För en vecka sen gjorde vi en djupdykning i 80-talet och bokade planksteksafton på restaurang Lyktan i Hundfjället. I aftonen ingick skoterfärd uppför fjället. Självklart satt den yngsta av oss längst fram vid styret under färden. Maken fick hänga på framtill på skotern, men var inte lika lyrisk som sin femåriga avkomma.
Medan vi högg in på planksteken och det spritsade potatismoset, bildade femåring pakt med sin lika unga kompis och ordnade en egen helkväll. De störde endast sina föräldrar, som då och då fick hjärtsnörp och undrade om barnen var kvar inomhus. När jag gick ett tillsynsvarv satt vår dotter bredvid sin likasinnade på golvet i kapprummet. När hon såg mig utbrast hon dramatiskt Åååååhhhneej, han är döööd...! Hade inte de båda två sedan inom en millisekund lagt upp varsitt asgarv och studsat runt mig, så hade jag blivit osäker på om hon skojade. Bådas skådespelartalanger bör kunna resultera i en Oscar, eller åtminstone bekosta vårt leverne, om tjugo år.
Efter barnfamiljernas helkväll var det dags att åka skoter ner för fjället vid 20.30. Då förpassades även maken till skotervagnen bakom. Femåringen själv tog plats framför föraren. Åttaåringen satt bredvid mig och klämde min hand oroligt. Hon ogillade farten, fläkten och den kyliga kvällsvinden i backen på väg ner. Den yngsta verkade dock helt oberörd av eventuella isvindar. När vi kom ner ville jag fota henne. Hon svarade inte. Istället såg hon bara sjukt nöjd ut, la sig (!) bekvämt till rätta med fötterna pekandes mot styret, armarna bakom nacken och med benen i kors. Där låg hon sedan med ett leende bredare än varenda plankstek i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar