Sjuka lekar

Det är ju skillnad på att vara sjuk förr, innan barnen, och nu. En natts extra sömn och några Esperitox gjorde att jag mycket sällan var sängliggande. Det värsta som kunde hända var ett par dagars vila med film i soffan, honungstabletter och te. Sen var jag fit for fight igen. Jag hade alltid en tidsram på min sjukdom. Jag visste att om jag blev sjuk en måndagkväll så kunde jag räkna med att vara på jobbet på onsdagen, senast på torsdagen. Jag kalkylerade stenhårt med tidsramen, och blev de få gånger den inte fungerade mycket förvånad och irriterad. 

Men nu. Mina dagsregler för sjukdom är som bortblåsta. Nu är hela sjukdomsförloppet som en jojo. Ena dagen lite sjukmysig stämning med te och bok i soffan, nästa dag svettningar a la Ricki Bruch och liggande läge. Jag antar att det beror på att tiden för återhämtning nu är förpassad till den tid man är själv hemma, dvs några timmar på dagen när barnen är på dagis. För vem kan vara sjuk med en 1,5-åring och en 4-åring i närheten? Jag har dock hittat ett par lekar som är tämligen anpassade efter mammans (eller pappans) behov av vila. Den första är hästleken. Som namnet avslöjar går den ut på att föräldern är häst, en sjuk häst. Förvisso påpekar dottern att hästar står och sover, men om de är sjuka får de ligga ner. Gärna med en kudde och en filt. Leken kan sedan leda till att den sjuka hästen får en hel kvart att blunda på, då dottern ska undersöka öron, ben, mage och annat man kan ha ont i. Har man riktigt tur blir man ordinerad vila. Då släcker hon lampan, går ur rummet och ber sin lillasyster vara tyst eftersom hästen sover.

Om hästen tillfrisknar snabbare än beräknat så står det oftast en liten hund, katt eller tiger i väntrummet som vill bli ompysslad.

När djuren blivit friska kan vi leka dagis. Det låter som en vild lek, men hemma hos oss går den ut på att vi äter, masserar varandra eller sover/vilar. När vi äter får jag sitta ner vid hennes bord och vara tyst. Vi ska nämligen ha matro. Sen är det dags för massagen. Jag ska sitta framför henne, hon ber mig slappna av och sen gör hon ”regn och åska” på hela nacken och ryggen. När det är min tur att massera henne sitter hon helt still och njuter – vila för både mina öron och min själ. Sista aktiviteten i dagisleken är vila. Här får man också ha lite tur så att man är "ett småbarn". Då är det givet även här att lampan ska släckas, täcket ska på och hon och lillasyster ska vara helt tysta. Vissa gånger hinner det gå tio minuter (fatta hur länge det är!) innan det är dags att gå upp igen.

Igår försökte jag med det enklaste tricket – se på film tillsammans. Det funkar oftast bara 10-15 minuter hos oss under tystnad. Sen har jag en strid ström av frågor om allt ifrån varför Blixten McQueen har ögon (han är ju en bil?) till en föreläsning om att man inte får knycka saker som Lotta på Bråkmakargatan gör. Igår tittade vi på Rasmus på luffen. Hela filmen var fylld av frågor om varför barnen bor på barnhem, varför de badar i handfaten, varför har de inga skor, varför köper de inga skor, varför har de inga pengar, varför kommer polisen, är de tjuvar? Inte vad en bomullsfylld hjärna orkar uppbåda energi till att svara pedagogiskt på. Jag svarade lite på rutin tills hon började fråga om telefon. Någonstans i filmen tyckte hon att Rasmus kunde ringt sin mamma och bett henne köpa skor.

-Fast det fanns inte telefoner på den tiden, så han kunde inte ringa henne.
-Va?
-Det fanns inga telefoner, detta är ju förr i tiden, länge sen.
-Varför fanns det inga telefoner? (dottern mycket förvånad)
-De var inte uppfunna än. Man fick gå hem till varandra istället när man ville säga nåt.
- (tystnad) Men hur ringde man då?
-Det fanns ju inga telefoner, man kunde inte ringa.
-Kunde man inte ringa?!? (dottern mycket skeptisk)
-Nä, man kunde inte ringa.

Dottern tyst.
Dottern ler ett Mona-Lisa-leende. Triumferande sa hon sedan:

-Men, mamma, dom kunde ju ringa från datorn!

Mamman tyst.
Mamman ler ett Mona-Lisa-leende.

-Ja, precis, det kunde dom ju! Varför tänkte dom inte på det?!

Sen var filmstunden över.

Dagens cocktail med tillbehör. Boken som skymtar är Denise Rudbergs "Ett litet snedsprång". Den behöver man inte vara på topp för att orka läsa...

Manlig list

Efter veckor av baciller som verkar snurra runt här hemma, så tänker jag inte gå in på hur jag mådde idag. Men maken tog i alla fall tjejerna och gick till biblioteket på förmiddagen så jag fick vara hemma ensam och vila. På vägen hem tänkte han (enligt egen utsago) göra sin fru glad genom att ”köpa med sig nåt gott från torget”. Uttrycket ”från torget” betyder för den oinvigde att det goda kan komma från fiskbilen, kinarestaurangen, Jerkstrands, Hemköp eller fruktaffären. Så långt tycker jag idén var utmärkt. Jag hade själv sagt till dottern att be pappa köpa bullar med sig hem. Den informationen hade dock inte gått fram, oklart vad det sk ”bruset” var i den kommunikationen, men både avsändaren, budbäraren och mottagaren kan nog delvis klandras.

När de kommer hem från sin utflykt hade de med sig semlor. Två semlor. Jaha, tänker ni. Så gott. Då vill jag bara påpeka följande fakta som i alla fall min make rimligtvis borde känna till:

1. Senast jag kollade var vi fyra i den här familjen. Eller i alla fall 3,5. Varför köper man då TVÅ semlor? Behöver vi mer drama av typen ”jag vill ha en egen”, ”min bit är mindre”, ”jag ville ha den andra biten”, ”jag ville skära själv”..?
2. Jag är allergisk mot nötter och den som är mest sjåpig noga med att jag varken ska äta spår av nötter, eller mandel i någon form, är vanligtvis min man. Sist jag kollade innehöll semlor mandelmassa.Som jag inte äter.
3. Vår äldsta dotter äter a-b-s-o-l-u-t inte grädde. Det är nog det värsta hon vet. Det petas och suras nåt enormt om det kommer in tårta med grädde på när någon fyller år (vilket ju är ganska vanligt förekommande som ni förstår). Sist jag kollade var det grädde på semlorna.

Min man har stenkoll på de här grejerna. Att han bara köpte två är troligtvis ett praktexempel på när snålheten bedrar visheten. Och han är disträ. Men nötterna/mandelmassan borde han inte missat! Eller att han numera har två barn varav ett hatar grädde.

Då återstår bara ett alternativ… Det var en medveten strategi! Han var själv grymt sugen på semlor, och han visste att jag skulle bli glad för att han tänkte på att köpa något gott åt oss. Nu slog det ju lite fel, för jag var ju inte överlycklig över att sitta bredvid och se på när han mumsade i sig en hel semla själv, plus all grädde från den semla vår äldsta dotter fick, och mandelmassan sen hon kommit på att den var nötter (nästan) i och vägrade äta den eftersom jag är allergisk (lojal fyraåring). Hon åt kanterna av vetebullen men lämnade sedan över även den till sin pappa. Och som av en slump – helt plötsligt – så hade han fått två semlor på sin sida av bordet! Visserligen aningen massakerade, men ändock, två semlor till maken.

Nu sitter flera stycken som läser det här och tycker att jag är väl hård mot min man som ju faktiskt både lät mig vila och köpte hem fika: det är ju tanken som räknas! Exakt min poäng. Det är tanken som räknas. Och nog hade han en tanke bakom det här inköpet.

Mycket nöjd make med den semla han generöst nog gav mig locket på.

Så olika det kan vara

Jag läser ibland Sanna Lundells blogg. Hon skriver ganska kul om sitt liv som småbarnsmamma och allt måste man ska hinna med, ha koll på och hantera. Visst, våra liv kanske inte är helt lika, hon är själv känd genom sitt jobb, hennes man är ju numera Hollywoodstjärna och hon själv dotter till Uffepuffe. Men ändå. Det spelar liksom ingen roll de där dagarna när klockan är kvart i sex på morgonen och barnen vill leka eller när det ska ätas, badas och nattas innan något av barnen får ett utbrott av trötthet efter dagis. Eller när man nästan spricker av stolthet för att de små vildarna ritar en teckning eller bygger ett torn av klossar.

I måndags skrev Sanna att hon fått ett sms av sin sambo vid femtiden i måndagseftermiddag: "vi går på baggen ikväll". Jahaja. Baggen. Sannas reaktion var att i panik rusa hem från jobbet. Efter snabbsminkning, håruppsättning med ett diadem och en galablåsa hon hittade längst in i garderoben var hon redo. Självklart blev resultatet strålande.

Där nånstans kände jag att våra liv ändå skiljer sig en hel del åt.

1. Hur långt in jag än tittar i min garderob så finns där ingen galablåsa.
2. Om klockan är 17 och jag rusar hem från jobbet så står det två ungar i hallen.
3. Snabbsminkning för mig innebär mascara och cerat. Läppglans om jag ska skoja till det.
4. Håruppsättningen kan jag förstå. Långt hår har den fördelen att man kan sno ihop något och sätta dit ett spänne så ser det partyaktigt ut. Glitterdiadem har jag dock inte så många liggande.

Nu är ju inte detta ett problem för mig. Det är nämligen grunden till Sannas hetsförvandling som är den stora skillnaden i våra liv. Jag får också sms av min man då och då. Det har dock ADLRIG stått någonting om en Guldbaggegala!

När vardagen inte är självklar längre

En väldigt god vän till mig förlorade sin pappa inatt. Trots sjukdom så kom döden hastigt och oväntat. Våra vänner förlorade en far, morfar och svärfar alldeles för tidigt.

Varför ska vår sårbarhet behöva göra sig så starkt påmind för en närstående, innan livets självklarheter ska stå fullkomligt klart för andra runt omkring? När dottern vid middagen slängde lingonsylten på golvet för femte gången så var det enklare att torka upp den idag. Ytterkläderna vid dörren i högar har inte stört mig på hela kvällen. Min irritation över isiga, halkiga gator och ungar som vägrar vantar men ändå skriker när de fryser, bleknade idag.

Alla guldkorn som ibland skyms av för många vardagar och för många skapade måsten. Äldsta dotterns bad som prompt skulle övervakas av lisebergskaninen på en stol bredvid badkaret. Yrvädret till minsting som lekte med dagens favoritleksak, en plasthäst inköpt på loppis i somras.


De viktigaste stunderna på dagen är inte alltid lika självklara som idag.

Hej mitt vinterland

Idag var alla i familjen på benen och feberfria (kors i taket och peppar, peppar). Under lördagen föll en perfekt mängd snö för att kunna åka pulka, men utan att vi behövde pulsa fram. Nollgradigt och soligt väder gjorde att söndagen till och med var picknickvänlig. Närmsta pulkabacke är belägen på bekvämt kissepaus-avstånd hemifrån, och hisnande för en något försiktig 4-åring och en 1,5-åring som helst tog sig upp för backen samma håll som vi andra tog nerför.

På väg "app, app"!

Sen kom dagens första vurpa...

...som gick bra.

Gymövning för dottern och senaste hårtrenden hos mamman: dark roots. 

Pappa drog glada tjejer i pulkan innan snöret gick av och vi upptäckte att pulkan var totalkvaddad undertill och släppte in snö.  

Så. Nu har vi haft vinter här i Göteborg. Tack, tack. Det var en jätterolig dag och barnen är nöjda. Nu kan vi återgå till barmark igen.

Vad är väl en bal på slottet...

Bal i det här fallet stavas AW och slottet för kvällen var Incontro. Hela veckan har fredagens event hägrat framför mig likt haren framför hundarna på Greyhound racing. Igår kväll såg jag haren sladda av banan i samma sekund som maken plötsligt vid 20-tiden mumlade något om att han eventuellt var allvarligt sjuk, och gick och la sig med kläderna på och täcket över huvudet.

Det hade varit behjälpligt med en klon inför dagen. Äldsta dottern och maken fick stanna kvar hemma och yngsta dottern lämnades på dagis under vilda protester. Iväg till jobbet för fyra effektiva timmar. Efter halva dagen var det dags för kombinerad vab och vam*.

Tillbaks till dagis där dottern låg och sov så gott bland de andra barnen att det kändes grymt att väcka henne. Hon tittade yrvaket upp på mig, och jag kan svära på att hon i en sekund såg lite skuldmedveten ut, som om hon tänkte "attans, morsan skulle inte se att jag har det ganska gött här på dagis så fort hon vänt ryggen till".

Den hemmavarande dottern som skulle vila även idag, är sedan flera timmar frisk och har nu inte varit utanför dörren på 48 timmar - vilket inte är en bra kombo med sjuk pappa. Här kommer återigen bevis på att två föräldrar är minst en för lite i en sådan här situation. Morfar räddar dagen och åker med den nu superpigga, spralliga och högljudda dottern till hennes ridlektion.

Sjuklingen och minisen får egentid i soffan när jag kör ett röj för att det ska finnas möjlighet för oss att fortsätta att befinna oss i samma radhus under kvällen. Vädra, dammsuga, bädda, vika tvätt, slänga in saker i skåp och springa en snabbis till Willys. Vi måste ju ha fredagsmys! Det är ju lag på det.

En halvtimme efter att Bompa är slut sover alla utom jag. Det finns bara ett avslut på den här dagen (och på den här texten). Den här kvällen kan bli fruktansvärt långtråkig...dötrist...o tråkig...o alldeles...alldeles underbar.





*=vård av make

Kaffe a la Semper

Vi har en sån där jobba-vabba-sova-jobba-inte sova-vabba-jobba-vecka. Vi blev aldrig riktigt friska efter jul, och nu verkar de mest märkliga åkommor drabba de yngsta av oss. Eller vad sägs om en vaxpropp som gör så ont så att barnet i fråga inte kan sova på örat? Eller febertoppar i kombination med sura uppstötningar?

Jag hade eftermiddagspasset av vab idag. Vi skippade alvedonen som bara gör dottern ännu mer lik en duracellkanin än vanligt. Det visade sig vara ett bra drag, febern gjorde att hon vilade framför en film och sov till och med i två timmar! Jisses. Jag hade nästan tråkigt med bara ett barn att passa. Å andra sidan så är den lilla en känguruunge för tillfället, och vill till varje pris befinna sig hängandes runt min hals på min mage. Inte sitta på höften, framtill ska det vara. Helst ska jag titta henne i ögonen också, hela tiden. Gör jag inte det så tar hon sin lilla hand och föser fram mitt ansikte i rätt läge igen. Så håller vi på så. Det är som ett evighetsspel eftersom jag har en tendens att vilja vrida huvudet en aning under en hel dag. 

Kvällsmat för den febriga stora dottern som inte kom ur pyjamasen idag: äpplebitar och maränger. Kan man kalla det för en fruktsallad tro?

Det blev således en helt ok vabdag. Men det är tur att det är fredag imorgon. Vissa händelser tyder på att jag behöver en paus:

Någon som provat att brygga 4 msk välling?

Meritförteckning: Snopp.

När jag var liten hade min mamma en skylt uppsatt på sitt kontor. Det stod: ”varför kan inte kvinnor få bli valda för att de är kvinnor, när män i alla tider blivit valda för att de är män?”. Jag förstod inte då att den handlade om könskvotering. Jag har varit väldigt dubbel kring att kvotera in kvinnor. I grund och botten är ju frågan så självklar - klart alla ska bli bedömda på kompetens och inte på kön (eller andra variabler). De flesta håller nog med. Men ändå ser det ut som det gör i styrelserummen och på toppjobben inom börsbolagen. Vita, heterosexuella män har makten. Är det någon på allvar som tror att just den gruppen av människor är så mycket mer kompetenta?

Män rekryterar män, ofta med förklaringen ”det var ju den mest lämpade kandidaten”. Jag tror inte det är en medveten handling mot kvinnliga kandidater. Men omedvetet omger vi oss med likasinnade och anser att det är de personerna som passar in i rätt mall - därmed ”bäst lämpade”. Det gäller med största sannolikhet kvinnor också. Men det är ju inget problem just nu.

Men vill kvinnor få ett jobb bara för att de är kvinnor? Det tror jag inte. Men det handlar heller inte om det. Så klart ska inte en kvinna (eller man) med lägre kompetens få ett uppdrag/jobb tack vare sitt kön. Men när en kvinna i en mansdominerad bransch/styrelse har samma kompetens som sin manliga medtävlare, så bör hon gynnas för att det finns fördelar med att ha en jämnare könsfördelning.

Men inte ser det ut som i början på 80-talet kanske någon säger? Nejdå, det har hänt saker sen jag såg den där skylten i mammas rum. Men förändringen går för sakta. Om vi ska vänta på att det ska råda balans i rekryteringen av män och kvinnor till toppositioner och styrelserum, får vi vänta ända till 2090 om takten är densamma som idag. Jag håller med dem som säger att det nu behövs en lag om kvotering. Annars tror jag att mina döttrar kommer ha samma minne av skylten som jag.

Söndagsmys

Enligt Stephan Mendel-Enks krönika i Metro förra veckan, så är det promenader och att läsa söndagsbilagor man ska ägna sig åt på veckans sista dag – inte mys. Det är ju en fredagsaktivitet numera och därmed basta. Men vi slinker nog igenom och slipper få ansvarig myndighet efter oss. Promenaden klarades nämligen av runt lunch och en av oss har i alla fall läst delar av gårdagens GP-bilaga tidigare idag.

Söndagskvällens mys bestod av rester från nyår - en glassdessert med smak av pepparkaka och lingon som vår nyårsgäst enkelt snott ihop (enligt egen utsago, själv kände jag att en semesterdag hade varit nödvändig för att åstadkomma något liknande).

Den var snyggare i nyårstappning och serverades inte i plastburk...

Det sägs att maten blir godare på finporslin. Mycket möjligt, men idag åt vi på ikeatallrikar och det smakade ju inte roadkill för det.

Kramar och ramar...

…var ett tips jag läste någonstans till tonårsföräldrar. Men jag tyckte det var en bra sammanfattning av hur vi försökt hantera vår mini-tonåring här hemma. Kramdelen känns ju ganska given, och den får vi godkänt på kan jag tänka mig om supernanny eller så skulle ha vägarna förbi. Ramarna har vi kämpat med sen 2-års trotset slog till och som med korta, små pytteuppehåll varit en gäst hos oss sedan dess. Att sätta ramarna är ju den enkla delen. Det svåra är att vara konsekvent och inte göra undantag hela tiden för att det förenklar vardagen.

Jag har inga Anna Wahlgren-ambitioner med den här texten så ni kan lugnt läsa vidare. Men jag tror att jag fått korn på något de senaste dagarna. Jag har läst många böcker om barnuppfostran och om hur man hanterar ett viljestarkt barn utan att ta från dem viljan. Det är egentligen lika "självklart" som allt annat när det kommer till barn. Ändå funkar inte alltid det självklara. Hjälpen kom från oväntat håll. Vår fyraåring har nämligen kommit till ett stadium där hon själv talar om vart ramen är när jag inte själv ser den.

Häromdagen när jag skulle läsa godnattsaga valde fyraåringen en lång bok med mycket text. Det är sent, vi är båda trötta och jag talar direkt om att jag inte läser hela boken på en kväll, men vi kan påbörja den. Dottern protesterar, och vi tjafsar om det en liten stund. Jag ser ramen – jag har sagt nej av en anledning och då ska jag inte ge efter för tjat – och efter en stund lugnar hon sig och vi börjar läsa. Jag märker ganska snabbt att man kan hoppa över det mesta och bara läsa så där en tredjedel av vad som står på varje sida, sammanhanget fungerar ändå. Jag tänker för mig själv att det var ju smidigt, då kan jag läsa hela boken ändå. När vi kommer till näst sista sidan börjar dottern röra sig bredvid mig i sängen, hon skruvar på sig och ser ut som om hon undrar över något. När jag precis läst sista sidan och slår ihop boken så spänner hon ögonen i mig och ryter att ”DU SA ATT DU INTE SKULLE LÄSA HELA BOKEN, VARFÖR GJORDE DU DET DÅ?!” Jag blir helt ställd, svarar något dumt om att att ”jo, men du ville ju det så då gjorde jag det, blev du inte glad?”. Tonläget är lika irriterat när hon fortsätter: ”Men du sa att den var för lång, du skulle inte läsa hela boken. Du skulle läsa den imorgon!”. Jag tar mig ur situationen genom att säga att jag gjorde fel, jag borde gjort som jag sagt från början, och då nöjer hon sig.

Händelsen väcker något hos mig och jag har funderat en del på det. Vi vet ju sen innan att vi tjänar på att hålla på ett beslut. Eller i alla fall på ett nej. Men det är ju så svårt att komma ihåg ibland! Och så mycket enklare ibland i stunden att fuska.

Idag fick jag skämmas offentligt. Inför ett besök hos läkaren var fyraåringen mutad med att få välja vilken glass hon ville efteråt om hon skötte sig. Hon skötte sig kalasbra, och därmed fick jag först åka till ett specifikt glasscafé samt ett vanligt café för att försäkra oss om att det var stängda (för där fanns favoritglassen) innan vi landade hos vår hovleverantör Ica Maxi. Det pågick leksaksrea och någon (o)smart maxi-medarbetare hade placerat alla leksaker precis innanför entrén. Vi fastnade där. Hon gick med myrsteg och ville titta på allt. Klockan var närmare 17 och jag insåg att hon var trött och hungrig, så jag ville inte gärna pusha henne över kanten till ett trött-med-lågt- blodsocker-utbrott. Så fick hon se en leksakbil hon sett för länge sen och fått nej på. Den var nersatt från 99 till 25 kronor. Jag såg min chans att köpa mig ur situationen. Men eftersom vi i tid och otid hör ”jag vill ha” och ”jag får aaaaaldrig…” från dottern numera, så ville jag visa att det fanns en gräns här. Så jag sa att vi kunde köpa den – om hon avstod sin glass. Inga problem, hon blev överlycklig och dealen var i hamn. Bilen hade fångat henne och vi gick mot kassan. Men så toksjönk mitt blodsocker. Jag ville ju ha glass också! Så jag styrde mot frysdiskarna istället och tänkte att ”det blir bra det här, vi köper lådglass och tar hem så tar vi den efter middagen”. Dottern följer sakta efter och ser lite konfunderad ut. Jag går med raska steg och lägger upp ramen på huggkubben. Framför frysdisken svänger jag yxan och jag säger glatt att hon får välja smak. Sen drämmer jag till på kubben när jag lägger till att hon kan ta två! Alla inom minst två matgångars avstånd hör henne när hon med hög röst läxar upp mig: ”Jag har valt bilen! Du sa att jag får välja på bil eller glass. Jag vill inte ha glass. Du sa nej. Varför ska jag välja? Jag är trött nu. Jag vill gå hem”. Hon sa säkert fler meningar. Jag minns inte exakt vilka ord hon använde, men det stod klart att runt mina fötter låg flisorna av en sönderslagen ram. Vi åkte hem utan glass.

Jag har ju några år till att öva innan vi har två tonårstjejer i huset. Det är ju ändå ganska oskuldsfullt att tänja på gränserna med böcker, glass och leksaker. Men jag vet. Det är beteendet som räknas. Jag ska öva som en tok tills ramarna ska sättas runt bålrundor, lämplig kjollängd och 43-or på besök i hallen. 

Det gäller att ligga på överskott på kramar då.

Dagens.

Alla bloggar med lite självaktning har ju då och då en "dagens". Eftersom vi ligger lite efter i den här genren, så kör vi ett gäng på en gång.

Dagens extra mellanmål:
korvbröd från gårdagen upphittat på oklart ställe

Dagens hårstylingstips:

potatismos

Dagens husmorsbedrift:

snygga pannbiffar

Dagens tragedi:

den numera huvudlösa dockan

Dagens frisyr:

backslick

Det var det hele.

Första snön i år!

Min dotter har tydligen mer tumme med vädergudarna än vad jag har. Idag fick Göteborg sin första snö, men den är väl inte riktigt pulkabacke-duglig.

Kanske kan man få henne att önska sig en pooldag till imorgon?


Uppdatering: Väderguden i Torslanda var tydligen extra givmild med snön, och det blev en pulkatur på eftermiddagen! Farfar drog pulkan med två överlyckliga barn i. Troligtvis ett Kodak-moment, men jag var tyvärr inte där och kunde föreviga det. 

Snabbladding av batterier

Tre veckor på en strand eller shopping över en långweekend i all ära. Jag hade ju inte tackat nej. Men en natt på hotell där det är ok att kasta handduken på golvet, smula hur mycket som helst, ha skorna i sängen (i alla fall dagen efter sovning), äta buffé två gånger på ett dygn, ligga tysta bredvid varandra på kvällen och lyssna på barnens andetag efter att de somnat, är inget annat än balsam för själen och en riktigt bra energiboost på samma gång. Vi bodde på Quality Hotel i Jönköping och det var riktigt fint och fräscht. Måste varit grymt bra ljudisolerat, vi hörde ingen annan någon tid på dygnet - bra både för oss som ville sova och för dem som slapp höra våra två decibelstarka minityrer som fajtas då och då.

Allt ljud gick dock inte att stänga ute...

Kramgoa minityrer med mätta magar efter kvällsbuffé.

Resans syfte, att träffa kusiner, fastrar, farbröder, mormor och farmor och några till, bidrog också till att vi kom hem piggare än när vi åkte. Förhoppningsvis ångrade ni er inte var ni inte helt slut efter att cirkus Tell dragit förbi.

Finfina kusin Louise som var en av höjdpunkterna på resan för sina kusinbarn.

I bakgrunden på bilden ovan skymtar det skåp som vår äldsta dotter lyckades förstöra en bit på. Det var förvisso en olyckshändelse helt utan hennes förskyllan, men ändå... "Den är ju ändå gammal", sa min faster snällt. Jo, men det är ju precis det. Gamla möbler är ju liksom det sista man vill förstöra. En lampa från Ikea som kan stryka med om man råkar dra i fel sladd en trött morgon är ju liksom lite enklare att ersätta...

Inga älgar skådades (eller skadades) heller på den här resan, men det finns ju annat att titta på på vägarna:

Glenn-Endys?!

Idag har vi haft en hemmasöndag. Dock icke sysslolös. Vi startade med att kasta ut granen och att äntligen låta barnen få äta av pepparkakshuset. 

Delar av barnens lunch, månadsgamla pepparkaksbitar med bomull på.

Sen delade vi upp oss. En var på piratkalas, en sov middag och de övriga två åt en ful men god omelett till lunch. Förutom ägg, mjölk, salt och peppar, la vi också svamp, kantarellost och rödlök i smeten. Serverade med sallad, men den var ändå inte snygg att se på.

På eftermiddagen fick vi besök av mormor vilket uppskattades av båda barnen, men mest av fyraåringen som var mer än lovligt arg på sina föräldrar av något oklar anledning. Trotsen gick dock att råda bot på med ett besök på linbanan och gungorna. Värre är det ju med det faktum att vi som föräldrar inte kan påverka det här med snön. Torslandas kustklimat ger hon inte mycket för, och tycker absolut att Skövde är en alternativ plats för oss att bo på. Där finns ju snö.

Blivande Skövde-bo?

I sann curlingförälderanda är nästa lilla semestertrip därför redan bokad. Den går till fjällvärlden - nu ska hon minsann få se på snö!

Road Trip

Torslanda-Gnosjö-Jönköping-Skövde-Torslanda

Följ med på en spännande utflykt till Smålands skogar och Västgötaslättens öppna vidder, med stopp hos släkterna Tell och Muregård som bott i trakterna i generationer. Vi startar i kustorten Torslanda som är ett sedan länge känt sommarmål för många semesterfirare. I januari är dock stränderna öde och havet mest en stormande, kall källa och vi lämnar det bakom oss för en tripp inåt landet. Resan sträcker sig över två dagar och det finns ett begränsat antal platser. Först till kvarn gäller och alla bokningar är bindande. I resans pris ingår alla förnödenheter du kan behöva på bilresan, t ex snorpapper, vattenflaskor (färgglada och i flera former) och påsar med flingor och russin.

Dag 1.
10.00. Avfärd. Vi lämnar västkusten bakom oss och styr österut. Alla resenärer har fått varsin bok, spel eller motsvarande att underhålla sig med den första stunden på den avkopplande resan genom Göteborgs östra kranskommuner och till Borås där vi gör första stoppet. Här finns chans att tömma blåsan, inhandla eventuell sockermuta eller springa av eventuell överskottsenergi i loppet ”vem springer snabbast 10 varv runt bilen?”. Fina priser.

11.45. Avfärd. Vi lämnar strax efter start Västergötland. I bilen spelas troligtvis "Kasta loss" med Martin Stenmarck på repeat. Några mil innanför Smålandsgränsen finns vårt (del)mål för dagen, Gnosjö.

13.00 Lunch. På Köpmansgatan står lunchen uppdukad hemma hos Gnosjös stolthet, i vår familj även kallad gammel-mormor. Här finns en viss risk för nedvälta vaser och snubbelsladdar. Barnstolar med möjlighet att spänna fast gästerna i är därför att föredra.

14.00–16.00 Fri tid i Gnosjö. Alla aktiviteter som innehåller hopp och spring uppmuntras. Vätskepaus för stora och små finns att tillgå under eftermiddagen.

16.00 Fika. Innan vidare färd mot dagens sista stopp och övernattning, serveras kaffe och tårta för att fira gammel-mormors 91:a födelsedag. Eventuella presenter överlämnas.

17.00 Avfärd. I januarimörkret styr vi nu norrut mot Sveriges tionde största stad där vi ska övernatta. Musik, lek och digitala spel kommer att dominera den här etappen på resan, då det är av yttersta vikt att alla deltagare är vakna ända fram tills dagens slutmål – hotellet i Jönköping.

18.30–19.30 Lugna aktiviteter och kvällsmat serveras.

20.00–08.30 Alla sover. Ingen mat eller dricka serveras under natten. Alla toabesök bör föranmälas.

Dag 2
09.00 Frukostbuffé serveras på hotellet. Det är tillåtet att äta choklad på smörgåsen, ta hur många ägg man vill och dricka flera glas juice. Kast med maten samt att äta från golvet är dock även här förbjudet. Efter frukosten finns lördagsgodis att tillgå.

10.00–11.00 Fri tid på hotellet med omnejd. Tiden ägnas med fördel åt energislösande aktiviteter som dans och gymnastiska övningar a la mini-röris. Kanske en promenad vid Vätterns strand? Om det finns staket.

11.00 Avfärd. Vi sätter mål mot den lilla västgötska (för)orten Skultorp som ligger en bit utanför Skövde. I bilen serveras snacks av typen banan och smakbit av lördagsgodis. De åtta milen ackompanjeras av "Tingelingeling när tåget går" där vi byter ut alla namnen i sången till respektive resenärs. Detta kan göras i oändlighet. På vår väg upp genom Västergötland ingår älgspaning i resan. (Obs! Ingen garanti ges, det har spanats i ungefär 32 år utan resultat, men våra reseledare vet på vilka ställen man då och då kan se en älgrumpa försvinna in i skogen.)

12.30 Lunch. I Skultorp blir vi serverade lunch och får sitta ner tillsammans med en två-i-en-kombination. Frun i huset är nämligen inte bara faster till den kvinnliga delen av resedeltagarna, utan även arbetskamrat till den manliga. Denna fru har tillsammans med sin familj också gästvänligheten att bjuda in den Muregårdska släktens pigga ålderskvinna, i vår familj kallad gammel-farmor. Här finns möjlighet till försenad julklappsutdelning för den som vill.

13.30–15.30 Fri tid i Skultorp med omnejd. Här finns en finfin lekstuga att besöka samt en gräsmatta att springa sig trött på. I närheten finns också sandlåda och gungor för den med mycket energi i kroppen.

15.30 Hemfärd. Den sista biletappen är den minst planerade. Om någon vill ta en tupplur är detta ok, bara vederbörande vaknar vid eventuell full blåsa. I övrigt kommer böcker med och utan ljud att presenteras för resedeltagarna. Vi hinner en bit på väg innan mörkret faller. Vi stannar i Alingsås en kort stund, för rastning av alla resenärer i åldrarna 1-4 år. Mutor av alla slag välkomnas på denna sista etapp av vår resa.

18.00 (ca) Torslanda nalkas och vi är åter där vi hör hemma. På västkusten.

Nyårsmålet - check!

Det var ju lika bra att köra igång direkt. Så jag gjorde en mellandag av årets första arbetsdag och åkte med barnen och mormor (deras, inte min) till vattenhålet numero uno i Göteborg - Slottsskogen. Stressfri morgon gjorde att vi anlände vid halv 11 till lekplatsen Plikta. Nästan inget folk, men vi dissade alla nya prylar och började med gungorna. Lowa registrerar omgående att bakom gungorna finns tåget som förut stod längre bort i lekparken, och då bakom ett gäng höga buskar.

- Mamma, har du sagt till dom att ta bort buskarna?
- Va..? Nä?
- Och flytta tåget?
- Om JAG har sagt det? Till vem..?
- Ameh, dom som bestämmer!
- Nä? Varför tror du det?
- Men man får ju inte vara på tåget där bakom buskarna om man inte sagt till sin mamma! Och nu HAR dom flyttat tåget!

Då föll polletten ner. När vi var på Plikta en gång i våras så hände det som alla föräldrar fasar för. Jag tappade bort Lowa på lekplatsen. Jag och en annan mamma stod och tittade rakt på barnen som lekte så där tre-fyra meter framför oss. Jag måste väl blinkat ovanligt långsamt den dagen, för helt plötsligt var Lowa borta. Puts väck. Kompisen stod kvar och hans mamma såg lika frågande ut som jag. Vart tog hon vägen? Jag började gå runt och kika om hon gömt sig bakom något, men i takt med att sekundrarna gick och jag inte hittade henne, så skenade hjärtat. Jag fick tunnelseende och fick dra efter andan ett par gånger. Allt jag kunde tänka på var att jag ville ringa Henrik, men jag kunde inte minnas hur man gör. Så jag fortsatte småspringa runt lekplatsen. Både jag och den andra mamman ropade och letade i vad som kändes som en evighet, men som visade sig vara ett par minuter. Jag minns inte vem som såg henne först, men plötsligt stod hon bara där igen. Lite längre bort. I tåget bakom buskarna.

Avslappnat läge - när är det mammas tur?

Bäst att hålla i dem...

Perfekt kombocykel (fanns att låna).