söndag 30 november 2014

Lugn och (o)ro på advent

Jo, visst fanns det stunder under helgen när det var lugn adventsstämning hemma. När båda barnen hade munnen full av pepparkaka till exempel. Helgens tema: att slänga upp adventsljusstakarna noggrant damma och göra adventsfint. Till detta pyssel ville vi ha julmusik och lugna barn. Beställningen gick inte riktigt hem, men uppdraget är i alla fall slutfört. Det saknas någon kontakt och nån lampa här och där, men på det stora hela så är vi i fas med resten av världen.

Det uppdagades rätt snart att maken och jag hade lite olika syn på när det hela skulle vara klart. När jag deklarerade för maken vid 22-tiden igår kväll, att alla stjärnor skulle vara uppe vid frukost på första advent, så möttes jag av talande tystnad. Tystnaden sa, att om jag inte brytt mig om att säga något om den regeln under de första 9,5 åren av vårt förhållande, så hade han svårt att se den som något annat än att jag vill ha en ledande roll i tävlingen bland radhusen om vem som är snabbast upp med stjärnorna - och därmed är en fri och lycklig själ med ständigt glada barn och lever i en kaskad av harmoni. Jag hade kunnat köpa det argumentet. Men sen la den talande tystnaden till, att adventspyntet inte hade deadline förrän söndagkväll, det vill säga när det blivit mörkt. Och det höll jag inte med om.

Maken sprang vända efter vända till förrådet för att hämta det jag kom på efter hand att jag ville ha fram. Jag hade naturligtvis kunnat göra det själv, men eftersom maken har ett system i förrådet som jag inte förstår, så låter jag honom sköta springandet. Ett par av vändorna var för att hitta den gigantiska stjärna vi haft i vårt vardagsrumsfönster. Jag ville inte ha den i år, den kändes i minnet stor och klumpig. Maken protesterade, men använde tyvärr argumentet "...men vi har ju haft den i sju år", varav jag kunde smasha in "Just det, dags att byta!". Poängen gick till mig, men jag behövde inte hämta ut vinsten, eftersom det visade sig att vi redan förra året hade köpt en ny stjärna som låg i förrådet och väntade på att bli hittad.

Barnen kommer som vuxna aldrig prata om sin mammas fantasifulla pepparkaksborg varje december, eller sin fars årliga fabulösa knäckkok. Möjligtvis kommer de minnas sin barndoms alla första advent-helger i scener där det pågår en ständig jakt på rätt kontakter, batterier, ljus och annat krafs (som det ryktas att vissa vettiga människor sparar på samma ställe) år efter år. Lugnt och fint och stämningsfullt.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar