lördag 7 januari 2017

Vi älskar snö...men ogillar kyla

Det har varit snorkallt på riktigt ett par dagar. Om jag antydde att det var kyligt i förra inlägget, så tas det härmed tillbaka. I torsdags när vi vaknade var det 30 vackra minusgrader ute! Snökristallerna låg i vackra mönster på rutorna och soluppgången lyste rosa över fjället. Inifrån frukostbordet såg det ut som en ljuvlig vinterdag.

När snoret fryser i näsan så är det dock gränsen för familjen vildmarks-wannabe. Jag sa till barnen, att andas genom munnen istället när näsan knep ihop, men då sa luftrören ifrån med ett PIIIIP. Så vi satte oss i soffan framför brasan och spelade spel, hämtade sushi till kvällen och kollade film. Sushi och bubbel i en fjällstuga med en kolsvart, iskall natt utanför fönstret - det är fina grejer.

Efter 1,5 dag hade temperaturen stigit något, så igår eftermiddag var vi tillbaka med våra västkustnäsor i backen. Det var bara 15 minus då - och sol! Vi körde ett par timmar innan vi avslutade med en rejäl pjäxdans på after skin. Sexåringen utmanade inte bara de tjugo-nånting on-the-top-of-the-world-killarna, med skidglasögon i håret och en ubåt i näven, i vem som kunde vråla högst med i sången från scenen. Hon fortsatte showen med en pjäxdans som fick bordet bredvid att gunga. Sen avslutade hon med ett rejält luftgitarr-solo på knäna - innan luften gick ur henne och hon satte sig i ett hörn och inväntade hemgång.

Idag vaknade vi till några få minusgrader som innan lunch hade förvandlats till ett par plusgrader! Solen värmde en stund på det och - taaadaaaa- vi svettades! En helt underbar skiddag på så många sätt. Snön hade gjort backarna mjuka, liftköerna var perfekt korta, det blåste knappt och barnen verkade ha turbofart i benen. Det var förstås även farten som gjorde, att sexåringens skidveckan höll på att sluta på sjukstugan. Hon körde slalombanan och brakade rakt in i ett nät till åskådarnas stora förvåning. Jag och maken missade kraschen med sekunder, men fångade upp henne strax efter. Jag stod beredd att slå 112, medan maken var lugnare. Jag misstänkte att hennes axel var av, han såg möjligtvis en åverkan på hennes nyckelben. Det var inget av det. Några tårar senare var hon igång igen, förvisso med lite värk men den gick över efter ett par åk.

Mörket faller vid 15-tiden nu i januari, men vi var inte klara med skidåkningen kände vi. Det var inte ens kallt om tårna när vi åkte sittliften. Så vi vilade en stund och tog oss sen an backarna igen. Med strålkastare som lyste upp och så pass tyst så vi kunde höra våra egna swish, swosh, swish... Ingen ville liksom ge upp. Det slutade förvisso i ett felskär där nioåringen gjorde en saltomortal genom snön. Benen var tröttare än känslan, så där fick vi ändå sätta stopp. Åtta dagars fjällsemester är till ända och vi ska åka hem och sparka igång 2017 på riktigt. Men så här när barnen sover och väskorna är packade inför morgonens avfärd så känns det skönt att veta, att om några veckor är vi tillbaka. Det är alldeles perfekt lång tid för att låta barnens käbbel i liften, alla på- och avklädningar av tusen lager på lager och svettiga värmestugor falla i glömska. Istället längtar vi redan tillbaka till varm choklad med marshmallows, nysnö, de perfekta åken, att basta, tända en brasa och känna go träningsvärk i låren.










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar