Kalas!

Imorgon blir fyraåringen femåringen, och idag var det dags för årets näst mest efterlängtade dag, barnkalaset. Den mest efterlängtade dagen är julafton, och på något förvirrat vänster så tror födelsedagsbarnet, att jultomten ligger bakom även födelsedagspresenter. Så födelsedagen är någon slags generalrepetition inför julafton. Fast utan tomte. För han kommer ju på jul! Solklart, eller hur?

Hur som helst, vi var laddade för välkänd repris i vår familj; barnkalas på 4H-gård. Tio barn var inbjudna, inklusive vår egen avkomma. Hon och ett par av de andra skulle kanske räknats dubbelt med tanke på hur snabbt de rör sig, men vi betalade bara för tio. Resten var liksom en livlig bonus.

Vi hann med indiansmygning efter hängbukssvin, kaninspaning, ridning, traktoråkning, hönsjakt och mycket mer. Kaffet dracks i en tvåsekunderspaus. Det var totalt sett en kanondag, jag menar, ingen kräktes och ingen slog sig. De flesta snorade förvisso, men det är ju en bisak att snyta ungar nuförtiden. Snyt med ena handen i finservett och dela ut kaka med den andra.

Innan kalaset var vi rätt sturska, maken och jag. Glada i hågen sa vi till alla föräldrar, att det var helt okej att lämna barnen på plats och hämta senare, om de ville. Vi hade allt under kontroll, jajjemen. Vi fixar detta, nickade maken och jag höll med. Med facit i hand, så hade vi fått köra militärläger om vi varit själva. Tio barn som ska sitta bredvid samma person som kompisen fast i bara en halvminut, byta kakor med varann, springa efter tuppen, bli kissnödiga med grillad korv i näven och spilla mer saft än vad jag trodde rymdes i koppen. Vi var tacksamma över att sex andra föräldrar fanns med och stöttade upp. Åtta par vuxna ögon var mer lagom på tio barn som var på grönbete.

Men även lyckade kalas kräver sina offer. Vi föräldrar sitter i soffan som två utsketna äpplen ikväll. Dessutom luktar vi brandrök efter grillningen, har jag förstått efter att ha gått runt och letat efter eventuell brandhärd här hemma hela kvällen. Jag hittade ingen, och maken såg ut som om jag frågat efter närmaste väg till Ulan Bator när jag bad honom kolla övriga radhuslängan.

Den blivande femåringen var mer än nöjd när hon somnade ikväll, vilket vi drog en lättnadens suck över som föräldrar. Strax innan kalaset skulle börja, deklarerade hon nämligen att hon inte gillar djur. Och det har hon ju rätt i. Vi tänkte...fel? Jag förstår henne till fullo, getter och hönor är inte mina intressen heller, men hon var ändå själaglad över att stå i centrum för dagen, att få fina paket och lämna godispåsar till kompisarna på slutet. Hurra!


Och nu är det ju bara ett halvår kvar till julafton.