Det blir aldrig som man tänkt sig, del 318 (säsong 39)

Vi gjorde Helsingborg osäkert i helgen. Dop i vackra St Mariakyrkan var målet, men vägen dit är ju sällan rak. Icke nu heller. Vägen var rätt rak först, även om startsträckan var kort. Snabba puckar på lördagmorgon, mutade ungarna med dricka och godis och de var tysta i tio mil. Lite för tysta, femåringen såg medtagen ut, men log och sa att hon mådde bra. Ett kort toastopp på finaste offentliga toaletten någonsin, hos våra vänner i Halmstad, sen var vi på väg igen. Försent upptäckte vi att femåringen varit lite för snabb och således nu inte bara verkade förkyld, utan även saknade kofta och jacka.

Vi jobbade vidare. Ombyten på hotellet där åttaåringen blev spänd som en fiolsträng när jag drog klänningen över hennes huvud. Den åkte av och ratades på fem röda och därmed var vi alla klara - även om vår klädsel varierade mellan kostym (maken) och myskjol med basketkängor (åttaåringen). Kyrkan, som skulle ligga "centralt", visade sig ligga rätt mycket på gågatan. Jag tog barnen och maken bilen. Vi återsamlades efter att han blivit av med åbäket bilen i nåt garage i närheten. Kunde inte brytt mig mindre om var, jag skulle ju aldrig hitta den ensam ändå. Mitt fokus låg nu på femåringen. Hon var alldeles för lugn, för att allt skulle vara bra. Självklart njöt vi av lugnet och en del av mig hoppades att alla ansträngningar och tillsägelser om hur kyrkobesök bör avlöpa, plötsligt sjunkit in. En sprallig dans i altarringen efter dopet, gjorde mig stolt och glad. Vår unge har äntligen börjat lyssna på oss: ingen spontandans under pågående ceremoni. Yeeey!

En timme och en tårtbuffé senare, slog det tillbaka. Hon hostade, drog efter andan sa med rosslig stämma att hon nog ville sätta sig ner. Febrig. Vi bestämde oss snabbt för att åka tillbaka till hotellet. Det låter ju enkelt. Och det hade det varit, om inte bilen varit lite mer inlåst än vi tänkt oss. Vad varken min make eller hans bror lagt märke till när de parkerade och la på pengar till klockan 17, var att garaget stängde redan klockan 15. Jahapp.

Jag tog en promenad med barnen medan maken ringde Securitas. Låt oss säga så här, stämningen var kanske inte av is, men den var lite...frostig. Så vi tog en sväng i Helsingborg, tjejerna och jag, medan det hela så att säga löste sig. Det funkade. Gud hör uppenbarligen bön och utbrytningen som skulle kostat 500 kronor blev plötsligt gratis när en bil skulle ut och maken kunde smita in. Gött jobbat!

Efter de här krokarna, var vägen något rakare igen. Middag på hotell, och även om femåringen rosslade natten igenom så blev det söndag och dags för hemfärd efter frukost. Hämtning av kringspridda klädesplagg i Halmstad blev plötsligt bärpaj och kaffe. Bra väg! Vi anlände hemmavid till sol och precis innan vi skulle gå uppför trapporna till radhuset, så fick vi se att vår brevlåda inte som ut som vanligt. Locket var uppfläkt och antingen var det en riktigt klantig tjuv som inte insåg att post inte delas ut på lördagar, eller så tyckte någon att vi skulle ha en ny? De sista trappstegen upp till dörren förlöpte utan incidenter. Söndagskvällen inleddes och blev precis som vi tänkt oss (säsong ett, del ett).

 

Innan febern. Men med godis.