Maken var lycklig över att han kom i sina 17 år gamla vildmarksbyxor som han haft både i Sydamerika och när han (nästan) besteg Kebnekajse före vår tid. Själv hade jag ett par gamla gympabrallor som jag hoppades skulle smälta in med alla bergsvandrares utstyrslar. Jag fick dock användning på riktigt för mina nyinköpta vandringskängor. Till och med barnen var exalterade, även om lillasysters frågor om att få bada i vattenfallet gjorde oss smått nervösa.
Vägen dit blev lite mer händelserik än vi tänkt oss. Vi hade enligt gps sju mil att köra på "okänd väg". Vi skulle nu kunna meddela Google Maps, att vägen längs nationalparkens sida är grusad, smal och helt utan täckning. Kör man fel där - vilket vi naturligtvis gjorde - så får man lita på papperskartan. Som vi så klart hade med oss! Maken var lycklig i smyg över att få ta fram den. Jag öppnade handskfacket och hittade till min förvåning...en kompass?! Även detta gladde maken, men innan den kom till användning hade jag i frustration skakat liv i en av alla digitala apparater och fått nät till gps:en: "Gör en u-sväng". Jaja, muttrade maken och lydde den digitala rösten innan ha la till: "Den här grusvägen får bilen att åldras minst fem år!!!".
Vi kom fram till nationalparkens huvudentré i strålande sol, men med ett annalkande mörkt moln på himlen. Efter felkörningen och en och annans blodsocker, så började vi med att äta medhavd lunch. Tjejerna slukade kalla köttbullar och smörgåsar innan de var på benen och fulla av energi för att gå till vattenfallet. De mörka molnen försvann och istället kunde vi vandra längs Njupeån och uppåt mot fallet.
Det var en helt perfekt vandring på bara några kilometer, men som tog oss upp över trädtopparna och gick över stock och sten. Våra gympadojor var väldigt mycket mer passande än tyskarna med flip-flops som vi mötte längs vägen...
Utsikten var magnifik från olika ställen, men vattenfallets höjd var ändå det mest fascinerande. Vattendropparna bildade rök som låg som ett trolskt moln över dalen och solen gassade när vi kom fram. När stigen slutade tog vi oss närmare fallet, genom att klättra på stenarna. Det var en utmaning för oss som familj med tanke på vår yngsta dotters äventyrsinstinkt. Hon nöjde sig dock med att plocka mossa och sen sitta på en av stenarna och fika. Stor framgång i familjelugnets trygghetstrappa! Vi satt en bra stund och bara njöt av solen och ljudet från det iskalla (ja, vi kände på det) bergsvattnet som forsar ner i ett brant fall för att sedan porla vidare ner genom dalgången.
Sen åkte vi hem. Innan vi lämnade lovade vi yngsta dottern att få komma tillbaka och bada i bergssjön en bit upp i nationalparken. Det löftet lär inte bli svårt att hålla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar