fredag 16 september 2016

Ett barns verklighet

Jag hör snyftningar när jag är på väg till skolan. Barnen har sprungit i förväg, så jag går själv. Jag ser ingen som är ledsen, men tar svängen över innebandyplan för att kolla läget.

Det ligger ett bylte på marken bakom en av betonggrisarna i utkanten av planen. Jag har solen i ögonen och ser först inte mer än så. Men när snyftningarna hörs igen, så ser jag att det är en pojke. Han har luvtröja och en keps nerdragen. Han ligger på marken i fosterställning och håller om sitt ena ben. Jag går fram och frågar om han är skadad? Har han ramlat? Han skakar på huvudet. Han tittar upp och ser sig om.

- Det är ingen här, säger jag. Är du rädd?
- Ja. Han jagande mig.

Jag hjälper honom upp och frågar om han är slagen. Han mumlar till svar. Jag frågar vem som gjort honom illa och han svarar med ett namn på en pojke. Vi börjar gå mot skolan. Jag erbjuder honom min hand. Han tar den i ett par sekunder. Sen kommer han på sig. Han är ju stor. Och han känner inte mig. Vi går bredvid varann och jag ber honom visa mig till hans klassrum. Han nickar.

När vi närmar oss går han lite fortare och med rakare rygg. Han slänger ett öga på mig som jag tolkar som att han vill kolla så att jag är med. På skolgården möter vi en lärare. Hon frågar vad som hänt, men han säger inget. Slänger en blick på mig och går sedan mot sitt klassrum. Jag talar om vad jag vet och namnet på pojken som jagat honom. Oj, utbrister hon. Jag talar om hur förtvivlad han var för fem minuter sen. Hon nickar och ser ledsen ut. Hon tackar och säger att hon ska ta tag i detta nu på en gång.

Jag tittar efter pojken och försöker skicka styrka och kärlek till honom genom luften. Jag vill rusa efter honom och hålla om honom. Tala om att hans upplevelse inte är bara hans. Hans smärta är inte bara hans att bära. Den är min, din, skolans och alla människors. Han är bara ett barn i en stor luvtröja. Jag ser hans keps och rygg, när han försvinner in till sin skoldag.













Inga kommentarer:

Skicka en kommentar