Tystnad...tagning!

Jag tycker lite synd om mig själv som snubblade på höstterminens upplopp och föll ner i en tyst avgrund. Eller i alla fall i ett dike - och rösten som försvann är efter två vilodagar nästan tillbaka. Hallelluja, känner jag själv, vet inte om alla delar av familjen håller med mig. Men nu är det inte så tyst längre runt omkring mig, så jag hör inte någon som protesterar. Egentligen var det nioåringen som föll först. Hon vaknade hes och snorig i fredags. Jag, som varit på julfest kvällen innan, var rätt snabb på att paxa förmiddagen hemma med henne. Vi delar ofta på vab-dagarna, vilket underlättar för alla inblandade parters stressnivå, hjärnkapacitet och tålamod.

Helgen blev "lugn" hemmavid, men det hjälpte tydligen inte. Jag fick joina nioåringen i soffan på måndagseftermiddag och ligger kvar där än. Hon är dock piggare. Igår var hennes sista sjukdag hemma och hon pysslade verkligen om sin mamma. Det började med frukost på sängen och hon jublade när jag frågade om hon kunde laga lunch åt oss. Sen letade hon upp ett program hon trodde vi båda skulle gilla och kröp ner bredvid mig under filten med iPaden i högsta hugg. Jag slås ofta av tanken, vem är hon? Vem brås hon på..? Uppenbarligen har både maken och jag omtänksamma, husliga och pyssliga gener som inte alltid kommer förbi de mer högljudda varianterna.

Jag känner i alla fall ingen julstress. Maken handlade det nästa sista paketet i söndags. Jag beställde julmaten på nätet (vassegod mat.se - lite gratisreklam) och därmed var nästan julen kirrad. Jag hade dock en klapp kvar, till en viktig andra hälft. Min förkylning satte stopp för allehanda analoga inköp. Men jag hann dock bara få halv hjärtklappning över att inte hinna med den, innan jag öppnade min mejlkorg. Där fanns ju hur många erbjudanden som helst, från alla företag i hela världen som lovade att de skulle hinna skicka klapparna till mig innan jul om jag beställde nunununu! En liten nätt expressumma bara på 45069 kronor några extrakronor så skulle allt fixa sig. Jag tryckte enter på den beställningen, och inväntar därmed den sista julklappen här hemma. Men alltså, älska nätshopping!!!

Idag gick båda barnen till skolan och jag blev själv. De gick ihop. Det blev väldigt tydligt än en gång att vi inte har några småbarn längre. En sjukstuga för en mamma för fem år sen var ju ett mindre inferno. De få dagar som ens egen sjukdom kom i främsta rummet, så var det att vara sjuk 8-16. Inte en sekund längre, sen drog allt det vanliga igång om man så hade kräket på väg upp i halsen och en snorbobba i varje näsborre. Men nu...nu är det ju nästan vilsamt att vara sjuk! Och att dessutom få frukost på sängen serverad av en av dem, som tidigare var en del av den squad som anföll så snart mammans huvud legat två sekunder på kudden. De kunde lukta sig till när deras mor eventuellt försökte kurera en influensa med att ligga ner ensam i ett eget rum! För den som vill ha en beskrivning av dagarna innan julen 2011 så rekommenderar jag vår julsaga från det året. Den fungerar också som ett p-piller efter alla mysiga stunder med min 1,5 månader gamla systerson i jul. Bebisgos är fantastiskt härligt och rogivande - när det är någon annans bebis. Värt att broderas på en tavla och hänga ovanför sängen.

Det vi hann med innan julbacillerna slog ut en av två vuxna, var att starta vår YouTube-kanal. Sök på Tell Me More så hittar ni den, eller klicka här. Där syns vi i jul. och här förstås. Innan jag vilar vidare vill jag tacka alla som läser här. Ni är rätt många även om ytterst få kommenterar. Men nu heskraxar jag med min förkylda stämma till alla er därute:

GOD JUL!

Det är en lek. Ser ni väl? #grillenvälter #rör?