Midsommar-hike!

En strålande junidag i fjällen och lite på volley bestämde vi oss för, att ta oss upp till snön vi sett på avstånd i skidbackarna. Laddade med kaffe och chokladbollar på Waynes Coffee i Lindvallen, började vi trava uppför. Vi kom ungefär 25 meter innan femåringen började fråga om någon kunde bära henne. Eeeh? Nej. Här har ingen burits eller körts i vagn sen de var max två år. Och synnerligen inte i x graders lutning uppför! Maken och hon klev av banan.

Sjuåringen och jag fortsatte uppåt, hon i sandaler och jag i öppna sommarskor - om än med gummisula. Det blev hett om huvudet när solen gassade och blött om fötterna när smältvattnet som rann längs backen gjorde det omöjligt att ha på sig skorna. Men vi kämpade på trots avsaknad av alla typer av räddningsutrustning, eller ens en flaska vatten att släcka törsten med.

Vi passerade sällskap med mer genomtänkt utstyrsel. Vi var klädda i jeans respektive klänning, kanske såg vi inte ut som de vildmarksmänniskor vi kände oss som.



Till slut var vi uppe! Sjuåringen fick bevisat att snön var lika kall att gå gå barfota i nu som på vintern. Efter snöbollar och fotobevis på vår midsommardagsbedrift började vi ta oss nerför backen igen. Vi gick barfota och klafsade för varje steg. Vår prydliga tös konstaterade förtjust, att hennes tajts var leriga och fötterna genomblöta.

-Du är så äventyrlig, mamma!

Visst är jag, svarade jag och tänkte med förtjusning och längtan på den charterresa vi bokat i höst...