Bus eller Godis - eller inte alls?

När vi flyttade till Torslanda för några år sedan, visste vi inte att radhusområden är dörrknackarnas paradis. Det var augusti när vi flyttade in. De första två månaderna erbjöds vi att köpa fisk, jultidningar, strumpor, kakor, larm och el vid dörren. Vidare kunde vi också blivit frälsta - religiöst eller politiskt - fanns båda möjligheterna flera gånger om. Sen kom oktober och Halloween. Efter det undrade vi vart vi hamnat. Det var ägg på rutorna och otrevliga ungar som ville ha speciellt utvalt godis ("har du ingen mintchoklad?") och helst mycket ("jag fick mindre än henne").

Jag är är kluven till det försvenskade firandet av Halloween. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite malplacerat, lite krystat. För mig är det en amerikanskt tradition som jag firade när jag bodde där - på deras vis och alltid den 31 oktober.

Å andra sidan. Halloween är ju faktiskt inte ens amerikansk tradition från början även om många tycks tro det. Den firades ursprungligen på Irland och i Skottland. Det är ju med Halloween som med det mesta annat vi firar i Sverige. Inte uppfann svenskarna julen. Vikingarna firade ju knappast påsk, och midsommarfirandet firas annorlunda på olika platser i Sverige. Religion, kultur och traditioner överlappar varandra när det kommer till högtider. Vem visste förresten att Alla Helgons Dag egentligen är en katolsk högtid?

De flesta som firade Halloween i Sverige firade nog i lördags, den 29 oktober. Jag vet inte hur många som ringde på vår dörr för bus eller godis då. Vi var inte hemma. Vi var på Halloweenfest.

En skrämmande häxpirat på Halloweenfesten i lördags.

(Tack till Maria för fotot - och för kalaset!) 

Tur i spel

Jag fick ett mejl häromdagen som jag knappt vågade öppna. Det hette "Vinnare Babywall.se Grattis!". Nyfikenheten tog överhanden och jag bestämde mig för att den här trygghetsknarkaren behövde leva lite on the edge. Så jag öppnade mejlet.

När Livia föddes i juni 2010 fick vi en prenumeration på tidningen Föräldrar och barn av Henriks arbetskamrater. Jag tycker den är mellansystern till den präktiga storasystern Vi Föräldrar och den ytliga lillasyrran Mama. Där finns en hel del tips och reportage om sånt som kan intressera en vanlig småbarnsmamma, en vardaglig morsa utan vare sig överambitiösa intentioner eller i behov av tips om vilka läppstift som passar bäst med färgen på barnvagnen.

Jag är en sån som aldrig vinner nåt, och sällan spelar eller tävlar heller för den delen, men av någon anledning har jag fastnat för tävlingarna i Föräldrar och barn. Jag löser ofta (eller ja, ofta i en småbarnsmammas liv - en gång varannan månad kanske?) ordflätor och annat i olika tidningar men skickar aldrig in svaret. Kan ju vara en anledning till att jag aldrig vinner. Men sen vi började få hem Föräldrar och barn så har jag blivit helt besatt. När tidningen kommer i brevlådan så går jag in på nätet och svarar på tävlingsfrågorna innan jag läser själva tidningen. Oftast är det åsikten i en fråga som eftersöks - inga faktafrågor. Och åsikter har jag ju. Vi fick första numret i september 2010. Första gången jag skickade in svaren så vann jag en bok. Den var förvisso inte bra alls, en historisk roman som jag faktiskt inte ens läste ut. Mycket sällsynt för att vara mig. Men boken fick ändå en plats i bokhyllan - det var ju en vinst!

Tidningen utkommer med 11 nummer per år och har ungefär fem tävlingar i varje nummer. Jag har deltagit i de allra flesta, säg ungefär 50 st då. Uppenbarligen är vinstchansen 1/25 på deras tävlingar - i alla fall för mig. Denna gång hade jag vunnit en tavla från Babywall.se. Jag får välja fritt bland deras motiv. Jag får nog rappa på att bestämma mig för jag hade fått påminnelse idag att jag ska svara vilken tavla jag vill ha. Bäst att skynda innan turen vänder. Eller så är det inte tur utan mina svar, dvs åsikter, de gillar..? Som Ingemar Stenmark sa: "Jag vet ingenting om tur, jag vet bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag".

Fast det är klart, om mina åsikter räknas i tävlingarna - då borde jag ju å andra sidan vinna betydligt oftare än var tjugofemte tävling! Hm. Kanske är ett lotteri ändå...

Funderar på den här:

Fast med "Livia" på klossarna då...

(Bild lånad från babywall.se) 

Bråttom, bråttom

Livia hade mycket att göra idag. Efter en förmiddag fylld av bland annat ommöblering av vardagsrum, dammsugning och vikande (?) av tvätt fick hon skynda sig till Ica innan hon skulle hem och äta lunch och sova middag. 

Men ingen dag är för stressig för att samla lite sten på. 

Är fastighetsbolag tråkiga? Eller ...

I tisdags var jag på min första aktieträff på Stadsmuseet inne i stan. Castellum presenterade sin rapport för det tredje kvartalet. Vd:n hade fått förhinder så vice vd kom i stället. Henrik hette han. Bra start. Jag gillar helt klart bolaget. Men nu till åhörarna. Jag kan lugnt konstatera att jag sänkte medelåldern med ungefär 98 år. Bara gamla gubbar så långt ögat kunde nå. Inget fel på gubbar i 70-årsåldern, det var bara det att jag förväntat mig något annat. Ungefär 50 minuter senare vad dragningen klar. Jag gillar Castellum och fick förtroende för vice vd:n som hellre köper en lada och utvecklar än att köpa en fastighet som är färdigutvecklad. Känns sunt. Och lite spännande. Jag gillar fastighetsbolag och kan tänka mig att köpa Castellum när priset är rätt - och då gärna med lite rabatt (jämfört med substansvärdet).

På jobbet i dag snackade jag med min börspolare och berättade om aktieträffen - och konstaterade att där bara vara gamlingar. Duktiga gamlingar som ställer bra frågor. Men jag undrade varför det inte var lite yngre klientel. Efter en stund trillade polletten ned - det är bara gamlingar som gillar tråkiga och ospännande fastighetsbolag. Hjälp! Är det så illa?!

/Henrik

Om att skrika högst

Vår yngsta dotter ska börja på dagis. Den 5 december är det slut på livet i hemmabubblan. Det är dags att lära sig gruppdynamik, att vänta på sin tur och livets (o)rättvisa. Men också skapa de första vänskapsrelationerna, sjunga, pyssla, måla och ha sagostund förstås. Dottern är mer än redo. Och den här gången var även Göteborgs stad redo att ta emot vårt barn som stått i dagiskö och väntat på sin tur sen i våras. Visserligen hade vi sökt plats till mitten av oktober, men ändå. Den här gången var vi förberedda och hade räknat med att det skulle ta mer än de sex månader som lagen säger. Det var vi inte förra gången. Då hade vi sökt plats till januari och räknade med att få det. Hela hösten fick vi besked om att "jo...det ska nog lösa sig, men vi har ingen plats just nu". Vi ringde minst en gång i veckan till köhanterarna. Både Henrik och jag. Några veckor innan Henrik skulle börja jobba fick vi besked om att vi skulle få en plats i augusti  - mer än ett halvår senare! Dagen efter beskedet fick vi läsa i ett debattinlägg i GP att det inte finns nån dagiskö i Göteborgs stadsdelar. Med röken bolmande ur öronen kontaktade vi GP och beskrev vår situation. Resultatet kan ni läsa här.

Artikeln publicerades onsdagen den 14 januari. Vi hade dagarna innan fått besked att det var 10 barn före oss i kön, och förväntad tid för inskolning för vår dotter var mitten av augusti. Sex dagar senare ringde min telefon och vi blev erbjudna en plats den 16 februari på det dagis som stod högst på vår "önskelista" från. Från kommunens håll sa man att "det hade blivit en plats ledig hastigt och lustigt". 

Vi tackade ja. Vi hade väntat, om än inte på vår "tur". Gruppdynamikens "vi skrek högst" och (o)rättvisan i att vi plötsligt hade hamnat överst på turlistan fick ge vika för vårt behov en dagisplats. Vi ångrar oss inte, speciellt inte när vi i tisdags läste följande artikel i GP: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.756799-goran-flyttade-nar-dagisloftet-sveks.

Vi knep två platser - känns som sagan om kamelen och nålsögat. Vi kom igenom!

Marängdröm

Något säger mig att majskrokarna är utklassade. 

Rock Star

Inspirerad av Guns N' Roses valde Henrik att gå all in när det var maskerad som avslutning på konferensen han var på igår. Så länge jag har känt Henrik så har han varken varit särskilt intresserad av party eller av att dansa. Men å andra sidan föddes väl knappast Axl & co i ett kraschat hotellrum med varsitt helrör i handen. Det tog sin stund att komma dit. Festen igår innehöll tydligen både diverse moves på dansgolvet och gitarrsolo, samt både för- och efterfest och tog inte slut förrän en tillkallad vakt bad sällskapet dämpa sig klockan halv fyra imorse.

Nu är klockan åtta på söndagkväll och rockstjärnelivet känns nog ganska långt borta för mannen i mitt liv - nattens skönhetssömn påbörjades vid 18.30-snåret.

En kompis bland andra

Vincent är en av Lowas kompisar. Han är 1,5 år äldre än henne. När de träffas så brukar de cykla, leka brandman, busa med Vincents morfars hund, gunga på samma gunga eller se på film. Vincent bor i Österrike med sina föräldrar, så han och Lowa ses bara några gånger per år. Om det är sommar brukar vi bada i havet, båda älskar vatten. Vincent kan nästan simma helt själv. Oavsett årstid badar de alltid i badkaret tillsammans när vi ses, det är oftast väldigt välbehövligt efter en dag fylld av ganska vilda lekar.

Vincent förstår fyra språk: svenska, engelska, tyska och teckenspråk. Lowa kan svenska. Vince pratar inte själv så mycket på något språk, men han tecknar. De förstår varandra alldeles ypperligt. Jag har funderat på hur lång tid det skulle ta innan Lowa frågade varför Vincent inte pratar på samma sätt som hennes andra kompisar. Det har inte hänt än. Det enda hon glatt konstaterade efter att hennes dagisgrupp introducerats till teckenspråk för några veckor sedan var att "snart kan jag också prata med händerna  - som Vincent gör!"

Oktober är Downs Syndrome awareness month. Vincents mamma Kicki och många andra föräldrar till barn med en extra kromosom bloggar varje dag hela oktober för att öka kunskapen om Downs Syndrom. Kicki har förklarat ganska många gånger för mig hur allt det här med kromosomerna hänger ihop och exakt vilken form av Downs Syndrom Vincent är född med. Jag har lyssnat men inte alltid förstått. Egentligen spelar det heller ingen roll. Vincent är bror till min gudson. Han är son till en av mina allra närmaste vänner och han är kompis till min dotter. Oavsett hur många kromosomer han har.

Vincent och Livia i oktober 2010

Lowa, Vincent och Edgar i Tumlehed i somras

Klicka på bilden

Om att hämta kraft i vardagen

Bättre än spa?

Jag räknade fel på tiden idag - åt rätt håll. Flängde mellan två möten på olika sidor om stan och fick jag plötsligt en timme över. En hel timme! Ensam! Mitt på dagen! Valet var enkelt. Jag åkte till Ikea. Strosade, tittade på tyger, kände på mattor och täcken, provlåg (inte somna, inte somna) både soffor och sängar. Gick tillbaka och klämde och kände lite till. Handlade ljus och förvaringsboxar. Inte ett barn i sikte, varken mina eller andras. Inträdet på Ikea var bara drygt 300 kr idag, mycket billigt får man säga. Med fortfarande en halvtimme kvar på min håltimme satte jag mig i bilen och återvände i sinnet till 18-årsåldern, då McDonalds på Överby i Trollhättan var söndagshäng och stammisstället för "festen" när någon tagit körkort. Beställde en chokladmilkshake utan att lämna bilen. Drack den sittandes i bilen. Utan musik. Utan att wordfjuda, kolla facebook eller aftonbladet.se. Utan att lyssna på radio och utan att ringa någon. Vi var själva, milkshaken och jag.

Sen åkte jag till mitt möte och världsordningen var återställd.

Sparad tid

Jag njuter inte av matlagning alls. Tycker det är bortslösad tid att laga, och trist intill olidligt att planera vad vi ska äta. Henrik är ungefär likadan. Så jag samlar på enkla och snabba recept som inte stavas m-a-k-a-r-o-n-e-r och k-o-r-v. Fyra ingredienser och 10 minuter aktiv matlagning. Det är ungefär vad jag är beredd att lägga på en lunch. I helgen hittade jag ett recept i en gammal tidning på bakpotatis med kesoröra. Ingredienser: 2 avocado, 1 pkt bacon och 500 g keso - hacka avokadon i bitar, stek bacon (låt kallna) och rör ihop med keson. Inte ens jag kunde misslyckas. Det gjorde jag inte heller. I alla fall inte med röran. Dock vet nog den bakpotatisvana  att det tar en evighet för dem att bakas i ugnen. Det var jag inte helt med på. Nu vet jag att det tar 1,5 timme på 200 grader (och sen 30 sekunder i mikron). Men den tiden kändes inte så borttappad. Jag behövde inte reda, mäta, röra eller ens krydda. Perfekt tidsvinst och jättegott.

Tjuv och polis. Och Ju(g)holt.

Förra veckan kändes mitt liv som ett sodukopussel som jag inte kunde ta ögonen ifrån utan att helt tappa de lösningar jag hade för att få alla delar att passa ihop. Utanför mina skygglappar hörde jag bruset om Ju(g)holt. Så jag är lite sen på den här historien. Jag tänkte hela tiden att jag nog missuppfatta alltihop. Inte har han väl sökt bostadsBIDRAG när han har en lön på 144 000 kr..? Hur många dödssynder är det i en och samma händelse? Men vissa är ju så där: "jag har rätt till...". Trodde bara inte att sossarna ville ha en sådan person som ledare och stadsminister.

Men sambon då! Blir Ju(g)holt stadsminister 2014 så blir ju hans sambo Sveriges "första dam". Så jag ger gärna henne en släng av sleven också. Varför trodde hon att vi andra ska betala hennes hyra? Hon kanske trodde att "kulbo" betyder att man har sitt boende betalt av sin partner? Peter Hjörne träffar precis rätt i sin ledare i GP idag:  Frågan om hyresersättningen handlar inte i första hand om att känna till eller att följa ett regelverk utan om ekonomisk moral. 

För övrigt var en av mina arbetskamrater på maskerad i helgen. Temat var tjuv o polis. Arbetskamraten klädde ut sig till Ju(g)holt. Humor!

Fyraåringen!

Nu är Lowa fyra år (sen igår) och det har vi firat ordentligt, och än är det inte slut. Puh! Ett försynt "mamma, får jag se på TV?" startade dagen vid 6-snåret. En vanlig Lowa-tid att gå upp. Hon var dock riktigt förtjust över att få ligga kvar och bli sjungen för av mamma och pappa. Framför allt var det nog den odelade uppmärksamheten (eftersom lillasyster sov), mer än skönsången, som framkallade handklappningarna. 

Presentöppning i sängen efter (skön)sång.

Dagens första ljusutblåsning! 

Jag vet att det bara är tre ljus på djurtåget, mamman tänkte lite fel på morgonen...men fyran är i alla fall på plats! Lowa har självt valt klänningen för dagen, något kort i ärmarna (kanske inte syns på bilden) och inte direkt hellång. Den är strl 104 till vår ganska långa 4-åring som vanligtvis har minst strl 110. Men såna petitesser spelar ju ingen roll när man har födelsedag! 

Moster Emma kom på fika på eftermiddagen.

Ridlektion med nya hjälmen och skyddsvästen (tack morfar!). 

I väntan på Lowa...

13 oktober 2007:



Kanske inte mitt vackraste jag, men det var definitivt en av de vackraste nätterna jag nånsin upplevt. Jo, jag minns smärtan, det glömmer jag aldrig. Hör ibland människor säga att de har glömt förlossningssmärtan. Nehejdu. Den har jag verkligen inte glömt. Och hade den bleknat lite i kanterna så blev jag påmind 2 år och 9 månader senare när lillasyster skulle ut: "Just det, det var ju så här ont det gjorde..! Vad tänkte jag på när jag gav mig in i detta IGEN?! Jävla karl!"

Men ändå. När hon kommit ut. Precis just då, när smärtan försvann som i ett trollslag och hon fanns på mitt bröst, precis då - då var det den vackraste natten.

Men glömt hur det känns att gå av på mitten? Oh nej.

Barbie borde köra cross

Vi har huset fyllt av leksaker. Men inga prinsessor och tills alldeles nyligen inte heller några Barbiedockor. Lowa har inte frågat efter det. I helgen lekte Lowa med en av någon kvarglömd Barbie-docka. Henrik blev efter en stund frustrerad och frågade mig om jag verkligen tyckte att Lowa skulle leka med en sån leksak: "den ser ju helt förvrängd ut, ingen kan väl gå på såna här små fötter. De kan ju inte gå, inte springa, inte köra cross..!"

Ni som är vänner med mig på Facebook har kunnat läsa mini-följetongen om Lowas förskolegrupp som av någon, i våra ögon, mycket oupplyst anledning kallas "Prinsessorna" och som bara består av (följaktligen) 4-åriga tjejer. När vi började protestera mot namnet så var det mest med tanke på hur könsstereotyp ett sådant namn är, och att det är olämpligt att så små barn får en sådan typ av förebild att förhålla sig till. Vi trodde inte att det skulle bli en omedelbar färändring hos vår dotter. Hon leker förvisso fortfarande med lego, ser helst på Pippi och Blixten McQueen, har race med sina gosedjur och hoppar mer än gärna i vattenpölar. Men prinsessexplosionen..! Från att aldrig ha nämnt ordet prinsessa (det är sant), aldrig frågat efter Barbiedockor eller någonsin önskat sig en prinsesskrona har hon nu inför födelsedagen en önskelista bestående av prinsessklänning, tiara, rosa klackskor och en prinsesstidning. Tack förskolan! Allt vi lyckats hålla borta från Lowa - du ska vara söt, smal och helst klädd i nåt glittrigt och tajt - bubblar nu upp som en kletig massa jag helst skulle vilja skrubba bort.

Nu suckar jättemånga och säger "rosa är inte genus", "alla tjejer går igenom en prinsessfas" och "ni ska väl inte göra henne till en kille?" NEJ. Det handlar inte om det. Det handlar om att vara medveten om att det är ett inlärt beteende. Redan vid födseln läggs första biten i det genuspussel som (o)medvetet talar om för småtjejer att de ska gilla en viss typ av mat (eller när de är 13 helst inte äta alls), vara framgångsrika inom vissa områden (gärna gymnastik eller isdans) och att de ska vara stilla (prova att springa snabbast med tajt kjol). Det är säkert samma visa för pojkar - fast tvärtom - men den fajten får deras morsor ta.

Jag inser att vi inte kan leva i en bubbla utan fluffiga, glittrande Barbiedockor och prinsessklänningar. Det gör vi inte heller. Lowa älskar att måla naglarna, fläta håret och pärla halsband - typiska traditionella tjejgrejer. Jag önskar bara att i alla fall några prinsessdockor kunde vara lite mindre anorexia-med-sillisar-lika. Och kanske klä sig lite mer genomtänkt. Eller varför inte köra cross?

Födelsedagskalas för vår 4-åring!

Lowa fyller 4 år på fredag (14/10) men vi tjuvstartade firandet med barnkalas idag på 4H-gården i Kättilsröd. Det uppstod viss förvirring över vetskapen om att Lowa inte fyller år just idag när kalaset är. Varför då ha kalas? Idag? Att hälften av alla barn på plats dess utom är oktoberbarn men inte haft kalas än, eller har haft kalas men inte fyllt år än, var uppe till diskussion flera gånger bland barnen: "Du fyller ju år efter mig...varför har du då kalas före mig..?"  Härligt att ta del av deras tankar! Men mest var det stoj och spring - och tävlingar arrangerade av barnen själva: "Jag vaaaaann!" utbrast den ena efter den andra utan att egentligen ha utlyst tävling innan. Men det är ju ett alldeles utmärkt sätt att se till att man vinner på! Tummen upp för det - tror jag ska börja göra likadant. Här är några bilder från dagen:




"Födelsedagsbarnet" eller i alla fall hon som fyller år snart.

  


Grillmeister

 


Vildarna år korv...





...klappade grisar...

 




...och åkte traktor (vilket vissa uppenbarligen tyckte var läskigt)

 

Jag älskar WF

Det skulle kunna vara hockeylaget Wästra Frölunda, men jag menar självklart Wordfeud - jag är helt fast. Har varit det sedan seglingen i augusti. De andra killarna satt med sina lurar framför sig i tre dagar. De var ändå sociala på något sätt eftersom det hela tiden bollades olika ord. Det blir som roliga meningar. Nu är jag som sagt själv fast och vet inte riktigt om eller när jag skall lägga av. Har hela tiden ett gäng pågående spel och blir fortfarande lika glad när jag prickar in goa poängrika ord. Som när pucken sitter skönt i nätmaskorna och kroppen lämnar stolsitsen och bara släpper fram ett primalskrik som framför allt min fru helst ser att jag genast slutar med. Så sidoeffekterna börjar helt klart komma ...

Ja, ja, nu skall jag kika på Skavlan. Och sedan "fjuda". Trevlig fredagskväll!

/H.

"Min frus farmors lillebror"

De senaste veckorna har jag lekt med tanken på att flytta från Torslanda. Det är bara en tanke, men vänners flyttprojekt har gjort att jag snöat in på ämnet. Andra händelser har gjort att jag för tillfället känner mig lite geografiskt rotlös. Vi hamnade i Torslanda av en slump. Vi ville bo nära havet och här hittade vi ett fint radhus. Varken Henrik eller jag har några tidigare band hit. På de tre år vi bott här har vi  fått en hel del vänner och flera bekanta i området. Vi trivs. Jag har ingen idé alls om vart vi skulle bo istället, och Henrik vill bo kvar.

Min farmor hade en favoritbror. Farmor är född 1926 på västgötaslätten. Hennes lillebror Roland var mycket yngre än de andra syskonen, han är egentligen jämngammal med min pappa. Och hans barn - min pappas kusiner - är jämngamla med mig och min syster. Jag är uppvuxen i Vänersborg men när min pappa som 20-åring först flyttade till Göteborg så jobbade han extra i Rolands företag som låg i Torslanda. Vi sågs familjevis, som släktingar gör, när jag växte upp. Min farmor lever fortfarande, men hennes älsklingsbror Roland dog i en trafikolycka för snart 20 år sedan. Efter hans död flyttade hans fru och barn till sommarstugan i Torslanda, men jag har idag ingen kontakt med hans familj.

På dan idag ringde vår granne (ett hus bort) på dörren när Henrik var hemma. Hon är gammal och hennes man dog i somras. Nu ska hon flytta till en lägenhet. Henrik och hon började prata, och hon berättar om att hon bott i Torslanda sen flygfältet var igång och att hennes man jobbade där. Då ringer det en klocka hos Henrik och han talar om för henne att hans frus farmors lillebror Roland också jobbade på flygfältet som flygledare. Grannen blir alldeles blank i ögonen och börjar genast prata om vilken fantastisk person Roland var, och vilken tragik det var att han gick bort så tidigt i livet. Hennes man och Roland hade jobbat ihop i många år. Sen fortsätter hon att berätta att deras tredje arbetskamrat då bodde i huset på andra sidan om vårt hus i samma länga som oss!

Henrik ringde till mig på jobbet och var lyriskt. Det finns rötter! Vi kan bo kvar! Vem vet, vi kanske bara behöver gräva lite mer så kommer kanske rötterna fram..? Precis där vi står.

Min farmor med Lowa i famnen i november 2007. 

Sol i sinne

När Lowa föddes 2007 fick jag en fem års-dagbok i present av en klok tjej som redan hade två barn: "skriv ner lite varje dag, för du kommer inte minnas deras barndom annars" sa hon. Det stämmer rätt väl, visst minns jag de stora dragen men det är inte förrän jag läser i dagboken som jag minns detaljer och vardagsskiftningar i livet. Dagboken har bara plats för 5-6 rader per dag, vilket ger en kortfattat bild av dagen och om något särskilt hänt. Med tanke på hur många ord jag vanligtvis använder dagligen så är det en utmaning! Alla händelser ryms, men de krymps. Tjejernas första födelsedagar fått lika stort utrymme radmässigt som vilken vardagsdagisdag som helst. Vissa vardagshändelser blir större i dagboken än i livet om de inte har konkurrens just den dagen. Men det är faktiskt charmen med att skriva (och läsa) den, för precis som min vän sa så binder dagboken ihop alla måndagar och onsdagar och helger till det som faktiskt är våra barns barndom.

Hur som helst, i dagboken skriver jag också ner varje dag hur vädret är. När jag nyss skrev dagbok för idag, så såg jag att det varit varmt och soligt just idag den 2 oktober alla år sedan 2007. Förra året var det 15 grader och 2009 var det hela 25! Jag hann googla på om det verkligen kunde stämma, innan jag mindes att vi var ju på Mallorca det året på hösten. Kanske borde bli lite mer noga med att skriva var vi geografiskt befinner oss varje dag, inte bara vad vi gör - även om aktiviteter som bada i poolen, minidisco och vin på balkongen inte förekommer varje oktoberdag hemma hos oss vanligtvis...

Livia är redo för oktobersol i Torslanda

Stolpe ut

Glenn Hysén intervjuas i GP:s Två Dagar idag. Han må ha varit en framgångsrik fotbollsspelare på 80-talet och upplevt saker få av oss med två vänsterben får chansen till. Men vad gäller livets höjdpunkter så blir det ändå stople ut för Hysén:

"Visst var det kul att få barn första gången, men det var ju inte så att jag började lipa av glädje. (...) Att stå inför 40 000 på Ullevi, eller åka omkring i Liverpool med buckla och champagne i näven med en miljon på gatorna. Det finns ingenting som slår det."

Nej, det förstås.