Världens bästa brud

"Inget kalas utan kras", skulle ju kunna vara en möjlig rubrik till den här texten, eller "Ingen rök utan eld". Med betoning på eld. Men vi tar det från början. Vi var alla fyra bjudna på bröllop i Småland igår. Barnen har varit överförtjusta sen inbjudan kom, och vi vuxna kände, att förutom glädjen över bröllopet, så var det ju en mysig grej - att bjuda oss alla fyra. Mest peppad har fyraåringen varit. Det har glatt oss, men också gett mig en och annan flash från eventuella framtida scenarier signerade vår fyraåring i kyrkomiljö...

Efter incheckning på hotellet hade vi få eller inga tidsmarginaler på vår sida. Vi skulle sitta i bilen på väg mot vigseln senast 13.30. På fyrtio minuter lyckades barnen gå från rufsiga till välfriserade och iklädda klänning. Fyraåringen strålade av lycka och galenskap medan sjuåringen trumpet klagade på att klänningen kliade, att strumpbyxorna var obekväma samt på det faktum att hennes föräldrar uppvisade total inkompetens som just föräldrar. När jag vände blicken mot mig själv var klockan 13.23. Gott om tid. Ge mig sju minuter i lugn och ro och jag räddar världen. Eller i alla fall var det tid nog för mig att genomgå en metamorfos från självtorkat hår och en väldoftande t-shirt från dagen innan, till ny klänning och kontroll över såväl hår som bleka våransikte. Redo för party!

När kyrkklockorna ringde i Gnosjös vackra kyrka, satt vi uppdelade på två rader för största tänkbara chans till lugn vigsel. Båda barnen hade bett om att få sitta längst ut på kanten för att se bra. I sjuåringens fall var det  en helt sanningsenlig önskan. Att det stod 1-0 till fyraåringen mot sina föräldrar, insåg jag dock försent när hon började fippla med handtaget på kyrkobänksdörren...

I väntan på brudparet...

Brudgummen är kusin till min make. Förutom vigsel, skulle brudparets son döpas. Det var således många barn i kyrkan och eftersom jag vet hur barnkär speciellt bruden är, så var jag till en början inte nervös. Några pip från de inbjudna barnen är ju att räkna med. En kvart senare skissade jag på en ny affärsidé. Visst skulle det finnas en marknad för en typ av inlämning av barn inför kyrkobesök av typen som finns på gym!?

Brudparet hann säga höga, klara "ja" till varandra, innan fyraåringen i sin iver att verkligen uppleva det här bröllopet med alla sina sinnen, började att verkligen utmana oss. Hon började lite lätt med, att på ett trevligt, men kanske lite högljutt sätt för närmaste bänkgranne, hitta på nya ord till alla psalmer. Sen förstärkte hon sin glädje genom att rocka loss med hela kroppen till varje Jesus-hymn. Hon gjorde det helt klart att hon inte såg sin plats i kyrkbänken som något hon behövde bevaka. Istället påbörjade hon något som kan liknas vid ett test i klassen "hitta bästa kyrkbänksplatsen". Om någon nu tänker den helt (o)rimliga tanken: "varför hindrade ni henne inte!?" så har jag bara en sak att säga: Hade vi inte jobbat oss blå för att lugna henne, så hade hon stått upp i kyrkbänken och svängt sina lurviga med armarna i taket. Sen hade hon kutat altargången upp och landat i brudens knä. Kastat ris inne i kyrkan och utmanat prästens skrivpulpet i en balansakt. Visat trosorna för den chockade församlingsassistenten i ett diskret försök att dra upp de trilskande strumpbyxorna. Nu hände ju inte det. I alla fall inte allt det där...

Den sista fjärdedelen av vigselgudstjänsten spenderade jag och fyraåringen utanför kyrkan. Självklart ville vi inte dra uppmärksamhet från brudparet eller deras fina son. Det visade sig att mina ursäkter och makens uppgivna blickar varit helt i onödan. När vi gratulerade brudparet efteråt, satte sig världens finaste brud ner på knä, klappade om vår glada fyraåring och sa att hon klarat sig alldeles utmärkt i kyrkan. Föräldrarna, som funderar på att emigrera från i alla fall Småland, såg nu bröllopsmiddagen återkomma in i planeringen.

Resten av kalaset gick inte på något sätt i lugnare tempo. Men våra axlar hade åkt ner, mungiporna upp och alla verkade ha väldigt roligt. Fyraåringen hittade likasinnade och medan de tog över grannskapet, kunde vi njuta av god mat, roliga tal och trevligt middagssällskap. Då och då kom någon  minderårig och knackade oss i ryggen, behövde en kram, ett glas saft eller hjälp med toabesök. Det gick endast åt två plåster på hela kvällen, vilket var ett fantastiskt resultat med tanke på de 700 varv på en rullstolsramp som tjejerna stod för. Jag och halva festen trodde förstås att fyraåringens knä var totalt i kras när hon kom haltandes och gråtandes som bara en diva kan. Efter omplåstring och lite kramar i trygghetsdepån, klättrade hon upp på närmaste räcke och fortsatte kvällen.

Ja just det, så var det den där om att elden kom lös. Middagens barnbord var lika fint dekorerat som övriga bord. Dock satt inte alla lika still, servetter flög och ritpapper sveptes mellan barnen. Och mitt på bordet stod tända ljus. Plötsligt blev min bordsherre varse om att det brann lite väl mycket. Vi fyllde lungorna med luft och försökte blåsa ut elden, men det blev ju bara värre. En kanna saft och en halv kanna vatten gjorde dock jobbet åt oss, barnen såg oss som hjältar och fyraåringen satt som förstenad. Kunde det vara sant? En möjlig katastrof och hon var inte i händelsernas centrum..? Jag var lika delar lättad som förvånad. Fyraåringens känslor inför att släppa ifrån sig rampljuset förbli oklara.

Maken och jag var mer än nöjda när vi lämnade festen strax efter halv elva. Dansen hade inte kommit igång, men vi insåg att vi kvällens roligheter kunde sluta på en sekund om vi överdrev det hela, så vi satte barnen i varsin bilstol och de somnade innan bilen lämnat parkeringen. Vi planerade för en sängfösare på hotellrummet, men somnade tio sekunder efter tjejerna, som blivit lovade obegränsade mängder pannkakor till hotellfrukosten för att ligga ner och somna om efter bilfärden. Själva såg vi fram emot en sovmorgon (yes! lyckades!) och kunde konstatera, att vi passar alldeles utmärkt på bröllop i småländsk skog med brud(ar) i världsklass.