Inatt vid halv två hade både jag och sjuåringen kunnat argumentera omkull vilken samsovningsförespråkare som helst, tills hen skrev en ny bok om hur bra det är med nedsövning på kemisk väg av samtliga familjemedlemmar i cirka sex till åtta timmar per dygn. Femåringen, med en kroppstemperatur på hundra grader, låg raklång på tvärsen mellan oss och förvandlade sängen till en bastu. Pappan sov för tillfället i tom säng i ett annat rum (tror jag, han var i alla fall inte i dubbelsängen).
Sjuåringen klagade till slut högljutt på sitt element till lillasyster, någon blev akut kissnödig och sen var alla vakna en stund. Femåringen somnade om, med huvudet på kudden, men nu med ljudliga extraeffekter i form av ordentliga stockar till snarkningar. Antingen är hon nästa på tur till förkylningsnästet eller så har den där körteln börjat växa igen bakom näsan. Jag inväntade någon slags extern störningsjour, men de kom inte. Sjuåringen fick dock nog, hon letade upp sin pappa och bad honom byta säng med henne igen. Troligen sov han sedan i en tredje säng för natten, för imorse var femåringen jag ensamma i dubbelsängen. Hon använde min mage som kudde till sitt kokheta lilla svettiga huvud. Hon vaknade vid sju och frågade förvånad om det redan var morgon?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar