktiskt snart fyller nio år och är rätt perfekta i ålder nu. Små så de fortfarande lyssnar på en vuxen men också stora så de förstår. Eller så berodde lugnet på giftbålet... Mohahahaha!



Ungefär tio sekunder efter att sista vampyren lämnat spökslottet, så föll vår klätterapa (för dagen iklädd Elsa-klänning, spöksmink, häxperuk och tiara) från kökssoffan och på en bordskant. Vid första anblick såg jag hur blodet samlades i pannan och ett ilsket streck lyste blått från hårfästet och ner över ögonbrynet. Jag såg för mitt inre hur liemannen och häxan skulle kuta korridoren ner med en nerblodad prinsessa och eventuellt få skäll för sämsta iscensatta show innan läkarna skulle ta sig tid tid att sy ihop pannan på dottern. Men en hundradels millimeter, eller liknande,visade sig vara på vår sida. Det pulserade en stund och blev en rejält blå bula, men det sprack inte. Det blev alltså bara ytterligare en bieffekt till vårt kalas. Bra jobbat lillen!





onsdag 28 oktober 2015

Tänd! Jag ser inte mina pommes frites!

Rubriken här skulle kunna vara namnet på en bok innehållandes beskrivningar av världsproblem, som medelsvenssonbarn ibland upplever. I detta fall var det ett citat av femåringen, som hade fullt sjå med att klättra, stirra ut alla andra gäster samt hämta ketchup sju gånger i minuten inne på det klassiska stoppet Burger King i Grums - och därmed (till makens glädje) fick äta klart e-nummermiddagen i bilen.

Vi är på väg norrut, till Sälen, för några dagars höstlov. Jag tänker mig vackra fjällvyer i höstfärger - sedda genom fönstret med brasan tänd och en bok i knät. Barnen tänker antagligen annorlunda, men vi ska nog kunna enas om biobesök och en och annan utflykt.

Maken har deklarerat att han ska äta älg varje dag. Hur hans plan ser ut på den fronten är inte klarlagt... Jag tänker, att även om vår stuga i Sälen i allra högsta grad ligger snudd på i vildmarken och min make har höga poäng som dalkarl, så kanske fällning av älg är en bit av överkurs. Vad är alternativet? Kittla ihjäl den med ett skohorn för att sen använda fiskarssaxen för att få en biff till grillen? Jodå, kan funka.

Eller så kan man ju gå på restaurang, som maken förslog efter min utläggning om farorna i vildmarken. Det kan vi absolut göra. Lördagkväll på lokal med en god älgstek låter fint. Jag gissar att barnen nöjer sig med taklampa och friterad potatis.

Klassiskt kaffedrickande ur mjölkförpackning vid bilkörning.




torsdag 22 oktober 2015

The perfect day

Klockan var satt på 06.20 men jag vaknade 04.30. Efter en halvtimmes funderingar skulle jag precis somna om, då vaknade åttaåringen. Lika tvärilsk som sina föräldrar på morgonkvisten, stampade hon in och undrade varför ingen gått upp än. När svaret blev att det var nästan morgon (ett oerhört opedagogiskt svar för en åttaåring som gillar raka puckar och som tar ”kanske” och "nästan” som absoluta sanningar åt det håll hon vill använda dem) koncentrerade hon sig på "morgon” och satte sig och spelade på ipaden i sitt rum.

Jag slumrade tills makens väckarklocka ringde en timme senare och jag med tillgjord morgonglad stämma sa ”Godmorgon älskling” och sekunden senare nästan puttade honom ur sängen. Ge mig min snooze ifred! Det är märkligt det där med tiden på morgonen när man snoozar. Då är plötsligt minuterna mycket kortare och en tiominutare är över på fem sekunder. Lika bra att gå upp.

Sen hände något mycket märkligt. Det startade med att jag kom upp i hallen och såg båda barnen nedbäddade i soffan framför Barnkanalen. Sams! Skrattandes! Mysandes! Jag gnuggade ögonen, men det stämde. Jag duschade, hjälpte barnen med kläder, vi åt frukost, matade kaninerna, borstade tre hår och tre uppsättningar tänder. Gjorde lika många frisyrer och sminkade mig lätt. Hade en diskussion med femåringen huruvida hon skulle få ha med sig sin glittrande och blinkande stjärnstav till förskolan (NEJ) och rev ut ett skåp med gamla dvd-filmer för att åttaåringen skulle ha med sig en dvd (?) till skolan för visning. Jag plockade undan i köket och gjorde mig beredd att lämna huset med barnen lagom till skolan börjar klockan åtta. Jag slängde en kik på
klockan för att se om vi var tvungna att springa eller bara gå raskt till förskolan. Och det var då jag insåg att tiden på något sätt gett mig tillbaka tid jag tappat på natten, för i siffrorna på mikron lyste klart och tydligt 07.15!

Kosmos måste slagit knut på sig själv för att åstadkomma den här extra dimensionen av tid. Självklart utnyttjade jag tiden till att bädda tre sängar, vika tvätt och städa ett badrum. Inte helt konventionellt för någon i vår familj – speciellt inte en onsdagmorgon. Och nej, det var inte stressigt. Jag genomförde morgonens alla extrasysslor i lugn yoga-takt.

Barnen pysslade var för sig och när jag bad dem ta på sig så gjorde dom det. Lite puttar i hallen och sen var de iväg. Sjöng och väckte antagligen hela grannskapet, men de var påklädda med rätt kläder och glada att ge sig iväg. Jag hann se mig själv i spegeln, gå med lugna steg och dessutom ringa på en granne och fånga upp ett par kvarglömde överdragsbyxor från gårdagen.

Men inte nog med detta. Barnen lämnades på varsitt ställe, promenerade till bussen. Precis när jag kom till busshållplatsen kom bussen. Rätt buss! Trafiken flöt och när jag femton minuter senare bytte buss, kom den nya precis när jag hunnit kliva av den första. Sittplats på båda!

Nu är ju den stora frågan när tiden ska ta igen det här glappet av oceaner av tid som vi gavs imorse.  Blir karman av detta att jorden kommer snurra dubbelt så fort inatt och att vi klockan är åtta när den ringer klockan sex? Kommer vi få löpa gatlopp till skolan och snubbla in svettiga till jobbet och eftersvettas mentalt på första mötet? Lätt värt det i så fall.






Friserade i en annan tidsdimension.

tisdag 13 oktober 2015

Åtta år senare...

Inatt är det åtta år sedan den långa drasuten till bebisunge fick hjälp på traven med att lämna sin älskade livmoder och komma till världen, nästan tre veckor senare än beräknat födelsedatum. Med en sjukskrivning från vecka 35 i ryggen, så var de sista sju-åtta veckorna en väldigt lång väntan på att bebisen skulle avisera sin ankomst på något endaste litet vis. Vi började tro att magen på något vis var bluff. Det skulle inte komma någon bebis. Men när hon väl insåg att loppet var kört, hon skulle bli tvungen att lämna sin moders kropp, så gick det i ett rasande tempo.

Efter en värkstorm på nio timmar så låg hon plötsligt där. Inte så himla fin, en igångsättning efter överburenhet sätter sina spår på en bebis, men det spelade ingen roll. Hon var vår, med sin torrfjälliga hy och sitt ögonlock som hängde på sniskan. Det rättade till sig sen, men det är vad jag minns mest från första natten - att det inte spelade någon roll vem hon var, hur hon såg ut eller vem hon skulle vilja bli. Det var vår dotter och hon var så självklar.

Ikväll när hon kom hem från en kompis, såg jag bara ett blont hårsvall som försvann in på hennes rum. När jag knackade hade hon inte tid, för hon skulle skicka sms. Efter en stund masade hon sig ut till mig och lillasyster som satt i soffan och åt kvällsfrukt. Blivande åttaåringen vill så gärna fortfarande få plats i mitt knä, men det är inte lätt med de två långa benen som ska vikas ihop och det håriga huvudet som är något större än i oktober 2007 när det perfekt fick plats i min hand.

Precis innan jag kände första värken, låg jag och läste nån skvallertidning. Jag kastade den ifrån mig på bordet bredvid och började föda barn istället. Nån timme efter att hon är född, när personalen hade lämnat rummet och maken har somnat på en extrasäng med den då namnlösa dottern i famnen, så vet jag att jag tittade mig omkring och undrade vad som just hade hänt? Hormonpåslaget av att ha blivit mamma gjorde det omöjligt att somna, så jag bara satt där och pustade ut. Sen lutade jag mig tillbaka, tog upp min tidning från sängbordet och fortsatte läsa texten jag abrupt slutat läsa drygt nio timmar tidigare. Det var en härlig, men surrealistisk känsla, att ligga där i gryningen och fortsätta samma liv som dagen innan, men nu med en portion extra allt tillsammans med oss.

Tårtan är redo, paketen inslagna och bordet dukat inför födelsedagsfrukost - om några timmar vaknar vi med en åttaåring i huset. Hurra!







Inte så små då heller, men nu i storlek 34.









måndag 12 oktober 2015

Den sjuka (ank?)ungen

Efter två veckor med en förkylning som snarare blivit värre, än bättre, bestämde vi redan igår att femåringen skulle få två dagar hemma för att driva snorkråkorna på flykten. Måndag föll på min lott. Jag väckte busungen vid åtta. Hon hade säkert kunnat sova ett par timmar till, men då hade vi riskerar uppesittarkväll som kompensation ikväll och så kul ska vi inte ha.

Vi åt frukost i soffan. Det händer aldrig hos oss. Frukost äts vid köksbordet i det här huset, allt för att undvika intorkad leverpastej på kudden och kletiga corn flakes mellan madrasserna. Men idag gjorde jag mig till och serverade gröten på bricka till min halvsovande avkomma som låg i soffan med täcke och kudde. Riktigt snygg hade jag gjort frukostgröten också:


Femåringen ville knappt äta den för att inte förstöra det vackra konstverket. I alla fall angav hon det som anledning till att det tog en halvtimme att få i sig grötportionen. Men det är ju det som är det fina med vab-dagar, ingen stress och nybryggt perfekt kaffe med liten varm unge nära intill.

Framåt eftermiddagen, efter att femåringen hade fuskat sig igenom tre omgångar av "Tjuv o polis"och tittat sjuhundra timmar på iPad, var hon rastlös. Även om hon är snorig som s*t*n, så är hon också pigg som densamme. Det blev, på hennes begäran, en picknick.

Vi tog oss till Tumlehed med Pippiryggsäcken fullproppad med riskakor (ja, fortsätter äta riskakor trots arsenikhot) kex, banan, äpple och juice, allt på femåringens begäran.

Vi gick på bryggorna, satt på Bamsefilt med fikat, matade fiskmås med äpple och dividerade om huruvida femåringen "var tvungen" att klättra upp i bergen. Hon föreslog också ett bad, men fick avslag.


Den där fågeln är ett kapitel för sig. Uppvuxen på västkusten är jag tämligen säker på att det var en vanlig fiskmås. Det var inte min dotter. Hon hade det på tungan sa hon, vad den heter. Den hade faktiskt ett mer svartprickigt huvud än en vanlig fiskmås, vilket jag förslog kunde vara smuts, men femåringen vidhöll att det var en annan fågelsort. Den simmade runt men på behörigt avstånd från oss och var väldigt trevlig för att vara fågel, måste jag säga.


Efter en timmes havsluft åkte vi hem. Femåringen var mer än nöjd med sin utflykt och höll på att stensomna på den fem minuter korta bilresan hem. Sen kvicknade hon till och bevisade att hon är sin mors dotter genom att berätta för sin pappa om "svanen" vi matat på picknicken vid havet.

Imorgon är det makens tur att vara hemma med femåringen och servera fantasifull frulle, jaga fuskaren och kramas lite extra. Nästan så jag är avundsjuk.






lördag 3 oktober 2015

Skogsmulle

Efter lördagsmiddagen drog jag ut ungarna på en cykeltur. Jag brukar hämta kvistar till kaninerna på kvällen. Oftast står jag i skogsbrynet och tar de jag kan nå, sällan eller aldrig brukar jag ta klivet in i själva skogen. Men någon gång ska vara den första...

Sjuåringen slängde gladeligen cykeln i skogsbrynet och satte av in i skogsdungen. "Jag älskar skogen", lät hon rösten skalla mellan trädstammarna, medan hennes moder log osäkert över sin förstföddas osannolika förkärlek för löv och annat trams olika...grenar.

Femåringen sprang efter sin syster och vrålade glatt att hon också "älskar skog". Sen stannade hon, plockade ett blad, tittade på sina fingrar och utbrast med avsmak att "det är nåt kletigt här...usch". Jag förstod henne precis. Själv hade jag självklart trädgårdshandskar som accessoar till den lilla trädgårdssaxen...eller vad en sån där heter som kan klippa grenar.

Storasyster sprang i förväg. Innan jag övergick till att istället koncentrer mig fullt ut på var jag satte mina egna fötter bland rötter och sly, så kunde jag se henne som en liten Maria i Sound of Music, springandes över kullarna. Lyckan av att vara i sitt rätta element och bara vilja omfamna världen. Sen hittade hon ett ekollon och hennes dag var fulländad.

Själv fick jag omfamna femåringen, som ungefär tjugo meter in i skogen viftade oroligt med armarna och skrek att "vi är vilse, mamma, vi hittar inte ut!!!". Sen gick vi femton meter till och kom ut på andra sidan dungen.


Skogsutflykt när de är som bäst; glada barn, fin oktoberkväll och en hög med vildäppelgrenar att ta hem till kaninisarna. Och just det - den är över på tjugo minuter.


fredag 2 oktober 2015

Pool-tajm!

Efter en vecka med badande varje dag på Mallis, har vi nu varit hemma en vecka. Idag gjorde vi dock comeback i poolen. Det var dags för simlektion för femåringen. Sjuåringen och jag hängde med ner i bassängen för lite simning.

Femåringen, som innan Mallis fick i simläxa att lära sig doppa huvudet, var sjukt taggad att visa att hon tagit sitt uppdrag på största allvar. Hon övade ju ungefär varje vaken sekund på Mallis så dagens uppvisningshopp från kanten var en baggis.

Medan hon övade snitsen på simtagen, tävlade jag och sjuåringen i vem som kunde simma snabbast. Jag vann och gladdes oerhört. Enda gången jag nånsin kommer vinna en simtävling, hehe. Men sjuåringen kämpade väl och var mig hack i häl, så verkligen tur att jag vann idag. Kan varit sista gången.

Femåringen anslöt till oss efter avslutad lektion. Sjuåringen ville visa mig, sin morfar (som stod på land) och sin lillasyster att hon kunde dyka från kanten och simma tre simtag under vattnet. Snyggt tog hon avstamp och försvann under ytan, för att komma upp nån meter längre bort. Innan jag hann reagera hörde jag femåringen säga "jahaja, då dyker vi" och hoppat efter. Problemet är bara att hon inte kan simma än. Blubbblubbblubb... Jag fick plocka upp en spottande och fräsande, men glad och stolt, unge halvvägs till botten.

-Jag kunde!
-Hmmm, absolut.

Sen avslutade vi badet, tog över duschrummet och åt sen glass i caféet. Rätt likt förra veckans semester, förutom något lägre utetemperatur och avsaknad av solvarm utedusch.


Mallis








torsdag 24 september 2015

Stage mom

Sen vi såg att torsdag här på Sunwing Cala Bona innebär Mini-stars, har
jagfemåringen planerat för scenpremiären. Dock var banan hit lite snirkligt. Femåringen som först var pepp och ville sjunga själv på scenen, ändrade sig sen och vägrade prata uppträdande om inte hon fick ha mamma med sig på scen. Det hade förvisso inte just hennes mamma haft något emot, men det fick ändå bli ett nej på det med tanke på åldersgränsen 3-11 år. Jag började inse att min tid som ivrigt påhejande scen-mamma var över innan den ens hade börjat.

Sen ändrade hon sig. Hon träffade en kompis i poolen som hon övertalade till att bli musikalstjärna tillsammans med henne. Plötsligt var hon anmäld!
Och mammans hjärta slog lyckliga dubbelslag.

Min strategi var att ligga lågt och inte glida in i någon Gunilla Persson-roll. Inte innan dagen D i alla fall. Det visade sig att femåringen skötte det hela med bravur helt utan sin mors inblandning. Hon övade som hon skulle. Provade glitterklänning och sjöng skalor i poolen. Nej, det sista gjorde hon förstås inte. Men hon och nyvunna vännen skulle sjunga Lollo o Bernie-sången och den övas det flitigt på i Sunwings värld varje dag varken man vill eller ej.

Jag var inombords osäker på om hon skulle banga när det väl gällde. Maken kramade henne och sa curlande att självklart kunde hon hoppa av om hon ville. Det var dock inte tal om det. En timme senare satt vi på första parkett när barn efter barn gjorde scendebut och föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, kreti och pliet och några till filmade, fotade, instagrammade och spred till omvärlden vilka talanger som just nu stod på scenen. Vi också.


Här är ett av
hundrafoton. Det kan bli fler. På frågan om vad hon vill jobba med när hon blir stor, svarade dottern "dansa". Ni ser! Gunilla Persson - watch out! Here I come!


Och just det, dottern också.



måndag 21 september 2015

Snillen spekulerar

Sjuåringen har matteläxa med sig att jobba på. Det jag själv minns från matten på lågstadiet, var mer sida upp och sida ner med entalsaddition. Matteläxa i andra klass anno 2015 är problemlösning med miniräknare och ekonomiskt tänkande. Maken är stormförtjust, medan jag som alltid haft höga betyg i matte men starkt ogillar ekonomi, hade sett fram emot något år till med 2+5 och 13-3.

Igår ville jag ge barnen en peng att ansvara för på semestern. Medan sjuåringen stoppade på sig sin modesta eurosedel och gjorde upp storslagna planer för inköp, menade femåringen att hon inte behövde någon. Hon hade redan fått sitt godis, som hon sa, och var uppenbarligen övertygad om att hennes leverne skulle bekostas av någon annan även fortsättningsvis. Min egen logik ligger dock inte så långt från femåringens, när jag säger "sätt upp det på rummet" och genast känner att det i alla fall i någon mån är gratis.

Vi har nu njutit av två och en halv paradisdagar här i charterns lala-land. Kan tyckas som att det inte kan bli bättre, men det kan det, för imorgon kommer min syrra och hennes tjej hit! Rent siffermässigt måste det väl innebära en förbättring med säg...minst 200 procent eller så?


Den yngsta ekonomen.



lördag 19 september 2015

Vacay!

Vi har åkt till Mallis på semester. Det känns verkligen lyxigt, att så här sex veckor in på hösten få ytterligare några slappa dagar, denna gång i garanterad sol till skillnad från i somras.

Flygresan var otroligt smidig och ytterligare ett bevis på att vi nog nu faktiskt lämnat småbarnsåren. Cirkuskänslan kvarstår ju förstås till viss del ändå, senast igår fångade jag en vas på volley som var halvvägs till golvet. Men på flygresan satt vår kära lilla femåring mer stilla än de flesta andra och uppförde sig minst lika bra som de charterresenärer som pimplade drinkar redan på flygplatsen imorse.

Vi kom fram till hotellet vid lunch, inte särskilt pigga men hungriga och glada. Att gå upp klockan fyra sätter sina spår nuförtiden... Eftersom vi firar min mamma, som fyller år, startade vi lunchen med ett glas iskall champagne med utsikt över havet. Vykortsvackert i själ och verklighet.

Barnen såg inte riktgt samma njutning i att sitta där och filosofera på strandrestaurangen, de ville hellre starta badandet. De fick lov att bada fötterna medan vi drack kaffet. Sjuåringen hörde instruktionen. Femåringen hörde tydligen något som lät mer som "doppa dig med brallor och kom tillbaka med en grinig attityd".

Det blev punkten för sommarlunchen och startskottet för poolhänget som jag misstänker kommer vara vår främsta syssla ett par dagar framåt.


fredag 11 september 2015

Nattvandrarna del 18316

Det sägs att det är myyyyysigt att sova tillsammans, gärna hela familjen!
Inatt vid halv två hade både jag och sjuåringen kunnat argumentera omkull vilken samsovningsförespråkare som helst, tills hen skrev en ny bok om hur bra det är med nedsövning på kemisk väg av samtliga familjemedlemmar i cirka sex till åtta timmar per dygn. Femåringen, med en kroppstemperatur på hundra grader, låg raklång på tvärsen mellan oss och förvandlade sängen till en bastu. Pappan sov för tillfället i tom säng i ett annat rum (tror jag, han var i alla fall inte i dubbelsängen).

Sjuåringen klagade till slut högljutt på sitt element till lillasyster, någon blev akut kissnödig och sen var alla vakna en stund. Femåringen somnade om, med huvudet på kudden, men nu med ljudliga extraeffekter i form av ordentliga stockar till snarkningar. Antingen är hon nästa på tur till förkylningsnästet eller så har den där körteln börjat växa igen bakom näsan. Jag inväntade någon slags extern störningsjour, men de kom inte. Sjuåringen fick dock nog, hon letade upp sin pappa och bad honom byta säng med henne igen. Troligen sov han sedan i en tredje säng för natten, för imorse var femåringen jag ensamma i dubbelsängen. Hon använde min mage som kudde till sitt kokheta lilla svettiga huvud. Hon vaknade vid sju och frågade förvånad om det redan var morgon?





torsdag 10 september 2015

Godkänd!

Idag var det (tydligen) dags för 5,5-års kontroll för vår yngsta dotter! Min hjärna hänger inte riktigt med på att det var sista besöket på BVC för vår del...någon måste ju kolla min "bebis"? Och mig! Det var lite samma känsla som vi hade på BB när vi skulle åka hem med första dottern: "Vadå...ska ni bara släppa ut oss...i verkligheten...helt ensamma..!?".

Min hjärnas oförmåga att se min dotter som en snart skolmogen tjej, kan också haft att göra med en plötsligt påkommen förkylning som har gjort min hjärna dåsig. Igår mindes jag att vi hade tid idag, jag mindes det inatt vid fyra (när jag hostande bestämde mig för att stanna hemma och jobba istället för att smitta kollegor) men jag hade dock glömt det när väckarklockan ringde. Det blev snabba ryck och tack vare en gammal beprövad huskur (två olika värktabletter, en kall dusch och en stor dos envishet), så kom vi i tid.

Innan någon får rasha över det faktum, att jag åkte med förkylning till bebisarnas näste, vill jag bara påpeka att jag tänkt smita förbi väntrummet om någon under tre år befann sig där. Men det var tomt. Tur på fler sätt än ett, visade det sig, när femåringen utförde avancerade cirkuskonster i bebis-rutschkanan och hennes mor just idag bara hade energi till att sitta ner och fota henne.



Det enda dottern var nervös för inför besöket, var om hennes öron skulle undersökas. Jag sa glatt nej och bad en bön om att jag skulle minnas rätt från när äldsta dottern fick godkänd-stämpel i pannan. Det gjorde jag. Jag hade dock förträngt att det var sprutdags. Kanske var det bra, för antingen blev hon så överraskad att hon blev lugn eller så har jag ändå plockat upp några mamma-skills genom åren. Hon protesterade förvisso lite grann och fällde några tårar, men inga storslagna primadonnautbrott eller kast av saker. Det klassas som fantastiskt bra genomfört och med ett blått ap-plåster på armen gick hon stolt därifrån. Jag gick efter, lätt svettig av både det ena och andra, men numera med ansvar för två döttrar och helt utan översyn av BVC:s vakande öga...