Det har varit ett par trötta veckor
här hemma. Tjejerna verkar hängiga men ingen av dem riktigt sjuk, vilket ju är
bra förstås. Men ibland föredrar man en febertopp som däckar barnen ett par
dagar, för att sedan se dem friska, istället för smågnälliga halvhysteriska
galoppsprång med inslag av bleka tillfällen under flera dagar. Pappan i
hushållet har tillfrisknat men mamman är fortfarande förkyld. Det sägs att hon
ska vila för att bli av med dunderförkylningen hon drog på sig i staterna. Vila…jaja.
Jag gjorde ju det i lördags, det hjälpte bara en stund, hehe.
Om jag nu valt att ignorera universums samlade krafter hittills
så kanske jag efter morgonens händelsekedja möjligtvis överväger viloläge
ikväll. Jag steg på min vanliga buss hemmavid vid 7.30 imorse. Upptäckte att
jag bytt väska och därmed glömt mitt månadskort hemma. Spelar ingen roll, tänkte jag, jag
chansar, jag har ju kortet hemma, och jag har aldrig blivit kollad. Satte mig,
fipplade med mejl, Twitter, nyheter, bloggar och annat medan medpassagerare
gick av och på. Det gör jag varje morgon, sitter försjunken i mina egna tankar
och stiger sen av och byter buss efter en kvart. Idag var den omedvetna reflexhandlingen
uppenbarligen satt ur spel.
När jag tittade upp från min morgonrutin flimrade havet
förbi och vi var ungefär hundra hållplatser förbi där jag skulle gått av. Snabb
omdirigering av hjärnan och ny reserutt gjorde att irritationen ändå blev
kortvarig. Så trevligt, nu fick jag ju se stan från en annan bro än vanligt…
försökte jag övertyga mig själv. Väl framme, på fel sida av stan utifrån att
jag skulle till jobbet, sprang jag ifatt en spårvagn. Jag hade glömt att
spårvagnarna kuskar runt i snigelfart. Mitt trevliga bemötande av mitt egna
misstag började nu bli lite mer surt. Hur tänkte du? Varför gick du inte av på
samma hållplats som de övriga 423 dagarna du pendlat till jobbet?
Spårvagnsturen övergick sedan till en tur av nostalgi, när
den sakta rullade förbi Teatergatan där jag hade min lilla älskade etta för
över tio år sedan. Universitetet, caféer och nattklubbar ramlade över mig som
en doft från det förflutna som jag inte tänkt på på länge, bland snorpapper och
kladdiga barnpussar. Jag drömde mig bort…
Plötsligt var vi hundra meter från hållplatsen där jag skulle
av och jag gjorde mig redo. Väskan på armen och vantarna på…och…men vänta nu…biljettkontroll!
Tre biljettkontrollanter håller som bäst på att kolla mina medpassagerares
färdbevis. Snart är det min tur…och jag har ju inget med mig. Kan jag dra den
om att kortet ligger i den andra lilla svarta väskan jag hade igår men att jag
idag hade så mycket att bära så jag bytte och här finns bara papper, sjutton
hårspännen, en udda socka, några tuggummin, två lypsyl, ett plåster några
kvitton och kanske en plånbok i botten? Eller ska dra fram alla de gånger jag kommit
försent till jobbet på grund av krångliga bussar? Jag kanske förtjänar att få
åka gratis idag? Min övertalningsförmåga är det inget fel på.
Samtidigt som mitt inre går i spinn över den pinsamhet jag
snart ska uppleva i att jag inte har en biljett, så börjar min sluga hjärna
vakna. Medan ena hjärnhalvan har koll på var kontrollanterna befinner sig,
beordrar den andra hjärnhalvan min hand att ta fram telefonen. Jag har
Västtrafiks nummer inprogrammerat i telefonen och skickar iväg en sms-biljett. Det
kommer aldrig funka, men är min bästa chansning tillsammans med historien om
mitt kvarglömda månadskort…
De sista metrarna fram till hållplatsen går i slowmotion. Den
kvinnliga biljettkontrollanten blir uppehållen av något, jag rör mig
försiktigt, som en brottsling, bakåt i vagnen. Jag stannar upp, rör mig några
steg tillbaka, ser att vi är nära nu. Precis när vagnen bromsar in tar jag tre
snabba kliv fram till dörrarna när de öppnas. En yngre manlig
biljettkontrollant vänder sig om, ser mig i ögonen, jag viftar lite med
telefonen jag har i handen och stiger av vagnen. Han säger inget.
Hjärtat dunkar och svetten gör sig påmind under armarna. Så
fruktansvärt pinsamt det hade blivit om min manöver inte fungerat. Min
nostalgitripp genom stan hade kunnat kosta mig ett par tusenlappar. Men det är
ju inte det värsta, det är ju snarare det genanta i, att 38 år gammal bli tagen
för att tjuvåka på en spårvagn till jobbet. Snabbt lämnade jag hållplatsen, det
brände i ryggen som om någon skulle komma efter mig. In på jobbet, uppför
trappen och fram till kaffeautomaten. Ett par klunkar senare och med en klok påpekan
från en arbetskamrat om att jag nog inte kunde räknas som kriminell i detta
läge. Jag hade ju ändå både sms-biljett och månadskort för samma resa. Hjärtat
lugnade sig. Jag satte mig ner vid min plats, nös ett par gånger, tog en huvudvärkstablett
och började jobba.
Nu känns det som att jag nog behöver vila.