Men den som söker den finner, plötsligt dök ett par perfekt glansiga, lagom tunna, svarta strumpbyxor upp i lådan. De hade förvisso någon slags gördel i midjan, såna där som ska forma. De satt som ett smäck och jag kunde andas normalt efter att jag krånglar på mig dem. Jag är på riktigt för gammal för att inte sätta funktion före saker som andning och skavsår när det kommer till klädsel. Vi skulle på dop, inte på bal.
Barnen körde sitt egna race, den ena satte först på sig sina säckigaste byxor med sin dödskalletröja. Okej, sa jag, kör på det. Då bytte hon till vit spetströja och rosa kjol. Kan det varit en oplanerad mammapoäng som vanns där?! Storasyster hade andra planer för dagen och var nöjd med att få hjälp med att fixa en hög tofs. Som förvisso ska vara perfekt och därmed inte görs i en handvändning. Maken var värst. Han klädde sig, konstaterade att hans byxor var på tok förstora och drog till närmaste klädbutik. Då var det knappt två timmar kvar tills dopet skulle börja. Men jag förstår honom, har man inget så har man inget, när det kommer till kläder. Han återvände 35 minuter senare med två par nya jeans. Bra jobbat!
Barnen övertalades av maken att gå med honom ut i bilen, så att hans maka skulle få tio minuter ensam och fixa barret och dra på ett lager mascara. Sen var vi redo! Jag möttes i bilen av en skara barn - okej, två - som översköljde mig med bevis på vem av dem som hade rätt i en strid som maken redan tagit sin hand ifrån. Jag tappade fokus och satte mig ner utan att ha koll på de strumpbeklädda benen. På den millisekund som låset på min väska nuddade mitt lår, så uppstod ett hål. Meeeen ååååååhhh!!! Så himla typiskt! Jag drog efter andan för att förbanna varenda strumptillverkare i hela världen, Trumps och hans gelikar, tiden som inte räcker till och försenade bussar. Alltså, lite av varje som stört mig det senaste. Barnen tystnade, det var egentligen det enda som hände. Sen tog maken ett beslut, att han kunde köra några kilometer snabbare än traktorfart, så skulle jag hinna hoppa in på Lindex när vi nästan körde förbi på vår väg mot vackra Råda kyrka på andra sidan stan.
Jag valde snabbt tre par strumpbyxor och betalade 300 kronor. Som att betala för is som smälter, men det är ju som det är. Vi hann till kyrkan, men marginal, sånt sysslar inte vi med. Vi sladdade in och tog plats i bänkraderna några minuter innan dopsällskapet kom in. Jag drog i kjolen så inte hålet på benet inte skulle synas i kyrkan, men smet sen in på närmaste toalett för att byta om.
Det visade sig vara ett rätt litet utrymme. Dessutom insisterade sexåringen på att hon var kissnödig. Det kanske hon var, men det gick över en sekund efter att dörren var stängd. Jag krånglade mig ur de trasiga strumpbyxorna, fick fram de nya och kände mig nöjd trots avsaknad av hålla in magen-effekt. Det gick ju finemang att få in båda fötterna och få på stövlarna igen. Men när jag sedan drog upp dem så kanske jag råkade tänka på en kaktus eller så, för ritsch så gick det en låååång maska på framsidan av benet! Åh nej, sa sexåringen förvånad, nu blev det ju värre än innan, mamma...?
Det är ju helt osannolikt hur svårt det ska vara att tillverka strumpbyxor som inte behöver hanteras med silkesvantar i steriliserade rum med bara goda människor med låååååångsamma rörelser i närheten. Vi andra då? Vi som knör in oss på en trång toalett i ett församlingshem med en sexårig förståsigpåare och svettiga försöker uppfylla det grundläggande i "hel och ren"!
Jag gav upp finliret. En andra vända till bilen för att hämta dagens tredje par strumpbyxor. Den här gången ett par mer rejäla som möjligtvis inte passade klockrent till skinnkjol och rosa topp. Men va fasen. När någon tömmer tvättkorgen så är jag på banan igen. Eller så går jag till jobbet imorgon utklädd till kassler.
På dagen sex år sedan vi döpte vår yngsta dotter. Hon behövde en påminnelse...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar