Brud-par

Ni kommer tro att jag överdriver. Det kommer låta som klyschor. Men det kommer vara sant. Kärleksvågen som svepte över oss i lördags på min syster och hennes frus bröllop, rullade in som en fullt kännbar kraft. Som en osynlig, mjuk, energirik och perfekt böljande våg av godhet och kärlek. Som om världen där ute bara var på låtsas för en stund.

Vi kunde ana den redan när vi gick längs marschaller och Pride-flaggor upp mot fästningssalen där vigseln skulle äga rum. De rosa banden längs de flera hundra år gamla stenväggarna skvallrade om en nutida ceremoni. Bänkarna med renskinn och de levande ljusen förvandlade stenvalvet till en lika mystisk som mysig plats, när solen sken in med full kraft där den kom åt.

Alla brudpar vi sett har givetvis sett glada, nervösa och förväntansfulla ut. Det här var något annat. I benvita matchande långklänningar med glittrande strass gav de varandra löften, fick sina ringar och lät lyckotårarna rulla. På väg ut höjde brudparet buketterna av gerbera i segergest och ett jubel som måste fått varenda liten gast i den gamla fästningen att hoppa högt utbröt.

Där ser ni. Du tycker kanske att den låter påhittad, sockerbeströdd och överdriven. Om så är fallet, så sällar du dig till en enda i skaran i lördags som verkade oberörd av vad vi andra fick vara med om. Vår sexåring.

Hennes dag var inte ultimat. Tiaran satt dock på plats och fram till en timme innan avfärd var hon hanterbar. Med armarna i kors, näsan i vädret och klackarna i gatan så vägrar hon allt som hennes föräldrar ens funderar på att föreslå. Medan vi väntade på brudparet efter vigseln, ägnade hon sig åt evighetsgörat, att försöka sparka loss ett stenblock ur den flera hundra år gamla fästningsväggen. Hennes ihärdiga karatesparkar mot stenväggen resulterade dock inte i något annat än att hennes vita spetsskor fick sig en omgång. Senare på kvällen ville hon se om hennes egenkomponerade operasång kunde få glaset att spricka i festsalen. Hennes fokus var inte riktigt där vårt var. Å andra sidan så har hennes moster varit tillsammans med sin flickvän långt innan sexåringen föddes. Att de gifte sig var för henne inte särskilt märkvärdigt, "alla gör som de vill" är ju hennes motto.

Annat är det med min farmor. Fyllda 90 år fick hon nu uppleva sin sondotter gifta sig med sin flickvän. Min farmor var fem år när kvinnor fick rösträtt i Sverige och 18 år när homosexualitet legaliserades. Ytterligare 32 (!) år senare avskaffades sjukdomsstämpeln. Ur det perspektivet var den här dan inte bara gjord av kärlek utan också en seger. Farmor, född i en annan tid men med nutida åsikter om det mesta, kom till bröllopet, satt på första parkett vid vigseln och när hon åkte hem med taxin på kvällen bad hon mig framföra hennes hälsning, "Gud välsigne brudparet".

Vågen ebbade inte ut. Dess kraft låg som ett skimmer över middagen och mottagningen. Den fick mig att känna att allt är möjligt. Världens trångsynthet och idioti kan ta sig i brasan. Den gav kraft åt den självklara kampen om allas lika rätt till kärlek. Den svepte med sig alla vardagsbekymmer och kvar fanns bara det självklara och rena i livet. En känsla av att allt är precis som det ska vara. Precis som vår sexåring tyckte hela tiden.