Våra tre första skiddagar handlade om soliga, men lätt isiga, backar. Vi firade nyår i underställ och hade lovat barnen att de skulle få vara uppe hur länge de ville. Så himla kasst löfte! Vid 23 blev de ändå skickade i säng. Övertrötta, med en överdos av frisk luft i själen samt övergående sockerchock i kroppen, så somnade de snabbt. När 2016 blev 2017 stod maken och jag på verandan utan att frysa, kollade fyrverkerier och skålade i bubbel innan vi hade turen att få spontansällskap av våra nya grannar. En rejält lyckad nyårsafton för oss som var vakna hela vägen in i 2017-års första sekunder.
Sen ett par dagar tillbaka är skidåkningen fenomenal med nysnö. Dock kom en viss kyla med snön, men vi är ju inte de som klagar. Absolut ingen som vägrar ha en extra tröja på sig. Ingen som åker i fingervantar och fryser på ren envishet istället för att ta på sig de blå skidvantarna (fula!). Ingen som skriker sig hes i liften över att hakan "...kommer fastna i is"! Nejnej, ni tänker på några andra.
Idag var vi i Hundfjället och letade efter de backar där det piskade minst snö i ansiktet. Det var lite som att ställa sig i en storm av småspik gjord av is, men vi lyckades ändå bra med hjälp av aldrig sinande göteborgsskämt, kex som muta i varje kurva och de vuxnas tålamod som borde säljas på burk så bra det var.
Vid 14.30-tiden gav vi upp backarna, trots perfekt snö. Vi åkte till stugan, tände en brasa, gjorde fruktsallad och åt kanelbullar. Kaffet smakar sällan så gott som när kroppen är mör och en och annan kroppsdel i behov av lätt upptining. Sexåringen, som en timme tidigare skrek att hon ville åka hem samtidigt som hon gjorde snöänglar, satt nöjd vid bordet och sammanfattade dagen åt oss.
-Vilken lyx!
Förvisso oklart huruvida hon menade snön, bullarna eller stugvärmen i detta läge...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar