Fantomen, morsan o jag

Någon kanske hört att jag fyllde 40 i februari..? Det är ju inte så att den lilla begivenheten var över den 1 mars när jag trädde in i mitt 41:a år. Nej, hela 2017 har utsetts som "firarår" av min make, och ja, om ni inte förstod vårt äktenskap innan så är det ju solklart nu. Firarår - så klart!

Min mamma gav mig en mini-semester till Stockholm i present. Jag är svårt fäst vid Peter Jöback sen tonåren och nu när jag är 40 behöver jag ju inte ens skämmas över det längre (det här med min fascination över Nils Poppe får kanske vänta till 50-årsdan...). Således köpte min mor biljetter till Phantom of the Opera med min idol i huvudrollen. Vi satt på rad två. Helt fantastiskt placering visade det sig. Jag var rädd för omvänd gamnacke, men icke. Vi kunde njuta av varje ansiktsuttryck, varje ton som stegrades, varje fotsteg i fokus och varje publikögonkast från alla fantastiska dansare. Jag satt som i trance hela första akten.

I pausen kunde vi stå utanför Cirkus och njuta av den vårliknande kvällen. Mamma tyckte Cavan var dyr ("man det ju vad den kostar per flaska") men vi drack varsitt glas och kollade fyrverkerier från Gröna Lund som enligt oss och åtta göteborgare till inte kunde mäta sig med Lisebergs version - minsann! #lillebrorskomplex

Sen fick vi ta plats för att se en timme till av scenkläder som var lika färgsprakande som julgranarnas julgranar, en timme till av Peter Jöbacks enastående stämma och en timme till av dans som en 40-åring inser att hon aldrig mer kommer komma i närheten av... Dock fick den mig att börja tänka på antalet situps jag skulle kunna få in i vardagen om jag skippade lite annat surfande.

Applåderna ville aldrig ta slut och jag skulle helst hoppat upp i Peters famn om inte min ålder och visdom hindrat mig. Jag nostalgifrossade i minnen från år 2000 när jag busspendlade mellan San Francisco och San Luis Obiso. En resa på 7-8 timmar med Greyhoundbuss där knarkaffärerna gjordes upp längst bak medan jag, den lilla 24-åriga jäntan från Sweden, satt i säten så nära busschauffören som möjligt. Varje resa under ett års tid lyssnade jag på Peter Jöbacks singel "Higher" i min då ytterst moderna portabla cd-spelare.

Men, men. Peter Jöback åkte hem till sitt och mamma och jag återvände till hotellet. Vi bor på Scandic Haymarket som hittills imponerar som lite mer classy än övriga Scandic-hotell. Imorgon ska vi fortsätta firandet!