Jag hade en chans kvar, att något av de lucialinnen som dräller omkring skulle passa även nioåringen i smaken. De andra 47 hade antingen hård kant, för kort ärm, för lång ärm eller helt enkelt obekvämt. Och Gud förbjude att ungen skulle behöva vara obekväm under den halvtimme hon ska uppträda på tisdag. Bättre då att familjen löper gatlopp i jakt på ett extramjukt och fjädertunt lucialinne i "rätt" vit färg med ärmar som passar varje barn perfekt. Men, innan bitterheten svepte med sig varenda uns av glädje över tjejernas luciapepp, så kom 80-talet och knackade på dörren till julmyset. I samma påse som det låg 24 (ett jul-omen?) små lucialampor, låg också ett sista linne! Ett linne jag kände igen från min barndom, ett som tydligen min mamma sparat. Men nu låg det där, lika välkommet som den där stjärnan det fortfarande talas om 2000 år senare. Det satt som ett smäck! Trots att det luktade unket av förråd, insåg även nioåringen att det här var det det. Jakten var över.
Men det var inte på grund av detta som maken yppade rubriken i sann julanda. Nej, det kom senare i processen. Nu skulle nämligen två luciakronor hittas, monteras samt falla de två yngsta i hushållet i smaken. Och den är ju som bekant delad, så det här var en uppgift värdig en Nobelprisad fredsmäklare. En sån finns ju sällan till hands när en behöver hen, så vi tog själva första minerade kliven ut på stigen mot två lysande kronor på våra barns hjässor.
Det startade rätt bra med en nerförsbacke och en krona som lillasyster både kunde, ville och fick ha. Den lindades med glitter och då kom första förhandlingen, när storasyster insåg hur fin den blev! Vi hittade en gemensam lösning och kunde därmed gå på momentet med ljusen. Fem. Det låter inte så mycket. Men just den här kronan hade likt nattlinnet övervintrat sen 80-talet. Efter ett par fadäser där plasten sprack när batteriet kom på plats, insåg maken att batterierna tydligen ändrat storlek med några millimeter sen vi var barn. Millimeter som nu inte visade sig vara på vår sida och som hotade friden
Medan jag provade lampa efter lampa på det enda fungerande ljuset, så gick maken till förrådet efter en borr. Batterierna ska in och plasten ska veta sin plats. Ingen förhandling, bara fakta. Barnen hade gett upp och satt på övervåningen. Jag satt fortfarande i soffan och kom med peppande tillrop om att vi vanligtvis fixar detta fem i tolv, den här framförhållningen måste ju vara nån slags rekord för familjen! Två dygn innan! Halleluja eller Lusse lelle eller hur vi nu ska sammanfatta det. Till slut lyste alla fem ljusen och vi high-fivade oss igenom hela eftermiddagen. Sen åkte vi till Ica och införskaffade en sprillans ny luciakrona till nioåringen.
Jag tänker att vi tar oss an världsfreden i januari.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar