Snöyra och nakenchock

Vi startade första dagen på
fjällsemestern lite lugnt, i alla fall med våra mått mätt. Förvisso hade fyraåringen, lagom till frukost, en show i det fönster hon upptäckte hade en tillräckligt bred fönsterbräda för henne att stå på. Det var total ignorans från hennes sida, över det faktum att hennes föräldrar inte var överförtjusta över detta tilltag. Vi andra åt frukost i godan ro, när hon plötsligt insåg att hon inte kunde komma ner. En snabb tanke om fördelen med att vi nu visste var vi hade henne, flög genom huvudet innan hon fick hjälp ner.

Efter handling och lunch tog vi oss upp i backen och körde några åk. Lagom till att vi krängde på oss pjäxorna, började det snöa. I kombo med minusgrader och moln var det kanske inte nåt önskeväder. Sjuåringen, som tydligen ärvt som fars ibland otroligt irriterande positiva inställning till livet i alla lägen, frågade mig lillgammalt om jag var där för vädret eller för att åka skidor.

Vi hann med några goa provåk i jättebra backar, innan vi fick gå om och tina upp fyraåringen. Vid det laget hade hon halsduken över ena ögat, is i hårslingorna som slitit sig och nu låg över ansiktet och skidglasögonen på svaj. Det var tursamt också precis lagom till after skin startat. Vi hittade vänner i folkvimlet, satt vid brasan och dansade pjäxdans. Fyraåringen gick all-in med en nakenchock. Rätt ovanlig syn inbillar jag mig: glad gäst som dricker äpplejuice iförd termobyxor samt pjäxor. Endast.

Sen åkte vi hem, tände en brasa och bastade. Som sagt, en lugn första dag på semester.

Skidsemester

Vi är på väg upp till Sälen för att åka skidor. Packningen inför den här resan var segare än vanligt, hjärnan är redan avkopplad och eftersom vi nu är rutinerade fjällenresenärer (utmärkelsen utsedd av oss själva), så enades vi om att listor på vad vi skulle ha med oss var överflödigt. Det var ju inte vårt klokaste beslut den här julen kan konstateras nu. Maken packade ihop lite kläder på måfå till sig själv imorse. Barnens och mina väskor var klara, men sisådär tio minuter innan avresa, fick jag en snilleblixt. Tänk om jag faktiskt skulle ta med mina egna skidkläder också..? Rev runt ett varv till och hittade en halsduk relativt enkelt i en låda, ett par mössor och fleecetröjan som lär behövas. Skidvantarna var dock puts väck. Äsch, ändå dax för nya, tyckte jag glatt. Maken såg lätt stressad ut med tanke på denna oerhörda utgift, men hade ju inte tid att riva i några lådor innan bilen skulle rulla norrut.

Förutom den sedvanliga dubbelkollen av spis (trots att den inte använts sen igår), var det ju lägligt om alla kunde gå på en toarunda så vi slapp stanna första timmen i alla fall. Självklart skulle fyraåringen tycka tvärtemot. Mutor och hot gick henne obemärkt förbi, där hon stod i hallen och provade sina solglasögon. Jag hittade dock nyckeln, idag var det den sorgliga berättelsen om den lilla flickan som frös fast med snippan i gräset när kisstrålen blev till is. Först såg hon förfärad ut, och jag anade att jag eventuellt gått över gränsen, men sen bröt hon ut i ett gapflabb och hon stövlade in på toaletten.

Nu är vi på väg. Maken avslöjade just att han inte hittat sin fleecejacka innan vi åkte, och till och med han kommer ju frysa i -15 med bara underställ och skaljacka. Mina vantar kändes plötsligt som ett mindre shoppingbekymmer. Första stopp blir uppenbarligen sportaffären!




Och naturligtvis är mamman kissnödig nu.

Andra juldagar

Vi klarade oss från magsjukan! Det kräver verkligen en fanfar och ett jubel. Sjuåringen sov hela natten, utmattad antar jag, och vaknade hungrig. Vi nekade henne mat och gav henne kokt vatten. Det blev ingen jättekul frukost på en juldag, när hon kunde ätit köttbullemacka eller skinksmörgås. Vi tyckte synd om henne och dukade inte upp något dignade julfrukostbord, även om maken glömde av vår solidariska inställning när det senare blev lunch, och hällde upp ett glas läskande julmust till sig själv. Tur för honom att fars dag är först i november nästa år.

Jag hade gärna stannat i soffan hela juldagen, med en julklappsbok och en kopp kaffe inom räckhåll, men det får väl bli om tio år. Eller så hade jag fått nöja mig med kaffet utspillt i soffan istället för på en armlängdsavstånd, och att läsa om varje sida tre gånger innan jag fått med mig innehållet. Vi gick ut i stället. Vi bylsade på oss och tog en promenad på två timmar, trots nästan tio minusgrader. Båda barnen brås dock på sin far och har därmed inte vantar i landskap utan snö. Fyraåringen föreslog på hemvägen att vi skulle ta fram poolen på baksidan. Förslaget röstades ner.

Idag är sjuåringen helt återställd, vi andra har ätit mer än vi borde, varit på ny promenad (till tomteland) samt insett att dagarna där vi kan ta till "tomten ser dig", som hjälp vid obstinata ungar, är över för i år. Frågan är när vi kan börja igen...är maj för tidigt?

Ett av två barn somnade i tid ikväll. Maken och jag sitter här med uttänjda magsäckar och funderar på kvällssnacks. En riktigt bra avslutning på julen får man säga.

Julaftons bästa...och värsta

Julefriden varade ganska exakt 24 timmar, räknat sen uppesittarkvällens sista skälvande timmar. Idag började vi med julmorgon i lugnt tempo. Vi åt julgröt, hemlagad sådan! Ingen var jätteförtjust, men vi gör väl den nästa år igen ändå. Dagen fylldes sedan med gäster, glögg, godis, en avslöjad tomte och - helt oväntat - snö! Fyraåringen hoppade upp och ner av lycka. Hon har stenhårt menat att det är snö på julafton (vinter ju!) medan vi försökt dämpa hennes förväntan. Hon bor på västkusten - tacksamhet bör visas så länge tomten inte kommer i ösregn. Men hon fick rätt och det snöade verkligen. Julglädjen nådde sin kulmen.

Ett par timmar efter julbordets buffé var avslutad, började sjuåringen må illa. En halvtimme senare kräktes hon första gången. Sen dess har det gått utför kan man säga. Julfirandet avbröts och de kvarvarande gästerna gick hem. Ingen annan verkar dock sjuk. Än.

Nu avslutar maken och jag en för övrigt riktigt bra julafton med att äta så mycket julgodis vi orkar, "ska vi ändå kräkas sen, så kan vi äta upp så mycket som möjligt nu" som maken klokt sa.

Morgonens försök till fantastiskt julfoto. 

Julbad, nejlikor och pyntad gran

Idag tror jag vi börjar med en bild från vår skogsutflykt. Visst ser det idylliskt ut? Det var det förvisso i det ögonblicket fotot togs.

Hela orsaken till att vi hamnade i skogen, var dock att vissa möbler nu är tydligt märkta med röd penna att det är vi som äger dem. Märkningen sitter smidigt nog på ovansidan, så ingen ska missa den. Efter den incidenten bestämde mamman att varenda unge skulle UT. Vi gick upp till Mustadammen som ligger i närheten av där vi bor. Fruktstund och jakt på änder att mata, konstigt nog såg vi inga idag de hade antagligen tagit skydd när de hörde att vi var på väg.

Barnen fiskade i strandkanten och jag vände ansiktet mot solen. Min mammainstinkt tog dock över, och precis när jag vänder på huvudet ser jag fyraåringen ta ett megakliv rakt ut i dammen. Jag står nån meter bort, men som alla andra mammor honor i naturen, så har jag superkrafter när det kommer till att rädda sina avkommor. Jag sög tag i hennes jacka precis innan hon hann tänka tanken att fortsätta sitt julbad. Det satte punkt för skogsutflykten, som dock fyllde sin funktion. Fyraåringen var lätt utmattad när vi kom hem.

På väg hemåt flög husmorsguden förbi och strösslade lite hemmabakad magi över mig. Jag fick plötsligt feeling på mjuk pepparkaka och frågade min vän Google om recept. Jag dök in på Willys för att köpa de mest kryptiska kryddor som tydligen behövdes. Krossad nejlika, ingefära och kardemumma...?! Ok ok, för er köksgenier är kanske detta helt normala kryddor, men för en som började fundera på om skillnaden är så stor mellan spiskummin och kardemumma, så var skapandet av den här kakan en utmaning i klass med Marias den där dagen för 2000 år sen.

Vi avslutade dagen med en del julstök (husmorsglittret fanns kvar) innan maken for iväg och löste den sista julklappen, sladdade in på Systemet 18.55 och sedan köpte två Bingolotter. Vi bestämde oss för att låta uppesittarkvällen börja.

God jul!

Stjärnklart på Liseberg

Fyraåringen satt tillsammans med sin syster och några andra barn längst framme vid kanten till skridskobanan där isshowen precis hade börjat. Jag var tveksam till att låta dem stå där, men efter fem timmar i nöjesparken och personbästa i uppförande av dem båda, gav jag med mig. I några minuter satt de still, men sedan började fyraåringen en förflyttning i sidled. I smygande stil, steg för steg, drog hos sig bort från sin syster. Efter varje vunnen halvmeter stannade hon upp och såg sig oskyldigt omkring som om inget hänt. Hon verkade helt omedveten om att vi föräldrar stod tillsammans med övriga på läktaren och såg henne lika tydligt som om hon stått mitt i strålkastarljuset på Dramatens scen framförandes en monolog.

Plötsligt insåg jag vad hon var ute efter. En av isdansarna hade nyss kastat snöboll och kvar låg ett par lockande, vita, kalla isbollar som drog fyraåringens intresse till sig. Snabbt påbörjade jag ett egenpåhittat teckenspråk och kombinerade det med några slags charader som tillsammans betydde att hon skulle ge tusan i snöbollarna om hon ville behålla julklapparna från de senaste tre åren, samt få lördagsgodis en enda gång till innan hon fyller 18 (jodå, mamma kan också vara dramatisk). Om det var detta eller mitt avslutande tysta anförande med ett svartklätt pekfinger, som nästan gick av för allt vevande fram och tillbaka, som gjorde att hon drog sig tillbaka till sin plats bredvid sin syster, är oklart. Men något funkade. Hon var tillbaka på sin plats, och höll sig där nästkommande tio minuter.

Isshowen var lika bra som varje år. Sjuåringens reaktion var att sitta blickstilla och låta blicken svepa över rinken och de vitklädda isdansarna. Fyraåringen började istället hoppa upp och ner. När spänningen steg, isdansarna svepte förbi och skrämde vettet ur barnen (hehe) i svartklädda masker, kunde hon inte hålla inne sin fascination. Exalterad började hon hänga oroväckande långt över kanten. Det var hon ju förvisso inte helt ensam om, flera barn hade anslutit sig och några av dem hade definitivt platsat som hangarounds till vår fyraåring.

I detta läge gjorde jag som varje förälder med någon typ av självbevarelsedrift skulle gjort. Jag backade ett par steg, bad en stilla bön om att hon inte skulle stjäla showen, lyfte blicken mot dansarna och låtsades att det var nån annans unge. Det var tydligen lika framgångsrikt som de gymnastiska, och troligtvis träningsvärksframkallande, övningar jag ansträngt mig i tidigare. Ingen föll över kanten och in på isen, alla dansare verkade oberörda och showen kunde avslutas som planerat.

Sex och en halv timme på Liseberg i väder som var mer vår än vinter, stjärnvinst och första pris, flera varv på de flesta karuseller och bilattraktioner, ingen som kom bort (jodå, det har hänt, både en och två gånger) och inga skador rapporterade på människor eller egendom. Ni hör ju! Full pott och ännu fler steg närmare en brutal julstämning hos oss alla fyra.

Kan ni stå still så mamma kan fota?

Jul(gran) i vårt hus!

Maken startade, enligt egen utsago, en tradition i år. Han och sjuåringen begav sig ut i skogen några mil norrut och högg oss en gran. Innan någon ringer skogsägaren och anmäler maken för att otillbörligt ha tillskansat sig en julgran, eller hur nu brottsrubriceringen lyder, vill jag säga, att skogsäventyret var högst organiserat med anvisad parkering och till och med avslutades med korv och bröd-bjudning.

Maken ville att vi skulle åka allihop. Han ändrade sig dock innan han hunnit till sista stavelsen och sa att kanske det var bäst om han och sjuåringen åkte ensamma. Bra förslag. Naturen är inte mitt största intresse och svettningarna som breder ut sig när jag tänker på fyraåringen bland sågar och fallande träd är inte nådiga. Lägg till detaljen med henne i närheten av den där nätmaskinen som granen ska igenom, och svettningarna hotar leda till att jag är i behov av vätskeersättning i form av dropp resten av julen. Så vi stannade hemma.

Jag bad maken skicka en bild på granen "när de valt den". Jag fick den här:




Jag syftade möjligtvis på innan den var huggen, paketerad och fastspänd...men visst, vald är den ju.

Naturen hade varit snäll mot dem och de var mycket nöjda med att ha hittat den finaste granen. Nu står den här och lyser. Det är min typ av gran: inomhus, klädd och med stjärna i topp.



Vi får se vilka som för traditionen vidare nästa år.

Skvallertidningarnas julmys

Idag är en sån där dag som jag kommer bära med mig. Vi har varit hos min fina farmor och haft det oväntat lugnt och skönt. Möjligen att hennes grannar på servicehuset fick stänga av sina hörapparater vissa stunder när våra tjejer rök ihop och ljudnivån steg, men på det stora taget - julmys, lugn o ro!

Min farmor är född 1926 och har självklart en del krämpor att fajtas med. Men det är som om livets alla delar står helt still och väntar när jag ser henne sitta vid änden av bordet och liksom le i smyg åt det kaos som ändå uppstår när sex vuxna och två barn ska skicka julbordets 700 rätter fram och tillbaka medan någon ångrar sig, en annan spiller julmust och den tredje får fylla på faten innan han hunnit ta första tuggan.

Det var höga poäng på timmarna av julfika, klappar och uppdateringar på släktens förändringar sen förra året. Men stunden som binder ihop mitt liv i barndom och nutid, var när jag satt nära farmor i soffan med hennes hand om min midja och vi tillsammans läste hennes favorittidning Damernas Värld. Inte för att vi brukade göra just det förr, men närheten till henne, och genom det till min barndoms jular, gjorde varenda uppslag med prinsessor och Hollywoodstjärnor till en kavalkad av minnen som tillsammans är mitt liv. Den här dagen sällar sig till dem.

Fult godis är också godis

Jag var stursk efter pepparkaksbaket häromsistens som gick som på räls. I teorin lät därför idén om att jag och fyraåringen skulle baka julgodis tillsammans, inte som en smärre katastrof utan som ett möjligt genomförbart projekt. Men luttrad som jag är, såg en sida av mig ändå risk för ett kök med sirap rinnande längs väggarna och sockerknaster fram till påsk under köksmattan, framför mig. I praktiken gick det lysande!

Hon rörde, hällde i, lyssnade på instruktioner (!!!) och brände sig inte en enda gång. Jag började nästan undra om någon bytt ut henne..? Var hade vår röjiga, egensinniga och högst svåruppfostrade dotter tagit vägen!?

Resultatet för kvällen blev, förutom förundran över vårt perfekta och oväntade samarbete, kolabitar och risgodis med russin. Att den senare (nedan) snarare ser ut som en masksamling med bajspluttar i är knappast fyraåringens fel. Möjligtvis mammans.


Ett par timmar senare satt jag med samma dotter gråtandes i knät. Trots tusen tillsägelser om att sänka farten, avslutade hon en språngmarsch genom radhuset i ett svanhopp med skallen i ett bordsben. Bulan blir stor men annars var hon hel. Och där var hon igen...

En välsignad julefrid...

...är här. Nästan i alla fall, två av tre inte illa. Julfester, julskyltning och annat indikerar ju att julafton är på ingång. Här hemma är det fortfarande mycket vardag. Våra listor på vad som ska hinnas med innan jul, växer i takt med att antalet dagar kvar till jul krymper. De enda strumpor som är upphänga här är de som trängs på tvättställningen och granen står än så länge kvar i skogen.

Välsignelsen var söndagens aktivitet, när vi gick sjuåringen till mötes och var med på lucia-mässa i Tolereds kyrka. Vi var förstås inte sena att haka på någon av oss. Jag blev dock något tveksam när jag såg alla tända ljus och närheten till alla långa hår. Speciellt håret på en viss fyraåring. Samma rörliga lilla person tog även tillfället i akt, att i sin glittrande kattklänning, ta plats i luciatåget helt utan föranmälan. Gladast i stan stod hon sedan längst fram och sjöng med lånad stjärna från flickan som var "stjärngosse".

Friden vet jag inte var den håller hus. Den var väldigt långt borta förut i alla fall, när maken berättade att han och old boys-laget i innebandy i radhusområdet var överens om att träna som vanligt på tisdag kväll. Den 23 december. Dagen innan julafton. Nu menade ju maken att han egentligen var julhjälte, han var enligt egen utsago den som avstyrt träningen, och därmed räddat åtskilliga äktenskap. Jag kan intyga att han räddade ett i alla fall.

En vabdag nära jul.

Dagens levande död

Barnen fick följa med sin farmor och farfar hem idag. Förutom fika och julmys, skulle de gå och se "Levande julkrubba". Jag är rätt säker på att både vår troende sjuåring och vår fyraåring (som själv tror hon är Gud) kommer uppskatta evenemanget, men de hade en del frågor innan. Sjuåringen fastnade på att Jesus helt plötsligt skulle vara levande, efter att ha varit död i så många år. Uppstånden är han ju redan också, det har hon full koll på. Våra förklaringar om skådespel verkade inte hjälpa. Jag försökte fokusera på de levande djuren istället, att de skulle kunna få se till och med kameler om de hade tur. Det fick den eventuellt något bortskämda fyraåringen att gå i taket. Hon hade minsann sett en kamel när vi var i Turkiet och det räckte faktiskt: Till och med bakifrån faktiskt såg jag den!

Maken är med på besöket på ett hörn, och jag hade därmed en ensam kväll. Kom hem till ett tomt hus. Tyst... Stilla. Sköööönt! Planerna för all denna ocean av tid ensam sköljde runt i huvudet och orsakade ett sådant brus, att jag la av. De senaste två timmarna har jag inte rört mig en tum. Middagen blev rå mat som fanns i kylskåpet (eller ja, jag satt ju inte här med okokt potatis och kalla köttstycken, men inget av det jag åt behövde en större insats än att det gick att lyfta från hyllan och stoppa i munnen utan mellanlandning i ugn eller spis).

Det lär inte bli någon julklappsplanering kväll, ej heller någon leksaksplock eller annat nyttigt. Istället ska jag njuta av ett tänt ljus utan fara för att någons hår ska ta eld, se på Nobelsändningen i fred samt äta upp det tunna lagret av julgodis som jag lurat mig själv skulle räcka i alla fall till fjärde advent. Jag planerar att återuppstå lagom till att de små kommer hem igen. Det lär i alla fall ingen tycka är märkligt.

Pepparkaksbak

Mjölet yrde om oss och eventuella decembergäster kommer riskera att få kristyr i häcken var de än väljer att sätta sig. Prima lyxdeg från hovleverantören Ica Maxi, utgjorde grunden för årtiondets årets pepparkaksbak.


Jag måste ge bakningen höga betyg. Som mor är jag till och med beredd att ge full pott, men jag antar att externa domare skulle gett oss poängavdrag för fyraåringens extra krydda i form av en redig nysning över den utkavlade degen. Jaja, fyra minuter och 200 grader senare borde väl även de mest envisa bacillerna vikt hädan.






Även om modern, i något stressat ögonblick (balanserandes heta plåtar och kryssandes mellan barn som hoppade upp och ner), liknade Peter Jöbacks julsånger i bakgrunden med skränande hissmusik som borde förbjudas, så får nog eftermiddagen ändå klassas in i den sällsynta kategorin "bakning under mycket gynnsamma förhållanden".

Julkalendern!

Jag fick en uppenbarelse i vår Willys-butik häromdagen. Trots överdåd av prylar, aktiviteter och alldeles för mycket uppmärksamhet, så blev båda döttrarna för några sekunder förstummade över det faktum att de fick välja vilken chokladkalender de ville i affären. I själva verket skulle det enskilda valet i detta fall varit godkänd av varenda kommunistregim - liten affär med tre kalendrar i utbudet, alla med samma innehåll men olika färger. Valen avlöpte smärtfritt och en lila och en blå kalender inköptes.

Hemma fanns även TV-julkalendern, som i år inköptes i god tid för att slippa missöden. Imorse satt vi bänkade. Sjuåringen och jag tyckte nog att serien verkar lovande. Fyraåringen såg helt frånvarande ut. Tio minuter in i handlingen, frågar hon förvirrat när det börjar..? Tydligen hade hennes föräldrar missat, att förklara det faktum, att det är ny julkalender varje år, vilket gjorde att hon satt och väntade på 2013-års julkalender med rymdraketen, stenåldern och museet.

Sen kom höjdpunkten. Lucköppningen! Storasyster öppnade TV-kalendern och åt också upp sin chokladbit ur kalender nummer två. Lillasyster öppnade sin lucka och såg förvirrad ut...ingen choklad!? Efter skaktest och flera nya lucköppningar stod verklighetens i-landstryne framför oss. Kalendern var tom! Nada! Noll!

Storasyster tvekade länge innan hon erbjöd sin lillasyster att öppna lucka nummer två i sin egen kalender för att hon också skulle få en chokladbit. Till imorgon är ny chokladkalender inköpt och nu är bara den stora frågan: kommer lillasyster att minnas sin storasysters gest och ge bort en av sina chokladbitar imorgon? Än är inte undrens tid förbi.

Lugn och (o)ro på advent

Jo, visst fanns det stunder under helgen när det var lugn adventsstämning hemma. När båda barnen hade munnen full av pepparkaka till exempel. Helgens tema: att slänga upp adventsljusstakarna noggrant damma och göra adventsfint. Till detta pyssel ville vi ha julmusik och lugna barn. Beställningen gick inte riktigt hem, men uppdraget är i alla fall slutfört. Det saknas någon kontakt och nån lampa här och där, men på det stora hela så är vi i fas med resten av världen.

Det uppdagades rätt snart att maken och jag hade lite olika syn på när det hela skulle vara klart. När jag deklarerade för maken vid 22-tiden igår kväll, att alla stjärnor skulle vara uppe vid frukost på första advent, så möttes jag av talande tystnad. Tystnaden sa, att om jag inte brytt mig om att säga något om den regeln under de första 9,5 åren av vårt förhållande, så hade han svårt att se den som något annat än att jag vill ha en ledande roll i tävlingen bland radhusen om vem som är snabbast upp med stjärnorna - och därmed är en fri och lycklig själ med ständigt glada barn och lever i en kaskad av harmoni. Jag hade kunnat köpa det argumentet. Men sen la den talande tystnaden till, att adventspyntet inte hade deadline förrän söndagkväll, det vill säga när det blivit mörkt. Och det höll jag inte med om.

Maken sprang vända efter vända till förrådet för att hämta det jag kom på efter hand att jag ville ha fram. Jag hade naturligtvis kunnat göra det själv, men eftersom maken har ett system i förrådet som jag inte förstår, så låter jag honom sköta springandet. Ett par av vändorna var för att hitta den gigantiska stjärna vi haft i vårt vardagsrumsfönster. Jag ville inte ha den i år, den kändes i minnet stor och klumpig. Maken protesterade, men använde tyvärr argumentet "...men vi har ju haft den i sju år", varav jag kunde smasha in "Just det, dags att byta!". Poängen gick till mig, men jag behövde inte hämta ut vinsten, eftersom det visade sig att vi redan förra året hade köpt en ny stjärna som låg i förrådet och väntade på att bli hittad.

Barnen kommer som vuxna aldrig prata om sin mammas fantasifulla pepparkaksborg varje december, eller sin fars årliga fabulösa knäckkok. Möjligtvis kommer de minnas sin barndoms alla första advent-helger i scener där det pågår en ständig jakt på rätt kontakter, batterier, ljus och annat krafs (som det ryktas att vissa vettiga människor sparar på samma ställe) år efter år. Lugnt och fint och stämningsfullt.

Movember

Vad hände här då? Har jag slutat blogga? Det tror jag inte. Har bara varit lite väl upptagen med att titta på Homeland med att överleva november.

En sak som upptog min tid, var att november helt plötsligt skulle kallas movember hemma hos oss. Kampanjen blossade upp snabbt en vardagskväll. Jag fick beskedet, när jag hörde maken dra igång rakapparaten i badrummet. Nästa minut mötte jag min mustaschprydde make i hallen som glatt meddelade att han stormtrivdes i sin nya hårprydnad. Själv såg jag tydliga 80-tals vibbar och tankarna gick till obskyra gränsöverskridande filmer (som jag förstås aldrig sett, men hört om). Men, trots mina gliringar, satt mustaschen på plats godkänt länge.

Andra saker som hänt på kvällarna och hindrat mig från att slå mig ner vid datorn, är bland annat ett akut sjukhusbesök, en lika plötsligt påkommen julkänsla samt en premiärkväll.

Sjukhusbesöket föranleddes av - taaaadaaaa- fyraåringen. I min, maken och sjuåringens värld, satt vi ner för gemensam lille-lördagmiddag för en vecka sen. Fyraåringen hade annat planerat. Efter fler skarpa tillsägelser att sitta ner, som inte funkade, testade vi taktiken "ignorera så kanske hon tröttnar". Den taktiken kan sammanfattas med orden "funkade inte" (skrivet med fet rödpenna). Mitt i en tugga mat, ser jag i periferin hur hon faller. Tydligen hade hon då snott en filt runt sig och använde den nu som...självknutna handklovar? Klänning utan ärmar? Tvångströja? Fallet var inte högt, men jag ser i slowmotion att hon inte får inte fram händerna. I nästa sekund har hon tagit emot sig med mun, näsa och delvis panna.

Blod ur munnen, en svullen näsa som skulle få vilken boxare som helst att bli avis, osäkerhet kring tänders status och en oro när hon strax efter börjar rulla med ögonen och bara vill sova, gör att vi spenderar resten av kvällen på sjukhuset. Efter undersökning blir vi satta på några timmars övervakning. Fyraåringen har ont, är trött och blöder från näsa och mun. Mitt mammahjärta är lätt tilltufsat. Maken är dock, som alltid i dessa situationer, betydligt coolare och menar att vi egentligen kunde åka hem. Alla tänder är hela, inget tyder på att huvudet är skadat och näsan kan ingen undersöka förrän svullnaden gått ner.

Två timmar passerar. Fyraåringen dricker apelsinsaft och börjar piggna till. Ett par timmar senare dansar hon i korridoren och maken får sin vilja igenom. Vi åker hem. Några dagars vila blir vad vi får med oss i rekommendation. Samt icke att förglömma: minst 48 timmars skärmförbud (!!!) för fyraåringen! Den infon kändes som om jag själv ramlat platt på marken.

Vad gäller ovan nämnda julkänsla, så kom den mycket plötsligt i samband med en glittrande, maffig julkonsert med Sanna Nielsen. Helt otippat gick jag från att se julen som ett projekt vid horisonten, till att ha den på en pinne med snöre framför näsan - inom räckhåll men ändå onåbar. Våra höstprojekt i radhuset har successivt avstannat, och för att ens kunna få in en gran behövde vi omorganisera på två våningar i tre rum. Det kan ju låta jobbigt, men eftersom vi är ett föräldrapar med begränsad tid men med två benhårda viljor, gjorde vi en tjurrusning och löste det hela. Det enda underliga i den historien är varför projekten skulle ligga på lut i tre månader innan vi rev av dem på några få dagar.

Sen var det premiär! Guldkantat med champagne tänker kanske någon. Jajjemen, det var det. Det kulturella bestod i god spansk mat och bubbel, samt massa snack med tjejer jag inte sett på länge. Och premiären, den bestod i att en av oss fyllde 40. Själv har jag ju drygt ett par år kvar till den gränsen, men när jag på väg till bussen småsprang på höga klackar över kullerstensgator genom en iskall, mörk novembernatt, så kändes det snarare som en kickback till 2004 och partylivet.

Sen kom jag hem, och då var jag glad att mannen i mitt liv (med en liten touch av 80-tal mitt i nyllet) mötte mig i dörren, och påminde mig om att det är movember och 2014.

En fransk höst?

Med tanke på att jag i två dagar har haft sällskap av en fyraåring som är dyngförkyld, men som har mer energi än ett mindre kärnkraftverk, är det troligtvis mer vila för mig att börja jobba imorgon igen än att stanna hemma en dag till. Visst har vi haft mysiga, lugna stunder också, men dotterns ambition de senaste dagarna har varit att lära sig flyga som en älva. Eventuella invändningar från föräldraledet har bemötts med motfrågor om glänsande vingar och andra extravaganser när det kommer till flygning. Det råder ingen tvekan om att fyraåringen är lite väl övertygad om att hon står vid rodret på den här skutan. Eller flyger planet kanske passar bättre.

Meddelandet från biblioteket om att min beställda bok Franska barn kastar inte mat fanns för avhämtning kom lägligt. Enligt författaren gör franska barn som deras föräldrar säger! Det vore ju något att ta efter även om påståendet bara skulle visa sig var sant till hälften tänker jag.


Så länge den här metoden inte innefattar, att mamman till barnet som saken gäller, måste äta sniglar eller rostade grodlår, så är jag med på det mesta. Kollo i Paris? Bära basker närmaste halvåret? Bygga ett eiffeltorn av baguetter? Bo på en lantlig, vacker vingård i södra Frankrike hela vintern och få små, små franska perfekt bakade croissanter serverade till frukost varje dag? Ni ser, jag är verkligen öppen för förslag här!

Återkommer med recension av boken (alternativt med vykort från franska rivieran).

Måndagspepp!

Ett styck hostig fyraåring gjorde mig sällskap i förkylningsträsket idag. Med en filt i soffan började vi veckan med att jobba oss igenom serier på Netflix som kunde ros oss båda. Fyraåringen vägrade dock ge sig på punkten att Tingeling var en passande film för en 37-åring också, vilket gjorde min mentala närvaro något mindre total. Kaffe och e-GP funkade blev min räddning när de små älvorna gick mig på nerverna.

Ett tjog snor hindrar inte vår egen älva från att flyga. Nej, nej. En halvtimme efter att maken och sjuåringen lämnat oss sjuklingar ensamma, tjongade hon igen dörren till sitt rum första gången. Arg över att hennes mor förhindrade ett tredje klädbyte inom loppet av trettio minuter från uppvaknande. Sen hade samma moder den dåliga smaken att be henne sitta still efter att ha spillt ut en skål med mjölk över frukostbordet. Sämre morsa får man ju leta efter, tyckte fyraåringen och utbrast "jag ska slänga dig i brännvinsfloden!". Ooooookeeeeej. Precis där tror jag vi införde ett tillfälligt Madicken-förbud.

I övrigt hade vi en mysig dag. Fyraåringen låter som en storrökare när hon hostar, men har ett förbryllande
och irriterandebra allmäntillstånd. Själv går jag in på andra veckan som förkyld. Med några dagars sängläge bakom mig känns det som det räcker nu. Jag har läst böcker, kollat serier, betalat räkningar (!!!) och till och med mätt upp antal tapetvåder vi behöver i vardagsrummet för en eventuell omtapetsering som maken dock hävdar att han är omedveten om. (Och ja, samtliga aktiviteter var mycket exakt utförda från sängen.)

Det blev kanske inte den energigivande starten på veckan jag hade hoppats på, när vi i helgen gick igenom veckans kalender. Förkylningen övergick till bihåleinflammation och, som sagt, utökade styrkan med en person. Men när jag tänker på dagens mycket avancerade degande i soffan framför serier vi enligt dottern var "överens om", så var det kanske just energi den här måndagen gav?

Många filter på den...

Att fira en far

I det här huset fick far sovmorgon. Mor med, men 07.08 var det gemensam väckning. Visst hade tanken om frukost på sängen slagit mig, men för att inte riskera vidbränt kaffe och smör i varje vrå av köket, så lät jag barnen stå över även i år.
Vadå, det är ju inte min pappa?
I avsaknad av kaffe utslaget i sängen, så fick han ett fint uppvaknade ändå, min make. Fyraåringen klättrade upp mellan oss, tog min hand och bad sin pappa lägga armen om henne. Mysiga minuter som inte kan värderas i några slipsar i världen.

Sjuåringen vaknade förvisso vresig, men efter att ha skällt av sig lite av morgonhumöret, gick hon och hämtade de överblivna bitarna från lördagsgodiset och valde omsorgsfullt ut ett par bitar som hon gav sin pappa. Han svalde den röda (kanske något biten i kanten sedan innan) gelépussmunnen i ett nafs och fick en till. Sen upptäckte han några papper från Villaägarnas riksförbund på golvet bredvid sängen. Det var ju den ultimata presenten, att få läsa dem ifred, så vi lämnade honom ensam.

Lillasyster har klätt upp sig sina finaste kläder dagen till ära, i en sorts lager på lager-modell med influenser från samtliga årstider: sin finaste isblå Bamse-tröja, vitt spetslinne, löst sittande pepparkaksbyxor (med tillhörande blått tuschstreck på knät) samt pannband.



Jag snorar forfarande och mår rätt kass, men om jag kan undvika att nysa i femton minuter så ska jag baka en kaka till ett-kaffet som är makens bästa kopp.

Grattis på fars dag alla pappor där ute!

Sjukt snål

Jag har känt mig som ett utsketet äpple lite krasslig i några dagar, så idag slängde jag in handduken och åkte hem lite tidigare från jobbet. Jag klämde in ett par timmars seriös vila bakom stängd dörr, och har nu planerat att inte lyfta ett finger resten av kvällen. Fyraåringen får helt enkelt gå tillbaka till förskolan imorgon med tuschstreck i pannan, förvisso något blekta, när duschen uteblir.

Min sjuka är av det där smygstartade slaget. Huvudvärk ena dan, halsont i några timmar, några nysningar här och där. Näsan kliar retsamt utan att riktigt ge sig tillkänna som snorproducent. Jag hade stora planer på att överlista snoken med barnens NäsFrida, som ligger oanvänd sen bebistiden. Det föll dock på att jag tror den är rätt omöjlig att använda på sig själv, och romantiken riskerar nog att dö för alltid om maken skulle hjälpa till. Att be barnen om hjälp kändes inte heller som ett alternativ, om jag inte vill skapa ett stort näshål istället för två.

När jag ändå rotade i barnens medicinlåda, passade jag på att sprita händerna ordentligt samt ta tempen i örat på mig själv. Den där elektroniska termometern är förvisso värd sin vikt i guld, men det hindrar ju inte att inköpspriset känns mer värt om vi använder den fler gånger. Tänker jag. Barnen är ju inte sjuka så ofta nuförtiden.

Längst ner i korgen hittade jag Alvedon-suppar för barn. Dem lät jag dock ligga kvar. Lovar.

(Men rent hypotetiskt, om det står "upp till 20 kg" på asken så borde tre stycken vara en ok dos..?)

Dagens outfit

Jag har glidit runt i slow-motion idag i mina sjukt sköna nya vida brallor, inköpta på marknad i Alanya. Maken duschade framåt eftermiddagen och drog på sig sin slitnaste
och fulastet-shirt som alltid retar hans fru.

Vår fyraåring höll dock stilen som fashionista här hemma med den här egenkomponerade outfiten.




Fyraåringen ger er:

Klänning från förra årets Lindex-kollektion tillsammans med årets lila mjukisbyxor med kattknän från samma märke. Fodrade
ärvdavintage-gummistövlar i rödaste rött, helt rätt till fleecetröja i gråskala med hästmönster - buren av tre andra modelejon innan den till slut kom i hennes ägo. Som grädde på moset den rosarandiga huvudprydnad från USA, med originalmärket "Stone mountain park" broderat framtill, som numera räknas som samlarobjekt och är en raritet i dessa kretsar.

Hårfärgen är hennes egen, lätt solblekt och med fyra-fem dagars salta bad och poolhäng som extra touch.




Kom ihåg var ni såg stilen först!

Morgondopp

I ett par timmar på förmiddagen idag badade vi (eller ja, inte jag personligen, men barnen och maken är ju ändå majoriteten av familjen) i pool och temperaturen visade 31 grader. Vi lämnade solig Medelhavskust vid 14-tiden idag, och landade för några timmar sedan i Köpenhamn. Det var vår bästa flygresa nånsin. Det hände ingenting! Ingen slog ut en öl. Ingen doppade klänningen i toaletten. Ingen sprang sig trött i gången. INGENTING! Den ena sov och den andra roade sig själv. Mamman läste en bok och pappan snackade med sin svärfar. Det enda anmärkningsvärda är möjligtvis, att vi höll på att missa landningen. Det är ungefär lika (o)vanligt som att missa sin egen förlossning. Men medan vi satt och spanade ut över molnen och gjorde oss redo att börja tugga tuggummi inför landningen, så slog plötsligt planet hårt i marken och molnen visade sig ha varit toktät dimma. Alla (?) såg överraskade ut i två sekunder och undrade om vi störtat eller landat, innan de sedvanliga handklappningarna trevande tog vid.

Nu, ett halvt dygn efter förmiddagsbadet, är vi på väg norrut i bil längs Sveriges kust och det är 20 grader lägre temperatur utomhus. Helt ok för att vara 1 november förstås, men solstolen lär väl inte vara ett alternativ till morgonkaffet imorgon.

Bikiniränder

Igår drog maken ner brallorna och visade sin badbyxerand. Den är helt godkänd och även våra höstbleka ansikten har efter våra dagar i Alanya börjat anta mer normal hudton. Jag är i och för sig insmord med högsta solfaktor hela tiden. Har en hudläkare spänt ögonen i mig och förklarat exakt hur mina pigmentfläckar kommer förändrad annars, så är i alla fall jag rätt spak. Något mörkare i tonen i ansiktet kanske jag ändå blivit. Maken också, men han har ju annars beviset i brallan. Det kan ju bli en rätt bra snackis om han visar upp det vid fikabordet på jobbet tänker jag.

Sol, vind och vatten...

Ordningen är återställd! Sen ett par dagar skiner solen, elen är tillbaka och kvällarna är ljumma som en svensk julinatt. Efter en hel dag på stranden, eller ja, för två av oss mer i sanden, är vi rätt möra ikväll. Som bonus: sjuåringen simmade själv i ren förskräckelse när hon inte bottnade, och räknas därmed som simkunnig. Yes, inga mer simhallar.

Fyraåringen spenderade dagen med att leka "Frost". Förutom att vi övriga omväxlande fick biroller som snögubben Olof och renen Sven, så sköt hon is på sin mor och tvingade mig att ligga still. Alltså, VÄLDIGT godkänd lek i mina ögon.

Solkräm i mass, en svag ljummen bris och lunch på strandbaren i skuggan. Jodå. Höstlovet får godkänt.

Tidsaspekten

Det här med turkisk tid är inte helt självklart. Vi kom i svensk sommartid, ställde fram klockan en timme och sen tillbaka den till turkisk vintertid dagen efter. Huruvida telefoner kan hänga med i det tempot av tidshopp är oklart. Min make säger att han har koll, hans armbandsur är tydligen att lita på. Men å andra sidan så äter vi
väl när vi är hungriga och inte när det är lunchrast.

Jag har inget flyt med wifin direkt, det är svajigt minst sagt. De publicerade inläggen kan vara lite dagvilla. Men det är ju så det ska vara, tänker jag, på semester.
Är det söndag? Tisdag? Lördag hela veckan..?

Makeover

Jag har aldrig varit så masserad, så inoljad, så knådad eller så sågad (!) i hela mitt liv som på den här semestern. Hamam, en timmes helkroppsmassage, ansiktsinpackning, hårtvätt på salong, manikyr och pedikyr... Allt på tre dagar och jag känner mig nu som en ny människa. Maken ser inte skillnaden säger han, möjligtvis på kontot, men inte på sin fru. Min tes om att "det är så billigt här" gäller förvisso inte mängd, men ändå. Principen "helt gratis, bara femti spänn" kan appliceras här.

Första dagen fick jag höra från den turkiska man som fönade mitt hår, att han hade behövt flytta med oss hem för att få ordning på allt som var fel på mig. Min risbuske till hår (som enligt honom både var felklippt samt i behov av slingning) var bara början. Mina ögonbryn var ju så illa där an att han tog sig för pannan. Jag nöjde mig dock med ett beklagande om att jag troligtvis är ett hopplöst fall. Han såg inte ironin och fortsatte övertala mig att ge hans trollkonster en chans.

Jag valde en annan frisör för föning av håret dagen efter. Men ok, han vad en poäng. Ögonbrynen. Det gör ju så s*tans ont att plocka dem, så jag brukar ducka. Idag skulle det dock ske. Ett par års förvildande ögonbrynsväxt skulle tyglas. Om vi säger så här, det skedde och det blev bra, men om någon nånsin vill få mig att erkänna mordet på Kennedy eller valfritt tågrån, så vet ni hur ni kan sänka mig. Ögonbrynstortyr är min akilleshäl. En mycket filad och insmord (akilles)häl.

Fish kiss

I brist på sol har vi pysslat med diverse andra energigivande aktiviteter. Igår kväll testade vi fisk-spa. På rad satt vi med fötterna tvättade och nerstoppade i varsitt akvarium för att låta fiskarna äta av alla döda hudceller. Smaskigt...

Fiskarna i mitt akvarium blev troligtvis mätta för en månad framåt. Jag var rädd att de skulle falla döda ner på grund av övervikt innan mina 20 minuter var över, men de klarade sig. Sjuåringen satt förtjust och klappade händerna och vågade till slut stoppa ner båda sina fötter. Det kändes som att stoppa fötterna i kolsyra och efteråt var tår, hälar och till och med anklar babylena.

Imorgon väntar hamam, manikyr och pedikyr av människor. Bitfritt hoppas jag.

Blixtar o dunder

Vi hann precis anlända till semesterbyn utanför Alanya i lördags, innan det första åskvädret brakade loss. Blixtarna rev sönder den mörka himlen och knallarna avlöste varandra. Med ett öronbedövande dån så det medhavda ekologiska svenska kaffet höll på att hamna i vrångstrupen, blev det plötsligt mörkt i lägenheten. Elen hade gett med sig.

Stearinljusen plockades fram och vi kollade laddningen på samtliga elektroniska prylar. Hur skulle det bli nu..? Strömavbrottet varade i 24 timmar, allt medan nya åskväder rullade in. Till och med minareterna tystande en stund inför vädermakterna. Själv kände jag mig mest lättad över att jag och barnen hann kliva ur den hiss vi stod i en halvtimme innan elen försvann.

Semester är ju relativt. Något solande har det ännu inte blivit, även om det är varmt i luften och barnen därmed hoppade i poolen så fort de fick klartecken. Med i-landsmått mål mätt är vi avskurna från nyheter, hemlagad mat och elektriskt ljus. Men med kompakt mörker utanför, regnet som slår mot taket och tända ljus i varje hörn av lägenheten så är vi så nedvarvade att när elen för en stund blinkade till, visste vi knappt vad vi skulle med den till. Sen sprang jag till närmaste vägguttag och alstrade ström i alla mobila enheter maken kastade sig över kaffebryggaren.

Nu håller vi tummarna för att turkarna har rätt, solen är på väg.

Control-alt-delete..?

Planet hann backa ett fåtal meter, innan piloten ropade ut ett meddelande om att den ena motorn inte ville starta. Han avslutade med orden "Men lugn, bara lugn, vi ska se om vi kan fixa det lite snabbt så vi kommer iväg."

Eeeeh, alltså, för all del, TA ALL TID ni behöver! Ingen stress, skruva på bara. Några minuter senare återkom kaptenen med glädjande (?) besked om att de nu startat om en av datorerna som styr motorn, och att allt var normalt.
SLÄPP UT MIG!
Vi kom upp i luften och förutom de faktum att fokus nu utökades till två barn och en motor under resan, så var den rätt behaglig. Fyraåringen hade ju förvisso kunnat betala ståbiljett, men annars var det lugnt. Ett enda litet missöde råkade vi ut för, och det var väl mest mammans fel. Fyraåringen skulle gå på toaletten och trots att hennes mor stod dubbelvikt, inklusive med häcken i vädret, så lyckades fyraåringens klänning hamna i toastolen och blev...blöt.

En halvtimme innan landning flyger vi in i oväder. Piloten varnar oss för turbulens, och alla knäpper fast sig. Alla utom tjejen med flätor och ny klänning på rad 15, som sitter bakåfram. Efter en kvart av rätt kraftig turbulens och pilotens varning om omgivande åska ringande i öronen, sitter jag ned ett påklistrat leende för att lugna sjuåringen som är rädd. Med tanke på att jag var rätt skraj själv, så liknade jag nog mest Jack Nicholson i the Shining. Medan storasyster trycker sig mot min överarm och blundar, sitter lillasyster och sjunger.

-Hej och hå vad det skumpar, det killar i magen!

Efter tjugo minuters extra inflygning så landar vi. Piloten fick en rungande applåd och maken kostade på sig ett "bra jobbat!" när han gick förbi cockpit.

Följande dagar ska jag följa pilotens exempel och rikta in mig på min egen "dator", dock inte just control-alt-delete. Men en omstart i hjärnan är precis vad den här semestern syftar till.

Fredagsmys i en bil på E6an

Vi är på väg mot varmare breddgrader. Med några rejält överbelastade veckor, med i-landsmått mätt, i ryggen, så var det två trötta hjärnor som påbörjade planering av packningen så smått i onsdags. Eller egentligen en hjärna, maken menade att han hade full koll på sina badbyxor och således inte behövde packa förrän kloss an till avfärd. Dagen efter fick vi besked om att vår flight var ändrad, och plötsligt krympte tidsrymden till avresa till ett knappt dygn. Barnen har med sig allt de behöver, och lite till, och maken behöver ju i princip bara en plastkasse med sig till sina badshorts. Själv hoppas jag att något av det jag fiskade upp från sommargarderoben passar mig, samt passar ihop.

Men nu är vi iväg! Vi passerade just Halmstad, och vi kom därifrån med blotta förskräckelsen. Vi hade ett ärende att uträtta på Eurostop, men köpcentrumet höll på att sluka mig när fredagströttheten i kombination med ett uselt lokalsinne slog till. Sjuåringen guidade oss ut samma väg som vi kom. Maken mötte oss i dörren, han hade förstått att hans fru gått vilse nånstans. Det var i alla fall den officiella förklaringen. Eventuellt misstänkte han att fruns dröjsmål kunde betyda krympt semesterkassa, och därför gett sig ut på sökaruppdrag.

I övrigt flyter resan bra. Låtarna från Frost rullar på högsta volym, sjuåringen som klagat på snorig näsa sjunger med på ännu högre volym, fyraåringen mutas med choklad för att inte somna och godiset jag köpte inför morgondagens flygresa är nästan slut.




Dagens mål, att utan psykbryt ta oss till hotellet som är mellanstation, ser ut att kunna bli verklighet.

Ett naturligt barnkalas

Det är det här med naturen. Av någon outgrundlig anledning är sjuåringen inte bara ridintresserad och hundälskare, utan också fascinerad av själva naturen. Således befann vi oss på en 4H-gård för 7-årskalaset med alla kompisarna idag.

Jag var enligt maken klädd som om jag skulle ut på kalfjället. Han hade en poäng i att det kanske möjligtvis var liiiite överdrivet, men å andra sidan vem man aldrig vad som göms i naturen. Själv valde maken sin vanliga uniform, jeans och piké, och har uppfattningen om att vädret var "lite vårfeeling". Han räknar strikt årstiderna utifrån hjulbytardagar på bilen, och eftersom vi inte lagt på vinterhjulen så är det mer sommar än vinter. Vi hoppades på uppehåll och blev bönhörda. Molnig oktoberdag och 12 grader gav fullt godkänt, men att maken plockade av sig jackan och kavlade upp ärmarna på tröjan för att inte förgås av värmeslag var ju ändå (o)tippat.

Barnen då? Jodå. Vi hade två timmars jubel och skratt med sjuåringens kompisar och kunde överlämna samma antal barn vi tog emot, alla i samma skick som de kom - om än något mer leriga och sockerstinna. Lyckat!

Lyckat kalas till trots. Det här med blött gräs i stora mängder och små bäckar som är fina att se på...jag vet inte. Känner mig inte riktigt hemma. Om sjuåringens djur- och naturälskargener kommer från mig, så är jag undantaget som bekräftar regeln. Jag instämmer i (o)känd talares visdom: "Det är inte du naturen, det är jag".

Vem behöver snooze-funktion?

Sjuåringen brukar komma in på morgonen vid 6-snåret, oavsett veckodag, och fråga om hon får låna ipaden. Jag grymtar alltid något som hon helt rätt tolkar som "jajjemen, bara dina föräldrar får sova". Samma sak idag. Och inom mig vet jag ju då att jag en vardag har cirka en kvart kvar att sova innan vi ska upp. Inte idag. Jag slumrade och vaknade sedan med ett ryck och tittade på klockan, 03.55! Ajdå. Ungen kollar iPad! Mitt i natten! Måste nog göra nåt.

Jag väckte maken och bad honom lösa problemet. För trött för att argumentera, gick han om till henne och sa som det var, sova gäller nu. Jag förväntade mig illvrål och långt tal om orättvisa (från dottern alltså, maken sov nästan innan han lagt sig igen). Till min förvåning protesterade hon inte. Inte direkt i alla fall. Det gick väl tio minuter innan hon vrålade.

04.20:
- Stäng dörren pappa!!!
Maken går upp igen och stänger dörren.

04.45:
- Kan jag låna Ipaden nu då?
- Nej, gå och lägg dig.
Sjuåringen visar sin protest genom att lägga sig i soffan i vardagsrummet istället. Mamman och pappan tänker att "soffa, säng, who cares", och försöker somna om.

05.00
Jag vaknar med ett ryck av att någon andas tungt vid min säng.
- Det är jag!
Fyraåringen är lika glädjestrålande som hennes föräldrar är förvånade. Hon kastar sig över sin far som brutalt vaknar upp ur sitt slummer. Sjuåringen kommer springande för att bevaka sin plats så ingen lillasyster kommer före i nån sorts kö här. Se där, alla fyra vakna.

05.15:
Maken och fyraåringen ligger i hennes säng, sjuåringen och jag delar dubbelsängen.
- Jag tycker du är dum, mamma.
- Tack för infon. Godnatt.
Hinner tänka en timme kvar av natten, yeeeees!

05.30:
- Men nu kan jag väl låna ipaden?

06.15
Väckarklockan ringer. Det är tyst i huset.
- Kan du väcka barnen, älskling?

Snart...en sjuåring i huset!

Ikväll har vår sexåring städat sitt rum helt själv. Plockat undan, pyntat och sjungit högt och glatt (om än något ostämt) medan hon självmant redde upp leksakstornadon som dragit fram under ett par dagar. När hon lagt sig i sängen, så läste hon sin läsläxa. Sen släckte vi lampan och jag påbörjade min vanliga kavalkad av bibliska sånger, allt för att hon ska slappna av och somna. Idag bad hon mig vänligt att gå ut. Hon ville prova att somna själv. Jag satte mig utanför dörren, lyssnade på hennes andetag. De var förstår lite svårt att höra, eftersom maken och fyraåringen skrålade i kapp i rummet bredvid, men mellan Barnkammarbokssångerna kunde jag höra sexåringen vrida lite på sig i sin säng. Kände hennes blickar genom dörrspringan när hon kollade att jag satt kvar. Hon gäspade. Suckade. Vred på sig. Andades. Fluffade täcket.

För sju år sen var det jag som suckade. Eller låt mig omformulera mig: jag vrålade. Vår då ofödda dotter var på väg ut i världen, och efter en natts kamp fick vi träffa henne. En stark, långsmal bebis med torrt skinn efter dagar utan fostervatten. Hon sov nätterna igenom som bebis. Det ändrade sig sen. Vi har sjungit henne till sömns sen hon var några månader gammal.

Nybliven mamma och dygnsgammal bebis. 

Hon somnade inte självmant idag heller. Efter en liten stund ropade hon att hon ville att jag skulle sjunga Hosianna som vanligt. 

- Jag kan somna själv när jag är sju år.

Absolut. Sju år gick så fort. Vill hon höra mig skräniga stämma varje kväll i några år till så är jag bara tacksam.

(Men det här med den egna rumsstädningen vore dock bra om vi kunde behålla..?)

Pilutta mig

Jag skulle inte välja att kalla mina dryga två dygn ensam med vildarna för en tornado. Det blir inte ens en torktumlare faktiskt. En hinderbana är nog mer passande. En bana med överraskningar och skruvbollar, där några hinder var lite mer...påfrestande för det jämna humöret.

En av de kanske mer svårmanövrerade hindren var när båda barnen efter fredagsmyset, bestämde sig för myteri. Detta samtidigt som mamman totalt checkade ut, och kom med (o)pedagogiska tillrop som "kom igeeeen, nu SKA ni SOVA"! Men det ordnade upp sig till slut, och när båda sussade gott, och sexåringen la sig på makens sida av sängen, så var det frid i själen igen. I alla fall till klockan fem på morgonen, när fyraåringen anslöt till dubbelsängen och innan jag hann reagera hade snott min kudde. Resten av natten låg jag raklång och småfrös (applåder för mamma-uppoffringen här är på sin plats).

Hinderbanan innehöll också flera belöningsstationer. Vi har träffat mormor, morfar och moster i olika omgångar, samt en av mina bästa vänner och hennes barn. Fyraåringen är nästan jämngammal med en av sönerna, och medan de röjde (jag misstänker att min avkomma var uppviglaren) så tog sig sexåringen an den yngsta sonen på två år. Bingo! Mammorna (eller i alla fall jag) satt ner flera minuter i sträck och sörplade kaffe.

Jag planerade inför helgen att stenhårt utnyttja det faktum, att fyraåringens nya idol och stora fascination heter Madicken. Just den delen av banan verkade dock komma med någon slags konsekvens. Medan jag speedstädade, slängde in saker i skåp och fuskbäddade sängarna, lärde sig fyraåringen nya ord och antog nya utmaningar. I lördag slog hon sitt personbästa, när hon breddade sin repertoar med orden lortjänta och pisspotta. Tack Astrid, verkligen, tack! Jag har också haft anledning att å det starkaste avråda henne ifrån, att prova på att flyga a la Madicken. Jag är dock inte säkert på att jag lyckats, och varje gång jag hör henne, eller rättare sagt inte hör henne, blir jag iskall och måste släppa vad jag har för händer för att rusa och kolla så hon inte står startklar högst upp i trappen med sitt lilla Pippi-paraply.

Det finns två stunder under den gångna helgen som får riktigt höga poäng. Eller ok, tre. Den första är det maratonpusslande som fyraåringen och jag ägnade oss åt när sexåringen var ute och lekte. Det andra är den stund som sexåringen  och jag hade ensamma när hon visade mig sin hästbok och förklarade allt hon lärt dig "med sitt gäng" på ridskolan i fredags. Den sista är den oväntade lucka som öppnade sig när jag plötsligt fick en hel timme ensam hemma. Mellan klockan elva och tolv idag hann jag baka bröd, förbereda två luncher och en middag - alltihop under total radiotystnad.

Nyss gick vi i mål. Vi tog oss runt banan, och på vissa ställen skulle jag till och med säga att vi gjorde det elegant. Lortjänta kanske ger nåt poängs avdrag, men i övrigt: tolv poäng till mig och ungarna. Det här måste vi göra om. Ska vi säga om...två år?

Avkoppling och uppkoppling

Det blev inte spa...men ett par dagars jobb i en annan landsände är inte fy skam heller! Ingen jag mötte vägrade ta på sig sina egna kläder och ingen sprang flinande iväg och hoppade i vattenpölarna i sina lågskor. Alla skar upp sin egen mat och alla tog eget ansvar för sina toabesök.

Många intressanta människor och möten till sent igår. Men sen, karamellen: nio timmars god sömn med regnet smattrande mot rutan. Ett svalt rum med ett varmt fluffigt täcke som ingen drog i.

Nu är jag snart hemma igen. Längtar efter att snusa de små i nacken försiktigt, försiktigt utan att väcka dem. Imorgon bitti får jag krama dem och på fredag är jag ledig. Vi får se om jag längtar tillbaka till konferensen då...

En stor fet guldstjärna till mig

Maken var bortrest under helgen. Lämnade radhuset klockan 07.20 i lördagsmorse, efter att ha snoozat hundra gånger för mycket och väckt två av oss övriga. I all välmening tömde han sedan diskmaskinen. Tyvärr gjorde han det med ljudstyrkan inställt på "gällt-och-högt". Se där - fulltalig uppställning av alla fyra i familjen! Lördagen kunde börja.

Helgen kan sammanfattas med, att om jag någon gång blir politiker ska jag omedelbart lägga in en motion om att alla ensamstående föräldrar ska få minst en veckas knäpptyst yoga-retreat vid valfritt hav på valfri strand minst en vecka om året. Bekostat av oss andra som efter några dagars ensamförälderskap kan överlämna de sööööööta små gulligulligullungarna till vår partner och gå och slagga på närmaste soffa. Med öronproppar.

Medan jag och barnen gjorde upp lägereldar i ingenmansland och tydligen tyckte det var mysigt att sova i samma säng (demokrati: två av tre var för, en var emot), så hade maken en alldeles särdeles välförtjänt kompishelg högre upp på västkusten. Han kom hem vid lunch på söndagen och strålade. Förutom en tur på havet, skaldjursfrossa och oerhört intressant diskussioner om tätningslister, så var han också nöjd över sitt inköp av ett par rejäla seglarbyxor. Jag var eventuellt till en början något...hur ska jag säga...nyfiken på det faktum att han tyckte inköpet var relevant i jämförelse med antalet gånger vi seglar. Han menade, att även om jag seglar noll gånger per år, så brukar han och grabbarna segla "då och då". Inte ens mina påståenden om att han  den beräkningen bygger på att han inkluderar en bryggsegling vartannat år i kalkylen, kunde dämpa hans belåtenhet med sitt köp. Mycket nöjd hängde han byxorna på vädring och konstaterade, att det där med segling ändå inte var så viktigt. Det är ju spöregn då och då - perfekt användingstillfälle för seglarbyxorna!

Tja, det var väl det hele. Medan maken nattade båda barnen igår, så smidde jag planer för nästa helg. Då ska vi nämligen göra om alltihopa igen. Maken ska iväg, och jag och barnen stannar hemma. Min tanke är att testköra ett spa-retreat-yoga-paket i total tystnad inom en snar framtid.

#träning #packning #fail

Jag har varit norrut ett par dagar genom jobbet. Storleken på, samt antalet, kollin jag hade med mig var möjligtvis mer en indikation på att jag tänkte rymma hemifrån. Packningen har dock inte något att göra med fåfänga. Det var bara simpel dålig planering kvällen innan avfärd samt noll inspiration och en full tvättkorg. Min packningsfilosofi gick ut på att släppa ner det ena och det andra i väskan och hoppas att något skulle passa ihop. Sannolikheten för att den ekvationen ska gå ihop, borde ju öka med antalet klädesplagg.

Den andra delen av min jättepackning var, något otippat kanske, träningskläder i ett par uppsättningar. Trots att jag varit med och utformat dagarnas intensiva schema, så hade jag någon slags falsk föreställning om att jag skulle hinna ta en löprunda, träna på gymmet samt simma några längder. Det skulle då inte bara innefatta mer träning än jag lyckats med senaste månaden totalt sett, utan också utföras på de cirka fyra timmar jag hade som fritid under de två dagarna hemifrån.

Vi anlände i solsken, men när jag skulle ge mig iväg på den där löpturen vid femtiden igår eftermiddag, var det snarare snålblåst och regn. Motivationen var inte skyhög men jag gick ändå ner och frågade lite i receptionen om vart jag kunde springa i omgivningen. Lokalsinnet är ju i mitt fall något begränsat. Receptionisten lät som om han talade med ett barn, när han förklarade vägarna jag skulle hålla mig till, men han trollade också fram en karta jag kunde ha med mig. Han visade, pekade och förklarade att öns totala area var så pass liten att det vore en bedrift om jag sprang vilse.

- Så länge du inte korsar en av av de två broarna eller hoppar från ett stup så är du ju kvar på ön.

För mitt inre såg jag hur jag skulle kunna irra runt i skogen tills det mörknade utan att hitta tillbaka, och sedan få sitta under nån tunn gran över natten, innan slutligen någon Missing People-hjälte skulle hitta mig femhundra pinsamma meter från hotellet framåt småtimmarna.

Det blev ingen löprunda. Väl tillbaka på rummet för ombyte insåg jag att min träningsväska stod kvar i bagagerummet i lobbyn, och dessutom rullade en repris på "Äntligen hemma" på TV:n. Jag tog det som ett tydligt tecken på att jag skulle stanna inne. Nästan en timmes intensivt vilande tog vid, innan jag bytte om till middagen. Jag valde mellan de tre paren byxor som var nerpackade, som alla krävde skärp, vilket jag inte hade, innan jag bestämde mig för en klänning som egentligen hörde ihop ett linne som inte låg i en enda väska jag kunde hitta på rummet.

Sammanfattningsvis blir betyget på de två dagarna lysande. Missing People slapp rycka ut, restaurangens belysning var lite dunkel och när dagens fritid blev till arbetstid slapp jag ta ställning till eventuella nya träningsidéer. När jag hastade förbi receptionen på eftermiddag ropade min kartritare ivrigt efter mig:

- Kul att se att du hittade tillbaka!

Jag gjorde tummen upp. 

Årets sockerbagare?

Vi såg för en stund sen första avsnittet av Årets sockerbagare på Barnkanalen. Fyra barn bakade avancerade tårtor med kreativitet, kämpaanda och massa glädje som tog sig uttryck i fyra helt olika, men lika coola, tårtor. De hanterade vispar och knivar, misslyckades och startade om, småpratade med varandra och såg väldigt koncentrerade ut i en enda röra. Sötnötterna varvade avancerade bakuttryck som "karamelliserade" med det mer otippade "smeten skärde sig". Finaste och godaste tårtan fick tre poäng av domaren, tvåan fick två poäng och två fick ett poäng var. Ingen åkte ut.

Någon som jag kände att jag ville ge hundra poäng, är deras föräldrar. Modet! Hur har de vågat släppa loss dem i köket så att de numera kan göra egen maräng innan ett par av dem ens gått ur lågstadiet? Visst bakar vi också ibland, men sockerkaka och chokladbollar (inklusive diverse smakämnen) kan ju inte mäta sig med att de här barnen måste ha fått sitta i blöja och prova både mixer och jonglera med köttermometrar. Dessutom, vem städar köket efteråt? Här hemma är det maken, och det gör han så bra att en kirurg hade varit stolt över diskbänkens glänsande varje kväll. Innan jag ens hinner spilla är han där och torkar, visserligen med ett morr i mungipan, men ändå.

Inte nog med att de kunde baka, barnen. De kunde också skapa en egen smet helt utifrån sin egen kunskap. En av dem utbrast "det blev visst lite för mycket smet, men det ska nog fungera" och såg ändå nöjd ut. Hon vann sen. Om jag knäcker ett ägg för mycket i smeten får jag börja om från noll igen. Eller dubbla hela smeten. Om jag tar fel krydda har jag ingen aning om hur jag ska balansera upp smaken med en annan sort. Receptboken, eller numer Google, är min husgud och ingen taga den ifrån mig som inte vill äta kall korv eller okokta makaroner.

Frågan är dock om vi ska se fler program. Fyraåringen blev lite väl intresserad och ville se om de tio sista minutrarna tre gånger igen så fort programmet var slut. Sen ville hon se om vi också kunde baka så höga, fina tårtor med "rosa deg". I mitt något tvekande svar finns inte bara mitt egna dåliga självförtroendet i köket, utan också det faktum att i fyraåringens värld är kakstickan ett svärd och diskbänken en trumma. Mjöl kan användas att kasta som snöflingor och sockret är ju så gott att äta när det fastnar på handen - om man slickar på den först. Men visst, ge henne fem år, en rejäl skopa mod till hennes mamma, ett gäng disktrasor till henne pappa och ett klippkort på akuten så kanske vi har en chans i finalen 2019.

Fem år till!

Igår firade vi det faktum att vi varit gifta i fem år, och dessutom känner för att fortsätta i samma stil! Planeringen för kvällen var luddig. Det enda säkra var att vi lämnat barnen på varsitt håll och kunde spendera nästkommande 15-16 timmar som vi ville. Hörde jag sova..? Nej, med risk för att bli väckt halv fem imorgon bitti av en fyraårings glidtackling, måste jag ändå säga att vi sover rätt okej nuförtiden. Att få sova har därmed tappat sin internationella guldstatus som högsta önskan.

Vi hade planer sen länge på att äta på samma restaurang som där vi hade vår bröllopsmiddag 2009. I mitten av veckan väckte tanken på spa. Vi bokade om. Ett dygn senare satt jag på konferens och kände att det sista jag ville var att stressa hem, byta om, packa en väska, sticka iväg och sen slappna av på beställning och äta en dyr mini-middag jag inte ens var sugen på. Vi bokade av igen.

Jag sladdade in hemma vid halv sex igår. Champagnen var inte inköpt och några blommor hade ingen av oss tänkt på att köpa. Vi skålade i cider som vi turligt nog fann i kylen, och knaprade på förra veckans fredagsmyschips, innan vi drog på oss gympadojorna och gick ut. Det blåste halv storm, men solen kom fram och vi stegade på i perfekt "komma ner i varv-tempo" drygt fyra kilometer genom skogen. Om någon nu för en bild av hur vi tog oss fram med röjsåg genom vegetationen, så kan hen nu sätta sig ner lugnt och andas. Vi gick naturligtvis på en väg. Inte asfalterad, men jämn och fin och knappast vad en scout skulle benämna som "skogsstig". Målet var Sillviks havsbad och den lilla havsnära restaurang som ligger där.

Det blev fisksoppa och after work-stämning med trubadur i den lilla lokalen med utsikt över ett rasande hav, som drev upp vågor och skum. Vi hade sagolik tur som fick ett bord, stället är tydligen poppis på sommarhalvåret. Vår plan var att äta något och sen promenera hem samma väg. Vi fastnade dock i ett musik-quiz, blev plötsligt dödspolare med paret vid bordet bredvid samt vansinnigt sugna på dessert: blåbärsspaj och glass.

Vi var ju knappast kvar till stängning, men mörkret låg kompakt när vi lämnade stället och blåsten piskade oss i ansiktet. Det fanns således inte en chans att jag hade gått hem genom samma skog. När jag började prata om taxi, kände sig maken nödgad att påpeka att han minsann inte var det minsta rädd eller orolig för att gå samma väg tillbaka. Fem år har lärt maken att det här var inte ens diskussion att lägga energi på med sin fru, dock fanns det utrymme för nya idéer. Fanns det inte en busshållplats nere i Sillvik vid badplatsen? Snabbt hade han ringt Västtrafik och bokat (!) en buss till en knapp timme senare.

Bussen visade sig vara en flexlinje, men det gick ju alldeles utmärkt det med. Vi är ju inte purunga heller, som jag påpekade för maken. Maken var dock mest nöjd med att vi kunde betala med våra busskort, flexlinje eller ej.

På väg hem röstade vi. Det blev 2-0 till fem nya år tillsammans.

26 september 2009. 

Mamma på vift

En vanlig tisdag är jag så gott som zombie-klubbad vid 21-snåret. Energin räcker oftast bara till att samla ihop tankar, saker och sig själv inför morgondagen. Men ibland så..!

Idag har jag pratat fredspolitik, barn, integration och mode i en salig blandning i lyxig hotellmiljö. Knutit nya kontakter med kloka, fantastiska kvinnor med helt olika erfarenheter och liv. Inspirationen och energin kom på köpet.

Jag var dock lite orolig innan kvällen började. Som sagt, vardagskvällar brukar vanligtvis bestå av låg tankeverksamhet och högt mått av slappa muskler. Utan middagsplan seglade jag in på McDonalds vid femsnåret för att inte trilla av barstolen av hunger. Grundad med ostburgare kunde jag sedan le glatt mellan små fina snittar utan att känna blodsockret sjunka i takt med att timmarna gick. Laxsnittar och bubbel i all ära, men det göder inte en småbarnsmamma som varit vaken sen 06 och jobbat åtta timmar.

Timmarna susade förbi i en faslig fart med modevisning, mingel och som grädde på moset, och tårta på laxen eller vad det nu heter, så var Abbas stjärndesigner Owe Sandström på plats och visade kreation efter kreation i god blandning med anekdoter om ABBAs framgångssaga.

För mig är ABBA kärlek och familj. Det var inte så att vi alltid lyssnade på ABBA när jag växte upp, men känslan av ABBA fanns ändå alltid med. Jag föddes tre år efter att Waterloo blev en hit, men ändå får jag nästan gåshud när den spelas med inlevelse. Idag var det Johan Stengård, en av originalmusikerna i ABBA, som framförde The Winner takes it all, Thank you for the music och många fler, på saxofon. Armkrull kan jag lova!

Nu är klockan snart 22 och visst är jag lite småtrött. Men också peppad med massa god energi efter en kväll med många häftiga möten, gapskratt och strategiska diskussioner för att ta över världen. Eller ja, det sista var kanske att överdriva. Det tar vi nästa tisdag.

Ni kan kalla mig Kranis.

Lille-bagar'n och Rock-Olga är makens nya smeknamn på fyraåringen och sexåringen. Det tog mig en hel lördag att lista ut varför. Det började med att jag kände mig utanför i morse vid frukosten. Medan jag och barnen lite yrvakna åt våra kesoplättar under tystnad, satt maken och småskrattade för sig själv på sin sida bordet. Fniss mellan tuggorna på mackan och korta lösryckta meningar innan ett lass yoghurt hindrade honom från att komma till poängen. Barnen småskrattade också, så jag antog att det maken försökte berätta mellan sina närmast frustande avbrott, var något de sett gemensamt. Jag hörde lösryckta ord som emaljöga, kranbil och någonting om hamnen. Mycket underhållande enligt tre av fyra, en lördagsmorgon klockan halv nio i vårt radhus.

Jag bad sexåringen berätta vad de sett som jag missat, men det visade sig att barnen var lika ovetande som jag. De tyckte nog snarare att som showen maken bjöd på, när han försökte pressa ner ett gapflabb och samtidigt äta frukost, var dagens dittills roligaste stund. Efter att nästan satt kaffet i vrångstrupen, lyckades han få fram att smeknamnen såväl som glädjen hade sitt ursprung i en dokumentär om Göteborgs hamn som han sett på You Tube i veckan. Det var enligt maken 28 minuters skrattfest om man hade minsta intresse för Göteborg och hamnarna här omkring. Låter ju...helfestligt...verkligen. 

Hela dagen har jag fått citat och små anekdoter från den här pärlan som tydligen heter "Den inre hamnen". Till och med min stackars kompis som var här med sina barn (som är lika högljudda som våra - underbart!) fick sig en genomgång av ett par scener av dokumentären, innan maken försvann ut till sin pensel för att måla klart balkongen - skrockandes på bred hamngöteborgska. 

Nu sover Lille-bagar'n och Rock-Olga. Kvar i soffan är bara maken och jag. Eller som maken numera kallar oss: Kranförar'n och Donsö-Lasse. Det var bra val. Jag är grymt nöjd att han inte valde Lammkotletten, Porr-Birger eller Tjuven i Bagdad som var några av de andra öknamn som nämndes under de första två minuterna av filmen. Eller Skyffel-mördaren. Det hade ju varit mindre roligt kanske.


Uppdaterat: Maken vill ha till noteringen att detta är en fin del av Göteborgs historia. Vi skrattar givetvis MED hamnarbetarna, filmade 1988, inte åt dem... Med det sagt, vill jag instämma i makens hyllning av inledningen till den här filmen. Jisses! Att inte frukostflingorna flög ur munnen ännu värre i morse är ett under.  Vill man dessutom höra historien om emaljögat och Tjocke-Elof så kan man spola fram till minut 24.28. Göteborgshumor när den är som bäst. 

Kalas i dagarna tre

Här har det varit kalasstämning i helgen. Idag är det ju nationell partystämning, eller borde vara i alla fall. Förutom att vi har möjlighet att gå till vallokalen utan risk för vedergällning från motståndarna, så är det också min namnsdag! Namnsdagar är underskattade tycker jag. Den 14 september är nästan precis sex månader efter det att jag fyllt år, perfekt att återuppleva lite av firandet. Självklart gör vi samma sak gör barnen. Den äldsta råkar dock ha namnsdag på min födelsedag - otur (för henne). Den andra har namnsdag på en dag jag markerat med rött i almanackan, det vill säga "viktig". Dock minns jag den inte nu på rak arm...hehe. (Är det därför folks har börjar tatuera in sina barns födelsedatum..?)

Igår var det också kalas. Svärmor och svärfar firade sina födelsedagar och vi var självklart på plats för att höja ljudvolymen något. Det blev dock inte helt som vi tänkt oss. En av oss (läs: fyraåringen) höll ingång en cirkus i ganska exakt 70 minuter, vilket var passande eftersom svärfar fyllde just 70 i somras. Sen dissade hon buffébordet och ratade godisskålarna, vilket fick maken och mig att utväxla förvånade blickar. Vad nu..? Maken lyfte upp henne och konstaterade med sin inbyggda exakta febertermometer, att dottern var brännhet. Ett par minuter senare slocknade hon och sov bort två timmar av festen. De tre glas päronsaft hon hann få i sig men inte ur sig innan hon somnade, fick så att säga konsekvenser. Höga poäng för den kalasgästen!

Topplaceringen som helgens party pooper går nog ändå till...mig. Medan jag och barnen i fredags satt i soffan (stilla!) och såg på julfilm och grundade fredagsmyset med tre olika sorters snacks, gjorde maken middag. Det var ju mysigt...tills jag kom ner och tyckte att den grådaskiga kycklingen mest luktade lik, de räfflade ljusa pommes fritsen hade skrämmande likheter med feta daggmaskar och den totala avsaknaden av grönsaker, var ett ytterst osmakligt crescendo på jobbveckan. Med blodsockret nånstans vid knäna, talade jag om vad jag tyckte. Man ska vara ärligt mot varandra i ett förhållande ju. Maken tog emot sin frus irritation med en handräckning och sällsamt visat lugn. Nu var inte maken jättenöjd heller,
men han sammanfattade sin insats med att "...även Glenn Hysén gjorde dåliga matcher i Liverpool ibland".

Det var vår helg i kalasstämning, baklänges. Imorgon är det måndag. Vem som än vinner idag, så är allting nytt imorgon. Återstår att se vem som kalasar ikväll.

Leklandet

Mitt i virvelvinden av påklädning hemma, packa skolväskor, promenad till dagis, ta av jackor och vinka hejdå, så ställde sig plötsligt dottern blickstilla och tystnade. Vad hände? Tog världen slut? Var kom stillheten ifrån? Förklaringen var ju helt självklar. Lillasyster frös mitt i ett steg i tamburen, eftersom hon lekte staty. SÅ självklart! 

Vi har fler lekar som göms i vardagslivet. Gömma nyckel är en sådan. Maken och jag spenderar ungefär lika mycket tid som vi spenderar sittande varje vecka, på att tömma uppochner på varenda rosa lilla glitterväska som mak...nej, någon av döttrarna packat full med småprylar och nycklar. Vi planerar nu någon typ av hänglås inklusive kätting på nyckelskåpet. Eller kodlås. 

Kurragömma låter ju som en rolig sysselsättning. Så mysigt att leka tillsammans! Nu är det ju mer så att barnen leker denna lek vid alla tillfällen där de bör vara fullt synliga. I ett radhus på 112 kvadratmeter är det dessutom nobelpris på att de lyckas hitta nya gömställen som får mamman att stressat stappla runt och vråla KOM HIT NU när klockan är 07.32 och förskolans frukost serveras 07.30. Mamman skulle däremot kunna tänka sig en kurragömmalek då och då och vara osynlig några minuter, säg på toa till exempel? 

Sen har vi ju ett antal sånglekar som används flitigt. 

• Morsgrisar är vi allihopa. Alla vill ha mammans uppmärksamhet. Är det inte den ena så är det den andra. Eller maken. 
• Ritsch ratsch filibombombom. Vi vaknar en måndag och på kvällen är det fredag. Vi balanserar makaronipuddingar, skrapsår och konflikter om vem som sa nåt som den andra inte sagt och inte ens tänkte säga med ena handen, medan vi är i simhallen, klipper gräs och köper barnkalaspresenter med den andra i ett rasande tempo. 
• Prästens lilla kråka. Här lägger fyraåringen stort intresse vid strofen "...och än slank hon dit, och än slank hon dit..." vid val av varje middag. Gårdagens favoritmiddag smakar alltid bajs idag. Morgonens frukost kan vara förpassad till en mental sophink innan dygnet slagit runt. För att inte tala om att förskolans mellanmål, makrillsmacka, höjdes till skyarna av fyraåringen, trots att hon gör kräkljud varje gång maken käkar makrill med tomatsås här hemma. 

Jag ska fundera över helgen, men kanske att vi på måndag kan leka tafatt till förskolan på morgonen. Eller följa John? Risken med det är ju dock att jag hamnar sist i ledet. Men det här med att leka staty. Om det nu är en kul lek, så skulle den, i kombination med klassikern tysta leken, kunna fungera som en ny nattningsrutin. Höga poäng på den om den fungerar! För kvällen är vi dock färdiglekta. Nästan i alla fall. Maken och jag är från och med nu två björnar som ska sova hela kvällen. Den leken avslutas imorgon bitti när vi blir uppjagade ur vårt lugna bo.

Lokalt sinne för gator

-Jag kan vägen! sa jag, och min kollega tog rygg på mig ut från Stockholms centralstation imorse när vi var på väg till hotellet för konferensen vi skulle på. Ungefär 25 meter senare stod det klart att det visste jag inte alls.

-Eeeeh, ska bara kolla en sak, sa jag och smusslade upp gps:en på telefonen. Snabba knapptryck, och en avslöjande förvirrad stund senare, kom vi fram. "Rätt över gatan" som jag mindes det, var "rätt över gatan, sväng vänster, rakt fram, sväng höger". Men vi kom fram i tid, så jag räknar helt klart min insats som väl godkänd.

Mitt lokalsinne kanske inte vinner pris i test. Trots idogt resande sen barnsben med tåg, flyg och bil så har jag sedan jag blev vuxen missat flyg, tagit fel tåg samt kört ungefär 10 mil åt fel håll på vägar jag egentligen borde känna igen. Jag vet inte vad som händer. Det är precis som att jag har järnkoll, tills jag plötsligt inte har det längre.

Jag har varit i Stockholm så många gånger att jag borde kunna blunda mig genom centrala stan. Istället hittar jag nya vägar vid varje besök, likt en guldfisk upptäcker jag "nya" torg och områden.

Jag fick ett råd en gång, att när jag nästa gång "känner på mig" att jag ska gå åt vänster, så bör jag gå åt höger. När jag tror mig veta att vi ska gå nerför backen, så ska jag gå uppåt. Det ligger ju nåt i det. Sist jag var i London snurrade jag till det, så efter 20 minuters promenad (i hetta!) med min sexåriga dotter i handen, frågade hon varför vi var på väg tillbaka till hotellet igen långt innan jag ens misstänkte att vi var fel.

Rådet om motsatt riktigt gäller kanske inte tåg och flyg. Där måste jag liksom lita på att jag läser rätt och sitter i rätt vagn - och inte i den som kopplas loss i Mjölby. Men om det skulle hända, så vet jag att jag ska åka åt rakt motsatt håll med nästa tåg, än där jag kom från.

Eller..?

Uppläxade

Vi har haft läsläxa denna veckan. Vår första! Eller ja, sexåringens första. Men det kändes som vår gemensamma. Maken tog ledningen i läxläsningen och tragglade igenom de sju sidorna varje kväll med sexåringen.

-S_Å_S...åsna?

-M_O_S...ost?

De började om. Bråkade. Klarade några ord. Firade. Blev ovänner. Bläddrade tillbaka. Övade, ljudade och värkte fram de få, men i måndags till synes oövervinneliga, raderna. Maken krattade manegen och igår, på mitt pass, lossnade det hela och kraftansträngningarna i veckan gav frukt! Ungen läste ta mig tusan! Vi klarade det! Stolt fyllde jag i raden för intyg om att vi läst läxan, och bad maken fylla i den andra boxen. Uppdrag slutfört och (går)dagens datum sattes vid signering.

Jag kvävde en impuls att av ren lycka dansa fågeldansen hela vägen till jobbet idag, när jag tänkte på vilken värld som nu öppnar sig för sexåringen. Dottern tyckte dock inte hon var riktigt klar med läxan. Hon var nervös för uppläsningen i skolan idag. Vi peppade och höll tummarna.

Tidig eftermiddag idag kunde jag hämta en överlycklig sexåring från skolan. Hon hade klarat läsningen för sin magister ("fröken" enligt henne) och fått nya sidor att öva på. Allt enligt plan. Men...där stod något. En hälsning till föräldrarna baserad på det faktum att vi signerat med torsdagens datum för läxläsning.

Men vänta lite nu... Vi läste ju varje dag! Där fanns ju bara två boxar, och vi skrev ju det datum som uppgiften var slutförd! Annars behöver vi ju i runda slängar tjugofem boxar - en för varje gång vi påbörjade läxboken. Jaja. Uppenbarligen är vi tillbaka i skolans värld. Bara att göra om och göra rätt. Sexåringen blev alltså med beröm godkänd. Men maken och jag fick...bakläxa..!!?