tisdag 2 augusti 2016

Hemma hos Emma Zorn

När dörren slog igen och guiden började berätta, sjönk insikten om de stundade 45 minuternas utmaning in. Hur tänkte vi nu..?! Jag såg i ögonvrån, innan jag hunnit vända på huvudet, att maken också fått en kristallklar bild i sitt huvud, om att vi eventuellt just tagit oss så mycket vatten över huvudet att vi inte med flytväst och livboj skulle ha en chans.

Vi befann oss i förmaket till Anders och Emma Zorns drygt hundra år gamla villa i Mora. Det var tio-tolv vuxna, maken, jag, åttaåringen och...sexåringen. Guiden började sin fascinerande historia om Zorns liv och leverne, med att upplysa om att ingen fick vidröra något i huset. Det var strängeligen förbjudet att sitta någonstans, ta på tyger, smeka träet eller nysa på tavlorna.

På bilresan från Sälen till Mora tidigare samma dag, satt sexåringen som ett ljus. Åttaåringen med, helt utan tillgång på elektroniska prylar. De pratade och sjöng och var allmänt trevliga i fyra femtedelar av vägen. Sen skulle sexåringen prompt mäta avståndet mellan sina fingerspetsar, även om det ena långfingret då petade hennes storasyster på näsvingen. Det resulterar i kortare tumult. Även lunchen i Zorn-caféet, som för övrigt kan rekommenderas, avlöpte i samma stil. Fyra femtedelarna var kanonbra, medan den sista femte delen nästan tog kål på allas vår aptit, när samma barn blev omåttligt upprörd över pappans fruktansvärt dåliga brott: att provsmaka en enda pasta från hennes köttfärssås.

Tillbaka till förmaket. Hur skulle den sista femtedelen avlöpa här? Guiden erbjöd klappstolar att ta med för de "som behövde". Våra tjejer tog självklart varsin... Maken och jag utbytte blickar. Skulle det funka? Kan vi lita på att sexåringen inte börjar jonglera med den fjäderlätta stolen bland Zorns samling av silverskålar och finporslin? Eller att den lutas mot ovärdeliga gobelänger från tidigt 1600-tal?

Det gick...superbra! Förutom en skrikviskning till sin mor, som fick tanten bredvid oss att kasta onda ögat (samt få ett tillbaka) på maken och mig, så var hon ett ljus. Hon lyssnade på guiden. Bar sin stol utan att klaga, ställde den på rätt ställe vid varje stopp. Gick in i alla rum i rätt ordning och hindrade sig själv när hon fick feeling och ville kuta uppför trappen i förväg till andra våningen. En gång glömde hon bort reglerna och drog handen längs ett vackert skrivbord. Guiden gav henne en tillrättavisning, som hon tog emot som den resonabla sexåring hon faktiskt (tydligen?) är - när hon själv vill.

Emma och Anders Zorns liv fascinerade mig. Han var i sin tid att likna vid Bruce Springsteens storhet eller annan världsartist idag. I alla fall enligt vår guide som också inspirerande berättade om Emmas intelligens och språkkunskaper. Anders grejar med sin konstnärsgrej, levde dekadent och umgicks med kungligheter. Men det var Emma som organiserade hans utställningar, hans kontakter och hans rikedomar. Hon var lika besatt av sin mans talang, som han var av sig själv. De reste världen runt och installerade både toalett och varmvatten hemma i Mora innan det fanns ens på slottet i Stockholm. Emma betalare skolgången för många av de barn i Mora vars förälder inte hade råd. De startade folkhögskola och barnhem. Några egna barn blev det dock inte för Emma och Anders.

Enda anledningen till att inte de utomäktenskapliga arvingarna kom springandes med krav på arv när Anders Zorn dog 1920, var att han (enligt guiden) var steril. Så oavsett mängden besök hos kullorna runt omkring Zorngården, så blev det som makarna Zorn önskade i sitt testamente. Huset lämnades till svenska staten och står kvar som det var när Emma gick bort, 22 år efter sin make. Igår var jag dock gladast över att huset stod kvar i orört skick även efter att vi besökt det, nästan 80 år senare.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar