måndag 31 mars 2014

Husmodern för dagen

Det var ingen dålig dag att vabba på. Solen sken och treåringen var förvisso för kass för att härja runt på förskolan, men hon var knappast sängliggande. Hon var lite slöare än vanligt, vilket gav en rätt så bekväm dag. Jag hann med sånt där som legat i månader och stirrat på mig, som t ex byxor med hål i och sommarens (!) utekrukor.

Min fruhippa i november 2009 gick i husmoderns tecken. Bland annat skulle jag sy ett förkläde. Ett förkläde! Det låg närmare till hands att jag kunnat hitta ett vaccin mot Ebola på beställning. Innan jag fick ihop de där tygtestarna till något som liknade en husmoderskostym, hade jag morrat, fått gråa hår och svettats. Och visst, skrattat. Eller de andra skrattade i alla fall.

De flesta syuppdrag här hemma tillfaller maken. Han syr i knappar, lagar barnbyxor som slagits hål på och drar en raksöm på gardinen vilken dag som helst. Så mina insatser i denna kategori kan eventuellt hamna i skymundan. Därav mitt högljudda skryt om dagens insats - att laga tre byxor på en dag är en bedrift.


Efter att jag fått upp husmoderstemperaturen gick jag loss på förra årets sommarblomkruka som flinat åt mig ett drygt halvår med sina bruna kvistar. Men nu, taaaadaaaa, påskliljor på väg upp!


Vem vet hur detta ska sluta? Det börjar med en klisterlappar och plötsligt står man där med ett långkok. Vilket på intet sätt är det sämsta, men som tråkar ut mig bara jag tänker på det. Tur att det är makens tur att vabba imorgon.

fredag 28 mars 2014

Show me the money!

Det var visst löning häromdagen. Jag tänkte för en gångs skull köra en koll av våra finanser och överraska min ekonomgalna make med lite extraordinär kunskap om vår gemensamma ekonomi. Kanske slänga mig med några räntesiffror vid middagen eller himla med ögonen och nonchalant säga ”ameh, så klart” redan första gången kontrollfrågan kommer om jag betalat de räkningar som av någon anledning kommer direkt till mig. Det var bara ett problem. Efter att jag loggat in via mobilt bankID, fått en kod till telefonen, klickat mig fram till rätt webbsida och var beredd att låta slantarna rulla, så fick jag en mindre chock. Där det borde finnas en summa pengar från min arbetsgivare stod det noll. Eller ännu värre, så här: DU HAR INGA KONTON.

Va i…?! Vem hade rånat mig? Maken låg ju nära till hands, i form av andra hälft och således den enda som stuckit bankpapper under näsan på mig för underskrift de senaste åren.

Maken hade gått ut "ett ärende" tidigare denna kväll och var således inte hemma för utfrågning. Men barnen hävdade att det var samma pappa som alltid som hämtat dem ett par
timmar tidigare från skola och dagis, och att han sett ut precis som vanligt. Ingen
slokhatt eller rånarluva i sikte. Tankarna fladdrade för en kort sekund iväg till en idé om att min make plundrat kontot och nu satt på en palmstrand med en kall öl och skrattade sig
nipprig?! Troligtvis inte. Pengarna hade möjligtvis räckt till en enkelbiljett till någon otillgänglig liten ö i Stilla havet, men han hade nog fått sova på stranden. Och han är inte mer naturmänniska än mig, så det var ingen trolig tanke. Dessutom drömmer han ju snarare om att få sitta ostörd och läsa årsredovisningar i en lyx-Volvo med Warren Buffet som enda passagrerare. Möjligtvis med en kall öl i handen (om inte bilen är hans egen, för då lär inte ens miljardären få dricka öl i den).

Jag ringde maken. Han svarade! Ingen söderhavsmusik i bakgrunden. Puh! Jag förklarade mitt problem och anklagade honom självklart samtidigt för att ha rånat mig. Han skrattade.  Han skrattade lite till. Sen suckade han.

Vi kan väl sammanfatta det hela med att det är en fördel om man som fru minns vilken bank maken informerat om (blablablabla) att vi numera använder som skådeplats en gång i månaden när pengarna kommer in på kontot och vänder. Och att det liksom hör till sakens natur att man måste logga in på rätt bank för att komma åt sitt lönekonto.

Nu glömmer vi det här.

Till nästa lön.

torsdag 27 mars 2014

Välkommen LJUVLIGA torsdag.

En av dem vaknade 05.45 och blev förbannad för att hon fick svaret att lägga sig en stund till, istället för att låna iPaden. Den andra kom insmygande 06.05 och la sig på min mage. Det var mysigt. I fem sekunder tills hon frågade "Är det verkligen morgon?" och i och med det jakande svaret for upp och påbörjade sin glädjedans i sängen  - helt utan förståelse för att hennes mamma och pappa också har kroppsdelar.

Vi kan sammanfatta morgonen med att jag inte var helt kompatibel med övriga familjen. Och speciellt inte med barnen. Ingen ville ha kläder. I alla fall inte de kläderna vi igår kväll var överens om. Storasyster bytte byxor tre gånger och var varje gång arg för att jag inte klädde på henne som om hon vore bebis. Lillasyster önskade sig ett par "prinsess-riddare-trosor" och när det inte fanns några sådana så rasade världen samman för en stund.

Storasyster fick håret borstat under ilskna protester, och jag fick en inbillad fet svart döskalle i mammaboken när jag hotade med att ta henne till frisören och klippa håret kort om hon ska skrika varje gång vi kammar. Vilket hon inte gör. Men gjorde idag. Jag mildrade det hela genom att stå i flera minuter och lyssna på en lång utläggning om hennes djursjukhus som hon har i sitt rum (samtidigt som jag inombords hoppade upp och ner samt trummade med fingrarna). Idag var det speciellt synd om en skadad nalle med ett coca-cola-märke på magen. Inte helt lätt att hitta sympati när allt jag ser är en dåligt sydd isbjörn inköpt på en turistfälla i Atlanta.

Det dåliga mammasamvetet dövades när jag följde henne ut i hallen och helt opedagogiskt hjälpte henne på med skorna som om hon vore bebis. Maken, som hittils struttat runt i en egen värld och missat allt drama, tog över och följde henne till skolan.

Lillasyster satte sig framför husguden Dora och var lugn medan jag åt frukost. Jag hade ätit mer i andakt om jag vetat vad som väntade. Jag hade lurat på henne en tröja och ett par rosa trosor (osynlig riddare på). När resten skulle på tog det stopp. Utifrån såg det eventuellt ut som en brottningsmatch. Hon skrattade sig igenom mina försök att ta på byxor och strumpor, men jag gick segrande ur striden. Det skulle visa sig vara en pyrrhusseger. Hon blev sur.

Medan jag sprang runt och klädde mig själv, plockade upp morgonens stök samt stressade upp mig själv inför dagens möten, satt hon och glodde surt på mig. Jag noterade att strumporna åkt av igen. Nästa steg var att vi skulle ner i hallen och ta på ytterkläder. Det var i alla fall min plan. Uppdraget att stänga av TV:n togs emot med ett illvrål. Jag regredierade till samma ålderskategori som min dotter och talade om att jag tänkte lämna henne hemma. Jag gick ner för trappen och hävdade att jag inte tänkte komma upp igen. Jag hade dock inte ens chans mot hennes ilska och envishet. Efter bara ett par minuter var jag uppe igen. Då hade hon tagit av sig halva tröjan och var så lik en nunna i tvångströja att jag fick vända mig bort för att inte börja skratta.

Jag vet inte vad som gjorde att hon till slut stod påklädd i hallen. Kanske lika delar hot, mutor och lirkande. Sista ilskan riktades mot de vantar som igår var favorit men som det nu var stora fel på. Jag lyfte ut henne utanför dörren. Arg stirrade hon på mig innan hon tog min hand och vi gick mot dagis.

Jag överlämnade en smått hulkande dotter till en av pedagogerna, som erbjöd sitt knä och en kram i sin famn. Inte till mig, även om jag hade behövt det, men till min dotter och det var gott nog. Två och en halv timme efter att vi vaknade, knallade jag mot bussen, skakade av mig känslan av misslyckande och försökte fokusera på dagens uppgifter. Svettig, med håret fladdrande och en oidentifierad fläck på byxbenet (snor?) kom jag fram till jobbet, drack min köpta lyxkaffe och slog på datorn. Uppdrag slutfört.

Imorgon är en annan dag - hoppas jag.






lördag 22 mars 2014

Gangsta

De här bilderna avslöjar inte den jakt mellan Icas hyllor som vår treåring skrattade sig igenom under den halvtimme det tog för maken och mig att hysteriskt slänga ner plocka ihop veckans nödvändigaste varor. Treåringen snodde handlingslistan ur min hand, ropade "försök och ta mig då", och var borta innan jag hann varna alla övriga närvarande. Efter infångande och tillsägelse, som hon ignorerade, övergick hon till att prova vilken svängradie vagnen fick beroende på hur mycket hon hängde med kroppen utanför. Kort sagt, vårt besök var en exakt kopia av den minnesbild jag har sen innan jag fick barn av dem jag avskydde mest i mataffären. Idag tog jag ett djupt andetag, tänkte på alla de barn som är sjuka och inte kan handla med sina föräldrar, och blev på så sätt för stunden övertygad om att hennes Dora-imitation som genomfördes för hundrade gången var den ljuvaste musik jag nånsin hört.

Hur övriga konsumenter klarade av handlingen med en sjungande, springande och plötsligt uppdykande handlingsterrorist förtäljer inte historien.







I detta fall säger inte en bild mer än tusen ord. Det ser ju rätt mysigt ut... Men det är ju ingen slump att bilderna är suddiga. "Fastnade jag?" frågade treåringen glatt. "Knappt" var det uppriktiga svaret.  


Efter matshopping skulle vi hämta sexåringen från ett sjuårskalas som hölls på brandstationen och som troligtvis kommer gå till historien som barndomens coolaste kalas. Jag föreslog att vi skulle vänta i bilen, men maken ville gå in. Jag såg rubriker av typen "Treåring kapade brandbil, stoppades på E6:an" eller "Brandstation utrymd på grund av brandkaos efter besök av treråring" framför mig. Men maken ville absolut gå in och vänta. Det stod snart klart varför.

Treåringen gjorde några tappra försök att bli historisk, men vi vann den ronden. En provsittning i brandbilen blev det, men hon fick ett rungande nej på frågan om att prova vattenslangen.


När vi åkte hem såg jag en skylt på en mini-bil på parkeringen som jag kan tänka mig att trycka på en t-shirt till treåringen.



torsdag 20 mars 2014

Mellandagar...

Torsdag. Inte mitt-i-veckan-dag och inte fredagsmys. En mellandag. Inte som onsdagar minsann, när arbetsveckan är på sin topp. Eller som treåringen snappat upp och glatt uttryckte saken när dagisfröken frågade henne vilken dag det var idag (igår), "Lille-lördag!".

Torsdagen har i alla fall innehållit ett rejält skrattanfall med tillhörande forsande mascaratårar, ett träningspass (!) (!!) (!!!) samt upptäckten vid 10-tiden på förmiddagen att jag gick runt på kontoret med tvättlappar snyggt placerade i midjehöjd på utsidan av tröjan som uppenbarligen satt ut-o-in.

Ni ser. En helt vanlig mellandag.








lördag 15 mars 2014

Skidtjuven. Jag?!

Idag när jag skulle knäppa på skidorna så passade de inte. Pjäxorna var plötsligt för stora för bindningen. Med tanke på allt som ska hållas reda på hela tiden, så är ju kanske inte närvaron total i alla delmoment. Men jag var ganska säker på att jag åkt i mina lila pjäxor hela veckan och att jag hade dem på mig även idag.

Maken kallades in som vittne. Är jag förvirrad? Har jag fel pjäxor? Har jag efter 30 vintrar i fjällen glömt hur man spänner på sig skidorna!? Vi gick bet. Samma pjäxor, samma skidor. Men de passar inte?

Med funderingarna om att något bara blivit fel på skidan stegade jag fram till en av de 20-åriga rödklädda Sälenfjällen-killarna i närmaste liftkö. Han skattade och sa att någon nog skojat med mig och ändrat inställningen i smyg. Eeeh..? "Kanske någon av din vänner!?" Alltså, det kanske hade varit ett möjligt scenario för 12-13 år sen på någon av skidresorna till Åre (då denna liftkille nog gick på lågstadiet), men troligtvis inte idag. Tvivlar på att min make skulle trixa med bindningen och sedan stå och le i mjugg när jag sprang runt och gormade om skidtjuvar (även om det eventuellt var rätt så underhållande). Vi konstaterade då att skidorna knappast kunde vara mina, trots att de på pricken såg ut precis som de vit-oranga vi hyrt.

Vi fixade till skidorna med hjälp av nämnda liftkille, och påbörjade dagens åkning. Efter att ha avfärdat tankar om en internationell skidstjälarliga som lämnar kvar andra skidor på samma plats, samt kommit fram till att skidorna måste bytts ut igår eftermiddag, så har vi en teori. Det troligaste är att när maken igår frågade vart jag ställt mina skidor, så pekade jag med armen lite förstrött upp i backen tyckte det var supertydligt var jag parkerat dem. Maken menade att denna beskrivning gett honom en 20 meters radie att hålla sig inom, men att han trodde han lyckats hitta mina. Tydligen inte. Men om inte mina pjäxor växt ett par centimeter under natten så är den enda rimliga förklaringen att tjuvligan består av två personer. En man och en kvinna. Vi.

Ligan. 






Mina hjältar (eller Hur man lär sig åka lift)

På med pjäxor, av med halsdukar, byta vantar, hålla i en stav, släppa staven, spänna benen, ramla, upp igen, bli kissnödig, av med alla kläder, upp i backen igen… Inga tårar, inget klagande. Med en energinivå som en småbarnsmamma är grymt avundsjuk på, har båda barnen bevisat en gång för alla att de tillhör kategorin ”aktiva barn”. Att leva med ett aktivt barn kan dock vara förenat med risk för hjärtsnörp, chockskador samt förslitningsskador i armar som slängas ut för att fånga in barn på rymmen. Men så kommer de här dagarna då vi ropar halleluja och njuter av varenda sekund där barnen orkar timmar av lek och andra aktiviteter. De må vara högljudda i alla typer av känslolägen och ilsket morrande när de inte får som de vill. Men. De gnäller inte! Får man inte på sig sin vante så gastar man om det. Det gnälls inte i evighet. Ramlar man för sjuttonde gången så blir man förbannad, kastar sin skida och säger att man inte tänker åka mer. Nånsin. Men: nåt gnäll hörs inte. Ramlar man i liften så åker man ner och ta en ny. Om det så är för hundrade gången.




Tills igår. Herregudminskapareochallagudarivärlden! Orken tog slut för vår treåring precis en halvtimme innan hon skulle påbörja veckans sista skidskolelektion. Trots förmiddag med uppladdning i form av fri lek utomhus och våfflor, så tog det stopp. Vi hade sett en stund uppvärmning i barnbacken framför oss, men insikten om att det nog skulle bli annorlunda kom smygande när treåringen plötsligt la sig raklång i snön, vägrade ha vantar för att det var snö på fingret (?) och påbörjade en gnällfest vi aldrig sett förr. Till en början trodde vi att hon bara var trögstartad, men efter två medvetna (?) vurpor på ståbandsliften som båda resulterade i att vi fick stoppa bandet och bära av henne, så gav vi upp. Det fick bli en stund i mammas knä och kexchoklad istället. Gnällfesten avtog, men hon meddelade att hon inte tänkte gå i skidskola mer.

Hon piggnade till och gick med på att sätta på skidorna och hälsa på skidskolefröken som hon avgudat hela veckan. Men delta tänkte hon inte göra och det sa hon också. Den blå västen med Snöbollarna-texten fnös hon åt och viftade bort. Jag gick bet med mina övertalningsförsök och var beredd att låta henne slippa. Uppenbarligen var hon inte sig själv. Hon uttryckte det som ”Jag är färdig med skidskolan nu”. Skidskolefröken, med 14 års erfarenhet, hade dock en lösning. Hon lyfte upp den vägrande eleven i sin famn och viskade något i hennes öra. Sen satte hon ner henne, tog henne i handen, de vinkade hejdå och skidade iväg. Kvar stod jag och undrade vad som hände. Jag vet fortfarande inte vad som hände. En dryg timme senare fick vi tillbaka en strålande glad tjej med diplom i handen. Kanske var hon bara trött på oss.


Vad skidskolefröken viskade i treåringen öra? Treåringen funderade länge och sa att hon inte mindes. Sen hävdade hon att hon blivit lovad en glass. Ingen aning hur sanningshalten ser ut i det påståendet, men glass fick hon. Och sen höll hon igång några timmar till. Även en hjälte kan behöva en paus ibland.


fredag 14 mars 2014

After Ski

De flesta dagarna har After ski bestått av transportsträcka till middagen och läggdags. Alla fyra har varit rätt möra och även om mamman i familjen stått och gapat om att alla borde duscha så har det sällan orkats med. Lite syskonbråk och en sagobok på det så har de minsta slocknat. Efter ett spontanbesök på After Ski på Experium med pjäxdans och skriksång var barnen dock lyriska och har börjat fråga om vi ska gå till ”där de sjunger” så fort de varit klara med skidskolan.

Medan lillasyster och jag har dansat, på uppmaning från scenen visat händerna i luften och skrikit oss
hesa till låtar som 800 grader och en rockig form av Stad i ljus, sitter maken och storasyster stilla. De ser glada ut och vill båda om gå tillbaka nästa dag, så jag antar att de har roligt. Å andra sidan så är i alla fall inte maken så svårflirtad vad gäller glädje. Två av hans höjdpunkter på den här semestern var när vi igår åt lunch på Volvos restaurang på Sälfjällstorget och imorse när han hittade en oöppnad ölburk i snön utanför vårt hus. Storasyster visar glädje genom att sitta kvar, lyssna, dricka sin Fanta och äta sina chips. Men till och med hon fnissade idag när det stora fredagståget av After Skiare drog fram genom lokalen. I täten en äldre man i gula skidbyxor och det gråa håret på svaj. Enligt egen utsago hette han Jabba. Bara en sån sak.

Lillasyster kommer troligtvis minnas den här resan som semestern då hon lärde sig headbanga. Plötsligt stod vår treåring barfota framför oss och hoppade oavbrutet upp och ner med händerna i luften och skrek allt som önskades från scenen. Med ett leende på läpparna strök hon det svettiga håret ur ansiktet och bad om lite vatten. 

Idag blev det dusch!

 Paus. 


måndag 10 mars 2014

Snömagi

Det här med att en man ska kunna ha gått på vattnet och att världen är skapad av en big bang har kanske hittills hört till kategorin mirakel. Uppenbarligen har författarna till berättelserna i fråga inte varit på skidsemester i sällskap med den treåring vi har med oss. Med ett självförtroende likt Putins, men med två ben som hade fått Bambi på isen att se stadig ut, lämnade vi henne på skidskola efter noll egen framgång med skidpedagogiken. Vi misstänkte starkt att vi annars eventuellt skulle komma att behöva ha henne hängandes slappt på ett par stavar mellan våra skidor till sin femtonårsdag. Själv tyckte hon att hon hade det rätt gött och tjöt av glädje när fartvinden kändes i ansiktet. Hennes Putin-drag kom dock fram redan vid åk två i liften. Snällt lät hon sig dras fram och ställas mellan sin fars skidor för att bli puttad uppför backen. Precis när liften kom så slängde hon ut en arm och haffade helt enkelt liften i farten och hängde sig på den. Hennes far reagerade blixtsnabbt och lyckades hålls sig kvar på trekvart. Själv stod jag halvvägs upp i backen och funderade på om jag skulle ge mig till känna eller ej.

Nervösa lämnade vi så båda vår treåring i skidskolan och tänkte att vi får sticka snabbt som f*n inte de upptäcker att hon kommer ge dem en match och ropar tillbaka oss. Maken och jag tog närmaste sittlift upp till toppen och hoppades på det bästa. En timme senare kom vi tillbaka – bara för att upptäcka att Pernilla Wiberg och Anja Pärson kan slänga sig i väggen. Den här lilla loppan ställde sig högst upp, spände sina spaghettiben och åkte ner för hela den långa backen själv! Utan att ramla! Flera gånger! Ärad vare gud i höjden, henne har vi gjort i slöjden!

Efteråt berättade dottern att hon nog ändå tyckt att det här med skidskola ”det var lite besvärligt”. Hon är dock beredd att gå tillbaka imorgon. Vi fick inte veta så mycket mer än så. Jo, de hade sjungit om en krokodil som skidläraren hade hittat nånstans och som nu levde under hennes säng. Sexåringen var snabb med att tala om att det bara var på skoj, men jag är inte så säker jag. Magi är sällan så verkligt som idag.

Rätt ok väder hade vi också.


söndag 9 mars 2014

Packade och glada (eller vem i helvete har snott mina skidstrumpor?)

Vi rullar norrut med fullpackad skidbox och massa småprylar strösslade över större delen av baksätet och golven. Jag tror dock vi har med det mesta. Rätt barn är i alla fall fastspända och mutade inför resan. Packningen påbörjades från noll igår morse och beräknades vara klar 10 timmar senare, lagom till middag och Mello. Maken hade ett något längre perspektiv och slängde in en tvätt med skidstrumpor, termobyxor och annat vid 16-tiden. Vi tappade varann någonstans precis där. Ett par timmar senare spreds en stark stank doft av sköljmedel över stora delar av radhusetområdet. Jag misstänker starkt att den nyinköpta sköljmedelsflaskan numera är halvfull, och misstankarna stärktes ytterligare när maken menade att han kanske stod och tänkte på att tanka diesel när sköljmedlet skulle hällas i. Då kastade jag in mig själv i Mello-koma och satt resten av kvällen med munnen full av Brieost och svarade endast på tilltal.

Vid frukosten vid 7-tiden imorse konstaterade vi att vi ändå var i bra fas. Målet var att komma iväg klockan 8, men stress vid avresa är vi båda allergiska mot, så klockan får hellre gå i så fall. "Vi får väl åka på måndag, annars" sa maken. Eeeh, nej. En timme senare stod vi utanför låst och larmat hus (detta kan varit en strategi från min makes sida, lyckat i så fall). Treåringen var arg som ett bi över att hennes mamma packat hennes kläder utan att fråga om lov samt att hennes far burit ut hennes väska i bilen. HON KAN JU SJÄLV. Därmed gick hon och packade en egen kasse med det livsnödvändiga innehållet två tommar toarullar, en studsboll, en späckhuggare i miniformat inköpt i Holland i slutet av 80-talet, en kökspensel samt en vit avlång legobit. Sen åkte vi.

Nio mil och cirka tio avstyrda baksätesbråk senare, lyssnar vi nu allihopa på sexåringen när hon med hörlurar på öronen sjunger Mello-låtar från 2013. Någon som minns scenen i Pretty Woman när Julia Roberts ligger i badet och nynnar med freestyle på sig? Precis så. (Inga liknelser i övrigt). Treåringen har beslagtagit allt som tror att sexåringen möjligtvis vill ha att leka med i bilen och suckar högljutt då och då i tristess när sexåringen inte bryr sig nämnvärt.


Semestern kan börja!











fredag 7 mars 2014

Friska och redo

Den lilla sparven blev frisk framåt onsdag och i samma veva började hon högljutt utvärdera om soffa nummer två är bättre att hoppa i. Alla protester bemöttes med ett ansikte likt detta:


Maken och jag har haft ungefär 40 minuters vakentid tillsammans sen i onsdags. Nästa vecka tar vi dock igen det - dags för skidsemester!

Planen har varit att barnen ska gå i skidskola samtidigt, och vi ska åka backe upp o backe ner som dårar tillsammans under den dryga timmen, maken o jag. Planen börjar dock ändras. Med prognos om sol, jobbintensivt avslut på veckan och en treåring som hävdar att hon redan kan åka skidor så tror jag att jag nöjer mig med en solstol i snön. I en hel timme! Varje dag! Lyx väntar.



måndag 3 mars 2014

En fläskis på besök

Jag vaknade efter nio timmars sömn imorse med känslan av att vara...37? En kort stund snuddade jag nästan vid 35, men det gick över rätt snabbt när morgonen inte blev riktigt som jag tänkt mig. Gårdagen slutade med att lillasyster fick tillsägelse för 120:e gången att inte hoppa i soffan. Hon lyssnade inte då heller. Jag orkade inte tjata mer la om taktiken och satte mig ner i soffan och läste. Hon hoppade. Jag läste. Hon hoppade. Jag läste. Hon hoppade. Jag läste. Hon hoppade. Och hoppade...och hoppade över mig i en flygande saltomortal (ok, inte, men hon låg i alla fall raklång i luften) som slutade med att hon tog emot sig med överkäken på fönsterbrädet. Aj. Skrik och hysterisk gråt från lillasyster och en mamma som svalde hårt för att inte stämma upp i samma sång. Tänderna verkade i alla fall hela och hon somnade. Med en rejäl fläskläpp.

Jag borde inte sagt i lördags att vi hade mycket att göra denna veckan och att vi inte behövde några överraskningar om allt skulle gå i lås. Mitt övermod väckte naturligtvis irritation hos den jefeln som planerar vab-dagarna (o)jämnt hos barnfamiljerna. Det första jag gjorde imorse var att boka en tid hos tandläkaren för att dubbelkolla tändernas status hos den yngsta familjemedlemmen. Jag räknade med ett snabbt besök och inga lösa gaddar, vilket skulle göra att jag skulle vara på jobbet innan lunch och barnet mitt tillbaka på dagis. I väntan på tandisbesöket satt lillasyster i soffan. Jag upprepar: lillasyster SATT ner i soffan. Stilla. Något var fel. Och jajjemen, koll av feber visade 38 grader och strax efter började hon nysa.

Väl hos tandläkaren konstaterades det jag trodde men ville veta av ett proffs, att tänderna var hela men att hon fått en rejäl smäll på överkäken. Min dotter tackade för beskedet genom att nysa tandläkaren i ansiktet. Trevligt. Fantastiskt. Kanske var den mycket vänliga äldre tandläkarkvinnan van. Kanske accepterade hon mina tusen ursäkter. Dottern fick i alla fall med sig en tatuering och sprang, trots rosiga feberkinder, i förväg ut i väntrummet medan jag backade ursäktandes ur rummet.

Resten av dagen fick den lilla sjuka varelsen vara hemma med sin pappa. Ikväll somnade hon tidigt med sin svullna överläpp, sina röda ögon och sin rinnande söta lilla förkylda näsa. Jag utmanar inga vab-gudar mer, utan nöjer mig med en stilla bön om att hennes konsekvenstänkande fick sig en rejäl skjuts framåt i och med den här lilla olyckan.


En annan dag. 



söndag 2 mars 2014

37!

Vilken helg! Vilket party! Är födelsedagsfirad i kvadrat och tröttare än jag någonsin varit som 37-åring. Nu kanske inte "party" stämmer så väl överens med särskilt många av de ingredienser som ett party i mina övriga 36 år har innehållit, men när maken i lördagskväll hällde upp vinet i en (tom) kaffekopp framåt 23-snåret så var vi i alla fall o snuddade vid ett nattsudd. Gästerna var två. Och vi satt vid ett bord. Men ändå! Nattsudd à la småbarnsliv.

Egentligen startade hela kalaset redan på fredagmorgon när jag blev uppvaktad med fniss o sång i sängen av barn väckta (!) av maken. Det var mysigt, men hela ide'n med att någonsin väcka sina barn i förtid känns ju galet fel i en värld där vi ligger på dubbelminus sen flera år vad gäller sömnen. Maken visste dock att även om hans aktier står högt i kurs hos mig så är ju barnsången guldkanten. Och pussarna med morgonandedräkt.

Dagen följde med lunch på Feskekörka med min far o syster och födelsedagsfika med barnen hemmavid. Mor bytte av far och vi fortsatte med middag. När barnen somnat vid 21 satte maken och jag oss ner i soffan och undrade vem Phoenix i Let's dance är? Jag hade det lite på tungan, maken var helt ovetandes om existensen av denna man. Jag försökte förklara.

-Han är sån där ju vet som slåss, eller ja, inte på riktigt slåss.
-Vadå, nån boxare?
-Nej, nej. Mer som en lek. En som klättrar på väggar och ska vakta så ingen kommer förbi. Vi har aldrig sett programmet.
-???
-Jamen, du VET, som en huligan fast ändå inte. Alltså, det heter nästan så...fast ändå inte.

Google hjälpte mig att finna ordet jag sökte, en gladiator. Maken menade att jag där och då blev 37.

Resten av helgen hade vi vänner på besök, därav "partyt". Det var förvisso avslappnande, men våra sömntjuvar vaknade 05.15 båda dagarna och treåringen ramlade ikväll och fick rejäl fläskläpp. Helgen tar i övrigt plats som topp-tre-dagarna på 2014. Dock finns det just ikväll vissa tendenser till att jag inte fyllde 37. Tänker mig mer...77?

Godnatt!