Dripp dropp, dripp dropp...ösregn!

Vi var laddade, äldsta dottern och jag. Det var äntligen dags för vår egna dag, att hyra mountainbikes och cykla två mil på fjället, bara hon och jag. Vi klädde oss för vad SMHI, Yr och alla andra av vädergudarnas värdelösa hantlangare sagt skulle gälla: moln med inslag av sol och runt 18 grader. Det var också vad som gällde när vi gick in i butiken för att hämta våra hyrda lyx-cyklar.

När vi kom ut en kvart senare, började det droppa från himlen. Ett lätt sommarregn följde med oss när vi cyklade bort mot liften som skulle ta oss upp på fjället. Inga sura miner för det! Jag slängde en blick mot himlen och konstaterade intetsägande vita moln, omöjliga att tolka. Upp i liften.

Åttaåringen var omåttligt stolt över att fixa upp sin cykel på liftens hänge. Själv hivade jag upp den ultralätta cykeln, med nypris på 24 000 kronor, bredvid mig i sätet. Jag la ryggsäcken med mackor och dricka som skydd framför oss. För nu började det regna på riktigt. Dropparna studsade på hjälmarna och innan vi nått toppen kände jag vatten rinna längs mina armar efter att regnet fullständigt blött ner ärmarna på min vindjacka.

Men åttaåringen var glad. Trots att hon började frysa i sin ceriserosa sporttröja, så var hon beredd att starta cyklingen uppe på fjället. Vi kände oss som två riktiga äventyrare, där vi satte fart över den vackra fjällheden med ljung, stenar och gröna småbuskar. Över spångar och genom mindre bäckar tog vi oss, allt medan regnet ökade i styrka. Det smattrade så vi knappt hörde varann när vi ropade till varandra vilka vägar som kunde vara de bästa för att undvika lerbad.

Jag ger oss verkligen med beröm godkänt för det här försöket. Efter ett par kilometer fick vi vända om. Sen tog vi en grusad cykelväg nerför berget på andra sidan. Vi såg en älg och hennes kalvar i skogsbrynet, vilket åttaåringen fick energi av. Vi hälsade lika glatt som uppgivet på alla övriga cyklister som också log i samförstånd åt det dråpliga i att försöka cykla som om inget hänt när alla hade lera till knäna och var blöta inpå kroppen.

När vi fick en chans tog vi en asfalterad väg hemåt. Mina skor klafsade, åttaåringen hade lera längs hela ryggen och hennes fingrar var lika skrynkliga som efter ett rejält tilltaget bad. Det avgjorde saken. Vi lämnade tillbaka cyklarna och jag försökte att inte tänka på att det troligtvis var världens dyraste cykling på 75 minuter.

Vi åt matsäcken i väntan på att maken skulle hämta oss med bilen. Vi fick sitta på varsin plastpåse på väg hem. Sen duschade vi slut på allt varmvatten i en lång dusch med maxvärme. Sen bastade vi. Trots att vi båda ändå kände oss glada över vår timme på cyklarna, vägrade jag titta ut genom fönstret där jag anade att solens strålar började bryta igenom regnet...

Innan start...fortfarande uppehåll.