Byteshandel på hög nivå

Jag får ofta frågan om vad vi gör när vi är i Sälen på våren, sommaren eller hösten. Jag vet aldrig vad jag ska svara. Vi...tja, vi gör vad som faller oss in. Hästarna i hagen några hundra meter bort ska ha sin dagliga titt, vi badar i pool (ute eller inne beroende på väder), gör nån utflykt, cyklar, promenerar en hel massa, shoppar allt från sport-outlet till dyraste heminredningen på rea, någon vill alltid äta och självklart har vi nät till ungarna så de kan kolla iPad när vi behöver pausa umgänget.


Jag älskar just den här tiden på året. Varenda liten slänt är fylld av vackra sommarblommor. Lupiner, smörblommor, hundkex och...allt annat grönt i fjällnaturen runt vår lilla stuga. Jag har aldrig sett den typen av natur förut. Jag antar, att precis som alla andra förändringar nu så är även den här blomsterpraktens plötsliga uppdykande i mitt liv "heeeelt normala i 40-årsåldern".


Men vi ska inte överdriva. Jag håller mig till grusvägen och sträcker mig in i grönskan om jag behöver. Denna gång hade min syster sett till att vi hade vaserna fyllda av blommor redan när vi rullade uppför grusvägen sent i onsdagskväll. Vi fick dock ställa ut en del av dem på verandan, för även om mitt psyke kan ta in blomster som mer än en kuliss, så hängde inte allergin med i svängarna. Det blev några nysningar var från både maken och mig innan huset var renat.

Den här gången i Sälen, har sjuåringen hittat en ny kompis. Det började som en affärstransaktion. Det knackade på dörren och utanför stod två barn och ville sälja blommor. Sjuåringen blev själaglad. Nioåringen tittade skeptiskt och teaterviskade till mig, att blommorna möjligtvis kan vara plockade på vår tomt. De är redan våra då ju! Sen muttrade hon något om idiotin (?) i att sälja sånt som alla redan har, innan hon gick in på sitt rum. Men sjuåringen var eld och lågor. Här skulle handlas!!!

Jag hade checkat ut och satt på verandan (och luktade på blommorna). Maken fick således ta denna. Jag hörde honom förklara, att vi har inga lösa pengar. Sjuåringen gick igenom alla plånböcker innan hon trodde på hans utsaga. Besviken gick hon mot dörren och gav beskedet.

- Vi kan inte köpa. Vi har inga pengar...

Det blev tyst i ett par sekunder. Säljarna lät detta besked sjunka in, innan den ena med lika delar sorg som förvåning sa:

- Har ni ingen mat...?

Jag frustade till och satte chipsen i halsen, där jag satt och semestrade med fötterna på staketet och bubblet inom räckhåll och överhörde konversationen. Maken kvävde ett skratt och sa att vi inte hade några kontanter, men mat har vi. Oklart om detta besked klargjorde situationen ellr om vi inom kort kommer finna en insamlingsbössa till vår förmån på lokala Ica i byn.

Sjuåringen lät sig dock inte hindras. Hon skulle ha de där likadana, möjligen redan våra, blommorna till varje pris. Plötsligt fick hon en snilleblixt och slängde upp ytterdörren igen. Hon ropade efter säljarna som nätt och jämt hunnit ut till grusvägen:

- Måste det kosta just pengar? Kan man betala med vad som helst?

Här kände jag, att vi kanske behövde ta ett snack om hur vi betalar i den här familjen. Men hon hade tydligen nått en deal. Strålande glad hämtade hon två lupiner från vår bukett. Efter en kort stund var hon tillbaka med en näve...blommor...ogräs...eller i alla fall något grön. Hon var glad, säljarna hade fått betalt och alla var nöjda. Sen blev de vänner och hon gick över på säljsidan.

Så ja, vad vi gör? Allt och inget. Gör och gör. Vi är. Och ibland går vi på promenad med en kanin.