torsdag 30 april 2015

10 år!

Den 30 april 2005 gick vi på blind date. Vi hade förvisso jobbat under samma tak för samma arbetsgivare i några år, men aldrig pratat eller sett varandra. Sen gick vi ut en regnig Valborg tillsammans och ja, vi gick väl egentligen hem till mig sen och startade livet tillsammans.

Idag har maken och jag checkat in på spa. Utsikten över sanddynor och hav från den varma utomhuspoolen gör det så mycket lättare att skala av alla vardagsbekymmer och i-landsproblem. Kvällens trerättersmiddag, som till makens oerhörda glädje ingick i hotellpriset för natten, gjorde oss mätta, trötta och oerhört nöjda. Alla våra planer på barhäng och party försvann i ett töcken av eftermäle från spaprodukter och bubbelpooler.

Vi hade annars högt flygande planer för kvällen. Det pågår en extremt lyxig fest på hotellet. Vid första anblick insåg vi, att kanske spelar gästerna i en annan division. De billigaste bilarna på specialparkeringen för festen, var de nya Porscharna. Vår fräsiga V70 är ju vår pärla, men ok, den stod sig lite slätt mot alla Ferrari och Maserati.

Jag luskade ut med lurigt ställda frågor till några av de anställda, att festen hade ett Fifty shades of Grey-tema, och att bara speciellt inbjudna var välkomna. Men kom igen..! Ge oss en utmaning! Med masker för ansiktet och grymma förklaringar av typen "vi representerar allmänheten" smidde vi planer. När sedan helikoptern med kvällens huvudgäst landade utanför vårt hotellrumsfönster, kände vi oss riktigt redo för PARTY!

Sen åt vi en trerättersmiddag, skålade i champagne och
insåg att vi inte hade en chans att planka festenbestämde oss för häng på hotellrummet. Det räckte med oss två 2005. Dito 2015.




måndag 20 april 2015

Klädracet

Fyraåringen var inte jättesugen på att vakna, gå upp ur sängen, klä på sig eller gå till förskolan idag. Hon var dock glad som en lärka, och det underlättade ju övertalningsprocessen. Till slut var vi på väg.

Halvvägs till förskolan hade hon en utläggning om sina tankar om varför hon inte också kunde få använda mina kläder. Det föll ju på storleken, kom hon rätt snabbt på.

- Men sen då? När jag blir vuxen, mamma?
- Självklart, hjärtat, självklart!

Funderar på att låta henne skriva under ett kontrakt på att hon får fri tillgång till innehållet i nuvarande min garderob när hon fyller 14. Och 24. Som hon kommer älska mammas jeans från 2010-talet.


I övrigt får man vara glad över berömmet. Må så vara att den imponerade parten är 110 cm hög, aldrig går mer än en kvart utan kladd på tröjan samt själv praktiserar en lager-på-lager-stil där kjol och klänning tillsammans är den ultimata kombinationen.


lördag 18 april 2015

Hurra för ridtjejer!

Maken hade fest och hotell på sitt schema idag. På mitt stod det fyra timmar i stallet, då sjuåringen hade två ridpass inbokade. Solen sken och trots att jag totalvägrade att ens gå in i boxen till hästen hon skulle sadla idag, så var det en bra start på helgen. Även sjuåringen förbjöds av sin katastrofinriktade mor, att gå nära hästen med öronen slickade bakåt och hoven hotfullt slåendes i golvet. Hjälp anlände i form av en lugn, modig, stark ridskoletjej som stod lämpligt nära och uppfattade vårt dilemma. Hon fixade allt, inklusive visade sjuåringen hur hon skulle hålla frambenet på hästskrället, så han inte skulle komma åt att nafsa efter henne. Tjejen var 10 år...men otroligt omtänksam, tuff och väldig hjälpsam.

Innan maken åkte så frågade han om jag tänkte ta med fyraåringen till ridskolan. Eeeh, nej? Vi vill inte skapa chockskador hos ridskolehästarna. Hon fick husera hos sin mormor i några timmar och var mer än nöjd med det.

Någon som dock höll på att få 1. chockskada. 2. sträckning i lårmuskeln och 3. nya solglasögon, av att bara stå bredvid paddocken när hästarna galopperade förbi, det var jag. Sjuåringens häst, som är sur i boxen men vanligtvis bra att rida, blev plötsligt skrämd. Mitt i galoppen ökade han farten, spurtade förbi de övriga och satte av i en sorts mellanting mellan galopp och skenande. Sjuåringen såg först ut att kunna hantera situationen, men när han krumbuktade så hon tappade ena stigbygeln så var det svårare. Hon gjorde alla rätt och hängde sig kvar i sadeln genom att hålla sig fast i manen på hästjefeln, men helt utan kontroll. Jag fick tunnelseende när jag såg hennes lilla skräckslagna ansikte när hästen kutade förbi oss föräldrar en andra gång. Sträckningen var ett faktum när jag tog ett två meter långt okontrollerat halvkliv i sidled in mot paddocken, utan någon som helst idé eller chans att kunna hjälpa henne... Precis när jag skulle låta min oro övergå i ett panikskrik, så löste sig alltihopa. Sjuåringen återfick balansen, en ridlärare fick tag i tyglarna och det var över. Jag plockade upp mina solglasögon från marken, och lektionen fortsatte.

Efteråt fick sjuåringen stående ovationer av alla närvarande. Ryggdunk och en hel massa imponerade och uppmuntrade tillrop från föräldrar och ridlärare. Hon, till skillnad från sin mor, behöll sitt lugn, gjorde allt rätt för situationen och bröt inte ihop. Smak på uppmärksamheten fick hon också, i bilen på väg hem menade hon att det nog nu var dags att börja öva på sin autograf. Det gör hon rätt i.




tisdag 14 april 2015

Vi tar väl en vända till då.

Vi hade återbesök hos fyraåringens örondoktor igår. Trumhinnan sprack ju förra gången dygnet innan hon skulle få nya rör insatta. Nu var det dags att kolla så den läkt. Själva besöket gick smidigt i cirka en kvart, tills vi överraskades av, att även näsan skulle undersökas. Jag har full förståelse för att vår fyraåring la benen på ryggen och sprang när någon höll fram avlånga bomullstussar med bedövning som skulle upp i näsan. Avlång, som i, att den troligen skulle killa henne i halsen. Lägg därtill att läkaren satt med en kamerasladd som hon "bara skulle titta lite med", men mer såg ut som om kunde gräva sig in i hjärnan ett par varv. Även mamman fick vissa skräckkänningar. Ett djupt andetag från mammans sida, en språngmarsch för att fånga in dottern som var på väg mot dörren - och troligtvis utomlands för att byta namn - och en lång förklarings- och övertalningsprocess senare, så gallskrek hon ändå sig igenom hela undersökningen. Och jag klandrar henne inte. Trots dubbla belöningstatueringar, så fick läkaren onda ögat och ett surt "hejdå" ur ena mungipan när vi lämnade rummet. Av dottern alltså. Jag log ett pressat leende med kallsvettig överläpp. Men nu är det över, säger jag till dottern, nu behöver du inte komma hit igen förrän det är dags för operation, och då är du ju sövd när de ska greja i örat.

Vi lämnade sjukhuset strax innan lunch med beskedet, att förutom rören som ska in, så ska körteln bakom näsan bort. Fyraåringen fick en belönande glasstrut i handen och var nu clearad för operation inom en månad. Ungefär en kvart senare (eller okej, åtta timmar) spricker hennes trumhinna igen. Ena stunden satt vi framför Bompa, nästa stund startar det som blir gråt en hel kväll och en halv natt, innan värker avtar och hon somnar. Dagen efter får maken på sin lott att åka tillbaka till sjukhuset med henne. Jag var glad, att det var han och inte jag, med tanke den sövning jag utlovat till nästa besök. Men det hade gått bra, penicillin, sjukskriven dotter och ny väntan på läkning, var namnet på kurvan vi tydligen skulle förbi, innan operation kan bli aktuell igen.

Det här med att ta bort körteln bakom näsan (av oss sjuttiotalister kallad "polyperna" - vilket är ett felaktigt namn fick jag veta av läkaren, när jag för tredje gången envisades med att hänvisa till den benämningen) är precis som rörinsättning en rutinoperation. Dock är den något krångligare och med flera dagars vila efter operationen. Vila i STILLHET. Annars kan såret in näsan börja blöda. Det gör den om patienten hoppar mycket eller så. Eller hänger i knävecken. Övar cirkuskonster eller stagedivar med springande ansats ner på sovande föräldrar från sängkanten. Jag hoppas det ingår valium i eftervården. Till alla inblandade.


Sitter still.

fredag 10 april 2015

Tyst överenskommelse

Nu har vi lämnat soliga mellis-pauser, after ski med vänner och alldeles fantastiskt fina backar i Lindvallen och Hundfjället bakom oss. Vi rullar söderut och har som plan att nå Göteborg på ungefär sex timmars körning.

Maken och jag har ju lite olika syn på detta med långkörning. En av oss hinner få stressrelaterat håravfall av att ligga i 70 bakom en bil med "övningskör" i rutan, när högsta tillåtna hastighet är 90, innan hen kan köra om. Den andra slår sig till ro, njuter av bilkörningen och säger saker som: Det här är ett väldigt trevlig avsnitt av 45:an, här genom Elofsrud.

På uppresan uppförde sig barnen helt exemplariskt. Föräldrarna var möjligtvis lite irriterade skitförbannade på varandra med ett par mil kvar till destination. För att undvika samma scenario på hemvägen, har vi nu vissa regler. Den som inte för tillfället kör, sitter i baksätet och är knäpptyst.

Barnen sitter ett fram och ett bak. Kaninerna i sin bur sitter i mitten i baksätet. Om nu föräldrarna kan låta bli att tjafsa om regler kring eventuella målade refuger, så ska vi nog klara av den här resan också.



torsdag 9 april 2015

När mamman får bestämma

Häromdagen lyckades mamman i den här familjen med konststycket att få ut hela familjen i en svart puckelpist. Lindvallens Stina-backe var en normalitet för mig och min syster när vi var små, men något äldre än vad sjuåringen och fyraåringen är nu. Det var förstås ett misstag. En felläsning på pistkartan i kombo med en övertro på mitt efter lokalsinne, gjorde att vi plötsligt stod öga mot öga med den svarta faran (samt med tre förvånade ungdomar vars lyxiga skidglasögon antagligen kostat mer i inköp än allt jag hade på mig tillsammans).

Sjuåringen hann aldrig bli rädd, hon gjorde som hennes mamma hurtigt försökte uppmuntra henne till, trots den något bisarra upptäckten av backens lutning. Hon sneddade över, fortsatte över hela nästa backe, missbedömde farten något och körde fast i en snödriva. Men det var ju bara att backa något och ställa sig upp. En klar.

Maken och jag, som mest harvat i backar med något mindre lutning de senaste åren, kände oss som pensionärer på styltor. De första pucklarna tog hårt på mina knän, men sen redde det upp sig. Maken ropade Häng med...! till fyraåringen, flög sen ograciöst över ett par pucklar innan han snyggt gick in för landning och liksom välte över på sidan och la sig mellan två snöhögar. Men sen var han också över.

Fyraåringen då. Jag var rädd, att hon sin vana trogen, skulle skratta faran i ansiktet för att sedan slänga sig ut med en förmaning om att den som förlorade var en fis eller så. Men hon var ovanligt följsam och sökte min hand för att ta sig över. Vad är det här egentligen..? muttrade hon för sig själv innan hon gled nerför puckel för puckel. Grejen var just det, antingen hade hon en räv bakom örat och tänkte ta första chansen lodrätt istället för horisontellt. Eller så gjorde hon sitt bästa. Men hon gled neråt för varje skär. Till slut tog jag henne under armen och skidade med henne flygandes bredvid. Jag lyckades överraska henne innan hon hann protestera över att hon inte fick klara det själv, och därmed var vi alla över.

Pustande stod vi i en röd backe som nu såg ut som en löjligt enkel sak att ta sig nerför. Så det gjorde vi. Stina får vänta några år, men nu behärskar alla i familjen alla typer av liftar och de allra flesta backarna. Även mamman och pappan.





tisdag 7 april 2015

Aaatjoo!

Jag har åkt på en redig vårförkylning. Hals och näsa tävlar om förstaplatsen, huvudet hänger med och knappar då och då in på klungan i täten. Jag hoppas fortfarande att loppet ska kunna köras i stående form, men kudden lockar något enormt stundtals.

Idag körde vi ändå en heldag i backen, trots mammans dipp. Heldag så tillvida, att vi var på plats till liftarna stängde. Vilopauserna duggade dock tätt och vi slängde dessutom in en Valleshow för barnen kombinerat med en extremt perfekt kaffe-i-solen för föräldrarna.

Avslutet på dagen, korvgrillning i Volvo XC camp i ett hörn av Lindvallen, var pricken över i:et. Möjligtvis av olika orsaker för oss, men ändå. Sjuåringen var hungrig som en varg och slukade korv på korv. Fyraåringen hittade en lika fartfylld kompis och drog runt med honom i liften själv. Jag satt ner på renfäll (ej ditburen av mig! Volvos!) och slappade. Maken var förvisso lika glad som jag över vännerna vi träffade på, och som gjorde korvgrillningen möjlig, men hade kanske uppvisat samma sinnesstämning även utan någon av oss andra. V-o-l-v-o.

Hemvägen blev något lite knöligare än väntat. Vi satt bra länge på den där renfällen och njöt. Delar av liftsystemet hann stänga innan vi hann de 1,6 kilometrarna över berget tillbaka dit vi parkerat. Barnens enorma kapacitet när de står på ett par skidor, samt 10 grader och sol, gjorde att färden ändå gick relativt smärtfritt. Jag tror maken håller med, även om han bitvis fick dra hälften av familjen på en stav.

Väl hemma bastade sjuåringen och maken, fyraåringen drog ett danspass med sin mamma som (o)frivillig publik från soffläget. Vid halv nio var huset lugnt, vi tände en brasa, jag nös hundra gånger och sen försökte vi hålla oss vakna i soffan medan GW löste brott på tv.







måndag 6 april 2015

Tillbaka i fjällen

Vi har haft två superdagar i backen här i Sälen. Regel nummer ett har varit "sist ner är en rutten banan". Även när fyraåringen rullade fjorton snygga varv och skidorna flög flera meter åt olika håll, så reste hon sig upp och meddelade att alla som stod ovanför henne i backen och tittade i skräck på scenariot, (läs: hennes mamma), hade förlorat. Hon var först ner.

Men både sjuåringen, hennes jämnåriga partner in crime som är med oss på resan, samt fyraåringen tränar på svängar och liftar så det viner om öronen. Sjuåringen har lite mer insikt om livet i allmänhet och höjder i synnerhet. Hon blundade och kramade sin mammas hand hårt första gången i sittliften. Andra gången öppnade hon ögonen och tredje gången åkte hon själv med kompisen och hans föräldrar.

Fyraåringens debut i sittliften var planerad, och gemensamt beslutad av föräldrarna, till 2030. Istället skulle mamman lära henne åka ankarlift. Jublande stod hon i kö, ställde sig rätt och det bar iväg. Vi kom...hela vägen upp! Jisses så bra det gick. Fyllda av övermod tog vi samma lift upp igen. Efter 20 meter fick någon ett felskär...mamman hängde utanför liften ett par sekunder, men redde ut det hela! Superkrafter, var förklaringen, trodde fyraåringen. Cirka en halv minut senare gjorde fyraåringen en kullerbytta ur ankarliften, och mamman följde upp konstverket med en saltomortal över den förstnämnde. Tre av fyra skidor flög åt fanders men alla ben höll.

Delvis berodde troligtvis fallet på att den äldres knän och rygg kraftigt protesterade mot, att stå som en fällkniv med en enmetare på skidor. Ställd inför ankarliftens vedermödor kommande år, flyttade mamman snabbt fram startskottet för stolliften. Skulle
makennågon ha synpunkter på detta, var planen att framhålla kostnaderna för denna variant - massage- och kotknäckarbesök i åratal framöver...

Fyraåringen förmanades att sitta still, helt still, i sittliften. Hon lovade för varje meter som mammans farhåga steg, i liftkön framåt. Finns det något att surra fast henne med? När vi satte oss ner för färd uppåt, skrattar fyraåringen och klappade händerna. Återigen förmanades hon att vara stilla, varpå hon svarade ärligt, men något tveksamt, "jag ska försöka..."

Upp kom vi, och ner också. Solen tittade fram stundtals och flera plusgrader gjorde fikan i backen alldeles vansinnigt god. Sjuåringarna åker mestadels i skogen och föräldrarna kämpar för att hinna upp dem. Alldeles precis som det ska vara alltså.





fredag 3 april 2015

Oväntad äggjakt

Vi har påskat, det vills säga ätit, oss igenom skärtorsdag och långfredag. Barnens samling av påskgodis kommer räcka till jul. Eller eventuellt bara till nästa helg, om pappan mamman får sötsug.

Igår skulle maken ta ner ett fågelholk från i ett träd, alltså ett sånt vi själva satt upp. Och nej, vi skulle inte sno påskäggen från fåglarna, men holken behövde restaureras. Maken fick uppdraget. Ungefär en halv minut efter start, gjorde han ett graciöst (?) och (citat maken) överraskande men kontrollerat hopp ner från stegen. Orsaken till den gymnastiska övningen, var att ur fågelholken hoppade en lika överraskad och skräckslagen ekorre. Den sladdade uppför stammen och satte sig i säkerhet i trädkronan medan maken pustade ut på marken.

Efter andhämtning, och förstärkning i form av sällskap av min svärfar, hämtades holken ner. Väl på marken skulle framstycket av för att fixas till. Svärfar upptäcker då hur två nyfödda och fortfarande blinda små ekorrsungar finns inne i fågelholken. Små och nakna, eller nyrakade som maken uttryckte saken när han återberättade historien, låg de där och undrade antagligen om påsken verkligen skulle gå till så här.

Ekorrbebisarna fick snabbt fick tillbaka sitt bo, holken blev upphängd på samma plats i samma träd och vi håller tummarna för att mamman inte blev så rädd av min makes uppenbarelse på stegen att hon inte vågar sig tillbaka.

Projektet avbröts och vi återgick istället till soffläge och godismofflande. Lugnast för alla, djur som människor.