En sak som upptog min tid, var att november helt plötsligt skulle kallas movember hemma hos oss. Kampanjen blossade upp snabbt en vardagskväll. Jag fick beskedet, när jag hörde maken dra igång rakapparaten i badrummet. Nästa minut mötte jag min mustaschprydde make i hallen som glatt meddelade att han stormtrivdes i sin nya hårprydnad. Själv såg jag tydliga 80-tals vibbar och tankarna gick till obskyra gränsöverskridande filmer (som jag förstås aldrig sett, men hört om). Men, trots mina gliringar, satt mustaschen på plats godkänt länge.
Andra saker som hänt på kvällarna och hindrat mig från att slå mig ner vid datorn, är bland annat ett akut sjukhusbesök, en lika plötsligt påkommen julkänsla samt en premiärkväll.
Sjukhusbesöket föranleddes av - taaaadaaaa- fyraåringen. I min, maken och sjuåringens värld, satt vi ner för gemensam lille-lördagmiddag för en vecka sen. Fyraåringen hade annat planerat. Efter fler skarpa tillsägelser att sitta ner, som inte funkade, testade vi taktiken "ignorera så kanske hon tröttnar". Den taktiken kan sammanfattas med orden "funkade inte" (skrivet med fet rödpenna). Mitt i en tugga mat, ser jag i periferin hur hon faller. Tydligen hade hon då snott en filt runt sig och använde den nu som...självknutna handklovar? Klänning utan ärmar? Tvångströja? Fallet var inte högt, men jag ser i slowmotion att hon inte får inte fram händerna. I nästa sekund har hon tagit emot sig med mun, näsa och delvis panna.
Blod ur munnen, en svullen näsa som skulle få vilken boxare som helst att bli avis, osäkerhet kring tänders status och en oro när hon strax efter börjar rulla med ögonen och bara vill sova, gör att vi spenderar resten av kvällen på sjukhuset. Efter undersökning blir vi satta på några timmars övervakning. Fyraåringen har ont, är trött och blöder från näsa och mun. Mitt mammahjärta är lätt tilltufsat. Maken är dock, som alltid i dessa situationer, betydligt coolare och menar att vi egentligen kunde åka hem. Alla tänder är hela, inget tyder på att huvudet är skadat och näsan kan ingen undersöka förrän svullnaden gått ner.
Två timmar passerar. Fyraåringen dricker apelsinsaft och börjar piggna till. Ett par timmar senare dansar hon i korridoren och maken får sin vilja igenom. Vi åker hem. Några dagars vila blir vad vi får med oss i rekommendation. Samt icke att förglömma: minst 48 timmars skärmförbud (!!!) för fyraåringen! Den infon kändes som om jag själv ramlat platt på marken.
Vad gäller ovan nämnda julkänsla, så kom den mycket plötsligt i samband med en glittrande, maffig julkonsert med Sanna Nielsen. Helt otippat gick jag från att se julen som ett projekt vid horisonten, till att ha den på en pinne med snöre framför näsan - inom räckhåll men ändå onåbar. Våra höstprojekt i radhuset har successivt avstannat, och för att ens kunna få in en gran behövde vi omorganisera på två våningar i tre rum. Det kan ju låta jobbigt, men eftersom vi är ett föräldrapar med begränsad tid men med två benhårda viljor, gjorde vi en tjurrusning och löste det hela. Det enda underliga i den historien är varför projekten skulle ligga på lut i tre månader innan vi rev av dem på några få dagar.
Sen var det premiär! Guldkantat med champagne tänker kanske någon. Jajjemen, det var det. Det kulturella bestod i god spansk mat och bubbel, samt massa snack med tjejer jag inte sett på länge. Och premiären, den bestod i att en av oss fyllde 40. Själv har jag ju drygt ett par år kvar till den gränsen, men när jag på väg till bussen småsprang på höga klackar över kullerstensgator genom en iskall, mörk novembernatt, så kändes det snarare som en kickback till 2004 och partylivet.
Sen kom jag hem, och då var jag glad att mannen i mitt liv (med en liten touch av 80-tal mitt i nyllet) mötte mig i dörren, och påminde mig om att det är movember och 2014.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar