Jag satt i godan ro och bland annat, ironiskt nog, diskuterade patriarkatets tillkortakommanden över en tallrik skaldjurssoppa igår på lunchen, när telefonen ringde. Flera missade samtal från förskolan och en make i andra änden av luren som var mer orolig än vanligt. Han hade hämtat en liten trasdocka från förskolan, en liten spillra av vår vanligtvis energifyllda dotter. Han hade fått bära hem henne i en filt eftersom hon inte orkade gå själv.
Så här ett dygn senare kan vi konstatera att det med största sannolikhet är en rejäl skopa av influensa hon åkt på. Den lilla kroppen värker och febern gör kinderna rosiga och ögonen matta. Vila kommer göra susen så klart, men vabruari lär fortsätta minst till sista dan.
Vi ska ju inte sticka under stol med att lillens sjuka innebär viloläger även för övriga familjen. Förvisso ska jobb och andra sysslor nu skötas på halvtid, men åttaåringen blev lite paff när hon såg sin svaga lillasyster och lät bli att reta henne just igår. Istället för att femåringens middag var en kamp mellan alla andra grejer som pockar på hennes uppmärksamhet, så orkade hon inte ens sitta upp. Eller äta.
Ingen jagade någon med en käpphäst genom hallen. Ingen skrek att de önskade en hund istället för en syster. Och åttaåringen var mer än nöjd med att ha total uppmärksamhet efter att femåringen slocknat. Ett dygn av detta är ju en spahelg intjänad (så på det viset har vi faktiskt tjänat pengar på detta än så länge...eller?).
Lillen har möjligtvis redan visat en liten, liten väg mot bättringen. Hon åt en köttbulle till lunch och drack juice. När åttaåringen stack ut och lekte i solen med en kompis, orkade sjuklingen lyfta huvudet från kudden och kraxa "Det är orättvist, jag vill också gå till en kompis...!" Det kan betyda att vi har mindre än ett dygn kvar innan sjukdomen vänt och vägen mot ordningen av kaos är påbörjad här hemma. Jag tar inga chanser, gäller att njuta nu. Fram med fotbadet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar