Sengångare

Vi hade en extremt avslappnad söndag. Efter att maken tagit upp frukostbeställningar från oss övriga så slog vi oss ner vid ett bord med äggröra, toast och alldeles perfekt varmt kaffe. Sexåringen visade förvisso att hon är rebell genom att stå bredvid sin stol och äta, men ändå, hon åt och var glad. Nioåringen och vi kom överens om musik och det var faktiskt...rofyllt. I alla fall några gånger under den halvtimmen frukosten varade.

Nuförtiden sover ju barnen faktiskt på helgen med. Vi fann det sömn-Nirvana vi bara kunde drömma om, när nioåringens nattskräck var som värst för fem år sen eller när sexåringens återkommande öroninflammationer höll oss vakna natt efter natt... Nu finns det kvällar när de somnar själva i sina sängar och sover ostört 12 timmar.

Söndagen gled in i söndagkväll och när måndagen kom var förvisso utvilade, men inne i ett avslappnat mood som hade gjort vilken övervintrande björnhona som helst avundsjuk. Supersömniga hasade sig barnen på måndagmorgon mellan sängen, badrummet, köket och sängen igen om inte jag eller maken är där och parerar samt styr till soffan och påklädning. Sexåringen äter med låååååångsaaaaaama tuggor en halv smörgås. Men det är toppen, förut åt hon inte alls på morgonen.

Sen länge har ju maken och jag en överenskommelse om att inte prata på vardagsmorgon med varann. Vi säger "godmorgon" och "hejdå". Funkar alldeles kanonbra!

Idag skulle både sexåringen och jag ha med oss träningskläder. Sexåringens väska noga packad medan min mer gick på rutin. Dubbelkollade bh och deo, fick med mig mascara och hårband. Men, visade det sig, ingen handduk. Det har hänt nån gång förr förstås, men då har jag alltid lyckats snylta på en träningskompis använda handduk eller så. Nu var det jag och ett gäng 70+are i duschen. Okej att jag fyller 40 om mindre än en månad, men nu ska inte vi inte överdriva den här eventuella krisen och skaffa nya "mognare" vänner. Jag hade siktet inställt på pappershanddukar, men sen kom jag på...bastun! Så klart! Nu är väl kutym att handduk används som sittunderlag även där, men jag var som tur var ensam. Verkligen tur, eftersom jag behövde använda alla mina nytränade muskler för att bli torr...överallt.

Men nu ska väl veckan gå som en dans tänker jag. Utvilade, nytränade och varenda muskel stretchad tar vi oss an februari. Möjligtvis i slow-motion, men ändå.

Vacay, NY-style

Det är fortfarande oklart hur den här kamelen så smidigt lyckades ta sig genom nålsögat och in i USA. Jag blev förvisso manuellt kollad och min handväska "försvann" plötsligt i tullen, men sen gick det bra! Alla lämnar tio fingeravtryck och fotas i amerikanska tullen numera. Och är det DET kortet som sen granskas, så kan man ju fatta att de blir misstänksamma, hehe. Efter hundra timmars flygresa med mascara under ögonen, så blev nog fotot möjligtvis inte årets bild.

Vi vaknade klockan fyra-fem varje morgon - pigga! Jetlagen gjorde, att vi satt med varsin fullproppad bagel klockan sju varje morgon, som travhästar innan ett lopp, skrapandes med hovarna för att få komma iväg! När klockan var tio hade vi redan hunnit med ett par affärer minst och var redo för frulle nummer två. Och kaffe! Starbucks är ändå en fullträff vad gäller detta gift.

Efter ett par mils promenad varje dag, inklusive i sicksack över gator och många rundor mellan provrummen, så var vi rätt möra på kvällarna. En kväll somnade vi klockan 18 efter en fete-burgare. En annan kväll blev det en pizzaslice i hotellsängen innan vi toksomnade, men känns ändå New York-style.

Enda kvällen vi uppträdde som folk och socialiserade oss, var på fredagen. Efter en after "work" blev det restaurangkäk och sedan en bar i Tribeca. Fantastiskt på alla sätt, men det slutade abrubt vid 22.30 när de snart 40-åriga morsorna från Sverige, hade hållit låda länge nog. Jetlagen hade skrikit ett tag på oss, men vilka är vi att lyssna på den, när vi hängde med riktiga New Yorkers! Vid 23 stensov vi alla tre, väldigt nöjda med vår "utekväll"...

Om någon som ska till New York hittar den här texten, så finns det några tips jag vill att hen får med sig:

1. Filma inte när du passerar säkerhetskontrollen. Det är inte uppskattat av amerikanska tullen. Även om det är en Snapchat som du bara ska skicka till din dotter...

2. Om du går förbi Starbucks tre gånger på tio minuter: det är inte samma. Du har inte gått i cirkel (troligtvis inte i alla fall). Starbucks finns i varje gathörn. Om det inte ligger en Dunkin Donuts där.

3. På tal om donuts: Boston Creme donut- som att äta ett himmelrike. Enligt en ny amerikansk lag står det utsatt på varje donut hur många kalorier den innehåller. Den här är 300. Mycket färre än många andra, så, tja...nyttig!

Det finns inget sätt jag kan beskriva den här resan i efterhand, som gör den rättvisa. Dessutom, på tjejresa gäller alltid regeln, att vad som händer i New York, stannar i New York...

Terrorist, javisst...

Skolan har startat, jobbet flyter på, vi har klarat av första omgången feber och hosta och januari är redan halvvägs! Så därmed, dags för semester för den här mamman. En gång är ingen gång och två gånger är en gång-gång som nån sa på gymnasiet. Således drar jag och mina fina bästisvänner till New York imorgon!

Allt är packat och genomtänkt, så läget borde således vara under kontroll - så här 12 timmar innan avresa. Men medan mina två reskamrater har glidit igenom incheckningsprocessen digitalt, så har jag stött på patrull. Jag är av någon anledning uttagen i någonslags slumpmässig (?) extra säkerhetskontroll av flygbolaget. Jag måste därmed genomgå en särskild scanning manuellt på flygplatsen. Jag måste checka in vid disk och ha biljetter och Esta-ansökan redo att visa upp i pappersform. Eeeeh??? Hej nine-eleven all over again?!

Tydligen gäller detta framförallt på flyget från London till New York. Helst vill man nu att jag ska checka in i London, vilket jag har försökt hävda att det kan bli svårt att hinna med på 50 minuters mellanlandning. Det kan Trump (allt är hans fel) och hans gelikar stoppa upp nånstans (nä, jag vet att han inte tillträtt än, men det är säkert hans fel ändå.)

Sen är ju frågan varför just jag? rätt så relevant här. Slumpen eller ej, men det är inte första gången jag fastnar i kontroller. Uppenbarligen har jag ett misstänkt utseende. Eller så är det mitt namn, Tell. Har någon streetsmart säkerhetsklassade amerikan i någon väl dold korridor googlat, så kan de ju ha hittat inte bara vår YouTube-kanal, utan också min namne Wilhelm Tell. En skjutgalen pilbågefantast som utsatte sin egen son för ett äppleexperiment! Kan bli Guantanamo express på den om jag har otur.

Jag är ju ändå rätt snäll och ordentlig. Lämnar alltid in skolans lovansökningar i tid. Ställer tillbaka kundvagnar där de ska vara. Tar alltid bara en gång vid provsmakningsdiskar och minns nästan alla födelsedagar på alla mina vänners barn! I ordningsföljd! Jag hoppas att detta tas i beaktande när säkerhetsfolket ska försöka bestämma sig för om jag talar sanning när jag säger att jag ska äta mig igenom New York, shoppa på rea samt inte äger en pilbåge. Vi får se.

Avskaft nagellack - guilty!

Vi älskar snö...men ogillar kyla

Det har varit snorkallt på riktigt ett par dagar. Om jag antydde att det var kyligt i förra inlägget, så tas det härmed tillbaka. I torsdags när vi vaknade var det 30 vackra minusgrader ute! Snökristallerna låg i vackra mönster på rutorna och soluppgången lyste rosa över fjället. Inifrån frukostbordet såg det ut som en ljuvlig vinterdag.

När snoret fryser i näsan så är det dock gränsen för familjen vildmarks-wannabe. Jag sa till barnen, att andas genom munnen istället när näsan knep ihop, men då sa luftrören ifrån med ett PIIIIP. Så vi satte oss i soffan framför brasan och spelade spel, hämtade sushi till kvällen och kollade film. Sushi och bubbel i en fjällstuga med en kolsvart, iskall natt utanför fönstret - det är fina grejer.

Efter 1,5 dag hade temperaturen stigit något, så igår eftermiddag var vi tillbaka med våra västkustnäsor i backen. Det var bara 15 minus då - och sol! Vi körde ett par timmar innan vi avslutade med en rejäl pjäxdans på after skin. Sexåringen utmanade inte bara de tjugo-nånting on-the-top-of-the-world-killarna, med skidglasögon i håret och en ubåt i näven, i vem som kunde vråla högst med i sången från scenen. Hon fortsatte showen med en pjäxdans som fick bordet bredvid att gunga. Sen avslutade hon med ett rejält luftgitarr-solo på knäna - innan luften gick ur henne och hon satte sig i ett hörn och inväntade hemgång.

Idag vaknade vi till några få minusgrader som innan lunch hade förvandlats till ett par plusgrader! Solen värmde en stund på det och - taaadaaaa- vi svettades! En helt underbar skiddag på så många sätt. Snön hade gjort backarna mjuka, liftköerna var perfekt korta, det blåste knappt och barnen verkade ha turbofart i benen. Det var förstås även farten som gjorde, att sexåringens skidveckan höll på att sluta på sjukstugan. Hon körde slalombanan och brakade rakt in i ett nät till åskådarnas stora förvåning. Jag och maken missade kraschen med sekunder, men fångade upp henne strax efter. Jag stod beredd att slå 112, medan maken var lugnare. Jag misstänkte att hennes axel var av, han såg möjligtvis en åverkan på hennes nyckelben. Det var inget av det. Några tårar senare var hon igång igen, förvisso med lite värk men den gick över efter ett par åk.

Mörket faller vid 15-tiden nu i januari, men vi var inte klara med skidåkningen kände vi. Det var inte ens kallt om tårna när vi åkte sittliften. Så vi vilade en stund och tog oss sen an backarna igen. Med strålkastare som lyste upp och så pass tyst så vi kunde höra våra egna swish, swosh, swish... Ingen ville liksom ge upp. Det slutade förvisso i ett felskär där nioåringen gjorde en saltomortal genom snön. Benen var tröttare än känslan, så där fick vi ändå sätta stopp. Åtta dagars fjällsemester är till ända och vi ska åka hem och sparka igång 2017 på riktigt. Men så här när barnen sover och väskorna är packade inför morgonens avfärd så känns det skönt att veta, att om några veckor är vi tillbaka. Det är alldeles perfekt lång tid för att låta barnens käbbel i liften, alla på- och avklädningar av tusen lager på lager och svettiga värmestugor falla i glömska. Istället längtar vi redan tillbaka till varm choklad med marshmallows, nysnö, de perfekta åken, att basta, tända en brasa och känna go träningsvärk i låren.

Lyxig snö

Våra tre första skiddagar handlade om soliga, men lätt isiga, backar. Vi firade nyår i underställ och hade lovat barnen att de skulle få vara uppe hur länge de ville. Så himla kasst löfte! Vid 23 blev de ändå skickade i säng. Övertrötta, med en överdos av frisk luft i själen samt övergående sockerchock i kroppen, så somnade de snabbt. När 2016 blev 2017 stod maken och jag på verandan utan att frysa, kollade fyrverkerier och skålade i bubbel innan vi hade turen att få spontansällskap av våra nya grannar. En rejält lyckad nyårsafton för oss som var vakna hela vägen in i 2017-års första sekunder.

Sen ett par dagar tillbaka är skidåkningen fenomenal med nysnö. Dock kom en viss kyla med snön, men vi är ju inte de som klagar. Absolut ingen som vägrar ha en extra tröja på sig. Ingen som åker i fingervantar och fryser på ren envishet istället för att ta på sig de blå skidvantarna (fula!). Ingen som skriker sig hes i liften över att hakan "...kommer fastna i is"! Nejnej, ni tänker på några andra.

Idag var vi i Hundfjället och letade efter de backar där det piskade minst snö i ansiktet. Det var lite som att ställa sig i en storm av småspik gjord av is, men vi lyckades ändå bra med hjälp av aldrig sinande göteborgsskämt, kex som muta i varje kurva och de vuxnas tålamod som borde säljas på burk så bra det var.

Vid 14.30-tiden gav vi upp backarna, trots perfekt snö. Vi åkte till stugan, tände en brasa, gjorde fruktsallad och åt kanelbullar. Kaffet smakar sällan så gott som när kroppen är mör och en och annan kroppsdel i behov av lätt upptining. Sexåringen, som en timme tidigare skrek att hon ville åka hem samtidigt som hon gjorde snöänglar, satt nöjd vid bordet och sammanfattade dagen åt oss.

-Vilken lyx!

Förvisso oklart huruvida hon menade snön, bullarna eller stugvärmen i detta läge...