Scener ur ett äktenskap

Det regnade häftigt sent igår eftermiddag när jag och barnen skulle parkera bilen i garaget efter att ha varit i badhuset. Således hade jag vindrutetorkarna på max, Mello anno 2016 på högsta volym och tankarna på middagen. Resultatet blev, att jag missade att stänga av vindrutetorkarna innan framrutan var i höjd med innebandybollen som maken hängt upp som stoppmärke i garaget. Bäng....! Den for fram och tillbaka på rutan, vilket i sig inte gjorde nåt, men jag blev så överraskad att min reaktion på att stänga av motorn kom någon sekund försent...

Det räckte för att de påmonterade extraljusen skulle slå i nåt bös som maken har stående i garaget. En snudd skulle jag kalla det, men det fick det ena ljuset att ställa sig något snett bakåt. Inte för att jag kollade, men åttaåringen var snabb som en vessla och rapporterade efter kontroll. Jag gjorde en deal med henne om att ligga lågt med informationen till hennes far. Jag hoppades kunna åtgärda det enkelt så vi slapp hans stora förtvivlan och oro över eventuella skador på hans andra kärlek.

Det hade säkert gått i lås, om inte maken haft nåt ärende (påhittat?) ut till bilen senare och upptäckt den lätt snedställda lampan. Han ringde mig från garaget och lät som om han hade fastnat med nåt i domkraften eller så. Världen hade gått under, eftersom han dessutom upptäckt att det fattades en "kåpa" till en av backspeglarna. Eller som jag säger - en bit plast.

Eftersom åttaåringen snabbt tog luren ifrån mig och vittnade mot sin lögnaktiga moder, så dömdes jag även av maken för missödet med den försvunna kåpan. Han vägrade godta min förklaring om, att jag inte ens sett att den fattades..!? Det är inte ett möjligt scenario, mässade han, innan han tog bilen för att leta efter den förbannade plastbiten, f'låt, kåpan, längs vägen jag och barnen färdats på. Trots att han "finkammade terrängen" enligt egen utsago, så hittade han den inte.

Även om extraljuset åtgärdades med lite kärlek från makens sida, så var fredagsmyset minst sagt naggat i kanten. Stämningen kunde inte återhämta sig efter att maken upptäckt Volvons lidande.

Idag är maken iväg på konferens hela dagen och kvällen. Jag försökte muntra upp honom med ett skämt innan han gick på förmiddagen. Jag förslog att vi kunde låta barnen måla bilen med vattenfärg idag som lördagsnöje. Minst en av dem är ju konstnärlig. Det regnar ju dessutom idag så snart skulle Volvon få tillbaka sina skimrande silverfärg igen. Maken uppskattade inte skämtet. Eller så här: han vågade inte riktigt hoppas på att det bara ett skämt. Det är kanske lika bra att han är på hotell i stan idag, så kan vi återförenas imorgon. Tiden läker ju alla sår sägs det...även på en Volvo. Och förhoppningvis i ett äktenskap.