Nostalgi, kaffe och lugnet

Lördagsfrulle på Haymarket betydde precis det en hotellfrukost ska betyda tycker jag: äkta äggröra, perfekt stekt bacon, plättar, färskt skuren frukt, mängder med bröd och riktigt gott kaffe. Höga poäng! Vi satt med utsikt över Hötorget och solen värmde min rygg genom fönstret. Jag gäspade lite där jag satt och hade troligtvis sovit en timme längre om jag varit ensam, men när mamman nyper en i stortån och meddelar att det är dags att gå upp, så är man plötsligt själv barnet i relationen och tänker att jahaja, då gör jag väl det då...

Men stressade, det gjorde vi inte. Vi drack kaffe i två omgångar och vilade en stund på rummet innan vi gick ut i den varma men mulna dagen som Stockholm bjöd på. Vi tog spårvagnen till Abba-museet på Djurgården, smidigt. När vi kol fram var det dock redan kö för att komma in. Köer är inte mammas och min grej. Snabbt snokade vi reda på, att det fick att beställa biljetter på nätet med specifikt klockslag. Voilà! Fem minuter senare seglade förbi kön och in. Älsk på såna grejer.


Vi fick sedan ett par timmar i ett mecka av Abba och Eurovison. Alla ser kanske inte tjusningen med rader av scenkläder som använts i Eurovison: den ljusblåa klänningen från när Yohanna tävlade för Island 2009, Herreys guldskor och Perrellis svettiga Dolce Gabbana-klackar på nära håll. Men jag gör't och vi firade 40 år ju! Svårt att se ett bättre ställe att göra det på än den musikkavalkaden. Musiken stod givetvis i fokus och hade jag varit lite mer på hugget hade samtliga besökare fått höra mig skråla sjunga duett med valfri artist sen 50 års tävlingar. Men, nej, sansade mig och släppte fram två tyska turister som var ytterst peppade på att sjunga duett med Alexander Ryback.

Abba-delen av museet var lika delar historia som nostalgi för mig. Mamma älskade dem och därmed växte även jag och min syster upp med dem. Även här fanns chansen till duett, dessutom med Abba på scen. Återigen, ödmjuk som jag är, lät jag bli.



Museet var väl värt ett besök måste jag säga, även för en ung person som jag som föddes i sluttampen på deras Abba-karriär.

Sen åt vi lunch på mitt favoritställe TGI Fridays. Vi behövde inte känna som ensamma, om vi säger så. Körsbärsträden blommade i Kungsträdgården och trots att solen lyste mer över västra Sverige än Stockholm, så satt folk överallt och lördagsfikade. Vi hade därmed utmärkta förutsättningar för vårt intresse folkspaning.

Sen strosade vi runt på sånt som är omöjligt när barnen i sällskapet inte är 40 fyllda:



...innan vi tog oss till stationen. Vi hann med en kaffe på hotellet också. Barnet behövde koffein.


Sen drog vi bokstavligt talat oss och våra väskor mot Göteborgståget. Jag hann dock med en upplevelse av det mer otrevliga slaget innan resan var slut: bikini-shopping. Varför jag valde att prova bikini en dag när jag hade ätit vitlöksbröd till lunch, druckit Cava kvällen innan och frossat i hotellfrukost på morgonen, tja, om det tvista de lärde. Min mamma är dessutom brutalt uppriktig, vilket oftast uppskattas. Men det där med att inte ens skjuta budbäraren lite lite grann, när hen meddelar att de där bikinitrosorna minsann inte täcker hela häcken är ju en bedrift... Men det blev köp!

Ingen bild på det, nej.

Sen var mini-semestern slut. Vi sa hejdå till Stockholm genom att återigen gå förbi en av de platser längs Drottninggatan där blommor påminner om tragedin som bara är fyra veckor sen. ❤️🙏


Stockholm i mitt hjärta. Faktiskt.