Jag vs min trilskande hals, 1-12.

När alla andra bloggar idag handlar om sol och hur alla njutit av middagar i trädgården, båtturer, soliga klippor och sand mellan tårna, så tänkte jag klaga lite istället. Och samtidigt styra fokus till något mer navelskådande - mig själv. Jag dras nämligen sedan en vecka tillbaka med en hals som gått från att verka infernaliskt och konstant, till att inflammera stämbanden, till att nu sen några dagar vara i maskopi med hostningarnas moder från helvetet. Möjligtvis att stämbanden, luftrören och allt annat jox ovanför axlarna också är med på jävelskapen, för i sanningens namn så lyssnade jag inte nämnvärt när en medicinkunnig person föreslog att jag skulle vara tyst i två dygn - så kanske det skulle bli bättre. Kanske?! Vad är det för odds?! Jag gjorde förvisso ett bra försök, det kan maken intyga. Han tittade oroligt in i sovrummet när jag låg tyst trots att ungarna gapade, musiken var på hög volym och någon spelade med (?) i melodin på en synt. Med en så lugn mamma i det läget, så hade jag också undrat om hon verkligen andades.

En kort stund förut idag, när de nyss svalda färska räkorna var uppe å kliade mig på halsmandlarna vid en kraftig hostattack, så var jag beredd att köra ner närmsta flaskborste i svalget för att se om det möjligen kunde hjälpa med lite kliande massakrerande av luftrören. Låter jag desperat? Maken föreslog (lite för snabbt) att jag kunde använda toaborsten, (va fasen, okej att jag är stor i käften...). Den bilden hittas väl möjligen i alla fall bara ett par rader från "desperado" i ordboken...hehe.

Det är ingen bakterie, så penicillin kommer inte hjälpa, det vet jag. Men idag fick jag i alla fall hostmedicinernas Rolls Royce utskrivet, så min förhoppning om en hel natts sömn känns lite mer uppnåelig. Alltså, våra barn är 6,99999 och 9,66677 år gamla, så det där med vakna nätter är helt oacceptabelt! Vi har gjort vårt! Jag har fyllt 40. Jag behöver sova om jag ska behålla den här åldern och inte passera som 55 med rökhosta som om jag rökt Silver utan filter i ett par decennium. Inget fel med en sån tant, men jag känner inte att jag är helt nöjd med förväxlingen.

En natt i förra veckan, när jag (och maken) inte kunde sova trots att hostande lugnat sig efter ett par timmars hackande, öppnade vi balkongdörren i sovrummet för att få in lite sval nattluft. Ljumma nattliga sommarvindar smekte in och var fantastiska och vaggade oss verkligen till sömns...tills en fågel valde att ackompanjera den perfekta barnbokssömnen med ett HÖGLJUTT kvitttrande..! Dö, fågel, dö, ville jag skrika, vilket inte alls passande in i barnboken. Men skriker jag, så hostar jag, så nej. Men tydligen hade maken samma känsla för han stegade upp, slog igen balkongdörren med bestämdhet och minsann om han inte drämde ner sitt huvud i kudden också. Sen sov vi. Med min dundermedicin i kroppen så hoppas vi på samma tur inatt. Kanske med öppen balkongdörr - det är ju ändå sommarvarmt ute.