Världen är ju så oerhört intressant. Och om man nu sitter på sadeln, mamman har puttat fart, balansen infunnit sig och det faktiskt går framåt- åt rätt håll- då är det ju förvisso synd att behöva slänga sig av cykeln i farten för att man råkar få se något som verkar vara en krossad snigel. Eller en torkad baj. Eller ett löv format som en mask. Eller något som kanske är en övergiven godis! (Fast, nej, ett mosat mindre insektsdjur igen). Men det kan ju inte hjälpas, var femte meter bör vägen dubbelkollas på tre centimeters avstånd.
Ikväll hade vi ändå stor framgång. Iklädd svartglittrig bolero och randiga shorts i rosa och grönt, var hon redo att ta sig an ännu en träningsrunda. Mamman har ju ingen känsla alls för nya moderna klädstilar uppenbarligen, så femåringen blev ombedd att ta på sig en något mer heltäckande tröja samt skor. Bister min, men sen var vi iväg. Det blev några varv kring radhusområdet och nånstans när vi närmade oss bortre änden, fick hon riktigt bra känsla och for iväg utan en hjälpande hand. Mamman, i den mycket väl valda skolmodellen tofflor, fick springa och flåsande svara på glädjestrålande frågor om vi fortfarande var i Sverige. Känslan att kunna cykla en bit själv, måste varit en känsla av ett kontinentalt äventyr långt hemifrån (passerade nästa radhusområde).
Men sen stannade hon, eller snarare, tvärbromsade. Precis då, kom hon på hur fasligt mycket roligare det momentet är, än själva cyklingen. Hon lös upp och med en envishet som mamman kanske hade hoppats skulle ligga på själva cyklingen, lyckades hon få till ett par riktigt snygga sladdningar och jublade stort varje gång bakändan på cykeln gled
Vi hann med en ofrivillig närkontakt med marken när cykeln fortsatte rakt fram i en sväng, men i övrigt var det ett bra träningspass.
Och nästa gång kanske vi faktiskt hinner öva på själva cyklingen också..?! Eller så kör vi bäst stegring vinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar